Alla inlägg under januari 2016
Regi: Mark Burton & Richard Starzak
Manus: Mark Burton & Richard Starzak
Medverkande: Justin Fletcher, John Sparkes, Omid Djalili mfl.
Produktionsbolag: StudioCanal/Aardman Animations/Anton Capital Entertainment (ACE)
År: 2015
Längd: 85 min
Land: Storbritannien/Frankrike
Svensk åldersgräns: Btl
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872750/
Shaun vill att han och de andra fåren på gården ska ta en ledig dag och lurar således Bonden att somna i en husvagn. När husvagnen rullar iväg mot Staden måste Shaun och de andra fåren hitta honom. Efter sig får de Stadens främste djurinfångare och saker blir inte lättare när Bonden visar sig ha fått minnesförlust.
Shaun The Sheep Movie lyckas med en mycket svår sak - att berätta en hel historia utan att behöva använda sig av en enda rad dialog. Röstskådespelarna är mest där för att göra känslouttryck, men poängen är att filmen kan visas var som helst i världen och alla, oavsett ålder, kan förstå den. Det är väldigt imponerande. Samtidigt är detta en film som passar i princip alla barn, vilket är ovanligt i sig. Här finns en eller två scener som kanske kan vara skrämmande för de allra yngsta, men i nio fall av tio lyckas historien hålla sig på rätt sida. Om de två ovanstående sakerna är svåra att lyckas med är det kanske ännu svårare att få en sådan film att resa sig över det sockersöta träsket och faktiskt bli underhållande för alla ålderskategorier.
Det märks att det här främst är en brittisk film. Här finns en torr humor som en amerikansk variant troligen inte hade haft. Som många animerade filmer de senaste 20 åren har filmen även igenkänningshumor för vuxna, men går aldrig över gränsen. Vissa scener, både de mer vuxna referenserna och den slapstickkomik som presenteras, fick mig att skratta högt och länge. Filmen har heller ingen tung sensmoral att tynga ner den utan är i grund och botten som en kul tivoliattraktion. Den låter, lyser och har högt tempo samtidigt som vi tack och lov slipper dåligt designade CG-karaktärer. Istället är det klassisk leranimation som gäller (föga förvånande med teamets tidigare framgångar) och datorteknik har först och främst använts till att göra animationen mjukare, inte för designen i sig.
Shaun The Sheep Movie var en riktig överraskning för mig och jag kan varmt rekommendera den till både små och stora barn. En perfekt familjefilm att mysa till en regnig lördag som denna.
Betyg: 4 bestämda får av 4 möjliga
Best Motion Picture
Bridge Of Spies
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bryan Cranston (Trumbo)
Matt Damon (The Martian)
Leonardo DiCaprio (The Revenant)
Michael Fassbender (Steve Jobs)
Eddie Redmayne (The Danish Girl)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Cate Blanchett (Carol)
Brie Larson (Room)
Jennifer Lawrence (Joy)
Charlotte Rampling (45 Years)
Saoirse Ronan (Brooklyn)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christian Bale (The Big Short)
Tom Hardy (The Revenant)
Mark Ruffalo (Spotlight)
Mark Rylance (Bridge Of Spies)
Sylvester Stallone (Creed)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)
Rooney Mara (Carol)
Rachel McAdams (Spotlight)
Alicia Vikander (The Danish Girl)
Kate Winslet (Steve Jobs)
Best Achievment In Directing
Adam McKay (The Big Short)
George Miller (Mad Max: Fury Road)
Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)
Lenny Abrahamson (Room)
Tom McCarthy (Spotlight)
Best Original Screenplay
Bridge Of Spies
Straight Outta Compton
Best Adapted Screenplay
Best Animated Feature
Boy And The World
Shaun The Sheep Movie
When Marnie Was There
Best Foreign Language Film
Embrace Of The Serpent (Colombia)
Mustang (France)
Son Of Saul (Hungary)
Theeb (Jordan)
A War (Denmark)
Best Cinematography
Best Editing
Best Production Design
Bridge Of Spies
Best Costume Design
Cinderella
Best Makeup & Hairstyling
100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
Best Original Score
Bridge Of Spies
Best Original Song
Earned It - 50 Shades Of Grey
Manta Ray - Racing Extinction
Simple Song #3 - Youth
Til It Happens To You - The Hunting Ground
Writing's On The Wall - Spectre
Best Sound Mixing
Bridge Of Spies
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Best Documentary, Short
Body Team 12
Chau, Beyond The Lines
Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah
A Girl In The River: The Price Of Forgiveness
Last Day Of Freedom
Cartel Land
The Look Of Silence
What Happened, Miss Simone?
Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom
Best Short Film, Live Action
Ave Maria
Day One
Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)
Shok
Stutterer
Svensk titel: Väckelse
Författare: Stephen King
År: 2014 (svensk utgåva 2015)
Sidor: 407
Förlag: Albert Bonniers Förlag AB (Originalförlag: Scribner)
ISBN: 978-91-7503-490-4
“The world’s most brilliant confabulators are in asylums.”
Jamie Morton är sex år gammal när han träffar pastor Charles Jacobs för första gången. Jacobs blir snabbt en populär man i den lilla staden, men när hans fru och son dör i en bilolycka håller han en predikan så svavelosande att han inte kan vara kvar. Omkring 25 år senare stöter Jamie på Jacobs igen. Jamie, nu heroinberoende musiker, får erbjudandet att genomgå en behandling hos den tivoliarbetande gamle pastorn. När Jamie mycket riktigt blir kvitt sitt heroinberoende med Jacobs behandling börjar han dock inse att kanske inte allt är så rättfram som pastorn vill få det att framstå som.
Religion, eller snarare avsaknad och svek av den samma, är ett ständigt återkommande tema i Kings böcker. Frågan är om det varit lika starkt som huvudteman i någon av hans tidigare romaner än Revival. Samtidigt är boken ett ganska markant stilbrott med mycket han skrivit sedan 00-talet. Kvar är språkbehandlingen och de fint utmejslade karaktärerna. Däremot har King tagit mycket inspiration ifrån kanske för honom oväntade källor. Den springande punkten är att Revival enkelt hade kunnat placeras in i H.P Lovecrafts Cthulu-mytos. Som det delade litterära universum nämnda mytos utgör åberopar King framförallt den fiktiva boken De Vermis Mysteriis (tänk Necronomicons mindre kända kusin) och parallellerna till "The Old Ones" står att finna framförallt mot bokens slut. King har varit inne på Lovecrafts domäner tidigare, men aldrig så här tydligt och aldrig så här stilsäkert. Den fruktansvärda hopplöshet King lyckas beskriva mot slutet av boken är så drabbande att jag faktiskt rös när jag slog igen boken. Riktigt, riktigt obehagligt alltså.
Revival fungerar alltså väldigt bra som ren skräckroman, men det är det andra huvudtema, sorg och saknad, som gör att den lyfter. Charles Jacobs är en lika sorglig som diabolisk karaktär i Jamies liv. Den personliga tragedin när hans familj omkommer hade enkelt kunnat användas till ett förutsägbart slut, men King går ett steg längre och gör Jacobs till en modern Dr. Frankenstein. I mitt långa Stephen King-projekt kommer hans magnum opus, The Dark Tower, att läsas sist. Jag har en stark känsla av att King kommer göra rejäla kopplingar mellan Revival och nämnda serie och det är verkligen något jag hoppas på att han kommer göra. Här finns en ren helvetesvision som är få förunnat att kunna skriva.
Revival är något av det bästa King skrivit på många år. Det enda som drar ner betyget något är att den är tämligen ojämn i mitten. Bearbetning eller redigering hade kunnat göra historien tajtare, men slutintrycket är ändå att detta är en bok som både King-fans och fans av skräcklitteratur i stort inte får missa. Läs den inte om du är deprimerad bara...
Betyg: 4+ blixtar och dunder av 5 möjliga
Regi: Jay Roach
Manus: John McNamara (efter Bruce Cooks bok)
Medverkande: Bryan Cranston, Diane Lane, Helen Mirren mfl.
Produktionsbolag: Groundswell Productions/ShivHans Pictures
År: 2015
Längd: 124 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3203606/
I och med kalla krigets allt snabbare eskalerande i slutet på 1940-talet började USA:s regering att undersöka "icke-amerikanska" aktiviteter. De jagade med andra ord kommunister både högt och lågt. I Hollywood uttrycktes detta i och med svartlistning av filmpersonal som uttryckt vänstersympatier. En av dessa var den högt ansedde manusförfattaren Dalton Trumbo. Det här är historien om hur Trumbo underminerade ett förtryckande system att kollapsa på sig själv.
Kommunistjakten i USA är ett riktigt mörkt kapitel i vår nutidshistoria. Det handlar egentligen inte så mycket om kommunism som det handlar om rädsla för oliktänkande. Det är något som inte bör vara en möjlighet i en demokrati, men tyvärr ser vi det hända gång på gång. Skeendet i USA på 50-talet förstörde en massa karriärer och familjer. Familjen Trumbo var inte ett undantag från svårigheterna.
Bryan Cranston gör en fantastiskt bra roll som Dalton Trumbo även om ironin att han är nominerad till en Oscar för sitt porträtt av en man som inte kunde ta emot sin egna Oscars på grund av sin politiska övertygelse är grym. Cranston spelar rollen mellan att hela tiden hålla sig på rätt linje i scener som mindre talangfulla skådespelare lätt hade kunnat spela över i. Cranston har dock bra draghjälp av sina medskådespelare, inte allra minst från Louis C.K i en riktigt tragisk biroll och John Goodman som... rollen han alltid spelar men gör så jäkla bra att jag inte kan klaga.
Jay Roach har seriöst bara gjort skräp innan den här filmen, men här håller han en väldigt fin ton genom hela produktionen och får ut det bästa av sina skådespelare. Likaså manuset är välskrivet och bjuder på riktigt rolig dialog mitt i allt elände.
Trumbo är en historia som behöver berättas, inte minst eftersom det dessvärre alltid kommer hända igen. Vilken form som blir den nästa återstår att se, men inget system kan undkomma förtryck för evigt. Som biografi över en fascinerande man som vägrade låta systemet vinna med orättvisor är det en film som funkar mycket bra. Den kommer troligen inte ses av jättemånga här i Sverige. Gör dig själv en tjänst och bli en av dem som ser den.
Betyg: 4 tankebrott av 5 möjliga
Regi: Danny Boyle
Manus: Aaron Sorkin (baserat på Walter Isaacsons bok)
Medverkande: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen mfl.
Produktionsbolag: Decibel Films/Cloud Eight Films/Digital Image Associates
År: 2015
Längd: 122 min
Land: USA/Storbritannien
Svensk åldersgräns: Btl
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2080374/
Från den minst sagt katastrofala lanseringen av Macintosh 1984 till iMacens lika bejublade lansering 1998 var Steve Jobs en paria i datorvärlden. Han pratade stort och hade goda tekniska idéer, men samtidigt hade han dålig koll på vad konsumenterna ville ha - och när han hade det brydde han sig inte. Det här är historien om hur Jobs gjorde en osannolik comeback från lanseringen som nästan sänkte Apple till lanseringen som åter gjorde dem till ett företag att räkna med.
Fyra år efter att Steve Jobs gick ur tiden har inte mytbildningen om en av världens mest framstående entreprenörer minskat. Märk mitt ord, "entreprenör", och inte "teknikgeni" eller något liknande. Jobs var en man av idéer och projekt, inte datorkod. Tillsammans med Steve "The Woz" Wozniak, kodguru, lade han grunden för den moderna persondatorn. Om man har minsta intresse för datorhistoria är detta saker man redan känner till. Så resonerade nog också Aaron Sorkin när han adapterade sitt manus från Walter Isaacsons bok. Vad ska man då berätta om? Egentligen ingenting visar det sig. Förutom att Steve Jobs tydligen var Satan själv.
Steve Jobs kretsar kring tre produktlanseringar; Macintosh (1984), Next (1988) och iMac (1998). Dessa produktlanseringar är ramberättelser för förändringar i Jobs liv och hans kamp för att bli en kraft att räkna med igen. Eller, det var nog tänkt så. Sorkins manus gör egentligen bara en sak - målar ut Jobs som en galning med hybris. Alltså, jag tvivlar inte på att Jobs var ett riktigt rövhål då och då. Han gjorde diverse saker som är nästan på Batman-skurknivå, men samtidigt gjorde han en hel del bra saker. De sistnämnda saker har fått väldigt lite utrymme och många av Jobs gamla affärskollegor, både de som var emot honom och de som var lierade med honom, har sagt i intervjuer att filmen är på tok för överdriven i sitt porträtt. Alla utom "The Woz" det vill säga. Sorkin hade enligt uppgift spenderat en hel del tid med "The Woz" innan han skrev manuset och det märks. Woziniaks åsikter presenteras väldigt klart och tydligt genom hela filmen. Vanligtvis brukar jag ta "The Woz" sida i det stora datorbråket med Apple, men det här är på gränsen till karaktärsmord.
Manuset är dessvärre av typen "tell, don't show" när det borde vara tvärtom. Vi får höra om hur Jobs har bråkat med diverse personer (allt som oftast sin dotter och/eller hennes mor), men vi får inte se dessa gräl. Istället får vi se efterdyningarna. Resultatet blir en extremt teatralisk ton där alla är förbannade hela tiden utan att vi som tittare förstår exakt varför. Det som räddar filmen upp till en tvåa är skådespelet från Fassbender, Winslet och Rogen. Fassbender är alltid bra, men det som verkligen överraskar är hur bra Rogen, annars ett av mina hatobjekt, kan vara när han får rätt manus att arbeta med. Till syvende och sist är det dock mest folk som pratar fort och argt om teknik. Inte särskilt engagerande direkt.
Betyg: 2 giriga zenbuddhister av 5 möjliga
Svensk titel: Staden som försvann
Författare: Stephen King
År: 1975 (svensk utgåva 1985)
Sidor: 476
Förlag: Bokförlaget Legenda AB (Originalförlag: Doubleday)
ISBN: 91-582-1002-4
“The basis of all human fears, he thought. A closed door, slightly ajar.”
Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalem's Lot (i folkmun kallad Salem's Lot) för att skriva en bok om en sak som skrämde livet ur honom som barn. Händelsen utspelade sig i ett gammalt ödehus kallat Marstens' House efter den familjetragedi som utspelade sig när Hubert Marsten bodde där. Ben blir förvånad över att huset hyrts ut efter alla år det stått tomt, men hans uppmärksamhet dras snart åt ett annat håll då han blir förälskad i den mycket yngre Susan Norton. Samtidigt går inte tecknen att förneka. Barn börjar försvinna från orten och hittas döda, samtidigt som man på flera håll svär att man sett barnen efter mörkrets inbrott, till synes lika levande som förr.
Stephen Kings i kronologisk ordning andra roman är ett viktigt steg på vägen till hans speciella stil. I Carrie (1974) hade King inte riktigt hittat fotfästet än när det gäller struktur och språk, men i Salem's Lot återfinner vi många av hans stildrag. Staden är en av de småstäder i Maine som King förlagt de flesta av sina berättelser i, Ben Mears är en av Kings många författarprotagonister och under den idylliska småstadsfernissan rör sig onda strömningar. Precis som hans senare skapelser, Castle Rock och Derry, är Salem's Lot en av den amerikanska medelklassfamiljens utposter med allt vad det innebär. Samtidigt vågade inte King så här pass tidigt i sin karriär att ta ut svängarna ordentligt när det gäller motsvarigheten till mellanmjölkens land over there. Staden får aldrig samma själ som exempelvis Castle Rock får. Det är tyvärr något som går igen i ganska mycket av den här boken.
Ben Mears är en verklig everyman och som sådan inte särskilt intressant. Han är liksom inte Jack Torrence från The Shining (1977) direkt. Då är Susan Norton en trevligare bekantskap. Norton är en av Kings tämligen typiska kvinnliga karaktärer, men med det menar jag inget negativt. King skriver ofta kvinnor bättre än män av någon anledning. Det är bara det där att de alltid ska falla för författare som är 20 år äldre än dem själva, men så länge det inte blir mer gubbslem än så kan jag ha överseende med den biten.
King har mer än bara sneglat på Bram Stoker till den här boken. Han har i flertalet intervjuer sagt att han ville skriva en modern vampyrroman som lånade delar av Stokers Dracula (1897) och ja, det råder inget tvivel om vart mycket av materialet kommer ifrån. Nu spottar jag väl i vigvattnet, men jag måste säga att jag föredrar Salem's Lot framför Dracula. Där tiden sprungit ifrån Stokers berättelse när det gäller allt från vetenskapsfetischism till kvinnoporträtt fungerar Kings variant smärtfritt även drygt 40 år efter att den skrevs. Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Vampyrromanen dras ofta med ganska tunga problem i form av "regler" och förväntningar. King uppfyller de flesta av dessa regler, men det gör också att slutprodukten blir något tam och förutsägbar. Även om boken cementerade Kings rykte som en bestsellerförfattare och räknas till en modern skräckkanon måste jag säga att Salem's Lot är en ganska tråkig bok. Både King och vampyrgenren har haft bättre installationer.
Betyg: 2 spetstandade nattdjur av 5 möjliga
Best Motion Picture
Bridge Of Spies
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Bryan Cranston (Trumbo)
Matt Damon (The Martian)
Leonardo DiCaprio (The Revenant)
Michael Fassbender (Steve Jobs)
Eddie Redmayne (The Danish Girl)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Cate Blanchett (Carol)
Brie Larson (Room)
Jennifer Lawrence (Joy)
Charlotte Rampling (45 Years)
Saoirse Ronan (Brooklyn)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christian Bale (The Big Short)
Tom Hardy (The Revenant)
Mark Ruffalo (Spotlight)
Mark Rylance (Bridge Of Spies)
Sylvester Stallone (Creed)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight)
Rooney Mara (Carol)
Rachel McAdams (Spotlight)
Alicia Vikander (The Danish Girl)
Kate Winslet (Steve Jobs)
Best Achievment In Directing
Adam McKay (The Big Short)
George Miller (Mad Max: Fury Road)
Alejandro G. Iñárritu (The Revenant)
Lenny Abrahamson (Room)
Tom McCarthy (Spotlight)
Best Original Screenplay
Bridge Of Spies
Straight Outta Compton
Best Adapted Screenplay
Best Animated Feature
Boy And The World
Shaun The Sheep Movie
When Marnie Was There
Best Foreign Language Film
Embrace Of The Serpent (Colombia)
Mustang (France)
Son Of Saul (Hungary)
Theeb (Jordan)
A War (Denmark)
Best Cinematography
Best Editing
Best Production Design
Bridge Of Spies
Best Costume Design
Cinderella
Best Makeup & Hairstyling
100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
Best Original Score
Bridge Of Spies
Best Original Song
Earned It - 50 Shades Of Grey
Manta Ray - Racing Extinction
Simple Song #3 - Youth
Til It Happens To You - The Hunting Ground
Writing's On The Wall - Spectre
Best Sound Mixing
Bridge Of Spies
Best Sound Editing
Best Visual Effects
Best Documentary, Short
Body Team 12
Chau, Beyond The Lines
Claude Lanzmann: Spectres Of The Shoah
A Girl In The River: The Price Of Forgiveness
Last Day Of Freedom
Cartel Land
The Look Of Silence
What Happened, Miss Simone?
Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom
Best Short Film, Live Action
Ave Maria
Day One
Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)
Shok
Stutterer
Regi: Todd Haynes
Manus: Phyllis Nagy (baserat på Patricia Highsmiths roman The Price Of Salt)
Medverkande: Cate Blanchett, Rooney Mara, Kyle Chandler mfl.
Produktionsbolag: Number 9 Films/Film4/Killer Films
År: 2015
Längd: 118 min
Land: USA/Storbritannien
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2402927/
Två kvinnor från väldigt olika bakgrund träffar varandra i 1950-talets New York. Therese, en ung kvinna i 20-årsåldern, arbetar som affärsbiträde i en exklusiv leksaksbutik. En dag träffar hon den äldre Carol, en kvinna i ett olyckligt skenäktenskap. När Carols make börjar ana oråd gällande deras vänskap vill han ha ensam vårdnad om deras dotter, baserat på den vid tiden rådande omoralitetsklausulen.
Man kan inte riktigt fela när man castar Cate Blanchett i en huvudroll. Blanchett är tillsammans med Meryl Streep och Julianne Moore vår generations stora skådespelerskor när man ska casta en "seriös roll" (tm). Och ja, Blanchett är riktigt bra även i Carol som den uttråkade och olyckliga lesbiska hemmafrun som gift sig av social konvention. Hon har väldigt fin kemi med Rooney Mara också. Mara hade en ganska brokig start på sin karriär, men jag måste säga att jag tycker hon bara blir bättre ju mer jag ser henne.
I motsats till den tidigare recenserade Brooklyn (som porträtterade samma tidsperiod och samma stad) lyckas Phyllis Nagy med att ge karaktärerna både rötter i 50-talets sociala kontext samtidigt som manuset berättar en engagerande historia... till stor del i alla fall. Problemet med Carol är att vi sett samma historia lite för många gånger nu. Tänk lägenheter och fina hus istället för prärie och tält och du har en lesbisk Brokeback Mountain (2005) till exempel. Det som skiljer den är kopplingen till vårdnadstvist. Denna utvecklas aldrig riktigt och ligger mest i bakgrunden. Personligen tycker jag att det vore ett mycket mer intressant manus om man hade tryckt mer på detta.
Rent tekniskt är Carol en utsökt film med ett riktigt bra soundtrack, snyggt foto och välgjorda miljöer. Tyvärr blir det tillsammans med ovanstående ganska typiska händelseförlopp en ganska förutsägbar film som inte lyckas slå an några större känslotrådar förrän i filmens sista ögonblick. Det ska sägas till Carols försvar att den går ut på topp, med ett stegrande tema från det tidigare nämnda soundtracket och ett leende. Sammantaget är det dock en film som hade tjänat på att ta ut svängarna mer.
Betyg: 3 ack så förutsägbara om än tekniskt utsökta kärlekshistorier av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 |
6 | 7 |
8 |
9 | 10 | |||
11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 |
17 |
|||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24 | |||
25 |
26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 |
|||
|