Regi: Elza Kephart

Manus: Elza Kephart & Patricia Gomez

Medverkande: Romane Denis, Brett Donahue, Sehar Bhojani mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Entertainment Squad/Téléfilm Canada

År: 2020

Längd: 73 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9741310/

Det råder febril verksamhet i en av klädjätten CCC:s butiker. Den nya kollektionen ska lanseras och med hela världens (nåja...) blickar på vad den ekologiskt och rättighetsmedvetna kedjan ska presentera är pressen på topp. Det är alltså minst sagt en stressig första dag på jobbet för Libby. Den blir dock mycket, mycket stressigare när butikens anställda börjar trilla av pinn. Alla spår tycks peka mot ett par av de nya byxorna de ska lansera nästa morgon...

Det här var för knäppt för att jag skulle låta det passera. Ett par besatta jeans som dödar folk? Klart jag är game! När den dessutom delar producenter med den underbara nostalgitrippen Turbo Kid (2015) hade det här potential till att bli riktigt underhållande! Det är det också... bitvis.

Jag är kluven över beslutet att låta Slaxx vara en deadpansatir. Å ena sidan är manuset så pass knäppt att det hade blivit svårt att göra en långfilm av det om det hade flippat från filmruta ett. Å andra sidan behöver det paradoxalt nog övertydliga budskapet tryckas på än hårdare. Som ni säkert förstått har klädkedjan inte helt rent mjöl i påsen när det kommer till sina påståenden om att de bara använder ekologisk fairtrade-bomull. Detta i kombination med den sektliknande (tänk Apple Store gånger tio) företagskulturen blir ganska underhållande, men det behövs något mer för att få det att riktigt lyfta.

Jag tror det mest har att göra med skådespelet. Den ende som hittar helt rätt i sin roll är Brett Donahue som den extremt slemmige mellanchefen Craig. Resten är utbytbara på ett nästan slasherliknande sätt. Men, till syvende och sist, det är rätt underhållande att se ett par trendiga jeans ha ihjäl folk och skräck med socialt patos, om än valhänt sådant, är inte direkt tio på dussinet. Hade förväntat mig något mycket löjligare, men Slaxx duger gott och väl till en regnig fredag.

Betyg: 3 perfekta jeansrövar av 5 möjliga

Regi: Takashi Shimizu

Manus: Takashi Shimizu/Eisuke Naitou/Naruki Matsuhisa (efter Hideo Yamamotos manga)

Medverkande: Gou Ayano, Ryô Narita, Marika Yamakawa mfl.

Produktionsbolag: Booster Project

År: 2021

Längd: 116 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14404280/

Susumu Nokoshi kommer inte ihåg mycket av sitt liv från innan han var inblandad i en hemsk olycka av något slag. Oförmögen att kunna behålla sitt jobb blir han hemlös och bor i sin bil. En dag kontaktas han av en ung läkarstuderande som verkar veta väldigt mycket om honom. För 700 000 yen vill han att Nokoshi ska bistå honom i hans forskningsprojekt om trepanering. Efter ingreppet börjar dock Nokoshi se märkliga saker när han tittar på folk. Det verkar nästan som han kan se deras.. .trauman.

Homunculus är definitivt inte en film för alla. Jag kan börja med att säga det. Du kommer säkert hitta lika många som avfärdar den som du hittar folk som tycker den är bra. Jag tillhör den andra skaran. Takashi Shimizu har tillsammans med sina författarkollegor gjort en väldigt sällsam och speciell tolkning av Hideo Yamamotos manga. Om jag ska likna den vid något är någon form av existensiell skräck med delar science fiction och psykologisk thriller.

Som ni märker är det svårt att riktigt komma underfund med vad det här är för film. Klart är i alla fall att Gou Ayano gör en jättefin huvudroll som Nokoshi. Ayano bär filmen och utan hans rollprestation hade det surrealistiska manuset antagligen varit svårt att ta till sig. För surrealistiskt blir det. I sina bästa stunder liknar det något som min husgud David Lynch hade kunnat göra och här är också tydliga spår av David Cronenberg. De välgjorda specialeffekterna gör sitt till också med en mix mellan fantasyelement och ren gore. 

Shimizus regi är dock den här filmens starkaste kort. Mest känd för den västerländska publiken som mannen bakom Ju-On-franchisen (eller The Grudge som den döptes om till utanför Japan) har Shimizu lång erfarenhet av att bygga upp scener med krypande obehag. Valet att dessutom spela upp en sida av Japan som vi sällan eller aldrig får se på film, hemlösheten och de som hamnar utanför systemet, är också ett genidrag.

Det enda jag inte riktigt är helt hundra på med Homunculus är att manuset, trots att det är intressant, spretar lite väl mycket ibland. Det märks att det är adapterat från en manga då vissa saker troligen utspelar sig under längre tid i denna. Det är tyvärr ett vanligt problem med adaptioner från serier och Homunculus lyckas inte riktigt komma undan den heller. Det är dock en mindre invändning. Vill ni se något annorlunda i genren är det här ett mycket bra val!

Betyg: 4 trepaneringshål av 5 möjliga

Regi: Jarand Herdal

Manus: Jarand Herdal

Medverkande: Gitte Witt, Thomas Gullestad, Thorbjørn Harr mfl.

Produktionsbolag: Motion Blur Films & Film Kolektiv

År: 2020

Längd: 86 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11284280/

Någon gång i en närbelägen framtid har världen till sist hamnat i kärnvapenkrig. I spillrorna av vad som en gång var Oslo bor Leonora tillsammans med sin man Jacob och deras dotter Alice. När en mystisk man kommer till grannskapet för att göra reklam för en teaterföreställning på det pampiga hotellet som lyckats undgå bombningarna är Leonora fast besluten att ta med hela sin familj dit. Om inte annat för att glömma den grå vardagen. Kvällen kommer dock inte bli som de tänkt sig...

Cadaver är den första helnorska film som producerats för Netflix och om jag ska vara helt ärlig var det framförallt den brutala titeln som drog in mig. Beslutet att förlägga handlingen i en postapokalyptisk version av Norge är intressant, inte minst eftersom vi sällan eller aldrig får se dylika skildringar av detta i så pass stor skala i europeisk film. Kontrasten med det till synes helt intakta hotellet där teaterföreställningen ska hållas blir också väldigt stor och drabbande.

Framförallt är jag imponerad över Jarand Herdals regi. Cadaver är bara hans andra långfilm, men hans öga för framförallt stämningsbyggande är väldigt bra. Han är helt klart inspirerad av Kubricks The Shining (1980) med hotellet som i princip sin egen karaktär. Tyvärr är Herdals manus inte i klass med hans regi. Det är väldigt uppenbart vart filmen är på väg redan efter 20 minuter och manuset skulle behöva någon form av twist för att riktigt lyfta. Vägen till det stora "avslöjandet" är dock tillräckligt sevärd för att jag ska kunna rekommendera den här filmen.

Skådespelarna är klart över medel med Gitte Witt (Leonora) i en riktigt bra roll. Den som dock äger varenda scen han är med i är Thorbjørn Harr i rollen som den excentriske teaterdirektören Mathias. Han har en väldigt bra intensitet i alla sina scener och påminner mig mest om en elak variant av de få gånger jag sett Jo Nesbø skådespela.

Cadaver lär inte gå till världshistorien direkt, men det är en väldigt välproducerad film med fina skådespelarinsatser och fantastisk scenografi. Synd bara på det spretiga och förutsägbara manuset.

Betyg: 3+ norgehistorier av 5 möjliga

Regi: Peter Thorwarth

Manus: Stefan Holtz & Peter Thorwarth

Medverkande: Peri Baumeister, Carl Anton Koch, Dominic Purcell mfl.

Produktionsbolag: Rat Pack Filmproduktion & Sirena Film

År: 2021

Längd: 121 min

Land: Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6402468

Nadja ska åka till New York tillsammans med sin son Elias för att få en experimentell behandling för sin långt gångna leukemi. När terrorister tar över planet inser Nadja snart att hon måste avslöja sin hemlighet för Elias och medpassagerarna för att kunna stå upp mot kaparna. Visst är hon "sjuk", men det är inte leukemi det handlar om. Mer... vassa tänder och problem med solljus.

Blood Red Sky vill så väldigt, väldigt mycket. Den vill vara delar gorefest, delar vampyrfilm. Den vill också vara delar drama och delar thriller. Resultatet blir en genreblandning som i viss mån känns fräsch, men samtidigt också väldigt splittrad.

Skådespelarna är klart över genomsnittet för den här typen av film, med Peri Baumeister (Nadja) som drar det tunga lasset. Kul är också att den för Arrowverse-tittare gamle bekante Dominic Purcell är med på ett hörn. Han är precis lika stenhård här om än inte med ett hjärta av guld direkt. Den som tyvärr inte riktigt håller måttet är Carl Anton Koch som Elias. Mer irriterande unge får man leta efter. Det är med största sannolikhet hur rollen är skriven, men i kombination med ett hackigt karaktärsarbete med honom och hans ringa erfarenhet som skådespelare sticker han verkligen ut som en sore thumb.

Specialeffekterna är oftast riktigt snygga och för tankarna tillbaka till mer klassiska vampyrfilmer där vampyrer var monster och inte glittrade i solsken. Manuset vet dock inte vad det vill säga eller göra. Det går tillbaka till ovanstående splittring gällande genrerna. Om du lyckas med en genreblandning blir det ofta guld. Om vissa delar av ditt manus är vida överlägsna andra blir det lite sisådär. Dramadelarna är i mångt om mycket väldigt svagt skrivna, medan själva gisslandramat funkar mycket bättre. Skräckelementen ligger någonstans mitt emellan.

Blood Red Sky försöker mycket och snubblar lika ofta som den lyckas springa. Det är en helt okej film att slötitta på, men tillhör knappast de bättre i projektet än så länge.

Betyg: 2+ över Atlanten kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga

Regi: Roberto De Feo & Paolo Strippoli

Manus: Roberto De Feo/Paolo Strippoli/Lucio Besana mfl.

Medverkande: Matilda Lutz, Francesco Russo, Peppino Mazzotta mfl.

Produktionsbolag: Colorado Film Production/Netflix Studios/Rainbow S.p.A

År: 2021

Längd: 95 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12877640/

Fem bilpoolare reser genom den italienska landsbygden tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Efter att av misstag ha krockat med ett träd vaknar gänget upp mitt i en skog. Det är uppenbart att allt inte är som det ska och gruppen blir bara mer illa till mods när de upptäcker ett mystiskt hus och de som bor i det...

Det här med metaskräck är svårt. A Classic Horror Story gör inga illusioner om att det är något annat med titeln i sig. Frågan är hur man ska få ihop självmedveten skräck 2021 utan att det blir pajigt och drygt? Svaret är att ta sitt material seriöst och inte hela tiden peka på varifrån referenserna kommer ifrån.

För den som sett mer än tio skräckfilmer från de senaste 30 åren borde många av referenserna och hyllningarna vara uppenbara, men här finns också mer subtila diton. Jag gillar italiensk skräck i allmänhet och här finns många callbacks till landets gyllene era i genren - 70-talet. Filmens största problem är att den är för snäll.

Italiensk skräck är ökänd för att vara bland de mest bloddrypande och äckligaste produktioner du kan se. Zombies, slafs och kannibaler liksom. I och med att det här är en film som är medproducerad av Netflix måste den kunna platsa in på plattformen ifråga. Det gör att många av de gamla gialloreferenserna till exempel känns ganska urvattnade.

Manuset är dock tillräckligt intressant för att hålla min nyfikenhet, även om det är ganska enkelt att gissa vart detta är på väg. Twisten i eftertexterna går däremot ett steg längre så stäng inte av filmen direkt när den slutar! Skådespelarna gör sitt jobb men inte mer, men gott så. Vad många verkar ha missat i recensioner är själva filmens poäng. Den ska vara formelmässig (återigen, det ligger i titeln) och jag skulle gärna se att de gjort lite mer med den saken. Inte för att skriva tittaren på näsan utan för att paradoxalt nog skapa sig en starkare egen identitet genom mer imitation. Det är dock en sevärd film för genrediggaren. För er andra, mja, det finns bättre.

Betyg: 3 inget bra händer i skogen av 5 möjliga

Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Regi: Demián Rugna

Manus: Demián Rugna

Medverkande: Maximiliano Ghione, Norberto Gonzalo, Elvira Onetto mfl.

Produktionsbolag: Machaco Films/INCAA

År: 2017

Längd: 87 min

Land: Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549892

Märkliga saker sker i ett lugnt villaområde i Buenos Aires. Efter att ha blivit arresterad för mordet på sin fru besöks Juan av tre forskare som specialiserar sig på att undersöka paranormala fenomen. Tillsammans med kommissarie Funes arrangerar de tre att spendera natten i Juans hus, men det visar sig snart att det inte bara är huset som är drabbat...

Ovanstående låter som minst ett femtiotal filmer jag sett och/eller recenserat här på bloggen. Saker spökar, folk åker dit för att undersöka, shit happens. Det som Demián Rugnas Terrified gör bättre än de flesta filmer i genren är uppbyggnad av suspens och osäkerhet. Framförallt med ljus och mörker lyckas Rugnas hela tiden ta sig in under huden (no pun intended) på tittaren och tillsammans med väldigt lyckade specialeffekter blir det hela mycket effektivt. Det är så pass effektivt att Guillermo del Toro tänker göra en amerikansk remake. This is why we can't have nice things!

Skådespelet är okej, men inget att skriva hem om. Den som gör bäst ifrån sig är helt klart Maximiliano Ghione i rollen som kommissarie Funes. Istället är det Rugnas manus och regi som är de riktiga stjärnorna i den här filmen. Manuset skriver inte tittaren på näsan och de "förklaringar" som ges ger snarare fler frågor än svar. Det går tillbaka till osäkerheten - det okända är mycket mer skrämmande än det som överförklaras och Rugnas har full koll på detta.

Terrified är en liten pärla till övernaturlig skräckfilm som inte bör missas av genrefans. Den utforskar förvisso redan kartlagt territorium, men Rugnas fingertoppskänsla gör det här till en av de bästa filmerna jag sett i subgenren på länge. Han jobbar just nu på en uppföljare. Det hade han gärna fått låta bli dock. Som sin egen film står Terrified stark. Vattna inte ur den i Franchise Hell nu!

Betyg: 4 spöken på Pampas av 5 möjliga

Regi: Donovan Marsh

Manus: Wayne Fitzjohn/Marcell Greeff/Emile Leuvennink mfl.

Medverkande: Erica Wessels, Hlubi Mboya, Deon Lotz mfl.

Produktionsbolag: Nthibah Pictures

År: 2021

Längd: 107 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9013182/

Jodie arbetar som utredare för Johannesburgs trafficking-grupp, men får efter ett misslyckat ingripande ta "semester" från det stora fall hon arbetar på. Istället får hon ta hand om mordutredningen av en man som hittats med initialer inristade i bröstet. Jodie och hennes vän, kriminalteknikern Ntombi, inser dock snart att fallen är sammankopplade.

Thriller med socialt patos brukar inte riktigt vara vad tänkte när jag startade det här lilla projektet, men Donovan Marshs I Am All Girls har definitivt skräckelement nog att platsa - även om dessa element inte är så mycket övernaturliga mördare som tragisk realitet för alltför många. Löst baserad på brotten utförda av Gert Van Rooyen (varning för att googla det namnet då du hittar väldigt, väldigt störda historier...) har I Am All Girls åtminstone en halv fot förankrad i verkligheten, men Marsh och manusförfattarna har ändrat så pass mycket att det är helt korrekt att säga "inspired by" och inte "based on". Det är en betydande skillnad.

Netflix har som bekant sina beskrivningar som är mer eller mindre bra. Här slog de dock huvudet på spiken. "Osentimental" är exakt så jag skulle beskriva den här filmen. Den skyr inget, men den grottar inte heller ner sig i onödigt chockerande detaljer bara för chockvärdets skull. Det är också tacksamt att spela in film som har en stark klasstematik i Sydafrika - åker du från det rika centrum hamnar du förr eller senare bland de fattigaste områdena du kan tänka dig. Skillnaden blir extremt tydlig, inte minst i Ntombis fall och den klassresa som skildras där - en resa som lämnat djupa fåror. Bra skådespel från Erica Wessels (Jodie) och Hlubi Mboya (Ntombi) förhöjer också filmen.

Tyvärr dras I Am All Girls också med en del problem. Den hämndtematik som skildras blir något halvhjärtad och borde antingen varit huvudspåret eller inte varit med alls. Det gör att filmen blir splittrad i vad den egentligen försöker få fram. Här finns också en del scener som är väldigt tondöva när det gäller rasism. Om det nu inte är belagt att det var så här det gick till i traffickinghärvan (vilket det troligen inte gjorde enligt uppgift) kanske man inte bör svartmåla en folkgrupp bara som ett "yttre hot".

I Am All Girls tar upp ett viktigt ämne, men behöver bearbetning. Gott försök, men lite färre manusförfattare nästa gång hade nog gett en mer samlad bild.

Betyg: 3- hämnare i mask av 5 möjliga