Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - 7 februari 2022 18:40

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-imitation. Hjälper det? Vem vet, men Beavis & Butthead är i alla fall som Tetris – man ska bli tom. Ulf blir befordrad till rektor och träffar Lindas kompis lite för ofta för Mattis tycke. Gustaf jobbar stenhårt för att komma upp i Zardoz-nivåer av snusk, men är för trög i startgroparna. Till sist blir Linda så arg att hon får afasi. Håll ut, det är snart vår.

 

Av Ulf - 4 februari 2022 20:52

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman)

Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainment

År: 2021

Längd: 150 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Stanton Carlisle anländer till ett ambulerande tivoli utan en dollar på fickan. En kvälls arbete leder till mer eller mindre fast anställning på tivolit och Stanton blir en del av en akt med ett medium, Zeena. Han får dock snart större villebråd i tankarna. Tillsammans med Molly, en ung kvinna även hon anställd på tivolit, tänker Stanton att kan Zeena så kan vi och ger sig av. Det är bara det att oavsett om spöken och andar finns eller inte är det inte särskilt smart att reta upp fel personer…


Nightmare Alley var i sin ursprungsversion från 1947 en av de filmer som Turner Classic Movies loopade som allra mest ett tag. Jag föll pladask för storyn direkt. Lite skräck, lite film noir, mycket thriller – hur kunde jag inte älska det? När jag fick höra att Guillermo del Toro av alla regissörer skulle göra en nyversion var jag minst sagt skeptisk. Jag har inte stuckit under stol med att jag inte förstår del Toros storhet. Alla hans filmer är likadana; “Åh nej, ett monster! Aha! Monstret är inte vad det verkar! Det är precis som vi!” Nightmare Alley innehåller inga monster annat än jävliga människor, så hur skulle den gode mexikanen lösa detta? Alldeles ypperligt skulle det visa sig!


Jag är den förste att erkänna när jag har fel och jag får ge del Toro bra med credit för den här filmen. Hans och Kim Morgans nybearbetning av Greshams roman är ett skolexempel på hur man bör göra en remake. Manuset är laddat med saker som man av en eller annan anledning inte kunde visa eller beröra 1947 och karaktärspsykologin känns mycket mer trovärdig. Samtidigt har del Toro och Morgan varit noga med att behålla stuket på dialogen. Det låter verkligen som en modern 40-tals-film av och till, men inte så det blir löjligt och pastischmässigt.


De har också lyckats få ihop en namnkunnig och sevärd ensemble med Bradley Cooper i spetsen som Stanton Carlisle. Cooper är som vanligt väldigt duktig på att spela både älskvärd och sårbar, men han har fortfarande lite att jobba på när det kommer till att spela hotfull. Det märks inte minst i scenerna med Cate Blanchett där hon, som den femme fatale hon ska vara, fullständigt kör över Cooper när hon troligen bara skulle ge honom en liten näsbränna. Han kan helt enkelt inte riktigt sätta hårt mot hårt. Synd.

Förutom Cooper och Blanchett återfinns Rooney Mara i en bra roll som Molly och för att runda av har vi alla från Ron Perlman, Toni Collette och inte minst Willem Dafoe i mer eller mindre stora roller. Castingavdelningen förtjänar en kaka eller två till kaffet.


Det enda riktiga problemet med Nightmare Alley i 2021 års tappning är tempot. Efter en intressant förstaakt står filmen och tuggar lite väl länge i sitt mittparti för att sen avslutas med en sjuhelvetes sista halvtimme. Allt går ju som bekant i vågor när det gäller mode och just nu verkar extremt långa filmer vara vägen att gå. Själv är jag av övertygelsen att om historien blir lidande av tempot är den för lång. Våga klipp ner! Om den här filmen hade varit 120 minuter lång hade det varit en fullpoängare. Det är en otroligt välskriven karaktärsstudie som dras med mindre problem. Avsätt en eftermiddag bara.


Betyg: 4+ mentalister av 5 möjliga

Av Ulf - 2 februari 2022 18:17

 

Regi: Reinaldo Marcus Green

Manus: Zach Baylin

Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl.

Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel

År: 2021

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Richard Williams har en plan – hans två döttrar ska bli de bästa tennisspelarna världen någonsin skådat. Trots att behöva kämpa i motvind med sin bakgrund i Compton och den väldigt vita tennisvärldens förutfattade meningar håller Richard benhårt fast vid sin plan. Hans döttrars namn? Venus och Serena.


Det sägs att det är en väldigt tunn linje mellan geni och galenskap och Richard Williams är verkligen en man som passar det gamla ordstävet. Å ena sidan fast dedikerad att hålla familjen och döttrarnas välmående i första rummet, men å andra sidan också nästan despotisk i sin träningsmetodik och sitt insisterande på att alla skulle följa hans plan. Det är bara det att han hade rätt i allt han förutsåg.


Will Smith kan som bekant spela vilken roll som helst och är sevärd även i King Richard. Smith har en sällsynt kombination mellan sårbarhet och undertryckt frustration och ilska som gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Och häri ligger ett problem – jag har lite svårt att se Richard som en “good guy”.


Visst, ska man träna vinnare måste man satsa, men det finns något… psykopatiskt med att göra upp en plan som ens döttrar ska följa från att de är födda. Samtidigt försöker filmen visa på hur Richard trots allt är en familjeman och eftersom det här är en “hyllningsbiografi” problematiseras inte Richards mörkare sidor särskilt mycket. Visst, han grälar med frugan Oracene (Ellis), men det blir sällan eller aldrig några konsekvenser för hans handlande. Han har förvisso rätt i sin satsning, men jag har svårt att tro att det var så här rosenskimrande.


Smith är som sagt bra, men han har god hjälp av tidigare nämnda Ellis, Saniyya Sidney (Venus), Demi Singleton (Serena) och framförallt Jon Bernthal som flickornas blivande tränare Rick Macci. Regin är även den bra, men kom igen, vi behöver inte en film på närmre två och en halv timme om det här. Klippsaxen är inte farlig såvida du inte sticker den i ögat eller något.

King Richard är en tämligen typisk men välgjord framgångssaga med bra skådespel och åtminstone försök till socialt patos. Vad som egentligen hände får vi nog aldrig veta. Om någon kan det här med att vara sin egen hype man är det Richard Williams.


Betyg: 3+ serveess av 5 möjliga

Av Ulf - 31 januari 2022 20:02

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna. Mattis hat mot Apple TV når nya höjder och han planerar dessutom på att spela in Miami Voldermort. I’d watch it! Gustaf somnar på citatknappen och levererar kanske det längsta citatet i poddens historia. Det är lika logiskt som i filmen vi sett, det vill säga inte alls. Dessutom analyserar vi skämt som kanske inte är skämt och definitivt inte är skämt efter vi är klara med dem. De luktar… skämt. Veckans viktigaste lärdom är nog trots allt att om du kan vara Bruce Campbell så bör du vara Bruce Campbell. Och om vi inte hörs nästa vecka är det bara Gustaf som inte gått med på ryssens krav för att lämna Gotland ifred.

 

 

Av Ulf - 25 januari 2022 21:10

Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Nicole Kidman, Javier Bardem, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Escape Artists/Big Indie Pictures

År: 2021

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Under den värsta kommunisthysterin i Hollywood under 1950-talet hamnar Lucille Ball, stjärnan i I Love Lucy, i blåsväder då det uppdagas att hon en gång registrerat sig som kommunistsympatisör. Utan att veta om de kommer ha en tv-serie veckans därpå är spänningarna på inspelningen värre än någonsin och saken blir inte bättre av att Balls äktenskap med Desi Arnaz, seriens andra stjärna, knakar i fogarna.


Nog för att jag visste att I Love Lucy var en amerikansk tv-klassiker som fortfarande refereras till, men att den var så pass stor som den var hade jag ingen aning om. När NCIS sågs av 47 miljoner tittare i USA 2016 var det så pass noterbart att det uppmärksammades i tidningarna. I Love Lucy hade i regel runt 60 miljoner tittare i USA – per avsnitt. Därför är det också tämligen naturligt att allt som hände Lucille Ball och Desi Arnaz var höggradig ammunition för skvallerpressen. Aaron Sorkin har i Being The Ricardos lyckats fånga både periodens Lucy-hysteri som stämning. Nicole Kidman och Javier Bardem är båda bra i huvudrollerna, men det saknas en viktig aspekt – manuset.


Det här är en intressant historia som borde gå att berätta så mycket mer om. Istället har Sorkin valt att dra ut på vissa element samtidigt som han inte låter karaktärerna utvecklas emotionellt. Isbergstekniken som Sorkin valt sig av är imponerande i vissa scener (filmens klart bästa scen är en extremt spänd repetition av en middagsscen), men irriterande i andra. Den ger inte karaktärerna det djup de skulle behöva och man kan riktigt höra att det finns en inre monolog som inte får uttryck i varken ord eller bild. Synd!


Skådespelet är som sagt bra, med en aldrig åldrande Nicole Kidman (seriöst, antingen har hon klippkort hos plastikkirurgerna eller gener som behöver studeras!) som klarast lysande stjärna. Min favorit är dock den alltid lika sevärde J.K Simmons som en av I Love Lucys birollsinnehavare, William Frawley. Jag tror ärligt talat att Simmons kan spela allt han företar sig, men det är den här rollen, den buttre och otrevlige äldre mannen med ett hjärta av guld innerst inne, som är hans paradgren.

Till syvende och sist är dock Being The Ricardos en smärre besvikelse. Alla delarna finns där, men hopkoket funkade sådär.


Betyg: 2+ eldfängda rödtoppar av 5 möjliga

Av Ulf - 24 januari 2022 13:33

Det här kan vara avsnittet som gör att folk tar avstånd från oss eller åtminstone känner sig lite obekväma om vi skulle ses. Samtliga deltagare är på sitt mest jovialt snuskiga humör och Gustaf öppnar starkt efter bara två minuter. Matti klockar in på sex (hehe, sex) minuter, Linda på 32 innan hon drar skämtet som får nedanstående reaktion i streamen och Ulf lyckas hålla sig hela 52 minuter innan han börjar prata syfilis! Så blir det med Sean Connery i rött läder, hårpiska, ridstövlar och brudklänning (!). Ulf har piercat bröstvårtan medelst katt, Matti blir traumatiserad av realistiska tentakelvaginor och Linda är sin egen Sarlaac. Schrödingers Raul Julia gör comeback från lådan och Linda berättar om sitt nyår då någon satte skidor på fötterna på henne. Detta och tyvärr mycket mer ges i veckans avsnitt!



 

Av Ulf - 17 januari 2022 19:11

Nu är Linda borta igen! Den här gången på ett kallt och vitt ställe. Det hade kunnat vara ett curlingkonvent, men snarare är det… Dalarna? Norge? Värmland? Ett ställe med snö i alla fall! Ulf kanaliserar sin inre spanske svärdskämpe eftersom han, som vi alla vet, är Iñigo Montoya och hans farsa mår inte så bra. Gustafs hat för ålar kommer fram i ljuset och han är verkligen i högform i veckans avsnitt med en snuskighet som hade kunnat rivalisera Farbror Överkokt Blomkål. Mattis mörka förflutna som pit monster i Örkelljungas kolgruvor avslöjas och är det egentligen värre att bli kallad för nazistsynthare eller basist? Slutet gott, allting gott, förutom till Gustaf, det ålahuet, som har fel som alltid!

Av Ulf - 15 januari 2022 14:29

 

Regi: Joel Coen

Manus: Joen Coen (baserat på William Shakespeares pjäs)

Medverkande: Denzel Washington, Frances McDormand, Bertie Carvel mfl.

Produktionsbolag: A24/IAC Films

År: 2021

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/


General Macbeth får för sina besvär i fält och lång och trogen tjänst en ny titel och kan nu titulera sig dubbel thane (feodalherre). Det räcker dock inte för Macbeth och absolut inte för hans ambitiösa hustru. På segerfesten då Macbeth ska få sin titel konspirerar de att ha ihjäl kung Duncan. Men en profetia given till honom från tre häxor skaver i Macbeths sinne och plötsligt tycks alla vara ute efter honom. Eller är de egentligen det?


Det förpliktigar att göra Shakespeare på "rätt" sätt. Alltså, när man inte tar en Shakespeare-pjäs och skriver om den efter "modern smak och tycke" utan skildrar händelserna så som Barden skrev dem har man verkligen lagt mycket på sina axlar. Fyrfaldigt Oscarsbelönade Joel Coen har gjort The Tragedy of Macbeth till en väldigt otypisk film för hans och brorsan Ethans katalog. Den avskalade stilen hade lätt kunnat göra det till en tom adaption, men tack och lov har man två riktiga giganter i huvudrollerna - Denzel Washington som Macbeth och Frances McDormand som Lady Macbeth.


Både Washington och McDormand är givetvis strålande. De tillhör vår tids största skådespelare och verkar kunna spela allt. Framförallt Washington visar prov på en imponerade spännvidd under Macbeths totala sammanbrott. Macbeth är en svår roll. Det är inte bara att fläska på med allt man kan och har utan det är de subtila vinkarna och ledtrådarna som till sist landar i komplett galenskap. Coens version av detta vaggar in tittaren i någon slags falsk förhoppning om att Macbeth kanske ska besegra sina inre demoner, även om jag både sett och läst dramat åtskilliga gånger. Imponerande!


McDormand är även hon lysande som den ärelystna Lady Macbeth. Jag kunde önskat att Coen valde att fokusera lite mer på hennes inre kamp dock. Lady Macbeth är en av Shakespeares mest intressanta kvinnokaraktärer. Hon skildras, precis som sin man, som någon vars ambition går stick i stäv med vad hon kan tolerera att göra. McDormand manipulationsspel är något utöver det vanliga.


Rent tekniskt är The Tragedy of Macbeth samtidigt en okomplicerad som märkligt komplicerad film. Coen har valt ett bildförhållande jag aldrig tror jag tidigare sett i en modern film. Filmad i skala 1:19:1 ser det mer ut som en stumfilm från 20-talet än en modern produktion. Det går igen även i scenografin. Hela filmen är inspelad på en soundstage och alla miljöer har byggts upp. Tonen är stram och avskalad och i princip helt fri från utsmyckning. Resultatet blir ett mellanting mellan teaterscen och filmmiljö vilket ger filmen en sällsam kvalitet. Personligen funkar detta stilgrepp inte fullt ut för mig. Jag hade hellre sett realistiska slottsmiljöer. Nu känns det som man tittar på världens mest påkostade teaterscen istället. Använd filmens unika möjligheter till din fördel, säger jag.


The Tragedy of Macbeth är, trots mina invändningar mot formen, en helsikes bra adaption av en av Shakespeares mest kända draman. Om du vill se en total master class i skådespel kan du inte hitta mycket bättre från 2021.


Betyg: 4 boiling troubles av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards