Alla inlägg under december 2012

Av Ulf - 31 december 2012 10:56


Regi: Steven Spielberg

Manus: Tony Kushner (delvis baserat på Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln)

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Imagine Entertainment/Office Seekers Productions mfl.

År: 2012

Längd: 150 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0443272/


Januari, 1865: Abraham Lincoln, USA:s 16:e president, står inför sin största politiska utmaning sedan inbördeskriget bröt ut. Sydstaterna är redo att diskutera en kapitulation men Lincoln har ett stort dilemma - om han sluter fred kan han glömma att få igenom tillägget till den amerikanska konstitutionen som förbjuder slaveri. Å andra sidan fortsätter soldater och civila dö i tusental och förslaget är långt ifrån säkert att gå igenom...


Lincoln har varit en upptagen man år 2012. Om han inte spetsar vampyrer så är han huvudkaraktär i ett epos om sig själv. Nej, men skämt och sido så är Lincoln en helt fantastisk film och markerar återkomsten av den Steven Spielberg jag verkligen beundrade innan han grottade ner sig i diverse pekoraler och annat mög. Lincoln är Spielbergs klart bästa film sedan Munich (2005) och jag skulle nog sträcka mig så långt som att säga att det är hans bästa sedan Schindler's List (1993). Spielbergs blick för detaljer är utsökt och jag är inte förvånad över att det tog över tio års research för att göra den här filmen. Framförallt lyckas Spielberg göra diskussioner som skulle kunna vara riktigt tråkiga och träiga spännande. Lincoln är en väldigt dialogtung film, men när dialogen är så här pass välskriven och Spielberg regisserar scenerna med mästerlig touch blir det aldrig segt.


Tony Kushners manus är även det en höjdare. Att förlägga i princip hela handlingen till januari 1865 är ett genidrag. Historiska epos som försöker skildra någons liv från början till slut brukar oftast falla ihop under sin egen tyngd. Det blir för mycket levnadsöde för att göra en film av. De flesta som gått grundskolan vet förhoppningsvis i runda slängar vad det amerikanska inbördeskriget handlade om. Det är all förkunskap man behöver. Kushner guidar oss skickligt genom de politiska ränkspelen och planerna utan att tappa berättarglädjen på vägen.


Allt ovanstående skulle ändå inte räckt om det inte vore för den enastående castingen. Daniel Day-Lewis, känd för att gå in för sina roller med en nitiskhet som nästan slår över till besatthet, gör inte särskilt många filmer men de roller han gör är alltid så in i helsike bra att man nästan storknar. Det är likadant i hans roll som Abraham Lincoln. Nu har jag inte sett alla filmer som lär bli Oscarsnominerade för bästa manliga huvudroll, men mitt tips är att Day-Lewis tar det. Likaså är jag säker på att Tommy Lee Jones är en stark kandidat till bästa manliga biroll för sitt porträtt av Thaddeus Stevens - en av de verkligt stora förkämparna för avskaffandet av slaveriet. Jag blev lite överraskad över att Sally Field castades som Mary Todd Lincoln, men även hon gör en bra roll. Värt att nämna är också de namnkunniga birollsskådisarna Jackie Earle Haley, Joseph Gordon-Levitt, David Strathairn och Hal Holbrook. Helt okej rollista om man säger så.


Som ni märker är jag väldigt imponerad av Lincoln. Det är i min mening bland det absolut bästa som kommit i år och en perfekt avslutning på året.


Betyg: 5 höga hattar av 5 möjliga


Av Ulf - 30 december 2012 19:56

Årskrönika - 2012 

 

 


Skitfinkulturs fjärde år i internetetern går mot sitt slut. När jag satte mig ner för att skriva det här inlägget tyckte jag att det egentligen inte hade hänt så mycket under året, men vid närmre eftertanke så har det åtminstone skett lite saker, både bra och dåliga. Antalet besökare har inte rört på sig särskilt mycket med en blygsam ökning på cirka 5 %. Det går i alla fall uppåt och inte nedåt!


Mitt samarbete med Apart Förlag fortsatte och jag är numera också en av flera korrekturläsare för den svenska utgåvan av The Walking Dead och The Game of Thrones. Det är givetvis riktigt kul att kunna ge något, om än litet, tillbaka till seriemarknaden i Sverige, inte minst eftersom jag klagat på utgivningen av serier i det här landet förr. Jag ser fram emot ett 2013 med fler panikmejl från en viss herr Tjimrin om att "albumet läggs i press om 48 timmar! Korrläs!".


