Under andra världskrigets sista dagar "rekryteras" sju tonåriga pojkar för att vakta en bro dit amerikanerna är på väg. Utan träning och utan egentligt hopp om att överleva får de bevittna den en gång så stolta krigsmakten svika dem gång på gång. Men med ungdomlig idealism kommer också ungdomlig dumhet och snart brakar helvetet löst.

Jag måste erkänna att jag inte gjorde kopplingen mellan den här filmen och dess namne från 1959 förrän de kommer till bron i titeln. Originalet är ansett som en av de främsta krigsfilmsklassikerna från Europa och skulle ha överskuggat den här remaken om jag hade tänkt på det så det var egentligen bara bra att jag åtminstone till en början kunde se den här filmen på dess egna meriter. Så håller den samma klass som sin föregångare? Tyvärr är svaret nej.

Filmen är ytterst välspelad med Francois Goeske i huvudrollen som bombflyktingen Albert. Även Lars Steinhöfel är bra i rollen som hans bäste vän, Walter och för att toppa en duktig ensamble har vi Franka Potente (The Bourne Identity) med på ett hörn. Det enda jag störde mig på med skådespelarna var de uppenbart icke-amerikanska amerikanska soldaterna. Brytningen var på sina ställen väldigt tydlig.

Så långt är allt väl. Vad den här filmen faller på är sitt manus. Originalet var lågmält och fokuserade mer på karaktärsutveckling än på action. Här är det precis tvärtom. Actionscenerna dominerar filmens andra hälft och det är egentligen inte särskilt spännande eftersom vi som publik vet hur det kommer att sluta. Då skulle det vara mycket mer intressant att som originalet fokusera på vad som rör sig i huvudet på de vanliga skolpojkar som kastas in i stridens hetta direkt från skolbänken. En annan, totalt onödig, bihandling är kärleksförhållandet mellan Walter och hans lärarinna (Potente). Den hade bäring i originalet, men kunde enkelt ha strukits här för att ge mer tid åt karaktärsutveckling.

Regin är av varierande kvalité och det märkligaste är att regissören klarar av de känslosamma dramascenerna mycket bättre än de actionscener han tvingats fokusera på. Det kanske är lite galghumoristiskt, men jag kunde inte låta bli att skratta till när jag såg regissörens namn - Wolfgang Panzer. En kille som heter Panzer gör en film om andra världskriget. Jisses...

På det hela taget är det här en dussinfilm. Den är varken särskilt bra eller dålig och jag hade kunnat ge den ett lite högre betyg om det nu inte vore som så att den obönhörligen kommer bli jämförd med sitt överlägsna original. Se det istället.

Betyg: 2+ slovakiska amerikaner av 5 möjliga