Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 19 maj 19:15

 


Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2019

Längd: cirka 240 min (6 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

Gruppen med överlevande från det virus som haft ihjäl i princip 99% av alla i södra Skandinavien befinner sig hos skuggorganisationen Apollon, någonstans i Sverige. De tvingas dock fly hals över huvud när det visar sig att organisationen knappast har deras bästa intresse i första rummet. Flykten går till en forskningsbas utanför Roskilde och en kamp mot klockan börjar för att hitta ett botemedel för Rasmus, nu erkänd som patient zero. Men vill Rasmus egentligen bli frisk? Eller är han ens sjuk i ordets rätta mening?

 

Jag var inte något vidare snäll mot den dansk-amerikanska postapokalyptiska Netflix-seriens första säsong när jag recenserade den förra året. Mycket handlade om bortslösad potential i vad som troligen ligger någonstans mot toppen på listan över mest påkostade skandinaviska serier genom tiderna. Trots att första säsongen inte imponerade nämnvärt drog jag igång den två avsnitt kortare säsong 2 i fredags. Utlåtandet är en om inte enorm förbättring så i alla fall en avsevärd!

 

Första säsongen hade en hel del svaga karaktärer som mest tog upp plats. Säsong 2 har plockat bort alla dessa (det är smidigt rent berättartekniskt när ett virus kan ha ihjäl en när som helst) förutom stoppklossarna Jean och Lea. Förhållandet mellan övriga karaktärer fördjupas och det faktum att säsongen huvudsakligen utspelar sig på en och samma plats gör att karaktärsutvecklingen verkligen tar fart. Det är i synnerhet sant för Rasmus (mycket bra spelad av Lucas Lynggaard Tønnesen) som får mycket mer att jobba med här.

 

Även manuset är tajtare och det finns en riktning i det som jag saknade i den alldeles för splittrade första säsongen. Bland nykomlingarna i rollistan sticker Clara Rosager ut som Rasmus kärleksintresse Sarah. Tyvärr finns det en ganska betydande kvalitetsskillnad mellan de danska och de svenska skådespelarna där de förstnämnda ofta spelar skjortan av de blågula. Samtidigt är det inte några direkt dåliga skådespelare det rör sig om på den svenska sidan heller, utan jag skulle tro att det i viss mån har med regin att göra. Den svenska dialogen låter konstlad på ett sätt som den danska inte gör, vilket inte hjälper till.

 

The Rain har gått från att vara en serie med missad potential till en serie som jag absolut ser fram emot en tredje säsong av. Den är inte lysande, men klart över medel, och för en skandinavisk sci-fi-produktion är det nästan ett under i sig.

 

Betyg: 3+ danskjävlar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 16 maj 19:17

 

 

Regi: Marc Webb (head director)

Manus: Christopher Keyser (creator, head writer)

Medverkande: Kathryn Newton, Sean Berdy, Natasha Liu Bordizzo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8778064/

 

Tonåringarna i en amerikansk småstad återvänder hem efter en skolutflykt för att upptäcka att alla andra har försvunnit spårlöst. När de försöker lämna staden inser de att de är helt omringade av en djup skog som inte fanns där dagen innan. Nu måste de hitta ett sätt att överleva bortom den första fest- och ångestfyllda veckan - något som är enklare sagt än gjort med så pass många starka viljor.

 

The Society är lite av "serien som nästan, nästan är lysande" men inte riktigt kan kliva över den tröskeln. Till att börja med är den hedersvärd i vad den försöker göra. Det här är inte det vanliga tonårsdramat och/eller dystopin utan kan med sitt manus ses som ett tankeexperiment i hur det faktiskt skulle fungera (eller inte) om personer som aldrig haft makt plötsligt måste ta den. Mycket av seriens konflikt ligger i det förvånansvärt intrikata politiska spelet som hela tiden balanserar på en mycket tunn linje mellan demokrati, polisstat och anarki. Med tanke på att jag spenderar mina arbetsveckor med ungdomar i samma ålder som karaktärerna i The Society måste jag säga att resonemangen som förs fram är väldigt verklighetstrogna. Det känns som Christopher Keyser helt enkelt gjort sin research och inte förenklat karaktärerna till att passa in i en mall. Mycket bra.

 

Manusets baksida är dock att serien är väldigt långsam. Det finns ett antal fixhändelser där dramat tar fart, men det är lite för långt mellan dessa. I de flesta fall fungerar dessutom inte berättartekniken för att lägga någon grund till karaktärsutvecklingen - något man skulle kunna tänka att den kunde göra. Det stora undantaget är Campbell, seriens fullblodspsykopat, som med det långsamma berättartempot verkligen utvecklas till riktigt obehaglig karaktär. Toby Wallace är första säsongens stora skådespelarbehållning i rollen som annars dras med en ganska blek ensemble. Kathryn Newton är helt okej i huvudrollen, men inte i en roll som verkligen lyfter. Istället är det just Wallace och Sean Berdy som Campbells godhjärtade bror Sam som har seriens bästa scener än så länge.

 

Även om serien är lite för långsam är den absolut sevärd och framförallt kan den få den tilltänkta huvudpubliken, unga vuxna, att tänka på de här frågorna. Dock ett varningens ord att vissa scener absolut inte är för yngre så om du har någon tweener som ska se den bör du gärna hålla ett öga själv också. Många frågor och bra diskussioner kan uppkomma. Med en bra cliffhanger hoppas jag dessutom på en andra säsong med mer intriger och jäkelskap.

 

 

Betyg: 3+ marxistiska teorier av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 11 maj 15:05

 


Regi: Fritz Böhm

Manus: Fritz Böhm & Florian Eder

Medverkande: Bel Powley, Liv Tyler, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Maven Pictures/Film i Väst/Filmgate Films mfl.

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5085924


Anna växer upp i fångenskap hos en man hon enbart känner som "Daddy". Trots att hon inte får gå ut från sin "cell" får hon en någorlunda god, om än ensam, uppväxt. När Anna kommer i tonåren börjar dock Daddy medicinera henne med någonting som nästan har ihjäl henne. Efter att Daddy försökt ta livet av sig inser Anna att hon måste fly. Men vem är hon egentligen? Och varför fick hon aldrig gå ut?


Fritz Böhm har gjort sig känd i Europa som en av de skickligare specialeffektsmakarna och produktionsteknikerna. Wildling är hans första långfilm och han är helt klart någon att hålla ögonen på. Även om IMDB listar produktionslandet som USA har filmen ett mischmasch av produktionsbolag från USA, Tyskland och Sverige. Någonstans i det här vimlet av olika röster från olika filmkulturer hittar Wildling en egen identitet. Tyvärr förstörs det fina inramningen till viss del av vissa skådespelarinsatser.


Har Liv Tyler någonsin gjort en bra roll? Jag kan inte inte komma på någon och den här rollen är inget undantag. Någon måste någon gång ha försökt röstcoacha Tyler och slitit sitt hår. I de flesta filmer hon är med i, så även här, låter hon som ett mellanting mellan stendum eller bara stenad. Hon klarar inte av att uppbringa någon som helst riktig känsla i sina scener, vilket tyvärr är många. Lika illa ställt är det inte med Brad Dourif, men efter att ha varit typecastad sedan 80-talet är det svårt att se honom i en mer seriös roll.


Nåja, Bel Powley är åtminstone riktigt bra i huvudrollen som Anna. Powley spelar Annas totala brist på kunskap om social interaktion väldigt bra. I en sämre skriven roll hade karaktären varit helt tyst och tillbakadragen. Anna är istället en korsning av detta och genuint nyfiken på världen - en mer realistisk reaktion skulle jag tro.


Manuset håller tyvärr inte fullt ut. Det är ganska övertydligt vart detta är på väg och de sista 25 minuterna är en kavalkad av dåliga beslut. Fram tills dess håller Böhms långfilmsdebut dock mycket god klass och jag kommer hålla ögonen öppna efter hans nästa projekt.


Betyg: 3 ge Liv lite kaffe, nu! av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 10 maj 20:30

 


Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/


Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...


Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.


Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.


Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.


Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 maj 17:45

 

 

Regi: Joe Berlinger

Manus: Elizabeth Kendall & Michael Werwie (baserat på Kendalls bok)

Medverkande: Zac Efron, Lily Collins, Angela Sarafyan mfl.

Produktionsbolag: COTA Films/Ninjas Runnin' Wild Productions/Voltage Pictures

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2481498/

 

Liz Kendall vägrar att tro att hennes pojkvän, Ted Bundy, är skyldig till de bestialiska brott som han anklagas för, men ju längre rättegången löper tvingas hon inse fakta - hon har under flertalet år levt med en av de värsta seriemördarna i amerikansk historia. Medan Liz försöker pussla ihop sitt liv igen får både polis och allmänhet reda på allt mer om Teds brottsbana.

 

Tidigare i år släppte Netflix Joe Berlingers dokumentärserie Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes (2019) och effekten lät inte sig väntas på. Berlinger, en fantastiskt skicklig dokumentärfilmsmakare med flertalet true crime-berättelser i sin filmografi, berättade om en karismatisk man som in i det sista nekade till alla anklagelser samtidigt som han vann delar av allmänhetens hjärtan. Berlingers serie gav också en något oväntad och skrämmande effekt - Bundy blev återigen föremål för beundran, inte minst från unga kvinnor. Det är helt klart så att Bundy är en lika skrämmande som hypnotisk personlighet som fortfarande, snart 30 år efter sin död, kan väcka något hos människor.

 

Berlingers andra "del" i sin Bundy-exposé är den här spelfilmen. Tyvärr är han inte riktigt lika skicklig på att berätta en fiktionaliserad variant av händelserna. Därmed inte sagt att här inte finns några riktiga guldkorn. Zac Efron får något av ett andra genombrott med den här filmen. Tidigare främst känd för att spela tonårsidoler och/eller i musikaler har Efron aldrig varit något namn som nämnts bland sin generations mer lovande skådespelare. Det får vi revidera nu. Efron är magisk i rollen som Ted Bundy. Han är så pass bra att produktionsbolaget skickade ut filmen till tillräckligt många biografer för att den skulle möta minimikraven för en Oscarsnominering. Om han kan plocka en? Absolut. Efron har mycket god draghjälp av Lily Collins i rollen som Liz. Collins levererar ett klassiskt porträtt av partnern som vägrar tro illa om sin andra hälft. Slutscenerna mellan henne och Efron är så täta att man kan skära spänningen med kniv.

 

Det som i viss mån fäller filmen är dock manuset. Å ena sidan gillar jag beslutet att fokusera på Bundys charmiga fasad och inte på brotten som sådana, men å andra sidan ger manuset också ganska dålig inblick i vad som fick honom att ticka. Flertalet myter om fallen och Bundy upprepas också här. Många som var involverade i processen runt rättegångarna har ifrågasatt bilden av Bundy som hyperintelligent och charmig. Det vore intressant om Berlinger och manusförfattarna hade tagit fasta på detta. Istället har många menat att det som gjorde Bundy så farlig var hans förmåga att smälta in överallt. Detta vore ett mycket mer intressant, originellt och, i grund och botten, viktigare fokus än att återberätta myten om "den charmige psykopaten".

 

Extremely Wicked är en ojämn skildring av en av modern tids största rättegångar. För den som är intresserad av true crime eller vill se bra skådespel är den dock en höjdare. Som karaktärsstudie är den tveksam.

 

Betyg: 3+ normal guys av 5 möjliga 

Av Ulf - Söndag 5 maj 18:50

 

 

Regi: Stephen Merchant

Manus: Stephen Merchant

Medverkande: Florence Pugh, Nick Frost, Lena Heady mfl.

Produktionsbolag: MGM/WWE Studios/Film 4 mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6513120/

 

Saraya Knight växer upp i en lite annorlunda familj. Efter att haft både personliga och jurdiska problem har familjen Knight hittat wrestling som en väg ut ur en destuktiv livsstil. Både Saraya och hennes äldre bror, Zak, drömmer om ett kontrakt med världens största wrestlingspromotion, WWE. När talangscouten något överraskande väljer Saraya men inte Zak tvingas den 18-åriga tonårsflickan växa upp väldigt fort. Det är dock lättare sagt än gjort i en kultur där kvinnor i wrestling inte alltid har setts med så seriösa ögon.

 

Historien om hur Saraya "Paige" Knight slog igenom i den amerikanska wrestlingcirkusen har filmsaga skrivet över hela sig. En färgstark bakgrund, en stentuff tjej och en coming-of-age-historia på en och samma gång? Jo tack, det här manuset skriver sig självt... och ändå inte.

 

WWE är, av förklarliga skäl, väldigt måna om sin image. Det gör tyvärr också att filmens andra halva, den som utspelar sig i USA, blir tämligen tam. Den brittiska delen är kanske lite väl städad den med i jämförelse med om det hade varit en helbrittisk produktion, men den är intressant och bitvis riktigt underhållande. För wrestlingfans finns det dock både en och två elefanter i rummet gällande Paige.

 

Stephen Merchant har skrivit en dramakomedi, men några av de mest dramatiska delarna i Paiges liv lämnas åt sidan, troligen eftersom de inte är så trevliga. För dramaaspekten av filmen hade det varit mycket mer intressant att se hur Paige hanterade de läckta privata filmerna som inte lämnade något till fantasin, hur hon hanterade sin karriäravslutande skada och inte minst hennes stormiga förhållande med wrestlaren José Alberto Rodríguez (Alberto del Rio). Det hade varit en mer rättvisande bild som ändå inte hade förtagit något av det som Paige uträttade i ringen.

 

Fighting With My Family må vara tillrättalagd, men den är också underhållande. Florence Pugh är bra i huvudrollen, men det är på birollslistan som filmen glänser. Nick Frost, Lena Heady, Vince Vaughn och givetvis Dwayne "The Rock" Johnson. Johnson står även som filmens producent och dyker upp som någon slags inoljad wrestling-Yoda några gånger i filmen. Det är dock framförallt familjescenerna med familjen Knight som är filmens stora behållning. Fighting With My Family är en ojämn men underhållande film som dock hade tjänat på att vara mer drama och mindre komedi.

 

Betyg: 3 paige turners av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 30 april 19:48

 


Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2019

Längd: cirka 400 min (10 x cirka 40 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

Efter att Miguel Diaz vunnit All Valley Karate Tournament åt Cobra Kai har sensei Johnny Lawrence nya problem. John Kreese, Johnnys våldsamme mentor från när han själv lärde sig karate, har återvänt till stan och är det någon man inte ska lita på så är det Kreese. Samtidigt startar Daniel sin egen dojo, Miyagi-Do, för att verka som ett alternativ till Cobra Kai. Scenen är satt för en modern rivalitet mellan två gamla fiender...

 

Första säsongen av YouTube Reds uppföljare till The Karate Kid (1984) slog ner som en bomb förra året. Med brinnande kärlek för originalet, dess karaktärer och problematik tog den serien in i en ny generation och fokuserade sin handling på Johnny Lawrence, Daniel LaRussos antagonist. Jag fullkomligen älskade den och har sett om den åtskilliga gånger. Nu kommer alltså säsong 2 som bjuder på mer av allt. Avsnitten är lika många men längre, intrigerna går djupare än i första säsongen och med ett större fokus på John Kreese (Martin Kove) och Daniels dotter Samantha (Mary Mouser) är det bara att gratulera alla fans. Det här är så in i helsike jäkla bra!

 

William Zabka och Ralph Macchio gör sina paradroller lika väl som i första säsongen. De är båda reliker från 80-talet fast på olika vis. Zabkas Johnny verkar ha slutat utvecklas någon gång runt 1989 och även om Daniel är framgångsrik och välbeställd har han på gott och ont samma can-do-attityd som han hade som tonåring. Det som är sant för båda är att ingen har vuxit upp och kunnat lägga en gammal rivalitet bakom sig. Det är tyvärr lika sorgligt som det är verklighetstroget.

 

Den som har följt bloggen ett tag har nog snappat upp att jag är kampsportare själv. Innan jag började träna på allvar i vuxen ålder hade jag alltid trott att filmvärldens rivaliteter mellan olika skolor bara var just det - en filmgrej. Jag har tappat räkningen på hur många "mästare" som mest visat sig vara fulla av sig själva. Det är en djungel bland kampsportsskolorna och Cobra Kai beskriver detta, förvisso överdrivet men inte alltför långt ifrån sanningen ändå.

 

Actionsekvenserna har verkligen fått en uppfräschning trots att de redan var bra. Det är inte för intet som serien blivit nominerad till en Emmy för bästa stuntsekvenser. Martin Kove är om möjligt ännu giftigare som John Kreese än han var under 80-talet, med en förmåga att manipulera och slingra sig in där han inte borde vara. Karaktärsutvecklingen när det gäller birollskaraktärerna imponerar även denna, kanske med Jacob Bertrands "Hawk" som bästa exempel. Kove och Bertrand till trots är det en skådespelare som kanske lite oväntat lyckas stjäla de flesta av scenerna han är med i - Gianni Decenzo som Dimitri, killen med lägst självförtroende i världen. Decenzo är lysande som den lika delar irriterande gnällige som känslosamme tonåringen. Hans "ögonblick" i säsongens sista avsnitt är ren katharsis.

 

Cobra Kai följer upp sin inledande säsong med mer av allt som gjorde den så bra. Med en cliffhanger som heter duga även den här säsongen är det bara att hoppas att säsong 3 kommer som planenligt. Jag har svårt att se att den inte skulle göra det då den utan tvekan är YouTubes kassako när det kommer till egenproducerat material.

 

Betyg: 5 och nej, Johnny är fortfarande inte "den riktige Karate Kid"... jeez... av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Måndag 29 april 09:23

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 181 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154796/

 

Efter att Thanos fingerknäppt bort hälften av allt liv i universum försöker våra hjältar fortsätta med sina liv bäst de kan. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom alla har förlorat någon och världen har i princip kollapsat under det kaos som Thanos handling ledde till. När Scott "Ant-Man" Lang till sist hittar hem igen efter att ha varit strandsatt i en subdimension väcks dock ett visst hopp. Det visar sig att medan Scott varit borta i fem år i vår verklighet har han bara upplevt det som en ytterst kort tidsperiod själv. Kanske, bara kanske, kan Scotts resa vara nyckeln till att resa i tiden...

 

Avengers: Endgame är den "avslutade" delen i allt vad MCU har jobbat mot sedan 2008 års Iron Man i den utan tvekan längsta moderna filmsagan med sina 22 filmer. I regel har filmerna alltid varit sevärda och även bjudit på några fantastiska installationer genom åren. Förra årets Infinity War var en tour de force i hur man gör en ensemblefilm med så mycket innehåll att den egentligen inte borde fungera men gör det ändå. Bokslutet som är Endgame lyckas tyvärr inte leva upp till varken denna films lagda grund eller mina högt ställda förväntningar.

 

Marvel har alltid lyckats bättre än huvudkonkurrenten DC när det gäller sina superhjältefilmer i och med att man kommit ihåg vad man är - popcornunderhållning med hjärta, humor och en lite smartare framtoning än sin konkurrent. Första delen av Endgame är istället en långsam deppfest som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det blir väldigt tydligt när MCU:s mer komiska hjältar får en större roll efter cirka halvtidsstrecket. Ja, det är klart att en film som tar vid efter att hälften av allt liv i universum blivit utplånat inte är en skrattfest från bildruta ett, men första halvan är så tjurig och feldisponerad att jag mest satt och gäspade.

 

Filmens andra halva är mycket bättre, med vissa undantag. Jag inser att det är klart att man ville göra den här filmen så svulstig man bara kunde, men det blir ibland för mycket. Där Infinity War lyckades ge en stor andel av sina hjältar betydande roller känns dessutom Endgame mer fokuserad på de "officiella" Avengers-medlemmarna än något annat. Det är klart att det är en Avengers-film, men detta val gör att den ironiskt nog, trots sin speltid på över tre timmar, känns som en mindre film i skala i jämförelse med vad Infinity War byggde upp. Merparten av hjältarna är mer eller mindre bara där och får några ögonblick som mer känns som cameos än något annat.

 

Det som verkligen funkar med Endgame är skådespelet och actionsekvenserna. Chris Evans och framförallt Robert Downey Jr. gör sina kanske bästa tolkningar av sina repektive roller och Mark Ruffalo får äntligen mer att göra som Bruce Banner/Hulk än att gorma att han är arg. Manuset fungerar också tämligen bra, även om det baserar sig på mer eller mindre ologiska tidshopp. Däremot borde någon verkligen ha hittat klippsaxen. Endgame är alltså över tre timmar lång. Ingen superhjältefilm ska vara över tre timmar lång. Punkt. I motsats till den 149 minuter långa Infinity War verkar ingen ha bromsat bröderna Russo i Endgame och på så vis blir det här en alldeles för lång film. 

 

Endgame är, trots min kritik, ingen dålig film. Det är inte ofta jag säger att jag hade önskat att man delat upp en film i fler delar, men om man hade kunnat lösa diverse skådespelares kontrakt hade en tvådelad Endgame varit en mycket bättre väg att gå. Två tvåtimmarsfilmer istället för en tretimmarsfilm hade gett mer utrymme för karaktärerna och troligen också gett en mer logisk struktur att följa. Endgame är i sin nuvarande form en svulstig koloss på lerfötter som inte faller, men svajar betänkligt. Flertalet briljanta ögonblick, stora gester som funkar och lika många som missar och ett regissörspar i stort behov av en producentpiska. Inte vad jag ville ha, men en fungerande film.

 

Betyg: 3 besvikelser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se