Alla inlägg under juni 2018

Av Ulf - 29 juni 2018 16:30

 


Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

 

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

 

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

 

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

 

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

 

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

 

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 juni 2018 21:45

 


Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson

Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Twentieth Century Fox Animation/Studio Babelsberg mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5104604/

 

I ett framtida Japan förpassas alla hundar i staden i Megasaki till en soptippsö för att säkerställa att den nyupptäckta hundinfluensan inte börjar drabba människor. Borgmästare Kobayashi, som hatar hundar, är nöjd med att bli kvitt de fyrfota djuren till förmån för katter, men hans adoptivson, Atari, har andra planer. Han ska åka till ön för att leta upp sin hund och gå till botten med Kobayashis planer.

 

För knappt tio år sedan charmade Wes Anderson en hel filmvärld med sin fantastiska stop motion-film Fantastic Mr. Fox (2009), baserad på Roald Dahls bok. Under åren som gått har Anderson då och då hintat i intervjuer att han inte var färdig med stop motion än och att hans nästa film som använde tekniken skulle handla om hundar. Anderson är en man av sitt ord. Isle Of Dogs är ännu en tour de force av Anderson och han visar återigen att det här med konventioner inte är hans grej.

 

Okej, om vi ska vara ärliga faller Anderson ofta tillbaka på ett nostalgiskt skimmer med märkliga familjekonstellationer i sina filmer, men när denna konvention funkar gör den det med råge. Därför är det ganska uppfriskande att se Isle Of Dogs då den tar en lite annan riktning samtidigt som Anderson återigen leker med format och utförande.

 

Det första som slår tittaren är en lika ovan som briljant sak. Hundarna i filmen talar alla engelska, men människorna talar japanska. Ibland ger filmen en översättning av vad människorna säger, ibland inte. Det sätter gemene västerländske tittaren direkt i hundarnas perspektiv, med vissa ord som blöder igenom och förstås. Min egen japanska är okej, vilket gjorde att jag kunde följa med åtminstone i stora drag vad människorna säger. Effekten fick därför något förlorad för min del, men tanken är inget annat än lysande.

 

Det är idel stjärnspäckat gällande de engelskspråkiga röstskådespelarna, med flertalet Oscarsvinnare som Frances McDormand och F. Murray Abraham, tillsammans med exempelvis Bryan Cranston och Edward Norton. Alla gör bra ifrån sig, men framförallt Cranston har en fantastisk talröst som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Bland de japanska röstskådespelarna måste Akira Takayam nämnas. Den mannen har en röst som ger mig kalla kårar - på ett bra sätt.

 

En Wes Anderson-film skulle dock inte vara mycket värd om den inte hade ett bra manus. Isle Of Dogs lyckas nästan hela tiden, men har lite skavanker i tempo och avslut. Andersons kännetecken med en så pass djup pekoral att den slår över till att bli oemotståndelig är inte riktigt heller närvarande här. Det görs ansatser, men filmen är inte lika avväpnande som exempelvis Andersons Moonrise Kingdom (2012), en film som jag skattar högre idag än när jag först recenserade den. Om det också blir utvecklingen som Isle Of Dogs tar får tiden utvisa, men även om den inte just nu riktigt är i klass med Andersons bästa är det fortfarande en mycket bra film. Dessutom, stop-motion är coolt som fan.

 

Betyg: 4+ hundjobb av 5 möjliga

Av Ulf - 25 juni 2018 11:33

 


Regi: Tim Southam (main director)

Manus: Matt Sazama & Irwin Allen (show runners)

Medverkande: Molly Parker, Toby Stephens, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Legendary Television/Synthesis Entertainment/Applebox Pictures mfl.

År: 2018

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5232792/

 

Familjen Robinsons färd till Alpha Centauri på koloniskeppet Resolute får ett abrupt slut då de av okänd anledning tvingas nödlanda på en icke-kartlagd planet. Tillsammans med de andra överlevande från Resolute måste de nu både försöka överleva som att hitta ett sätt att ta sig från planeten. När Will Robinson, minstingen i familjen, får en ny "kompis" på planeten inser de dock att de inte är ensamma där...

 

Lost In Space är en av de där klassiska science fiction-serierna som jag aldrig såg som barn. Det hade en enkel anledning. Mig veterligen gick den aldrig på svensk tv efter sin ursprungliga visning på 60-talet. Med riktigt dåliga minnen från den hemska filmatiseringen från 1998 (som inte ens Gary Oldman kunde rädda) gav jag originalet ett försök efter att nedladdnings- och streamingåldern hade inletts. Den var... okej. Varken mer eller mindre. Den har åldrats mycket dåligt och är idag främst av kult- och kitschvärde. Därför var jag också mycket skeptisk till rebooten som kom ut i april i år. Jag måste säga att jag därför blev mycket positivt överraskad.

 

Lost In Space anno 2018 är något så ovanligt som en påkostad familjeserie. Åldersrekommendationen på 7 år stämmer ganska bra genom hela första säsongen och då lyckas manusförfattarna ändå ta upp ganska jobbiga ämnen. Seriens styrka ligger i den respekt den visar publiken. Den försöker inte dumma ner sig bara för att den är riktad till hela familjen, samtidigt är handlingen inte för komplicerad för de yngre att följa med i. Manusförfattarna har hittat en perfekt balans mellan spänning, äventyr och barnvänlig science fiction. Det är något mycket, mycket ovanligt.

 

Skådespelarna är samtliga bra, men det finns några som sticker ut lite mer än andra. Molly Parker är lysande i rollen som familjens matriark Maureen och balanserar mellan kall vetenskapskvinna och varm mor på ett mycket lyckat sätt. Hon är helt enkelt badass på alla sätt och vis. Maxwell Jenkins är helt rätt val för Will Robinson. Det är en roll som mycket enkelt hade kunnat slå över till att bli väldigt irriterande (tänk boy wonder...), men trots att Will är skrämmande intelligent tillåter manusförfattarna karaktären att vara barn. Lillgammal, visst, men inte irriterande så. Slutligen ger Parker Posey ett väldigt originellt och drabbande porträtt av säsongens "skurk", June Harris.

 

Harris karaktär är en stor del i varför Lost In Space fungerar så pass bra som den gör. June Harris, eller Dr. Smith som hon gärna vill kalla sig, är inte serietidningsond utan agerar utifrån rädsla och egoism. Samtidigt slår hon inte över till att bli en tragisk karaktär man kan sympatisera med. Hon är riktigt genomrutten, men kan göra saker för det allmännas väl om det också gynnar henne. Och som hon kan manipulera folk! Poseys karaktär kan med en kort monolog göra mer skada än en klusterbomb och det ska bli sjukt intressant att se var den här karaktären tar vägen.

 

Lost In Space dras, trots allt ovanstående, med en del problem. Efter några inledande avsnitt som verkligen är sjukt bra dras tempot ner till nästan stillastående runt avsnitt 5 för att sen komma igång igen i säsongen avslutande avsnitt. Serien lider också en del av "the dumbass syndrome" - det vill säga smarta karaktärer som utan riktigt anledning kan vara förbannat korkade när handlingen kräver det. I det stora hela är detta mindre invändningar. Jag vill helt klart ha mer och med säsongens cliffhanger hoppas jag verkligen att det blir så.

 

Betyg: 4 Danger, Will Robinson av 5 möjliga

Av Ulf - 18 juni 2018 20:30

 


There Are Other Worlds Than This: En guide till The Dark Tower

 

Jag läste merparten av Stephen Kings bibliografi innan jag gav mig i kast med The Dark Tower. Anledningen var att jag från diverse håll hade fått höra hur svårt det skulle vara att hänga med i böckerna om jag inte hade ordentligt med förkunskap. Därför förlade jag serien mot slutet av mitt Stephen King-läsande. Det visade sig att det var ganska onödigt. Det finns tonvis med referenser och detaljer ifrån en mängd olika verk av Stephen King, men när det gäller böcker som du bör läsa innan du ger dig i kast med Kings epos kan man gallra bort många, många av rekommendationerna. Härmed följer en lista på de tio böcker och/eller noveller jag tror du skulle ha nytta av innan du börjar på The Dark Tower. Det är dock de tre högsta på listan som jag skulle klassas som obligatorisk läsning.

 


10. Desperation/The Regulators

 

Ja, jag fuskar lite redan från start, men Desperation och The Regulators är så kallade "companion novels" - de är alltså tänkta att läsas efter varandra utan att för den sakens skull dela så många karaktärer och dylikt. Jag väljer att ta med böckerna på listan eftersom de beskriver tematik och karaktärer som är av övergripande betydelse för The Dark Tower. Om ni ska välja en av dem, välj den förra.

 

9. The Eyes Of The Dragon

 

Jag förstod inte hur King fick ihop hans sejour i Delain (en ofta omtalad plats i serien) i The Eyes Of The Dragon innan jag hade läst slut den avslutande delen av Tower-sviten. När jag insåg hur det hängde ihop blev det en liten aha-upplevelse. Om inget annat kan boken ses som en prolog till serien. 

 

8.  Revival

 

Egentligen har Revival inte några uttalade kopplingar till The Dark Tower annat än en replik här och där. Istället är det framförallt slutet som man kan tolka in i serien - något som jag väljer att göra. Det är den mest skräckinjagande beskrivning av todash darkness jag läst och om du redan vet vad det begreppet innebär, håll tajt i kudden.

 

7. Everything's Eventual (The Little Sisters Of Eluria)

 

Det är en av novellerna i samlingen Everything's Eventual som anknyter till Kings saga, men även denna kan ses som en prolog till händelserna i seriens första del. Händelserna i novellen, The Little Sisters Of Eluria, har egentligen inte så stor bäring på handlingen, men eftersom det är en novell i samma värld som huvudvärlden i Tower-sagan och har Roland som huvudkaraktär måste den vara med på en sådan här lista. Ärligt talat är den dock inte särskilt bra...

 

6. IT

 

Många, många koncept som får vidare betydelse i The Dark Tower presenteras i sista tredjedelen av Kings bok om Pennywise. Det var här jag på allvar började längta efter att få sätta tänderna i The Dark Tower. Två karaktärer från boken återkommer också i mindre biroller i serien. Och ja, vill ni förstå vart Pennywise egentligen kommer från och är bör ni läsa den här boken. Det lär inte filmatiseras (jag vet inte hur det skulle kunna filmatiseras) då det är väldigt esoteriskt beskrivet. Mycket intressant dock och kopplar IT med all tydlighet till Tornet.

 

5. Black House

 

Den enda bok på listan jag inte recenserat på bloggen än. Som uppföljare till The Talisman är Black House mycket starkare kopplad till The Dark Tower. Framförallt handlar det om koncept och begrepp, men huvudhandlingen har också en stark koppling till händelser i framförallt de senare tornböckerna. Dessutom gästspelar viktiga karaktärer. Något obskyr roman som inte sålde bra i Sverige. Hittas med fördel på antikvariat.

 

4. Hearts In Atlantis

 

Den första kortromanen i nämnda bok handlar till stor del om en karaktär som återkommer i de senare delarna av The Dark Tower och där spelar en betydande roll. Den presenterar även begrepp som low men och hur dessa jagar. Framförallt är Low Men In Yellow Coats dessutom förbaskat bra!

 

3. The Stand

 

En karaktärsstudie av huvudantagonisten i The Dark Tower som verkligen målar upp honom som det hot han är. The Dark Tower gör mycket bra, men underbygger sin huvudskurk lite sisådär. Om du vill ha en mycket bättre presentation är The Stand boken för dig. Dessutom utspelar sig delar av The Dark Tower i en bit av världen i The Stand och de mindre referenserna hade kunnat fylla en egen bok.

 

2. Insomnia

 

En bok som de flesta King-fans verkar hata, men som har något speciellt enligt mig. Tar upp många koncept och viktiga detaljer, men presenterar framförallt en för serien mycket viktig karaktär. Dessutom gästspel av en viss onding. En verklig mardrömskänsla som bara den som lidit av insomnia kanske förstår.

 

1. Salem's Lot

 

Okej, nu ska vi se: en huvudkaraktär, en grupp karaktärer som förklaras mer utförligt, troligen namngivning av samtliga bikaraktärer i boken och så vidare. Salem's Lot är utan tvekan den viktigaste boken att läsa inför The Dark Tower. Sen att den är i min mening ganska träig är en annan femma. Det är värt träigheten för den payoff den ger i The Dark Tower.

Av Ulf - 14 juni 2018 18:45

 



“Endings are heartless. Ending is just another word for goodbye.”


Författare: Stephen King

År: 2004 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 783

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017090-5

 

Även om Tornet aldrig varit närmre är det fortfarande långt borta. Roland och hans vänner färdas genom ett ödeland där de både måste se till att hindra de "brytare" som vill få Tornet att falla och färdas mellan världarna för att ge dem åtminstone en liten chans att lyckas. Men vägen kräver offer och det är inte alla som kommer få se Tornets portar...

 

På sidan 381 av The Dark Tower dog jag en smula inombords. Fram tills dess hade historien rullat på och, även om det inte var den bästa installationen i serien, hade jag plöjt igenom den som jag gjort med de sex tidigare böckerna. När King väljer att slå undan benen på läsaren kunde jag inte fortsätta på några dagar. Det var då jag insåg att även om The Dark Tower inte är perfekt som romansvit har den en sällsam förmåga att snirkla sig förbi alla mina känslomässiga försvar och få händelserna att verkligen kännas i maggropen.

 

Som sagt är inte den avslutande delen den bästa i serien, vilket sällan heller är fallet med längre berättelser av episk karaktär. På närmre 800 sidor är det seriens längsta bok, men problemet är att det ändå inte känns som King hinner avsluta alla trådar han behöver på ett tillfredsställande vis. Som tydligast blir det när det gäller historien om Mordred (vars släktskap jag inte ska spoila för folk som inte läst serien än). King spenderar många sidor med att beskriva hur Mordred förföljer Rolands grupp och bygger upp honom som ett rejält monster... för att senare få en väldigt hastig avslutning på sin bihandling. Jag brukar inte säga detta om King, men The Dark Tower hade tjänat på att vara längre. Två böcker om 500 sidor vardera istället för en bok på knappt 800 hade varit att föredra.

 

Som läsare märker man också mot slutet att King är så färdig han kan bli med den här serien. Han är pass färdig att han lägger till ett kortare appendix som ger svar på de flesta av de frågor som det "riktiga" slutet ger upphov till. Tack och lov för det, säger jag. Om jag hade behövt avsluta boken där King först hade tänkt hade jag alltid undrat över vissa saker. Men, som sai King mycket riktigt säger, det stora ligger i resan och inte målet.

 

Nu var inte King riktigt klar med sin saga. Några år senare släppte han en bok vars ramberättelse utspelar sig mellan bok 4 och 5. Mer om den i en framtida recension. Dessutom finns det fortfarande allusioner och små vinkar till sviten i hans böcker släppta efter 2004. Jag tror inte King någonsin kommer bli helt klar med The Dark Tower, men huvudberättelsen är färdig med bok 7. Jag kan nu dessutom förstå de märkliga val som gjordes i den undermåliga filmatiseringen lite bättre. Det gör inte den till en bättre adaption, men den blir åtminstone en smula mer begriplig. 

 

The Dark Tower är en imponerande svit böcker som jag borde ha läst för länge sedan. Jag ville vänta i och med alla de kopplingar som finns till Kings andra verk. Det behöver man inte gör. Jag rekommenderar att ni verkligen läser Salem's Lot (1975), Low Men In Yellow Coats (första delen av 1999 års Hearts In Atlantis) samt The Stand (1978). Det finns en helt fantastisk mängd kopplingar till Kings andra verk också, men ovanstående är egentligen de tre som jag känner har bäring på handlingen, där till och med The Stand främst är en matnyttig karaktärsanalys av en i sviten viktig karaktär. Det är klart, för att få ut som allra mest av sviten bör man ha läst åtminstone ett 20-tal böcker i Kings bibliografi. Jag tänkte sätta samman en lista som är så spoilerfri som den kan vara vid ett senare tillfälle.

 

Som alltid när jag avslutat något riktigt långt att läsa känns det lite tomt nu. Det botade jag med nästa King-bok där King genast slår an tonen med ett förord till fansen, The Constant Readers. Stephen King är och förblir en vän i bokform som jag kommer bära med mig så länge jag har kraft att vända sidorna. Sen ger jag mig på ljudböckerna.

 

Betyg: 4 ka-hjul av 5 möjliga

Av Ulf - 11 juni 2018 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

Av Ulf - 7 juni 2018 19:46

 


Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons

Medverkande: Alicia Vikander, Walton Goggins, Daniel Wu mfl.

Produktionsbolag: MGM/Square Enix/Warner Bros. mfl

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1365519/

 

Lara Croft, ekonomiskt oberoende dotter till den mystiskt försvunne filantropen Richard Croft, lever ett anonymt liv i London. När hon kontaktas av sin fars fondförvaltare att fadern kommer dödförklaras hittar Lara en rad ledtrådar som berättar att hennes far kanske trots allt lever. Nu måste Lara ta sig till en obebodd ö utanför Japan och hitta farsgubben.

 

Film baserad på tv- och datorspel kommer ingenstans. Det finns en uppsjö spel med komplicerade och bra narrativ som förtjänar att adapteras till vita duken. Istället regerar de säkra korten - de spel som sålt mest blir ofta de som filmatiseras. Problemet är att medierna datorspel och film är väldigt olika. Det som funkar jättebra i en spelkontext funkar kanske inte alls i en film och tvärtom. När nu Tomb Raider dessutom fått en reboot filmad får vi nog tyvärr vänja oss vid att spelen med bra stories får ta baksätet för spelen som säljer mest och därmed tros kunna sälja en film. I Tomb Raiders fall funkade det, med mer än en fördubbling av budgeten intjänad.

 

Tomb Raider anno 2018 är flera resor bättre än vad tusan det än var Angelina Jolie höll på med i sina tights för några år sedan. Det säger dock inte mycket. Vad Tomb Raider dock lyckas med är att vara så fantastiskt dum att den stundom blir underhållande. Jag brukar säga att en film inte måste vara logisk, men den måste vara logisk inom sin egen kontext. Här är några exempel på hur Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons manus hanterar logik:

 

1. En liten pantbank betalar gladeligen ut 10 000 pund för något de inte ens tar en närmre titt på.

2. En grupp arkeologer har varit fast på en ö i sju år letandes efter några ruiner. På en liten jäkla år i sju år...

3. Arkeologernas metod för att hitta vad de letar efter? Till synes slumpmässig dynamitsprängning.

4. Om två dödsfällor har haft med farliga golv att göra kanske ni bör... se var ni går?

 

Och så vidare, och så vidare. Det hade inte varit lika underhållande om inte Tomb Raider tog sig själv hundra procent seriöst. Det blir skrattretande efter ett tag. Alicia Vikander, vad gör du i den här filmen? Det är en fruktansvärt dum pastisch på Indiana Jones som säkert gav dig en stor check och... ja, där var det. Med tanke på filmens avslutande scener och vad den drog in i intäkter lär det komma en uppföljare. Jag hoppas nästan att den är lika dum.

 

Betyg: 2 skådespelerskor för bra för den här filmen av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - 5 juni 2018 15:15

 



Regi: David Leitch

Manus: Rhett Reese/Paul Wernick/Ryan Reynolds

Medverkande: Ryan Reynolds, Josh BrolinJulian Dennison mfl.

Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Marvel Entertainment/TSG Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5463162/

 

Det är inte lätt att skriva en synopsis värd namnet på den här filmen utan att avslöja två stora plot points som, om man inte tjuvkikar på IMDB-sidan, verkligen kommer som slag i magen. Därför tänker jag inte göra det. Det här är mer Deadpool, pojkar och flickor av alla åldrar över 15, och det är nästan lika underhållande som förra gången. Jag kan säga som så mycket att huvudstoryn kretsar kring hur Wade "Deadpool" Wilson måste omvärdera hela sitt liv och tillvägagångssätt när hans tillvaro ställs på ända. Som "provmedlem" i X-Men får hans chansen att skydda en ung mutant på en väldigt destruktiv bana. Det är dock inte så enkelt att ändra på sig när man alltid gjort saker efter egen skalle...

 

Deadpool var en av 2016 års bästa filmer, alla katergorier, i min bok. Uppföljaren består av mer fjärde vägen-brytande skämt, mer Ryan Reynolds i sitt livs roll och mer action lika brutal som underhållande. Deadpools värld växer markant när det kommer till andra superhjältar och skurkar i den här filmen och det är på gott och ont. De flesta av nytillskotten är tämligen kortlivade, men det är kul att se några av de mindre kända Marvelhjältarna få åtminstone några minuter i rampljuset. Det nytillskott som genomsyrar större delen av filmen är dock som väntat Cable.

 

Josh Brolin är som klippt och skuren för rollen som den sörjande enmansarmén från framtiden och jag skulle verkligen vilja se mer av honom. Problemet med hans roll i Deadpool 2 är att han trots ganska många scener får för lite att göra. Jag fattare grejen - en Deadpool-film bör kanske inte cirkulera kring en seriös hämndhistoria alltför mycket - men Cables story kommer lite i skymundan.

 

Filmen innehåller också en för mig mycket stor överraskning, vilken jag inte tänker spoila. Jag kan dock ge en ledtråd. En av de mest misshandlade Marvel-karaktärerna i filmhistorien får en gruvlig revansch i Deadpool 2 som gjorde det väldigt enkelt att avgöra vem som var serieläsare i publiken och vem som inte var det. Serieläsarna, däribland undertecknad, jublade. Förvirringen var total bland icke-läsarna. Sättet som karakären byggs upp visar att manusförfattarna kan sin Marvel och trots en typisk Deadpool-finish på deras fight behandlas hen äntligen med respekt. Tack!

 

Actionscenerna tar ännu ett steg upp från första filmen och många fighter, speciellt de där Deadpool "dör", fick publiken att både skratta och stöna lite småäcklat. Precis som det ska vara med andra ord. Reynolds fortsätter leverera i huvudrollen och vid det här laget är han så synonym med Deadpool att jag inte tror att det kommer gå att casta någon annan som honom - trots masken.

 

Deadpool 2 når inte riktigt upp till sin föregångare i och med att den ibland blir lite splittrad. Det blir lätt så när man vill berätta för mycket på en gång. Vad filmen dock har, som har mer eller mindre försvunnit från MCU, är den fortsatta övertygelsen om att superhjältefilm ska vara jäkligt rolig. Jag vill ha mer och med de avslutande scenerna och filmens biljettförsäljning är det bara att räkna ner tills del 3 har premiär.

 

Betyg: 4+ prison wallets av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< Juni 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards