Alla inlägg under december 2013

Av Ulf - 31 december 2013 11:52

Årskrönika - 2013

 

 

 

 

2013 är inne på sitt sista varv och det är dags att sammanfatta och blicka framåt. Jag har inte gjort en stor grej av det, men 2013 var året då Skitfinkultur firade fem år på nätet. Jag måste slå mig själv lite för bröstet och säga att ett halvt decennium inte är dåligt för ett hobbyprojekt. Skitfinkultur kör dock vidare mot nya utmaningar, nya recensioner och texter.

 

2013 har varit ett riktigt bra år för bloggen. Besökarantalet sköt i höjden rejält efter förra årets mycket blygsamma ökning. Omsatt i siffror betyder det att medan jag ökade med 5% mellan 2012 och 2013 har jag ökat med knappt 30% det senaste året! Det är klart att fem år med kontinuerliga uppdateringar ger ett visst buzz i sig själv och det är nog det jag börjat märka av nu. Framförallt börjar jag bli igenkänd på stan - i alla fall när jag har hatt på mig!

 

Jag lyckades också slå mitt besökarrekord för en enskild månad när jag kunde konstatera att jag hade 9 500 unika besökare i april. Inte så pjåkigt för en blogg som inte skriver om mode eller postar selfies dagarna i ända. Jag lärde mig också att Bloggplatsens räknare inte ger en särskilt bra bild av verkligheten. Nu använder jag mig nästan uteslutande av Google Analytics för att spåra trender, besökarantal och dylikt.

 

Antalet inlägg har minskat något under det gågna året. Det är främst beroende på mitt nygamla fritidsintresse. I somras började jag nämligen träna kampsport igen efter mer än tio års frånvaro från mattan. Nu tränar jag fyra - fem kvällar i veckan och det krävs lite mer planering att hålla igång bloggen på samma nivå. När jag dessutom jobbade 120% med avlönat arbete under hösten undrar jag hur jag hunnit med! Nåja, det lönar sig att inte behöva så mycket sömn. Bilden ovan är förresten på mig och en träningskompis som jag "attackerar" efter en träning. Det är alltså inte en slumpmässig människa på en buss. Det hade visserligen varit ganska kul.

 

Årets höjdpunkt var föga förvånande Fantastisk Filmfestival som återigen lät mig bevaka festligheterna med ett presspass runt halsen. Det hoppas jag göra även 2014 när festivalen firar 20 år. Fantastisk filmfestival är speciellt. Inte bara det att det är en internationell filmfestival inom cykelavstånd från bostaden, utan framförallt för att det är min typ av film och att publik och arrangörer är minst lika stora filmnördar. Så många diskussioner om film jag haft med folk från hela världen, så många kontakter jag knutit, så mycket bra film jag fått se. När kan jag ansöka om presspass för 2014 års festival?

 

Som jag varit inne på bjuder 2014 även på en del större projekt på bloggen. David Lynch-projektet kommer återupptas och avslutas, ett stort Star Trek-projekt kommer påbörjas, ett projekt om superhjältar kommer påbörjas och förhoppningsvis slutföras och ett mycket ambitiöst projekt om Stephen King kommer sättas igång. Det finns alltså all anledning att fortsätta läsa Skitfinkultur. Vi ses 2014! Spräng inga fingrar av er ikväll - då kan ni ju inte klicka på uppdatera-knappen!

Av Ulf - 30 december 2013 14:25

 


Svensk titel: Den flyende mannen

Författare: Stephen King (under pseudonymen Richard Bachman)

År: 1982 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 226

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-582-1155-1

 

"Say your name over two hundred times and discover you are no one."

 

År 2025 lever den amerikanska befolkningen helt för sina underhållnings- och tävlingsprogram. Nåja, de rika lever för dem, medan de fattiga kämpar för sin brödföda i dem. Den mest populära tävlingen kallas för "The Running Man". Deltagaren tjänar pengar varje timme han lyckas hålla sig i frihet och vid liv. Ben Richards måste lämna fru och barn för att delta i tävlingen. Han har inget val - om han inte kan skaffa pengar kommer hans dotter att dö i obehandlad influensa. Om han lyckas hålla sig undan i en månad blir han miljardär och jakten slutar. Nedräkningen har börjat och klockan tickar...

 

Som jag har varit inne på i mina tidigare recensioner av böckerna som King skrev under namnet Bachman tillhör dessa ofta hans mest säregna och tilltalande verk. Så är även fallet med The Running Man. Boken följer en dystopitradition inom science fiction-litteraturen, men klarar ändå av att säga något eget. Att King skrev en dystopi där dokusåpor med dödlig utgång är högsta underhållning redan 1982 är riktigt imponerande. I grund och botten är The Running Man, tillsammans med den tidigare recenserade Bachman-boken The Long Walk (1979), stora inspirationskällor till exempelvis The Hunger Games (2008) och Battle Royale (1999).

 

Tematiskt känns The Running Man fortfarande fräsch, och protagonisten Ben Richards är en av Kings bästa antihjältar. Idag är boken och karaktären Richards troligen mest kända för den extremt kitschiga (och ack så underhållande) filmatiseringen från 1986. Även om nämnda film är väldigt kul är det synd att inte fler läst boken. Det är en helt annan historia med mycket mer karaktärsfokus, utan wrestlarpersonas med motorsågar eller Arnold Schwartzenegger. Gör dig själv en tjänst och läs boken och se filmen, fast med helt olika förväntningar!

 

Även om The Running Man fortfarande fungerar riktigt bra är det inte en perfekt dystopiskildring. Språket är exempelvis några grader sämre än vad King brukar prestera. Enligt egen utsago skrev han boken på en vecka, vilket man verkligen kan märka ibland. Den hade mått bra av lite mer tid, mer utmejslade bihistorier och egentligen mer av allt! Men, för er som vill läsa en fascinerande och fortfarande aktuell framtidsvision (även om 2025 ligger lite väl nära i tid år 2013) rekommenderas The Running Man varmt.

 

Betyg: 4 and it ends with a big explosion! av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2013 16:13

 


Regi: Lee Daniels

Manus: Danny Strong (baserat på Wil Haygoods artikelserie)

Medverkande: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo mfl.

Produktionsbolag: Follow Through Productions/Salamander Pictures/Laura Ziskin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1327773/

 

Som ni kommer märka de kommande veckorna så har Oscarssäsongen smygstartat här på bloggen. Det innebär att jag min vana trogen kommer recensera de nominerade filmerna. Nomineringarna släpps först om några veckor, men jag tänkte att jag lika gärna kunde börja beta av listan på de filmer som troligtvis får en nominering eller två. Lee Daniels nutidshistorieepos The Butler är definitivt en film som ligger bra till i förhandstipsen - inte minst tack vare att Oprah Winfrey gör storstilad comeback i en hyllad biroll.

 

The Butler berättar om Cecil Gaines liv och arbete som butler till inte mindre än sju amerikanska presidenter. Från söderns bomullsplantage till maktens finrum får vi se ett USA i förändring under Cecils liv, inte minst gällande situationen för landets svarta befolkning. Samtidigt försöker Cecil balansera familjeliv med sitt arbete, något som inte alltid kommer smärtfritt.

 

The Butler har verkligen en imponerande skådespelarensemble. Utöver Whitaker i huvudrollen och Winfrey som Gaines fru, Gloria, har idel kända skådespelare blivit castade i rollerna som de olika presidenterna. Vi har Robin Williams som Eisenhower, John Cusack som Nixon, James Marsden som JFK, Liev Schreiber som LBJ och Alan Rickman som Reagan. Mycket talang, minst sagt - och då utelämnar jag flertalet andra namnkunniga skådespelare. Av presidenterna är det främst Rickman som spelar skjortan av resten (varför är jag inte förvånad?) och Winfrey är som sagt mycket bra. Den bästa rollen görs dock av David Oyelowo som Cecils militante son Louis. Han äger varje scen han är med i och spänningen mellan Whitaker och Oyelowo är filmens höjdpunkt.

 

The Butler lider dock av manusproblem och vet inte riktigt vad den vill vara. Vill den vara en berättelse om amerikansk nutidshistoria? En berättelse om konflikten mellan far och son med olika politiska ståndpunkter? En berättelse om medborgarrättsrörelsen? The Butler försöker göra allt ovanstående och resultatet blir ofta tämligen platt fall. Exempelvis får vi först stifta bekantskap med Cecil under hans barn- och ungdomstid för att sen få berättat för oss att "ja, och så gifte jag mig och fick två barn." Vi presenteras sen i nästa scen för Cecils tonårige son och hans "minsting" på nio år. Va? Vad hände? Utelämnar du inte en ganska viktig del i livet där? Följden blir att så fort man får sig få en insikt om Cecils karaktär slår filmen undan fötterna för nämnda karaktärsutveckling och fäller sig själv. Det blir inte riktigt intressant förrän vi kommer fram till Reagans tid och då känns det lite för sent.

 

The Butler är en tekniskt kompetent film med mycket bra skådespel. Manuset skulle däremot behövt mer än en genomläsning och redigering till för att historieberättandet skulle fungera fullt ut.

 

Betyg: 3 med det där är en episk afro som Louis flickvän har av 5 möjliga




Av Ulf - 27 december 2013 19:30

 


Regi: Gabriela Cowperthwaite

Manus: Gabriela Cowperthwaite & Eli B. Despres

Medverkande: Dave Duffus, Samantha Berg, Kim Ashdown mfl.

Produktionsbolag: Manny O Productions

År: 2013

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2545118/

 

Gabriela Cowperthwaite försöker utröna vad som egentligen hände när den erfarna späckhuggartränaren Dawn Brancheau dog av sina skador hon ådrog sig vid en föreställning på Sea World 2010. Intervjupersonerna inkluderar flertalet före detta anställda tränare, vänner till Dawn och andra som drabbats av vattenparkernas profitinriktade policy.

 

Blackfish har varit en av årets mest omtalade dokumentärer och även om den gör sitt jobb och granskar vad som hände Dawn ställer jag mig mest frågan om någon är förvånad. Alla som inte har en stens utbildningsnivå vet att späckhuggare är stora, intelligenta och farliga om man retar dem. Är det då märkligt att folk som arbetar nära dem blivit skadade eller till och med mist livet? Tragiskt, ja, förvånande, nej. Samtidigt kan jag inte riktigt tycka synd om tränarna, hur mycket desinformation de än fick av Sea World. Finns det någon som på fullaste allvar tror att ett så pass stort djur som en späckhuggare kan trivas i en liten inhängnad där den spenderar 2/3 av sitt dygn i ett ännu mindre rum? Eller som någon uttrycker det i filmen: "If you'd been trapped in a bathtub for 20 odd years, wouldn't you be pissed?"

 

Trots kritiken lärde jag mig en del om späckhuggare av Blackfish. För den som är intresserad av djur och natur är det alltså fortfarande en film att kolla in. Som dokumentär är den däremot lite halvdan. Om man gör en dokumentär där man driver en tes att ett företag gjort fel bör man kunna understryka detta med mer än hörsägen och vittnesmål. Pappersspår, bevismaterial, inte nöja sig med ett "nej" vid förfrågan för intervju. Det råder nämligen ingen tvekan om att det är Sea World som är skurken i det narrativ som Cowperthwaite presenterar, men utan betydligt mer kött på benen blir det mest känsloargument. Ja, det är synd om späckhuggarna, det kan jag inte sticka under stol med, men ställ någon till ansvars och inte bara genom att peka finger.

 

Betyg: 3 jag hejade på späckhuggarna av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2013 22:14


Regi: Scott Cooper

Manus: Scott Cooper & Brad Ingelsby

Medverkande: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson mfl.

Produktionsbolag: Appian Way/Energy Entertainment/Red Granite Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1206543/

 

Scott Cooper må ha varit lite överallt i Hollywood, men sitt stora genombrott fick han med en av 2009 års bästa filmer, Crazy Heart . Sedan dess har det varit ganska tyst om Cooper, men nu är han tillbaka med en ny dos americana med mörka förtecken i Out Of The Furnace.

 

Russell Baze lever ett ganska stillsamt liv med sitt jobb på stålverket, sin flickvän och familj. Allt förändras dock när han efter en barrunda råkar köra ihjäl någon. Några år senare kommer Russell ut till en hemstad han inte känner igen. Hans far är död och hans bror, som aldrig varit sig riktigt lik sedan sin tid i Irak, försvinner plötsligt helt spårlöst. Det är upp till Russell att ta reda på vad som hänt.

 

Det finns mycket som är bra med Out Of The Furnace. Skådespelarna som Cooper lyckats samla ihop till filmen är imponerande. Christian Bale är aldrig dålig och inte heller här. Casey Affleck visar återigen att när det kommer till skådespel spelar han skjortan av sin mer namnkunnige bror, Ben. Woody Harrelson är riktigt äcklig som skurk på det där sättet som bara han kan vara och till och med gamle trotjänare som Willem Dafoe och Forest Whitaker syns i birollerna. Det finns helt enkelt fruktansvärt mycket talang samlad i en och samma film här! Cooper gör även ett gott arbete med regin och fotot är snyggt. Så... varför älskar jag inte den här filmen?

 

Som jag påpekat många gånger förr är en film sällan starkare än sitt manus och det är verkligen fallet med Out Of The Furnace. Cooper och Ingelsby verkar inte riktigt veta vad det är de vill berätta. Å ena sidan presenteras vi för ett USA på dekis efter finanskrisen, å andra sidan är det ett traditionellt hämnddrama. Å ena sidan är det en historia om försoning mellan bröder, å andra sidan är det en thriller om ett försvinnande. Det spretar åt alla möjliga håll!

 

Out Of The Furnace är mycket, mycket gott hantverk, men utan något ordentligt att säga. Där Crazy Heart var countrydoftande americana ut i fingerspetsarna och karaktärerna berörde luktar Out Of The Furnace mest mellanmjölk.

 

Betyg: 3- men att ha en Pearl Jam-låt som tema är rätt schysst av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2013 11:28

 

 

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 284

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03215-9

 

"An accident, Dolores, can be an unhappy woman's best friend."

 

Dolores Claiborne har slitit hela sitt liv med att uppfostra sina barn, vara familjeförsörjare och för att ducka för sin äkta mans slag. Men vad var det som egentligen hände när maken trillade ner i brunnen under solförmörkelsen 1962? När Dolores arresteras för mordet på sin gamla arbetsgivare hävdar hon bestämt att hon är oskyldig... till det mordet...

 

Dolores Claiborne är en av Stephen Kings mest atypiska romaner i stil, men tangerar ändå många av författarens beröringspunkter när det gäller teman. Boken är skriven som ett enda långt samtal mellan Dolores och poliserna som förhör henne. Poliserna låter Dolores tala väldigt fritt och det blir nästan i stil med stream of consciousness ibland. Vissa gillar det här greppet, men jag har själv alltid varit mer eller mindre allergisk mot det. I Dolores Claiborne funkar det okej, men inte mer.

 

Tematiskt följer boken Kings favoritteman, med undantag för bristen på övernaturliga inslag. Det är familjer i upplösning, äkta män som är förbannat obehagliga och bra kvinnoporträtt. Det är en sak som King sällan får credit för - hans sätt att skriva kvinnor på. Visst har jag läst ett flertal romaner av honom där kvinnoporträtten har varit sådär, men minst lika många där de varit riktigt bra. Det är också porträtten av Dolores och hennes arbetsgivare Vera som räddar boken. Rent berättarmässigt puttrar den på tämligen ostört och bjuder inte på några större vändningar som vi inte kan räkna ut på ett tidigt plan. Dolores är däremot en riktigt sympatisk bekantskap och skäl nog att läsa den här ovanligt korta och koncisa Stephen King-bok.

 

Betyg: 3 lyckosamma olyckor av 5 möjliga

Av Ulf - 22 december 2013 13:45

 

 

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan & Gary Whitta

Medverkande: Will Smith, Jaden Smith, Sophie Okonedo mfl.

Produktionsbolag: Overbrook Entertainment & Blinding Edge Pictures

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1815862/

 

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag dragit mig för att se After Earth. Det är en film av Shyamalan, som konsekvent har förstört sin karriär sedan han slog igenom för drygt 15 år sedan, och huvudrollen innehas av Jaden Smith. Jaden, givetvis son till Will Smith, har blivit pushad som sin fars arvtagare nu i vad som verkar vara en evighet. Skillnaden mellan far och son är att Jaden inte kan skådespela sig ur en blöt papperspåse medan Will fortfarande till stor del kan leva på sin charm. När After Earth dessutom blivit utskälld som en av årets största kalkoner fick jag vänta tills det började skrika ordentligt i science fiction-tarmen för att jag skulle orka med filmen. Men, ja, After Earth är faktiskt inte så jäkla dålig - den är bara inte särskilt bra.

 

Cirka 1 000 år efter att mänskligheten förstört Jorden till den milda grad att de varit tvugna att söka ett nytt hem bland stjärnorna rasar ett krig mellan kolonisatörerna och den utomjordiska rasen Ursa. Cypher Raige (herregud, vilket namn...) är den store hjälten då han kom på ett sätt för vissa soldater att i princip göra sig osynliga för fienden. Cypher har däremot försummat sin familj i allmänhet och sin son, Kitai, i synnerhet. När de båda beger sig ut på en resa för att spendera lite mer tid tillsammans slutar färden med en kraschlandning - på Jorden...

 

After Earth har en helt okej premiss i och med faran med att förstöra vår miljö och konsekvenserna detta kan medföra. Science fiction om miljökatastrofer har en lång historia i litteraturens värld, men skådas inte särskilt ofta på film, om det inte handlar om efterdyningarna efter ett kärnvapenkrig eller liknande. Jag gillar också designen på många av sakerna i After Earth. Den känns genomtänkt och har en klar röd tråd, vilket är A och O om man vill presentera en trovärdig framtidsvision. Det samma kan tyvärr inte sägas om CG-effekterna som saknar tyngd och ser väldigt framhastade ut.

 

Far och son Smith är precis som jag trodde de skulle vara. Will har en tämligen liten roll, men gör vad han kan med den. Jaden däremot är fortfarande usel. Jag antar att han försöker väcka sympati med sitt gnälliga uttryck, men allt jag vill se är honom gå vilse i ödemarken och låta filmen fokusera på Wills karaktär istället. Manuset i sig är inte heller något att hänga i julgranen (God Jul!). Det innehåller flertalet logiska luckor och efterkonstruktioner som man mest tar sig åt pannan för. Det är dock inte på långa vägar lika illa som många av Shyamalans andra manus på senare år, så man får vara glad för det lilla.

 

After Earth är knappast den katastrof som folk velat låta den framstå som, men att säga att det är en bra film är att ta i. Den är okej, varken mer eller mindre. Att den sen är ytterligare ett skamlöst försök att pusha Jaden Smith ner i halsen på oss är en annan femma.

 

Betyg: 2+ planeter där allt vill döda dig av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2013 19:09

 


Jag fick ett oväntat tillägg på min Skypelista idag. Någon som inte var en thailändsk mail order-brud (som egentligen troligen är en medelålders man i Murmansk) utan en förfrågan om en intervju. Det visade sig vara en mastersstudent vid University of California som läste nordiska språk med kulturinriktning. Nu skulle hon skriva ett paper om nordisk filmpress online och ville ställa lite frågor. Nedan följer den transkriberade intervjun. Jag tyckte den passade bra att publicera då den dessutom svarar på några av de vanligaste frågorna jag får om Skitfinkultur.


How long have you been writing movie reviews? Is this blog your first outlet for reviews online?

 

Haha, God no. I started writing reviews sometime around 2001 and published them in my old Livejournal. They’re still there, somewhere, but I haven’t looked at them for ages. I did write them in English however, so if you’d like I could always find the link for you. I had several plans for a review archive from scratch but discovered I couldn’t be bothered with the whole coding aspect of maintaining such a website. Instead, I chose to focus on the writing part.


So do you make any money of your website? Endorsements?

 

Yes and no. I don’t make any money that I can point to and say: “yeah, I got paid this and that for this review and that article.” Since I’m using a free host I have to allow their endorsements and commercial banners, so I’m not making any money upfront. I do however get invited to festivals, get review copies and use the blog to get other work, such as translating and teaching work. It never fails – if I’m at a job interview, the interviewer wants to talk about the blog. It’s a really good window to showcase talents, thoughts and work ethics.


I understand that the debate, as the one we’ve had in the U.S., about copyright infringement has been rampant in Sweden. Do you use illegally downloaded materials in any way?

 

I find it’s sort of a grey area to be honest. Of course, the downloading of copyrighted materials is in itself a crime according to Swedish law, and as such I don’t use illegally downloaded materials for reviewing matters. I get advance copies from some companies, buy other materials and get some for free from various sources. I also use a lot of streaming video, which is not illegal as of yet. Films are quite easy to get by legal means if you do some research, but books however is another matter altogether. I had some contacts with publishers but all but one has stopped sending me materials right now. This is what is wrong with the business of review-writing in Sweden, and I guess a lot of other places – if you write what you really think about something and you happen to hate it, well, then that’s that. I’ve lost more than one deal by keeping my reviews honest. Some would call it stupidity, I call it integrity. Of course, I could use libraries for my literature reviews, but good luck finding the current “book of the year” for checkout.


Looking through your texts, with my more that somewhat limited Swedish, I see that they are of very different length. Is that a conscious choice or a product of time constraints?

 

Sadly, it’s almost only about time constraints. Since I don’t make any money per se I have to have my day job to be able to pay rent, bills and stuff. That means that I in periods sleep way too little, which really can hamper any texts I write. You can really see a drop in quality around Christmas time, right about now actually, and again during the summer months. This is something I have to work on.

How many visitors do have a typical month?

I started keeping closer track of visitor numbers just last year when I discovered that the counter on the site was not really giving an accurate reading. Thus far during 2013 my best two months were March and April with around 9 500 unique visitors each. Those may not be high numbers compared to various fashion blogs and so on, but for a blog about film and literature it’s at least respectable. You can usually see a drop during the summer months, for obvious reasons. Winter and spring time is the peak of the year thanks to the Oscar season.


Any plans for 2014?

 

Always! Lots of plans, but I would need 12 hours more each day to work with them all. But to give a small preview I have a big science fiction-project coming up, as well as a project concerning superheroes. And of course, with Oscar season looming it’s soon time for the yearly Oscar-project. Also, I will probably be helping out with the production of a short film this summer and a lot of other stuff. Stay tuned, and practice your Swedish!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26 27 28
29
30 31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards