I en liten amerikansk småstad tas firandet av Halloween på största allvar. Varje år anordnas en stor parad och alla traditioner, från att pumporna måste ha tända ljus i sig till att man inte får ta av sig kostymen innan natten är slut, följs slaviskt. Det här är fyra (fem om man räknar introt) historier som tar plats under kvällen/natten den 31:e oktober. En handlar om en rektor som har fått nog av barn i största allmänhet, en om en gammal urban legend, en om en ung kvinna som försöker hitta en dejt till kvällens fest (vilket kan vara nog så skrämmande) och en om en bitter gammal man som får lära sig Halloween verkliga innebörd.

Efter att först ha blivit ivägskrämd av den löjliga stavningen i titeln tänkte jag dock ge den en chans. Jag älskar Halloween. Nu pratar jag inte om den svenska, protestantiskt sobra tillställning med Alla helgona afton utan om den extravaganta amerikanska varianten med skelettkostymer, onyttigt frossande i godis och givetvis pumpor! Pumpor! Överallt pumpor! Jag började fira min egen variant av Halloween när jag var 13. Dessvärre kunde jag knappast knacka dörr och fråga om godis eftersom de flesta bara skrattade åt mitt tilltag i alla fall. Istället blev det pumpakarvande, tända ljus och skräckfilmsmaraton som hette duga. Så har det fortsatt och oktober är numera min skräckmånad. Så är den här filmen ett bra tillskott till min reda digra samling skräckfilmer? Svaret är ett absolut ja!

Manuset är smart uppbyggt med intressanta och ibland förvånansvärt roliga historier. Man bör dock gilla svart komedi om man ska tycka det är roligt, men för alla oss som uppskattar denna ädla konst bjuder filmen på många skratt. Skådespelarna är överlag väldigt bra med Anna Paquin (X-Men, True Blood) som största stjärna. En massa roliga cameos får också plats så som Leslie Bibb och Brian Cox. När filmen dessutom är producerad av serietidningsfilmsmästaren Bryan Singer kan man inte annat än applådera. Michael Dougherty har som sagt skrivit ett tajt manus med bra timing för både skräck och skratt. Dougherty och Singer har tidigare arbetat ihop på bland annat X2 och Superman Returns och det märks att de verkligen trivs ihop. Doughertys regidebut för långfilm är också en underbar syn att se. Hans sätt att använda sig av kameravinklar och färgsättning påminner inte så lite om Tim Burton och jag skulle verkligen vilja se honom fortsätta regissera filmer i skräckgenren.

Jag dansar lite runt handlingen för jag vill verkligen inte avslöja för mycket. Här finns till och med en stark referens till Dickens, vilket inte tillhör vanligheterna när det gäller skräckfilm. Om ni vill se en film som går tillbaka till det gamla sättet att göra skräck (innan allt började handla om tortyr alá Saw eller Hostel) så är det här filmen för er. Det är blodigt, roligt och lite obehagligt också. Allt som bra skräck ska vara.

Betyg: 5- mysiga oktoberkvällar av 5 möjliga