Roligt var också att jag fick ett presspass till Fantastisk Filmfestival i höstas och fick snacka med zombiegurun själv, George Romero. Ett stort tack till festivalledningen för en ypperligt genomförd festival. Jag hoppas på fortsättning nästa år för Skitfinkultur på festligheterna!


Tyvärr var inte 2012 mitt år riktigt rent privat. Diverse trista saker hände och det avspeglades på bloggen. Jag skulle helt enkelt ha fått mer gjort. Det som verkligen blev lidande var bokrecensionerna som försvann nästan helt under andra halvan av året. Anledningen heter läraryrket. Det blev helt enkelt inte särskilt kul att gå hem efter jobbet och en massa skrivna uppgifter som skulle bedömas och i princip göra samma sak på bloggen. Nu när jag med största sannolikhet slutar som lärare om några veckor kommer säkert den lusten tillbaka.


Flytten till den nya bloggportalen föll också i sank. Jag vet att jag troligen kan få fler träffar om jag ligger på egen domän, men jag måste tro på att det är kontinuerliga uppdateringar och kvalitativa texter som ger träffar - inte kosmetika. Jag försöker hålla mina texter på en nivå som gör att alla ska kunna läsa, underhållas och ha nytta av dem. Det är klart att slumpmässig modeblogg är mer lättsmält, men det är inte till den publiken jag vänder mig heller. Säger jag att Skitfinkulturs läsare i regel är smartare än modebloggarnas? Ja.


Franchise Hell lyckades jag avsluta sånär som på en sammanfattning. Denna kommer någon gång nästa vecka. Skitfinkultur ser med tillförsikt på 2013 och tänker fortsätta vara den där lilla rösten i bakhuvudet som inte räds att sticka ut. Nästa år satsar jag på ett tidigare nämnt projekt gällande min favoritregissör genom alla tider, David Lynch, och ett stort mastodontprojekt som kommer få Franchise Hell att blekna. Faktiskt är det mer än tio gånger så stort och kommer löpa över många år. Vad det är får ni gissa er till fram tills det är dags! Först av allt ska dock Oscarsgalan 2013 klaras av. Det projektet drar igång den 10/1 då nomineringarna tillkännages.


För ett ännu bättre 2013 - skål! 


/Ulf Nilsson, Skitfinkultur

Av Ulf - 29 december 2012 22:50

 

Regi: Robert Zemeckis

Manus: John Gatins

Skådespelare: Denzel Washington, Nadine Velazquez, Carter Cabassa mfl.

Produktionsbolag: ImageMovers/Paramount Pictures/Parkes & MacDonald Productions

År: 2012

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1907668/


Den alkoholiserade piloten Whip Whitaker hamnar i blåsväder när han förvisso räddar merparten av sina passagerare från ett havererande plan, men får sitt missbruk offentliggjort. Hans advokater kämpar för att missbruket i sig inte ska ligga Whitaker till last i en rättegång, men är det egentligen vad han själv vill?


Förhandskopiorna till Oscarsgalan kommer tidigt till recensenterna i år. De närmsta dagarna kommer jag recensera en del saker som inte har kommit ut på vare sig DVD eller bio i Svedala. Det är rätt kul när sånt händer. Som oberoende blogg har jag inte någon skyldighet att hålla mig till några publiceringsdatum om inte bolaget kräver det. Tack och lov är det ytterst få amerikanska bolagsjättar som ens vet att jag finns. Nåja, lika kul som det är att få recensera väldigt nya saker, lika tråkig är Flight.


Har du sett Crazy Heart (2009)? Det här är samma film med mindre countrymusik, mindre story och en helt igenom osympatisk protagonist. Denzel Washington är som vanligt bra, men hans karaktär är ett riktigt as. Medan andra filmer om missbruk oftast skildrar uppgång och dalar (som jag vet inte... ett liv?) börjar Flight i ren misär och håller sig kvar där tills de sista fem minuterna. Jag fick se om en del av filmen för att jag ärligt talat somnade.


Det värsta med Flight är att den aldrig tar slut! De 138 minuterna kändes dubbelt så långa när filmen bara mal på i samma hjulspår utan några överraskningar. Folk har menat på att detta är en fascinerande karaktärsstudie av en missbrukare. Var finns fascinationen? Vi får knappt veta något om Whitaker och hans liv. Han gillar att supa, fine, men varför gillar han att supa? Har han lätt för att bli beroende av saker? Hade han en taskig barndom med försupna föräldrar (inte enligt det lilla han berättar om sin far)? Vad är hans tankar om sitt drickande? Inget av detta tas upp överhuvudtaget. Enda anledningen till att den räddas från bottenbetyg är Washingtons trots allt duktiga skådespel.


Betyg: 2- fly me away (from this shit) av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2012 10:41


Regi: Stephen Chbosky

Manus: Stephen Chbosky (baserat på hans roman med samma namn)

Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller

Produktionsbolag: Mr.Mudd

År: 2012

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1659337/


Knappt 1 100 dagar - det är så lång tid Charlie måste klara av för att ta sig igenom high school och han räknar varje sekund av dem. Hans tillvaro blir dock bättre när han träffar sistaårseleverna Sam och Patrick. De båda tar med Charlie in i gemenskapen hos skolans utstötta gäng, ett ställe där Charlie kan uppleva vänskap, kärlek och livsförändrande händelser.


Jag skulle väldigt gärna tycka bättre om The Perks Of Being A Wallflower än jag gör. Vi har duktiga skådisar, med en lysande Ezra Miller som stjäl varje scen han är med i (och Tom Savini som träslöjdslärare... wtf?), bra foto och ett helt okej regiarbete. Men sen är det det där med trovärdigheten. Jag är helt enkelt trött på att se coming-of-age-rullar där alla ser ut som de precis kommit från stylisten och sen börjar gnälla om hur fula de är. En annan fråga som dök upp är om man nu har ett stort kompisgäng som man festar och har kul med... är man verkligen utstött då? Rör man sig inte bara i andra sociala cirklar? Jag måste förresten göra ett undantag till de duktiga skådespelarna - Emma Watson kan fortfarande inte skådespela.


Nåja, nu ska jag inte vara överdrivet kritisk heller. Wallflower har bra scener och en tilltalande underhandling som inte skrivs på tittarens näsa. Att det är något som inte står riktigt rätt till med Charlie får vi reda på väldigt tidigt i filmen, men vad det egentligen är kommer som en överraskning. Jag önskar att manuset fokuserat lite mer på detta och även de övriga karaktärernas bakomliggande problematik. Det blir lite väl många bomber och granater mot slutet med all svärta filmen släpper. Plus måste jag dock ge för alla referenser till The Rocky Horror Picture Show (1975) - en av mina absoluta favoritrullar.


Wallflower är en helt okej film om att växa upp och alla ack och ven som omger tonåren. Det finns dock bättre rullar på samma tema.


Betyg: 3 och jag ska tro på att tre musikintresserade ungdomar inte hört Heroes av David Bowie någon av dem? av 5 möjliga


Av Ulf - 26 december 2012 11:58


Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar

Skådespelare: Gael García Bernal, Fele Martínez, Daniel Giménez Cacho mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./Televisión Española (TVE)

År: 2004

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0275491/


Åren efter Francos diktatur fallit träffar två gamla klasskamrater varandra i Madrid efter att ha varit åtskilda i många år. Enrique, filmregissör på uppgång, har aldrig glömt sin första kärlek, Juan, och den vad som hände under deras tid i den katolska pojkskola de båda gick i. Nu har Juan återvänt och visar en novell han skrivit för Enrique. Tydligen ska en präst på skolan varit bra mycket mindre gudfruktig än Enrique hade anat...


Almodóvar... okej, nu ska vi se. Förbjuden kärlek mellan män? Check. Transvestism? Check. Övergrepp i barndomen? Check. Jo, det här är Almodóvar alltid. Spaniens troligen mest berömde filmregissör de senaste 20 åren har ofta återkommande teman, men när han lyckas med dem blir de riktigt bra. Jag brukar se hans rullar först och främst för att jag vill hitta en ny Todo sobre mi madre (1999) - en film som jag tyckte riktigt mycket om. Hitintills har jag dock inte lyckats hitta någon och La mala educación är tyvärr inget undantag.


Fotot är lika utsökt som alltid när José Luis Alcaine varit i farten och skådespelarna är riktigt bra. Det som inte riktigt funkar är filmens längd. En väldigt långsam uppbyggnad utan klar röd tråd blir riktigt intressant först när det kommer en rejäl plot twist i mitten av filmen. Vid uppdagandet av denna hade mitt intresse dock redan börjat vandra. Det är synd, för här finns en riktigt bra och intressant historia. Det är möjligt att jag som svensk missar subtila hintar om den samhällsomvälvning som skedde i Spanien efter Francos död, men från min synvinkel är första delen av filmen först och främst en transportsträcka till den mycket vassare andra halvan.


La mala educación är en helt okej film för vad den är. Jag börjar bli ganska härdad när det gäller Almodóvar och inser att jag troligen inte kommer få se så mycket avvikelser från hans inkörda bana. Synd på en talangfull regissör som fastnat i samma berättelse.


Betyg: 3 ja... jag ska göra klart Franchise Hell av 5 möjliga



Av Ulf - 23 december 2012 16:15


Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2012

Längd: 169 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0903624/


Bilbo Baggins, godmodig och hemkär hob, dras med på äventyr av trollkarlen Gandalf och en hel hop dvärgar. Målet är att återta dvärgarnas gamla hem, Erebor, från draken Smaug. Det blir minst sagt en resa ingen av dem kommer glömma.


Till sist kom jag så iväg för att se den här rullen. Källmaterialet är, enligt mig, bättre än det till Lord of the Rings men dessvärre är det precis tvärtom när det gäller filmatiseringarna. Jag har aldrig förstått dyrkandet av Tolkien, det erkänner jag. Hans böcker har riktigt bra delar, men är också svaga rent dramaturgiskt och berättarmässigt. För varje spännande episod i Morias gruvor finns det tre "och sen gick de några dagar och åt flera gånger" - kapitel. Bilbo är även den mycket gång och ätande, men i sin bokform fungerade den berättarmässigt bättre. Som film känns den extremt segdragen. Det här är film ett av tre som baseras på en bok på drygt 300 sidor. Den är dessutom 169 minuter lång. Det funkar inte. Boken har tillräckligt med källmaterial till två riktigt bra filmer om kanske 120 minuter vardera.


Filmens längd till trots är det här ganska kul. Det är en light-version av de tidigare Tolkien-rullarna som Jackson legat bakom, men de mer lättsamma tonen fungerar för det mesta ganska bra. Det är klart att här finns rena slapstick-scener som jag skulle vilja plocka bort, men Jackson lyckas hålla mitt intresse när det verkligen händer saker. Skådespelarna är lika bra som innan, med Martin Freeman som en fantastiskt bra Bilbo i spetsen. Det finns dock två saker som förhindrar den här filmen att bli en modern fantasyklassiker: det tidigare nämnda långdragna manuset och de förvånansvärt fula specialeffekterna.


Specialeffekter är en films glasyr. Om de inte är imponerande ska de helst inte märkas. Jag vet inte om det beror på 3D-gimmicken den här filmen omgärdas av (jag såg den i 2D eftersom jag inte ville spendera kvällen sjösjuk) eller vad det är, men utvecklingen gällande det flesta specialeffekter har snarare gått bakåt än framåt. Ytorna är på tok för blanka, det finns ingen tyngd i det som det ska finnas tyngd i och till synes enklare saker som ljussättning är mycket märklig. Jag trodde först att det var jag som var överdrivet kritisk, men sen kom scenen med Gollum. Gollum, som vanligt spelad av Andy Serkis, är fortfarande riktigt jäkla snyggt gjord. Jag antar att man främst använde sig av gamla animationsrutiner från de gamla filmerna. Varför ser då de nya effekterna ut som skit i jämförelse?


Nåja, The Hobbit är ett helt okej matinéäventyr, men ta det för vad det är. Det här är inte ens hälften så imponerande som vad Jackson gjorde när han först presenterade Midgård på film. Mest en axelryckning om jag ska vara ärlig. Kommer jag se uppföljarna? Troligen.


Betyg: 3 regissörer i behov av en klippsax av 5 möjliga


Av Ulf - 22 december 2012 15:31


 

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson & Roman Coppola

Skådespelare: Jared Gilman, Kara Hayward, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Moonrise/Scott Rubin Pictures

År: 2012

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748122/


Under sommaren 1965 blir Sam, utstött khakiscout, förälskad i Suzy. De båda planerar att rymma ifrån Suzys föräldrar och Sams scoutmästare för att bo i skogen. Detta är givetvis inte populärt bland samhällets vuxna som organiserar en skallgångskedja efter det unga paret. Vad de inte räknat med är Sams vildmarkskunskap och Suzys temperament.


Wes Anderson är en av mina favoritregissörer som verkar inom det amerikanska studiosystemet för närvarande. Moonrise Kingdom är hans första film sedan 2009 års underbara Fantastic Mr. Fox och Anderson gjorde mig inte besviken den här gången heller. Anderson har något drömskt i sitt berättande och ett sätt att skildra excentriska karaktärer utan att de blir påklistrat "konstiga" (se Tim Burtons senare filmkatalog). När han nu slagit ihop sitt kloka huvud med klanen Coppola väntar jag mig framtida stordåd. Moonrise Kingdom är en bra början.


Jag älskar skildringar av barn- och ungdomstid som inte tyngs av sentimentalitet. Moonrise Kingdom har rejält med svärta under sin pastellfärgade yta. Det handlar om utstötthet, att förlora sin familj och psykisk sjukdom. Minst sagt tunga ämnen, men Anderson lyckas skildra dem så att de blir tillgängliga för barn. Det är imponerande i sig självt. Samtidigt har han hittat två fantastiska barnskådespelare i form av Jared Gilman och Kara Hayward. Speciellt Hayward har en star quality som mycket möjligt kommer göra henne till en av de stora skådespelerskorna om fem - tio år. Birollslistan imponerar med skådisar som Bruce Willis, Tilda Swinton och framförallt Edward Norton som den nitiske scoutmästaren Ward. Sen har vi Bill Murray. Bill Murray har ingen stor roll, men äger varenda scen han är med i.


Även om manuset är roligt och rörande är det också här som Moonrise Kingdom tappar högstabetyget. Runt filmens mittpunkt blir det ett ganska markant brott i berättandet som inte riktigt känns logiskt. Här tappar filmen också tempo. Tempot stegras tack och lov igen mot slutet och filmen slutar på en hög not. För den som vill se något rörande, roligt men samtidigt inte sockersött.


Betyg: 4 men vad är det med Wes Anderson och hundar?! av 5 möjliga

Av Ulf - 21 december 2012 22:20


Regi: David Ayer

Manus: David Ayer

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Michael Peña, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Grisbi Productions/Crave Films/Envision Entertainment Corporation

År: 2012

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1855199/


Brian och Mike är två patrullerande poliser i South Central, L.A.:s tuffaste område. Efter ett rutiningripande blir de båda måltavlor för en mexikansk kartell - något som kommer sluta illa för många. Samtidigt försöker Brian göra en dokumentärfilm om sin vardag som polis.


End Of Watch har blivit pushad som den mest realistiska amerikanska polisfilmen på många år. Hur det är med den saken vet jag inte, men bra är den. Filmen har med sin dokumentära stil en ansats till att vara verklighetstrogen, men i och med att man blandar upp med bilder och kameravinklar som man inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna ta med en vanlig hemvideokamera på marken blir slutintrycket ganska ytlig realism.


Ytans problem till trots är det tack och lov inte den som räknas. End Of Watch har en hårdkokthet i sitt berättande som jag har saknat i amerikansk polisfilm sedan The Departed (2006) som i och för sig var en remake. Det är hårt, våldsamt och spännande. Skådespelarna imponerar, i synnerhet Jake Gyllenhaal, och berättandet, om än inte ytan, känns realistiskt och drabbande. Det vore ännu bättre med ett slut som vågade ta steget fullt ut, men man kan inte få allt.


Dialogen är en annan sak som är bra. Jag tänker använda delar av den i undervisningssyfte när jag pratar om olika dialekter. Det är rappt, kreativt och inte särskilt finkänsligt. Faktum är att filmen, enligt IMDB, är nummer sex på listan över flest svordomar genom tiderna. Ändå känns dialogen inte tyngd med dem. Jo, en scen blir nästan parodisk med alla varianter av "fuck", men annars känns det som det här kan mycket väl vara så som människor talar. Jag vet inte, jag har inte varit i L.A., men det känns äkta.


End Of Watch är en riktigt bra polisrulle som skulle tjänat på att fokusera lite mer på konflikten mellan de två huvudrollerna och kartellen. Antingen det eller klippas ner omkring tio minuter. Men, se den!


Betyg: 4 känner att jag måste lära mig mer än de "fula" fraserna på spanska av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13
14
15
16
17
18 19 20 21 22 23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards