Regi: James Kenelm Clarke

Manus: James Kenelm Clarke

Medverkande: Udo Kier, Linda Hayden, Fiona Richmond mfl.

Produktionsbolag: Norfolk International Pictures

År: 1976

Längd: 87 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0072960/

Paul Martin håller på att skriva en uppföljare till sin hyllade debutroman. Dessvärre har han kört fast. I ett försök att bryta skrivkrampen anställer han Linda, en sekreterare vars uppgift är att skriva ner vad Paul dikterar. Paul kommer dock snart bli varse om att Linda inte riktigt är den hon utger sig för att vara...

Mama mia! Britter försöker göra giallo! Exposé är något så ovanligt som ett brittiskt försök att imitera 70-talets blod- och sexfyllda italienska publikfriare på egen hand. Det... går sådär. Udo Kier är som alltid sevärd, även i den dubbade version av honom jag tyvärr fick nöja mig med. Det är ett problem med den här filmen. Eftersom jag i det här projektet endast recenserar de oklippta originalversionerna var det inte det allra enklaste att hitta en bra kopia av Exposé. Filmen kom ut på dvd först för två år sedan och var då ytterst dåligt remastrad och saknade två minuter av speltiden. Räddningen blev som så ofta YouTube. Kopian jag såg där är av ännu sämre kvalitet, men den är åtminstone oklippt och komplett. Vad var då så hemskt att man var tvungen att inte bara sätta stora saxen i filmen utan totalförbjuda den i sitt hemland? Lesbiskt sex.

Rent våldsmässigt kunde man se värre saker på tv på 70-talet (är jag i alla fall tämligen säker på), men vad som inte gick för sig var att visa sexscener. Och ja, de är tämligen explicita och framförallt väldigt långa. Exposé är inte så mycket en thriller som en mjukporrfilm med thrillerramhandling. De många sexscenerna gör också att filmens handling inte kan ta någon ordentlig fart och helheten blir ganska lättförglömelig. För den som gillar Kier finns här några scener att njuta av, men på det hela taget är det en uselt skriven sak det här. Kanske inte så illa spelad, men manuset, klippningen och karaktärsutvecklingen är under all kritik. Stundtals småkul för sin kitschighet, men inget att skriva hem om. Och ja, postern säger att den heter något annat, fast postersen med "rätt" titel var så förbaskat fula...

Betyg: 2- oengagerande sexscener av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Haha, nej. För en generation som vuxit upp med thrillerserier på tv och ett internet fullt av nakna människor som gör saker med varandra är det här föga chockerande.

Förbjuden i: Storbritannien, USA, Singapore

Fortfarande förbjuden i: Singapore (endast klippt version tillgänglig)

Svensk titel: Signal

Författare: Stephen King

År: 2006 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 350

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-7002-411-5

"What Darwin was too polite to say, my friends, is that we came to rule the earth not because we were the smartest, or even the meanest, but because we have always been the craziest, most murderous motherfuckers in the jungle."

Clayton Riddell har äntligen lyckats med sin dröm med att sälja sin första grafiska roman. Det borde vara en dag att fira, men plötsligt händer något helt oväntat. Från ingenstans börjar alla som pratar i mobiltelefon att uppträda mycket märkligt och våldsamt. Clayton måste nu fly Boston och hem till sin familj i Maine. Problemet är bara att de våldsamma "mobilarna" börjar efter en ett tag att uppvisa någon form av kollektiv intelligens...

Med lika delar inspiration från George Romero som Richard Matheson ger Stephen King sin variant av zombieapokalypsen... eller gör han? Till en början verkar Cell vara en tämligen standardmässig undergångsskildring som vi sett och läst åtskilliga gånger förr. Snart tar dock historien en ny vändning och blir något eget i genren. Det närmsta jag kan jämföra den med är The Omega Man (1971), en av flera filmatiseringarna av Mathesons bok I Am Legend (1954). Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.

Cell är en förvånansvärt kort bok för att vara King. När King skriver något i den här längden brukar det ges ut som en del av en samling, och det är lite där problemet ligger. King har ett sätt att skriva på som man antingen gillar eller inte, men en av de utmärkande aspekterna av stilismen är hur han låter karaktärsutvecklingen ta sin tid. I Cell finns det inte riktigt tid för både en episk resa, ett "krig" och karaktärsutveckling. Det gör att alla tre delarna i större eller mindre utsträckning blir lidande. Claytons karaktär får inte särskilt mycket bakgrundshistoria utan är en mycket typisk King-protagonist som inte sticker ut på något vis. Den mest fängslande karaktären är istället "mobilarnas" ledare, en trashank utan namn som verkar ta ett personligt intresse i Clayton och hans följeslagare. Hans form av iskall och våldsam logik är en av bokens höjdpunkter.

Till syvende och sist lyfter dock aldrig Cell till några högre höjder. Nästa år kommer filmversionen. Förhoppningsvis blir den jämnare. King har skrivit bättre apokalypser på kafferasten.

Betyg: 2 apokalypser av 5 möjliga

Regi: Kim Farrant

Manus: Michael Kinirons/Fiona Seres

Skådespelare: Nicole Kidman, Hugo Weaving, Joseph Fiennes mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment/Dragonfly Pictures/Fastnet Films mfl.

År: 2015

Längd: 112 min

Land: Australien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2325977/

Familjen Parker är nyinflyttade i en liten håla på den australiensiska landsbygden, något som både son och dotter i familjen tycker är allt annat än kul. När 15-åriga Lily Parker försvinner tillsammans med sin bror börjar familjens förflutna nystas upp och däribland anledningen till att de var tvugna att flytta från sin förra hemort. Det testar ett redan skakigt äktenskap till det yttersta och polischefen David Rae inser att man inte ostraffat rör runt i lokalbefolkningens angelägenheter.

Strangerland har ömsom blivit hyllad ömsom utskälld av både kritiker och publik. Jag finner mig själv någonstans i mitten, med en viss lutning åt hyllningskören. Nicole Kidman gör sin bästa roll sedan The Hours (2002) och har god hjälp av en alltid lika sevärd Hugo Weaving och Joseph Fiennes i de manliga rollerna. Kidmans porträtt av en kvinna på gränsen till nervsammanbrott dras aldrig för långt och när hennes "kollaps" slutligen kommer verkar den helt och hållet trovärdig.

Medan skådespelet är lysande och fotot över det karga australiensiska landskapet (komplett med en spektakulär sandstorm) är fantastiskt har manuset lite över att önska. Jag förstår vad Michael Kinirons och Fiona Seres vill förmedla med sin långsamma uppbyggnad, men kruxet är att det gärna blir lite för långsamt. Det märks att Seres framförallt arbetat med tv-manus tidigare. Strangerland skulle passat mycket bättre som en tv-serie i stil med True Detective (2014) än en spelfilm. Då skulle Kinirons och Seres kunnat ta sin tid och underbygga sina karaktärer och deras förhållanden på ett mycket mer tillfredställande sätt. Den isbergsteknik som de båda använder sig av ger inblickar i en historia som är mycket mer komplicerad än vad den först verkar. Problemet är att manuset inte ger några riktiga tolkningsvägar som mynnar ut i någonting. Tittaren lämnas att stampa lite på samma ställe, vilket är synd.

Strangerland är inte en lysande film, men knappast så dålig som vissa har velat få den att framstå som. Med lite polering av manuset hade det här kunnat bli otroligt bra. Den är fortfarande sevärd, men jag grämer mig ändå över den missade potentialen.

Betyg: 3+ lolitakomplex av 5 möjliga

Regi: Michael Mayer

Manus: Michael Mayer

Skådespelare: Tynan DeLong, Yetta Gottesman, Rati Gupta mfl.

Produktionsbolag: Wiser Post/Hungry Monster Productions/Om Films mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2281365/

David Nadleberg hittade ett gammalt kärleksbrev han skrivit under en speciellt kärlekskrank period som tonåring men aldrig postat. Nu, många år senare, kunde han se den ofrivilliga humorn i sina längtande formuleringar och fick en idé - alla de där dagböckerna och breven vi skrev som barn, vore det inte kul om man samlades och läste upp dem så att alla fick sig ett gott skratt? Så föddes idén med Mortified, en klubb dit främlingar kommer och läser upp sina mest pinsamma minnen för publik.

Trots att jag bor bara en och en halv mil ifrån den första versionen av Mortified utanför USA (i Malmö!) hade jag aldrig hört talas om konceptet förrän jag hittade den här dokumentären. Och jäklar vad det funkar! Det kvittar vem du är, alla har vi haft våra pinsamma perioder när vi växte upp. Mortified ger utlopp för den du en gång var och som formade dig till den du är idag. På gott och ont har vi alla pinsamheterna att tacka för dem vi är. Tro mig, jag har en hel drös som jag kunde dela med mig av. Kanske gör jag det på Malmöscenen någon gång.

Hur kul Mortified Nation än är lyckas den inte riktigt komma upp till full pott. Det skulle behövas ett bättre ramverk och kontext för detta. Nadleberg får lite tid att tala om konceptets skapelse och hur han alltid varit fascinerad av brev och dagböcker. Tillsammans med korta intervjuer med psykologer och några av de deltagande är det all kontext vi får. Jag skulle vilja se det här som en serie, en typ av "Best of Mortified". Det hade passat konceptet bättre.

De filmiska bristerna till trots är Mortified Nation bland det roligaste och mest drabbande jag sett på mycket länge. De olika deltagarnas livsöden varierar mellan lättsamma och humoristiska anekdoter och fruktansvärda händelser som trots allt har fått lyckliga slut. Ett lysande koncept, inte en lysande film, men får ändå inte missas.

Betyg: 4 pinsamheter av 5 möjliga

Everything Trek del 12: The Original Series 2.16 - 2.19

2.16 The Gamesters Of Triskelion

Sändes: 5/1 1968

Stardate: 3211.7

Manus: Margaret Armen

Regi: Gene Nelson

Platser: Gamma II (obebodd planet med en obemannad kommunikationscentral)

Triskelion(planet i M24 Alpha-systemet. Hem för The Providers)

Betyg: 2/5

Kirk, Uhura och Chekov transporteras utan sitt medgivande till planeten Triskelion där de genast blir attackerade. Det visar sig snart att de tre är en del av ett "spel" styrt av de så kallade "Providers". De tre besättningsmedlemmarna måste utkämpa strider mot allsköns varelser medan The Providers spelar på utkomsten. Samtidigt försöker Spock, med motstånd från McCoy och Scotty, följa vad han tror är ett spår efter kaptenen.

Uj... The Gamesters Of Triskelion hade kunnat bli ett riktigt bra avsnitt, men falerar på en rad punkter. Först och främst är det ett av avsnitten hitintills i originalserien som åldrats sämst när det gäller 60-talets moral kontra den vi har idag. Mansperspektivet är inte bara starkt (det är lite par for the course med serier från den här eran) utan nästan kvävande så. Det blir smått pinsamt att titta på idag. Idén med The Providers är dock bra även om jag önskar att man hade valt att utveckla denna längre. Inte ett värdelöst avsnitt, men i stort behov av en riktig revidering. Kan någon dessutom ändra ljudet av "teleporteringseffekten" till något som får mig att tänka mindre på tecknad film vore det guld.

 Fear the space boobs of Kirk and random alien chick 354!

2.17 A Piece Of The Action

Sändes: 12/1 1968

Stardate: N/A

Manus: David P. Harmon & Gene L. Coon

Regi: James Komack

Platser: Beta Antares IV (omnämnd)

Sigma Iotia II (hem för en för-warp-civilisation kontaktad av Federationen mot reglementet)

Betyg: 3+/5

Enterprise besöker Sigma Iotia II, en bebodd värld som kontaktats av Federationen cirka 100 tidigare innan införandet av huvuddirektivet - att inte störa utvecklingen av civilisationer under utveckling. Kirk, Spock och McCoy blir snart varse om vad Federationens inblandning har lett till. Det tidigare teamet har lämnat kvar diverse artefakter, men den viktigaste av dessa är en bok om 1920-talets gangsters i Chicago. Innevånarna på Sigma Iotia II vördar denna bok som helig och har modellerat hela sin civilisation runt den...

A Piece Of The Action är ett typiskt budgetavsnitt av originalserien. När budgeten tröt förlade man ofta handlingen till enkla miljöer, såsom en stad mystiskt lik en period av Jordens historia. A Piece Of The Action är dock ett väldigt kul avsnitt för den som jag är uppvuxen med film noir och gangsterfilmer från tiden det begav sig. Det är klart att det är parodiskt, men det är gjort med en kärlek till genren och dialogen både tidstypisk och rolig. Sen att det där med att inte lägga sig i för-warp-civilisationers utveckling kommer och går lite som manusen behöver det är en annan sak. Ett underhållande avsnitt helt enkelt!

Kirk och Spock beväpnade med tommy guns - all arguments are invalid

 2.18.  The Immunity Syndrome

Sändes: 19/1 1968

Stardate: 4307.1

Manus: Robert Sabaroff

Regi: Joseph Pevney

Platser: Coalsack Nebula (omnämnd)

Gamma 7A (planetsystem i sektor 39J med flertalet miljarder innevånare)

Starbase 6 (omnämnd)

Betyg: 4/5

Efter att Starfleet tappat kontakten med USS Intrepid skickas Enterprise för att undersöka fallet. Spock upplever en plötslig telepatisk chock och är övertygad om att Intrepid har förstörts och alla besättningsmedlemmarna dött. Inte heller Gamma 7A, systemet som Intrepid skickats till, svarar. När Enterprise anländer till Intrepids sist kända position dras de in i något slags energifält. Ett mycket hungrigt energifält...

Det här borde egentligen inte vara bra. Det är knappast en spoiler (eftersom det sägs överallt där man slår upp avsnittet) att energifältet i själva verket är en levande organism - ett virus om man så vill. En enorm encellig varelse som flyter runt i rymden borde inte gå att göra annat än löjlig, men på något vis lyckas Robert Sabaroff med att skriva en väldigt spännande och tät historia här som verkligen bygger upp vad som är på spel. Med ett sällsynt genomtänkt användade av skeppets skyttel också blir det här ett avsnitt som många säkert rynkar på näsan åt, men som jag personligen tycker håller hela vägen ut.

På 60-talet gick även virusen på LSD

 2.19 A Private Little War

Sändes: 2/2 1968

Stardate: 4214.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser: Neural (hem till en för-warp-civilisation med fredlig samexistens med naturen som kultur)

Klingon Empire (omnämnt)

Betyg: 2/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Neural för att låta McCoy leta efter växter med medicinal användning. Kirk, som tidigare har besökt planeten för att avlägga rapport om innevånarnas sociala utveckling till Starfleet, blir förbluffad över att på de 13 år som gått sedan han besökt Neural har vissa av innevånarna börjat använda sig av flintlåsgevär istället för pil och båge. Vad som är mer bekymrande är att den en gång som fredliga planeten är fångad i ett oförklarligt inbördeskrig där Spock blir skadeskjuten. Mysteriet tätnar när en klingonsk kryssare dyker upp vid planeten...

Ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev själv och en tidskapsel när det gäller 1960-talets geopolitik. Vi som sitter med historiens facit vet hur Kalla kriget slutade och vilka misstag som begicks på endera sida. Det är därför intressant att se en samtida allegori över detta. Dessvärre kan inte det intressanta upplägget riktigt leva upp till sin potential. Det här är ett av få fall i originalserien där effekterna är så störande dåliga att vissa delar inte går att ta på allvar. Det tar tittaren ur avsnittet. Samtidigt kan man tycka att Roddenberry, utopist som han var, borde ha haft en smartare lösning på konflikten än den extremt fatalistiska som presenteras här. Intressant som tidsdokument, men inte som så mycket annat.

Det där är en mutagon. Jag... jag vet inte.

Regi: Seth MacFarlane

Manus: Seth MacFarlane/Alec Sulkin/Wellesley Wild

Skådespelare: Mark Wahlberg, Amanda Seyfried, Seth MacFarlane mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions/Bluegrass Films/Media Rights Capital

År: 2015

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2637276/

Ted och Tami-Lynn gifter sig, men det uppstår vissa... komplikationer. Som den där med att Ted inte har några genitalier och därmed inte dra sitt strå till stacken när det kommer till hela graviditetsgrejen. De båda bestämmer sig för att använda John som donator, men när staten får reda på vad som håller på att hända ställs Teds person ifråga. Är han egentligen en person eller bara en ägodel?

Ted (2012) var ett lysande exempel på vad som gör att jag ibland har problem med Seth MacFarlane. Ingen kan som MacFarlane ta ett skämt eller en situation och vrida det så pass långt att det slutat vara kul för en halvtimme sedan. I sina värsta stunder var Ted just en sådan film. I sina bästa stunder var det gapskratt. Det kan vara en av de mest ojämna komedier jag sett de senaste tio åren. I Ted 2 är upprepningshumorn något nedtonad och det här är något så ovanligt som en komediuppföljare som funkar bättre än originalet.

Mark Wahlberg kör sitt vanliga stuk med exakt två ansiktsuttryck (ett mer än Keanu Reeves) och gör vad som förväntas av honom. Amanda Seyfried är helt okej i den kvinnliga huvudrollen, men det här är helt klart MacFarlanes film som rösten till Ted själv. Dialogen, manuset och skämten genomsyras av MacFarlane och ibland blir det lite väl mycket stoner-humor över det. Samtidigt har Ted 2 några av de roligaste cameos jag sett på mycket länge, där bland andra Jay Leno och Michael Dorn drar ner gapskratt.

Manusmässigt måste jag ändå säga att Ted 2 överglänser sin föregångare på de flesta plan. Det är det här som är myntets andra sida när det gäller MacFarlane. Mitt i all dumhumor hittar han på något vis ganska rörande scener och sekvenser. Han har gjort det förr i sina animerade serier och han gör det här också. Regimässigt skulle jag kanske kortat filmen med 20 minuter (sååååå många grässkämt...), men på det hela taget är Ted 2 en bättre komedi än sin föregångare och förvånade mig med sitt patos.

Betyg: 3+ Jay Lenos på herrtoan av 5 möjliga

Regi: Alfonso Gomez-Rejon

Manus: Roberto Aguirre-Sacasa & Earl E. Smith

Medverkande: Addison Timlin, Veronica Cartwright, Anthony Anderson mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Orion Pictures/Ryan Murphy Productions

År: 2014

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2561546/

På 40-talet plågades staden Texarkana av en seriemördare som aldrig fångades. Morden slutade lika plötsligt som de börjat, men staden glömde inte. Innevånarna påmindes igen om morden när filmen The Town That Dreaded Sundown fick premiär 1976. Filmen blev något av en kultklassiker, inte minst för att den tros ha inspirerat en annan ökänd seriemördare, The Zodiac Killer. Visningar av filmen har blivit en Halloween-tradition i Texarkana, men när morden börjar igen är det någon som kräver att det gamla fallet återupptas.

Okej, häng med nu. Det här är en så kallad "metauppföljare". Morden som filmen från 70-talet baserades på inträffade verkligen i Texarkana på 40-talet. Mycket riktigt fick man aldrig fast någon och mellan filmvåldsdebatten, The Zodiac Killer och det faktum att ättlingar till offren bodde kvar i staden gjorde att 70-talsrullen blev svår att få tag i. Då växte givetvis legenden än mer och filmen blev en kultklassiker. Idag är den var mans ägo sedan den gavs ut på dvd för två år sedan. Med en setup som den här borde 2014 års metauppföljare, som för förvirringens skull delar titel med 70-talsditon, kunna göra något riktigt bra. Dessvärre blir det bara ett "meh".

Alfonso Gomez-Rejon är sedan tidigare mest känd som en av de drivande krafterna bakom den extremt ojämna serien American Horror Story (2011). Den här filmen är hans första långfilm i regissörsstolen och tyvärr så lyser hans oerfarenhet igenom. Här finns fullt av intressanta infallsvinklar och stilistiska drag, men det som fungerar i en 45 minuter lång tv-version gör inte alltid det i långfilmsformat. Gomez-Rejon försöker helt enkelt på tok för mycket. Det är likadant med manuset. Många intressanta idéer försöks pressas in på en för kort speltid och resultatet blir tämligen splittrat. Är det en thriller? Mja, mjo. Är det en slasher? Mja, mjo. Borde den försökt hålla sig till en genre. Ja.

The Town That Dreaded Sundown blir tråkigt nog en av alla de där filmerna med bortslösad potential. Om du inte har något bättre för dig och känner för att se en blodig deckarhistoria kanske den går an. Förvänta dig inte för mycket dock.

Betyg: 2+ metauppföljare av 5 möjliga

Everything Trek del 11: The Original Series 2.12 - 2.15

2.12 The Deadly Years

Sändes: 8/12 1967

Stardate: 3478.2

Manus: David P. Harmon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Aldebaran III (omnämnd som plats för medicinsk forskning utförd av Federationen)

Gamma Hydra II (omnämnd)

Gamma Hydra IV (plats för en av Federationens forskningsstationer)

Romulan Empire (omnämnd som Federationens fiender)

The Neutral Zone (neutral zon mellan Federationen och det romulanska imperiet)

Starbase 10 (omnämnd som en bas nära den neutrala zonen)

Betyg: 3-/5

En simpel situationsrapport från en forskningskoloni på Gamma Hydra IV får en oväntad vändning när landningsstyrkan, däribland Kirk, Spock och McCoy, drar på sig någon form av sjukdom som får dem att åldras med mycket hög hastighet. Av någon anledning påverkas inte Chekov, även han med i landningsstyrkan, alls av sjukdomen. Medan officerarna kämpar mot sitt åldrande med allt vad det innebär måste de arbeta snabbt för att hitta ett botemedel.

The Deadly Years är ett dussinavsnitt, om än dock ett bra sådant. Det händer inte särskilt mycket av vikt varken för den övergripande storyn eller för karaktärerna själva. Samtidigt är det svårt att hitta något att klaga på som sådant. Möjligen är avsnittets första halva något långsam och därför får det ett minus efter sin trea. Det tar sig igen mot slutet och ett avsnitt med romulaner kan inte vara helt förgäves. Inget måste, men trevlig distraktion från typ disk eller städning.

Fortfarande bättre sminkning än i Prometheus

2.13 Obsession

Sändes: 15/12 1967

Stardate: 3619.2

Manus: Art Wallace

Regi: Ralph Senensky

Platser: Argus X (tionde planeten i Argus-systemet, rik på tritanium. Obebodd.)

Theta VII (sjunde planeten i Theta-systemet. Plats för en Federationskoloni.)

Tycho IV (fjärde planeten i Tycho-systemet. Först kartlagd 2257 av USS Farragut. Hem för en gasbaserad livsform.)

Betyg: 3/5

Enterprise befinner sig i omloppsbana runt planeten Argus X för att bedöma dess värde för framtida brytning av den värdefulla mineralen tritanium. Ett uppdrag till planetens yta får katastrofala följder när besättningsmedlemmarna attackeras av en gasbaserad livsform. Kirk har träffat på den här livsformen förr. Under ett av hans första uppdrag ombord på USS Farragut hade livsformen ihjäl större delen av besättningen. Nu är Kirk fast besluten att inte låta varelsen komma undan.

Obsession kan vara det avsnitt av originalserien som ser Kirk göra flest korkade beslut i. Inte bara äventyrar han sin egen besättning utan även en hel koloni i desperat behov av medicinsk assistans. När hans agerande inte får några negativa konsekvenser blir man lite trött. Annars är Obsession ett okej avsnitt där Kirk får jaga sin vita val. Problemet är att ett gasmoln sällan eller aldrig blir en minnesvärd skurk. Nåja, över medel!

"You know, self-pity's a terrible first course. Why don't you try the soup instead?" - bara en till anledning att älska Chapel

 2.14.  Wolf In The Fold

Sändes: 22/12 1967

Stardate: 3614.9

Manus: Robert Bloch

Regi: Joseph Pevney

Platser: Alpha Carinae V (omnämnd som hem för en utomjordisk, icke-kroppslig, ras kallad Dalla)

Alpha Eridani II (andra planeten i Alpha Eridani-systemet och hem till en Federationskoloni etablerad innan 2156. Huvudstad: Heliopolis)

Alpha Majoris I (första planeten i Alpha Majoris-systemet och hem till en liknande ras som Dalla, kallad Mellitus)

Argelius II (andra planeten i Argelius-systemet och hem för en teknologiskt högstående och pacifistisk ras humanoider)

Deneb II (andra planeten i Deneb-systemet och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156)

Rigel IV (omnämnd som planeten där "The Hill People" bor och hem för en Federationskoloni etablerad efter 2156. Federationen lever här i symbios med planetens urinnevånare)

Martian Colonies (Jordens kolonier på Mars etablerade 2069. 2105 inträffade en rad oförklaliga mordfall i kolonierna)

Betyg: 4/5

Kirk, McCoy och Scotty njuter av några lediga dagar på Argelius II, en planet där njutning och kärlek är lagen. När Scotty följer en ung kvinna hem blir han huvudmisstänkt för mordet på den samma. Själv kan han inte komma ihåg något annat än att han lämnade en bar och sen hittades stående med en blodig kniv över kvinnan. När ytterligare två kvinnor i Scottys närhet dör våldsamt verkar fallet vara solklart. Men varför kan Scotty inte komma ihåg något av morden?

Wolf In The Fold är ett av säsong 2:s klassiska avsnitt och en intressant mordgåta. James Doohan får visa mer av sina skådespelartalanger här än han vanligtvis får och Robert Bloch har skrivit ett engagerande manus. Det är mycket möjligt att jag är färgad av att ha sett det här avsnittet ett antal gånger. Jag kommer nämligen ihåg att när jag först såg det som liten tyckte jag upplösningen var något krystad. Och ja, det är den, men ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den. Man kanske inte hade behövt skriva ut den riktigt så mycket som man gör, men den ställer intressanta frågor om inget annat. Dessutom är vägen dit fylld med Trek-godis i form av alternativ historia och ett rättegångsdrama som är både välskrivet och spännande. Mycket sevärt avsnitt!

 "Du har svikit Gillette för sista gången!"

 2.15 The Trouble With Tribbles

Sändes: 29/12 1967

Stardate: 4523.3

Manus: David Gerrold

Regi: Joseph Pevney

Platser: Deep Space Station K-7 (en rymdstation på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Donatu V (omnämnd som platsen för en strid mellan Federationen och Klingonska imperiet år 2245)

Klingon (omnämnd)

Sherman's Planet (först kartlagd av John Burke år 2067. Sedan dess har planeten varit omtvistad mellan Federationen och Klingonska imperiet)

Betyg: 5/5

Den långdragna dispyten mellan Federationen och det Klingonska imperiet om Sherman's Planet, en planet på gränsen mellan supermakterna, dras till sin spets. Enligt ett avtal ingånget mellan de två parterna kommer planeten tillfalla den makt som kan bevisa att de kan utveckla den på bästa sätt. Federationen har skickat en stor laddning specialmodifierat vete för plantering på planeten. Medan vetet lagras på station K-7 dyker klingonerna upp. Och om inte det vore nog lyckas en försäljare sälja en "tribble" till Uhura. Vad en tribble är? Om vi säger så här: om du tyckte kaniner förökar sig snabbt har de inget på tribbles.

Det blir inte mer kult än The Trouble With Tribbles. Tribbles har dykt upp i senare inkarnationer i serierna, inte minst i ett fantastiskt avsnitt av Deep Space 9 (1993 - 1999). Det folk brukar glömma är att det inte bara är ett kultförklarat avsnitt med små, söta och ulliga varelser utan även en förvånansvärt välskriven historia! Ingen kan ta det här avsnittet på allvar, inte ens skådespelarna, men det märks hur jäkla kul de har! Den som fick jobbet att kasta tribbles i huvudet på William Shatner måste ha haft den bästa arbetsdagen någonsin. Komiken åsido utvecklar avsnittet relationen mellan Federationen och klingonerna. Tillsammans blir det ett av de bästa och roligaste avsnitten av originalserien.

Kirk funderar på tribblesufflé