Alla inlägg under december 2011

Av Ulf - 30 december 2011 22:14


Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki

Medverkande: Yoji Matsuda, Yuriko Ishida, Yuko Tanaka mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/NTV/Nibariki mfl.

År: 1997

Längd: 134 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0119698/


När den unge prins Ashitaka räddar sin hemby från en besatt skogsgud drar han i processen på sig en förbannelse. För att bryta den dödliga åkomman färdas han mot skogsgudens hemland för att ta reda på om det finns ett botemedel. Men Ashitaka dras snart in i ett krig mellan skogsvarelserna och ett en klan industrialister. På var sin sida står två starka kvinnor, prinsessan Mononoke som uppfostrats av skogens varggudar och lady Eboshi som med sin satsning på industrier vill skapa ett bättre liv för folket. Ashitaka inser att båda sidor har poänger med sitt handlande och hamnar i konflikt med båda sidor...


Kino, Lunds enda från SF oberoende biograf, gav en sen julklapp i år med en handfull visningar av Studio Ghiblis magnum opus Princess Mononoke. För ett fan av både Studio Ghibli i allmänt och Hayao Miyazaki i synnerhet är det alltid en speciell känsla att se en av dessa filmer på stor duk. Princess Mononoke var den sista av de större filmerna från studion jag hade kvar att se på bio och jag rekommenderar starkt att se Miyazakis konstverk på vita duken om ni får en chans. Ghiblis animationer och framförallt deras detaljrikedom gör att det är som att se filmen för första gången på nytt när man ser den i stort format och Princess Mononoke är inget undantag.


För den som sett några av Miyazakis tidigare filmer är tematiken bekant - den besjälade naturen vars balans hotas. Miyazaki håller sig dock på rätt sida predikandets gräns och presenterar som vanligt nyanserade porträtt som jag inte upplevt i några andra animerade filmer. Ondskan blir aldrig svartvit och aldrig har det varit tydligare än i den här filmen. Princess Mononoke är en storslagen film i alla aspekter. Miljöerna är fantastiska, karaktärsdesignen typisk för Miyazaki och musiken välavvägd till handlingen. Samtidigt har filmen de där små detaljerna som gör att den står ut.


Princess Mononoke är helt enkelt en av de bästa animerade filmerna genom tiderna. Den håller fortfarande lika hög klass nu som när jag såg den på en suddig VHS-kopia någon gång under sent 1990-tal och är ett måste för alla som gillar animerad film. Kort och gott en bra avslutning på 2011. Märk dock åldersgränsen! Det är inte något för de allra yngsta då blodet flyter ganska friskt emellanåt.


Betyg: 5 hisnande miljöskildringar av 5 möjliga

Av Ulf - 30 december 2011 12:08

 

Domedagen (domeåret?) står inför dörren och det har blivit dags att summera 2011 och blicka framåt mot 2012. Året som har gått började det röra på sig för Skitfinkultur. Besökarantalet steg och ligger i dagsläget på mellan 400 - 550 unika besökare per månad. Inget att skriva hem om kan tyckas, men för en svensk kulturblogg är det inte så illa pinkat. Under årets två första månader publicerades inga inlägg. Anledningen, som jag nämnt innan, var personliga orsaker och helt enkelt den värsta perioden i mitt liv. Jag ska inte gå in närmre på det än så utan det räcker att säga att jag under dessa månader inte hade någon större lust att varken skriva, se film eller läsa. Trots att inga inlägg publicerades under dessa månader lyckades bloggen få 272 (januari) respektive 212 (februari) unika besökare. Det värmde och jag insåg att folk tydligen vill läsa det jag skriver. Det var i mångt om mycket därför som jag också började publicera nya inlägg i mars månad.


Nysatsningen gav omgående resultat. I maj hade jag en av mina bästa månader någonsin med 840 unika besökare. Noteringen hade mycket att göra tack vare min nyvunna förlagskontakt Apart som gav mig chansen att som en av de första recensenterna i landet recensera deras svenska utgåva av The Walking Dead. Jag är djupt tacksam till Apart för chansen och ser fram emot fler framtida samarbeten med dem! I och med att jag fick kontakt med ett förlag började även andra höra av sig. Jag känner att mitt filmintresse i viss mån kom i vägen för mina bokrecensioner, men jag vill poängtera att allt som skickats till mig har recenserats. Så kommer det också att förbli! Så om du är en författare, regissör, producent eller liknande, stor som liten, oavsett genre, så skicka ett exemplar till Skitfinkultur så får du/ni åtminstone en aning medieexponering!


Efter den väldigt fina majmånaden har bloggen inte kommit upp till samma höjder igen men stabiliserat sig på unika besökarantal kring 500 per månad. Talande för andra halvan av året var att bloggen drog allt mer åt filmrelaterade artiklar och recensioner. Jag tänker under 2012 försöka få en bättre balans på detta, även om merparten av mina inlägg troligen fortfarande kommer handla om film och tv. Förklaringen är enkel: För att få ut en kontinuerlig uppdatering är det väldigt enkelt att se en film, skriva ihop en recension och sen vara klar för dagen. Det är ett latmaskbeteende som jag försöker få bukt med.


Satsningen på Franchise Hell går vidare och kommer förhoppningsvis avslutas under året. Om/när detta projekt avslutas har jag två till på lager. Ett enormt stort som kommer löpa över flera år och ett mindre som kommer ta drygt två månader om allt går som det ska. Den som lever får se. Skitfinkultur kommer även byta bloggportal. Arbetet har inletts, men räkna med någon/några månader tills flytten är klar. Jag passar även nu på att önska gott nytt år. En ny recension kommer ikväll men nyårsafton tar jag ledigt! Synes 2012!



Av Ulf - 28 december 2011 22:40



Regi: Gonzalo López-Gallego

Manus: Brian Miller

Medverkande: Warren Christie, Ryan Robbins, Lloyd Owen mfl.

Produktionsbolag: Apollo 18 & Bekmambetov Projects Ltd. (BPL)

År: 2011

Längd: 86 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772240/


När Apollo 18:s uppdrag officiellt läggs i malpåse rekryteras tre astronauter till ett topphemligt uppdrag. De ska trots allt flyga till Månen och väl där placera ut radarutrustning för att spionera på Sovjet. Andra dagen på månytan börjar dock två av astronauterna uppleva hur saker försvinner, märkliga ljud stör dem om nätterna och till sist kommer chocken - en rysk rymdkapsel och en död kosmonaut. Men ryssarna har väl aldrig varit på Månen?


Apollo 18 drog verkligen ut på tiden. Så vitt jag minns skulle den haft sin premiär för lite drygt ett år sedan men flyttades fram till september i år. Därför hade jag också byggt upp mina förväntningar även om tidigare recensenter oftast sågat den längs med fotknölarna. Apollo 18 är inte en dålig film, men den blir tyvärr mest ett "meh" i slutändan. Det här är ännu en film med "upphittade filmer" och som sådan tillhör den de bättre i genren. Mest gemensamt har den med The Blair Witch Project (1999). Månen är en idealisk plats att sätta en skräck/sci-fi-film på. Precis som skogen i tidigare nämnda film är den ödslig, kall och hotande. Vad Apollo 18 inte lyckas lika bra med är det konspiratoriska manuset. Här finns logiska luckor som är så löjliga att jag vill skrika. Vem, allra minst tre välutbildade astronauter, skulle gå på att de skulle montera radarstationer på Månen? Eller det mest uppenbara problemet - om vi aldrig åkte tillbaka till Månen hur kom filmmaterialet till Jorden? Idén om ett hemligt uppdrag på Månen är dock väldigt intressant och skulle kunna bli öppningsakten till en helt annan film - en film eller berättelse som undertecknad tänker skriva. Jepp, om jag bara klagar så kan jag lika bra göra det själv, eller hur?


Skådespelarinsatserna är överlag helt okej även om ingen sticker ut nämnvärt. De "upphittade filmerna" är väldigt snyggt gjorda och har en hög autencitetsfaktor över sig. Så pass att en irriterad presstalesman för NASA helt sonika sa på en presskonferens att det här inte är en dokumentär utan en fiktiv historia. Med ett bättre manus hade den här filmen kunnat sparka seriös röv. Men kan du ha överseende med manusets brister och lämnar logiken i dörren är Apollo 18 en underhållande rulle. 


Betyg: 3 i rymden bör ingen kunna höra dig skrika av 5 möjliga



Av Ulf - 26 december 2011 22:48


Regi: Mike Mills

Manus: Mike Mills

Medverkande: Ewan McGregor, Christopher Plummer, Mélanie Laurent mfl.

Produktionsbolag: Olympus Pictures/Parts and Labor/Northwood Productions

År: 2010

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1532503/


Oliver får inte bara en utan två stora besked från sin 78-årige far, Hal - han är döende i cancer och han är homosexuell. Genom tillbakablickar berättas historien om hur Hal kämpar mot sin cancer samtidigt som han ger sig ut i Los Angeles gayscen. Historien om Hal vävs samman med hur Oliver, två månader efter Hals död, träffar Anna, en fransk skådespelerska som kan vara hans livs kärlek.


Beginners vill få mig att må dåligt. Jag är fullt medveten om detta men kan ändå inte värja mig. Maken till melankolisk film får man leta efter, men det som gör att den fungerar är att den alltid känns ärlig och rak. Mike Mills har beskrivit förhållanden på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i. Förhållanden är sällan eller aldrig en rak resa från punkt a till punkt b utan har svängar, märkliga hangups från det förflutna som sticker upp sina fula huvuden och det faktum att allt kanske inte är så svartvitt som många andra filmer vill få det att framstå. Mills beskriver detta och mer i sitt väldigt finstämda manus som egentligen grundar sig på den eviga sanningen att ingen vill vara ensam. Mills regi är lika god som hans manus. Här finns stilgrepp som förhöjer bildberättandet väldigt mycket och är det något Mills verkar ha insett är att även om ett manus är späckat med dialog så är film först och främst ett visuellt medium. Det som sägs i dialogen kompletteras av Mills bilder till en väldigt fin enhet.


Christopher Plummer gör rollen som Hal och är troligen den mest säkre Oscarsvinnaren nästa år (filmen hade inte premiär i L.A innan deadline till förra galan). Han nämndes i förhandssnacket redan för snart ett år sedan och gör en väldigt bra roll. Att Plummer börjar bli till åren kommen och dessutom spelar cancersjuk homosexuell pensionär gör att oddsen för att han ska vinna redan är låga. Även Ewan McGregor gör en fin rollprestation, men den som äger filmen enligt mig är Mélanie Laurent som Anna. Hon har en närvaro som gör att varje scen hon är med i blir magisk och har en utstrålning som kommer ge henne en lysande fortsättning på en redan fin karriär. Se upp för Laurent i framtiden!


Jag har egentligen svårt att komma på något jag inte gillar med Beginners. Så varför inte högsta betyg? Det är svårt att förklara, men filmen saknar det där sista lilla extra som gör den till en klassiker. Men, det ska sägas, det är en fruktansvärt bra film. Så, var är min whiskey?


Betyg: 4+ Laurent, varför måste du likna min flickvän till sättet? Jag saknar ju henne, pucko! av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2011 00:36


Regi: David Fincher

Manus: Steven Zaillian (baserad på Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor)

Medverkande: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Yellow Bird Films/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 158 min

Land: USA/Sverige/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1568346/


När Mikael Blomkvist, journalist på tidningen Millennium, döms för förtal tvingas han ta en timeout från journalistiken. Då kontaktas han av den välkände affärsmagnaten Henrik Vanger som vill ha Blomkvists hjälp att lösa ett 40 år gammalt försvinnande. Samtidigt som Mikael bosätter sig nära Vangers gods för att gräva i det gamla fallet har den unga hackern och säkerhetsexperten Lisbeth Salander problem med de sociala myndigheterna. När Salanders och Blomkvists vägar korsas ställs bådas liv på spets. Någon i Henrik Vangers närhet vill inte att fallet ska lösas...


Då kom den då till sist, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (2009). Frågan är bara om vi behövde en nyversion av en redan mycket bra film? Svaret är enkelt: nej, det behövde vi inte. David Finchers version av Larssons roman är inte en dålig film på något vis - den är bara inte lika bra som den svenska filmatiseringen. Därmed inte sagt att här inte finns saker som är bättre än i den svenska versionen. Daniel Craig gör en mycket mer sympatisk Mikael Blomkvist än Michael Nyqvist. Medan Nyqvist gjorde en ganska platt karaktär ännu plattare lyckas Craig föra fram en trovärdighet till rollen som jag inte hittade i Nyqvists tolkning. Likaså är soundtracket av Trent Reznor och Atticus Ross en fullträff. Där den amerikanska versionen tappar poäng är däremot i manusadaptionen och Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander.


Det är först nu när jag sett en annan skådespelerska försöka axla rollen som Salander som jag inser exakt hur bra Noomi Rapace verkligen var. Jag tror helt enkelt jag blev bortskämd av Rapaces skådespel och den intensitet hon hade i sitt agerande. Mara är inte direkt dålig i rollen men spelar helt enkelt inte i samma division. Någon borde  berättat för henne att hon inte kan göra en trovärdig svensk accent. Så fort hon hade ett längre replikskifte föll illusionen fullständigt och framförallt hennes återkommande "hej hej" så fort hon kom in i ett rum klingade så falskt att jag nästan suckade högt varje gång. Efter ett tag lyckades jag dock vänja mig vid den fejkade accenten, bara för att stöta på ett nytt problem: jag tror inte på den här tolkningen. Jag tror att Rapaces Lisbeth Salander kan sparka röven av mig om hon skulle bli förbannad. Jag tror inte på att Mara skulle kunna göra samma sak. Men samtidigt kan jag inte klaga alltför mycket på Mara. Hon försöker, försöker och försöker och ganska ofta lyckas hon hitta sin egen röst. I Rapaces klass är hon dock inte.


Zaillians manus är det som verkligen skiljer filmerna åt. Vid en första anblick berättas samma historia, men när man sett färdigt filmen dyker en ganska uppenbar fråga upp: fanns det inte en deckarhistoria här någonstans? Zaillians manus fokuserar mycket mer på karaktärsutvecklingen mellan Blomkvist och Salander än den svenska filmatiseringen gjorde. Det gör att historien om Harriet Vangers försvinnande till ganska stor del hamnar i skymundan. Ja, här finns de obligatoriska scenerna när arkiv ska gås igenom, foton analyseras och polisrapporter läsas men det verkar som att Zaillian hela tiden har bråttom tillbaka till de båda huvudkaraktärerna. Till viss mån får det en bra effekt för de kommande filmerna - kemin mellan Mara och Craig är mycket bättre än den mellan Nyqvist och Rapace - men filmens narrativ blir lidande. Det är också intressant att notera att den svenska versionen är mycket råare och mer obehaglig än den amerikanska. Hur gick det till? Fincher brukar inte vara den som ryggar för kontroversiella scener.


Det känns som The Girl With The Dragon Tattoo gjordes för att fylla hålet av en tröttsam tradition - amerikaner som inte orkar läsa undertexter. Det ska dock bli intressant att se vad Fincher kan göra av de två kvarvarande filmerna. De var ärligt talat inte något vidare.


Betyg: 3 we come from the land of the ice and snow av 5 möjliga

Av Ulf - 22 december 2011 17:13



Den arme recensenten ojade sig så,

vad skulle familj, vänner och bekanta i julklapp få?

Det finns väl inget tråkigare än presentkort?

Mja, kanske klassikern: "Titta! Den här har jag själv gjort!"

Om man helt enkelt skulle ta och slå in en peng?

Kanske hellre det än allt detta slit och fläng?

Men hur kul är det - alla andra får ju prylar!

Kanske något spännande, något att hålla folk som på sylar?

En dvd-box med Game of Thrones kanske är något att vilja ha?

En annan räknar ju ner till säsongspremiären varendaste da.

Eller ett paket med två volymer av The Walking Dead?

Inget säger väl jul som att göra någon rädd?

Kanske borde jag bara ge upp på materiella ting,

och helt enkelt inte köpa någonting?

Men med barn i släkten blir det svårt att förklara,

och sig själv från gripande små händer försvara.

Det blir nog en snabbtur till leksaksaffären,

eller vart nu benen bär en.

Så får det bli,

om jag på min vikarieekonomi kan få pli!

Men vad köper man till en unge av 2000 -tal?

Någon japansk plast eller en leksakshund som är digital?

Vuxna är enklare, det är en sak som är sann -

om du inte gillar vad jag köpt till dig kan du dränka dig i en spann.

Hur det än blir med barnens klappar,

bör jag nog avsluta detta rim innan jag publiken tappar.

Att skriva för folk som vill läsa är riktigt jävla kul,

Skitfinkultur önskar eder alla en riktigt god jul!


Av Ulf - 21 december 2011 15:45



Regi: Jorge Montesi & Dominique Othenin-Girard

Manus: Brian Taggert

Medverkande: Faye Grant, Michael Woods, Asia Vieira mfl.

Produktionsbolag: Harvey Bernhard Productions & Mace Neufeld Productions

År: 1991

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0102585/



Karen och Gene York adopterar en liten flicka, Delia, då de av oförklarlig anledning inte kan få egna barn. Redan från början verkar Delia dock inte vara som andra barn. Mysteriet tätnar när familjens barnflicka dör genom att kasta sig ut genom ett fönster. Kan profetian om djävulens avkomma vara på väg att besannas en gång till?


Det är för filmer som den här som Skitfinkultur skapades. Det här är en fruktansvärt dålig film, det vill jag inte sticka under stol med, men underhållningsvärdet är skyhögt. Brian Taggerts manus är i princip en guide till hur man inte ska skriva ett manus om man vill bli tagen seriöst. Filmen försöker i princip berätta historien från del ett och halva del två på mindre tid än vad någon av de enskilda filmerna hade. Det blir en rejäl soppa med new age-mässor, klippning som är minst sagt förvirrande och ett fasligt överspel av samtliga skådespelare. Jag tycker mest synd om Faye Grant, mest känd för sin roll i science fiction-klassikern V (1983 - 1985). Hon försöker så gott hon kan, men Montesi och Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är dessutom bisarrt att se en skådespelare av Don S. Davis kaliber i den här rullen.


Något som verkligen också stack ut var det mycket märkliga användandet av musik. Återanvändandet av Jerry Goldsmiths Oscarsbelönade musik från tidigare delar i serien är logiskt, men flera gånger under filmens gång var jag tvungen att kolla om min mobil ringde. Det är så pass glättig och opassande musik i många av skräckscenerna att de snarare fick mig att skratta än att känna obehag. Priset  Den taskiga klippningen kan i viss mån förklaras med att filmen först gjordes för tv och först senare fick biografdistrubition i några länder runt om i världen. Vad som däremot inte kan förklaras är de extremt stora logiska luckorna i manuset. Försvann några scener eller var det verkligen så här dåligt? En annan sak är det eviga användandet av inverterade kors. Trodde manusförfattarna att detta var någon stark och mäktig symbolik som behövde vara med i varenda scen?


The Omen IV: The Awakening är något av det sämsta jag sett, alla kategorier. Men den tågolycka till film som den är är fruktansvärt underhållande att titta på. Om du gillar kitsch, b-film eller rent skräp är det här en guldgruva.


Betyg: 2 inverterade kors av 5 möjliga





Av Ulf - 20 december 2011 20:55


Regi: George Clooney

Manus: George Clooney/Grant Heslov/Beau Willimon (baserad på Beau Willimons pjäs Farragut North)

Medverkande: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Smoke House & Crystal City Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1124035/


Stephen Meyers är en ung och idealistisk medieexpert som arbetar på den tilltänkte demokratiske presidentkandidatens, Mike Morris, kampanj i Ohio. Morris, en till synes perfekt kandidat, är dock inte lika ren som hans image och Meyers upptäcker snart att i politikens rävspel vet man aldrig vem som kommer hugga en i ryggen...


Jag brukar ogilla George Clooneys politiska och/eller samhällskritiska filmer. De brukar vara riktiga snarkfester som inte gör någon gladare eller för den sakens skull mer informerade. Jag var därför minst sagt skeptisk till The Ides Of March. Tack och lov är det här Clooneys främsta politiska drama till dags dato. Ryan Gosling, i sin femtielfte underbara rollprestation i år, leder en ensemble som inte går av för hackor. Förutom Clooney själv (mycket bra som Morris) visar sig bland andra Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood sig från sina allra bästa sidor. Att säga att det här är en av årets mest välspelade filmer är en underdrift!


Manuset, baserat på manusförfattaren Beau Willimons egen pjäs, är ett riktigt tajt politiskt drama som utforskar vad som händer när idealism krockar med ambition. Om vi bortser från en ganska långsam start har filmen nästan inte en död sekund. Spänningen har dock inget med snabb klippning och explosioner att göra. Istället är det blickar, hemliga telefonsamtal och spel bakom ryggen. Det hela är infernaliskt skickligt uppbyggt och många av vändningarna slog luften ur mig. Det är allt annat än en förutsägbar film det här. Jag låter min beskrivning stanna där för att inte avslöja något mer.


The Ides Of March är inte för alla. För den som gillar långsamt uppbyggda dramafilmer med dialog- och karaktärsdrivet manus är det här dock en fest. Den saknar dock det där lilla extra som hade höjt den till högsta betyg, men mycket sevärd ändå!


Betyg: 4 dolkar i ryggen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards