Det här blir en speciell recension eftersom jag ska försöka mig på konststycket att recensera min bäste vän. Snacka om ett blogginlägg som kan sätta mig i skiten! Nu är det tack och lov ganska enkelt att recensera Niklas eftersom han är riktigt duktig. Niklas Almqvist spelar egenkomponerade visor tillsammans med äldre saker som han grävt upp från tidigt 1900-tal. Dessa ackompanjeras av spel på gitarr och ukulele. För den som intresserad av att höra hans musik rekomenderas hans sida på Myspace på http://www.myspace.com/niklasalmqvist

Wickmanska gården är ett pittoreskt litet café på Bredgatan i Lund. Förutom att servera förvånansvärt gott kaffe (enkelt, svart kaffe är inte det allra lättaste att hitta alltid i dessa lattetider) är lokalen rätt så mysig och har en air av fritidsgård för vuxna över sig. Almqvist inledde sin spelning med vad jag anser är en av hans bästa låtar, den socialkritiska Vi måste tänka på ekonomin. Texten är väldigt rolig och den tjänar verkligen på att höras live där artikulation och uttryck kommer till sin rätt. Överlag är det just humorn som utmärker Almqvists texter. Den är både högtravande och låg och Almqvist har ett sätt att vränga ord som imponerar. I sina bästa stunder låter han som en Tom Lehrer på gitarr - något som blir som allra tydligast i låtarna Jag älskar att jobba med människor och Jag var höjden utav manlighet. Almqvist visar prov på skarpsynta iaktagelser och även om låtarna är spetsade med en bitskt ironi känner man alltid igen sig i andemeningen i texterna.

Musikaliskt behärskar Almqvist både gitarr och ukulele väldigt väl. Han gitarrspel är fullt av små detaljer som gör att hans spel aldrig blir enahanda eller tråkigt att lyssna på. Om jag skulle klaga på något är det att låten Substitut antagligen skulle göra sig bättre med ett fullt band än med en ensam gitarr.

Niklas Almqvist förtjänar en större publik än vad han har. Hans låtar kanske inte passar alla, men han fyller ett tomrum i trubadurgenren med sina influenser från så skilda världar som kampsånger från andra världskriget till skånska skillingtryck. Det är mycket möjligt att jag är partisk, men skit samma - all kulturjournalistisk är partisk och tur är väl det? Vem skulle vilja läsa recensioner där recensenten är rädd för att tycka till?

Betyg: 4 ekivoka samtidsskildringar av 5 möjliga