Alla inlägg under maj 2018

Av Ulf - 29 maj 2018 22:11

 


Regi: Steven Soderbergh

Manus: Jonathan Bernstein & James Greer

Medverkande: Claire Foy, Joshua Leonard, Jay Pharoah mfl.

Produktionsbolag:  Extension 765/New Regency Pictures/Regency Enterprises

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7153766/

 

Sawyer har precis flyttat till en ny stad för att undkomma den stalker hon tampats med. Väl etablerad i sitt nya liv söker hon hjälp för sina trauman på det ansedda Hillcrest-sjukhuset. Av misstag skriver hon under ett dokument där hon frivilligt lägger in sig för observation i ett dygn. Det blir starten på både en byråkratisk och rent farlig karusell där frågan är hur hon egentligen ska komma ut?

 

Jag kan väl inte säga att jag är ett jättestort fan av Steven Soderbergh direkt. De flesta av hans filmer har bra premisser som ofta dras ner av ett alldeles för långsamt tempo som tuggar på tills en dramatisk slutkläm. När jag såg att Unsane bara hade en speltid på 98 minuter bestämde jag mig dock för att ge den en chans. Det här är Soderberghs första riktiga thriller/skräckfilm och efter knappa hundra minuter har jag fått en helt annan respekt för hans hantverk.

 

Manuset är om inte felfritt så i alla fall mycket intressant. Bernstein & Greer tar avstamp i den ljusskygga privatiserade vårdkarusellen där vinst och förtjänst ofta går före vårdtagarnas väl och ve. Detta klingar bra med Soderberghs tidigare influenser där han inte gjort en hemlighet att han är en stor beundrare av Kafka. Filmens första halva spelas i mångt om mycket ut som en sjukhusvariant på Processen, vilket är mycket obehagligt och drabbande. Claire Foy gör en väldigt bra huvudroll och Joshua Leonard är även han i toppform.

 

Unsanes andra halva klarar inte riktigt av att leverera på samma nivå som dess upptakt, men även om filmskaparna till viss mån faller tillbaka på genrekonventioner blir det aldrig övertydligt. Som den första större film filmad helt med en mobilkamera ger Unsane dessutom en helt ny dimension till dokumentär spelfilm. Soderberghs användning av filter och färgkontraster är utsökta och för att ha filmats på en kamera gemene man kan köpa i vilken mobilbutik som helst ser det oförskämt bra ut!

 

Unsane är inte en perfekt film, men den har många egna idéer och infallsvinklar som gör att jag verkligen rekommenderar den till genrefans. Framförallt visar den på att Soderbergh kan regissera annat än långsam socialrealism med lite vapen i.

 

Betyg: 4 bältningar av 5 möjliga

Av Ulf - 27 maj 2018 20:00

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2018

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

 

Rättegången huruvida Liberty High var medansvariga för Hannah Bakers självmord tar sin början och känslostormarna yr på båda sidor. Clay har försökt gå vidare, men när rättegången drar igång börjar han se Hannah överallt. Det blir snart också väldigt tydligt att någon absolut inte vill att Hannahs vänner ska vittna. När Clay får anonyma bilder av hur Hannahs våldtäktsman Bryce även förgripit sig på andra kvinnor beslutar han sig för att gå till botten med saken.

 

När första säsongen av 13 Reasons Why kom ut förra året slog den ner som en bomb. Utöver att vara en riktigt bra ungdomsserie var det en av de första seriösa skildringarna av sexuella övergrepp mot unga kvinnor som kommit till mainstream-tv. Oavsett om man tyckte om serien eller inte kunde man inte värja sig från den debatt som den orsakade och den är i min mening fortfarande en av de viktigaste tv-säsongerna någonsin. Där borde det ha slutat. Det gjorde det inte.

 

Andra säsongen av 13 Reasons Why gör många saker rätt, men samtidigt är den en tillbakagång till ganska trötta troper som vi ser i varje ungdomsserie. Den har ett starkt tema i form av Clays överlevnadsskuld och hur man som ett offer kämpar för att gå vidare efter att ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Den har tyvärr också ett tämligen menlöst rättegångsdrama som tar upp en stor del av tiden utan att leda till något annat än att peka på hur rättssystemet verkligen kan vrida och vända på begreppen så att offren nästan blir de anklagade. Dessvärre görs inte så mycket mer med det här narrativet. Kombinerat med några mycket märkliga beslut från karaktärer som ligger helt utanför deras etablerade personligheter dras säsongen ner i tempo och mening. Jag måste dock ge ett plus för säsongens målsättning att visa på hur det inte finns några "perfekta offer". Som utsatt för en grym handling blir du inte automatiskt ett helgon utan är fortfarande en komplex personlighet där vissa sidor kanske inte kommer fram i berättelsen.

 

Säsongens andra huvudtema handlar framförallt om mobbning och om rädslan att förlora sina vänner när man väl fått dem. En av seriens återkommande karaktärer dras med i en social gemenskap hen aldrig tidigare haft, men detta varar givetvis inte. Säsongen har fått kritik för hur de hanterar den här bihandlingen och jag är beredd att hålla med. Fram tills nästa sista avsnittet på säsongen följer den en smärtsam och tyvärr alldeles för logisk progression. Sen inträffar en scen som är så over-the-top våldsam och grym att den snarare skulle platsa i valfri fängelsefilm istället för en ungdomsserie. Reaktionen blir den väntade (säsongen har telegraferat den här avslutningen sedan avsnitt 1), men istället för att ta steget fullt ut fegar manusförfattarna ur. Resultatet blir att den kommande tredje säsongen (klart det kommer en tredje) berövas en mycket intressant upptakt som är lika brännande aktuell som säsong 1.

 

13 Reasons Why är fortfarande en bra serie, men den rör sig mer mot den slätstrukna mallen än vad den första säsongen gjorde. Det är riktigt synd med tanke på att det här var ungefär den enda ungdomsserie som inte bullshitade utan visade hemskheter i all sin vidrighet. När man gör detta i säsong 2 känns det mest som påklistrat effektsökande när man inte vågar fullfölja vad man startat. Jag kommer se säsong 3 också, men det här är ljusår ifrån förra årets pungspark till serie.

 

Betyg: 3 men soundtracket är fortfarande on point av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 21 maj 2018 23:30

 


Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på Ray Bradburys roman)

Medverkande: Michael B. JordanCindy KatzMichael Shannon mfl.

Produktionsbolag:  HBO Films

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0360556/

 

Guy Montag är en högt uppsatt brandman i ett framtida Ohio. Istället för att släcka bränder är det brandmännens jobb att bränna all litteratur och agera som omedelbar domare för dem som ertappas med böcker. Montag älskar sitt jobb, men en dag börjar han ifrågasätta varför regeringen censurerar nyhetssändningar som han vet hände på annorlunda sätt. Och varför skulle litteraturen vara så farlig?

 

Jag är mycket svår att imponera på när det gäller filmatiseringar av mina favoritförfattare. Ray Bradbury tillhör denna skara. Bradbury hade ett sätt att skriva om det totalt absurda så att det verkade trovärdigt. Med Fahrenheit 451 ville han inte, som många tror, skriva en kritik mot censur så mycket som han ville slå ett slag för att tv-tittande fördummar och passiviserar. Att boken använts som en dystopisk skildring av ett samhälle i totalt censur var inget han eftersträvade och under en känd/ökänd föreläsning stormade han ut när åhörarna propsade på att det var just detta som boken handlade om. Ironin att då göra inte en film utan en uttalad tv-film av Bradburys klassiker är då nästan för utsökt för att vara sann.

 

Ramin Bahranis version av historien är lite som jag hade förväntat mig ett referat av en av mina gymnasieelever. All handling är förvisso med (och ibland utökad på ett klumpigt sätt), men alla nyanser och subtilitet har gått förlorat. De som räddar den här filmen upp från ett bottennapp är Michael B. Jordan i rollen som Montag och Michael Shannon som hans överordnade (och fadersgestalt) Kapten Beatty. Dessa två herrar har en väldigt fin kemi som tyvärr slösas bort i en simplifierad tolkning av en tidlös historia. Bahrani hade kunnat göra så mycket mer här.

 

Vi lever i en tid där läsandet i unga åldrar hela tiden minskar. Det drabbar inte bara allmänbildning och läskunnighet utan framförallt märker jag av det i mitt jobb som lärare när elever inte klarar av att följa med och/eller återberätta en enkel historia - oavsett medium. Det är en skrämmande utveckling som jag tror har mycket att göra med just det som Bradbury ville varna för. När Bradbury gav ut sin bok var tv:n det "snabba" mediumet som gav vika gällande substans till förmån för korta informationssjok. Idag finns det mängder med olika sätt att kommunicera och ta lärdom, men folk utnyttjar dem sällan till just detta. Det här är ett resonemang som totalt flyger över huvudet på Bahranis version av berättelsen. Det är riktigt synd - vi skulle behövt ett bra återberättande av Bradburys grundidé idag. Det här är inte denna version.

 

Betyg: 2- inte ens fesljummen samhällskritik av 5 möjliga

Av Ulf - 18 maj 2018 22:17

 


Regi: Anders Walter

Manus: Joe Kelly (baserat på Kellys och J.M Ken Nimuras graphic novel)

Medverkande: Madison WolfeZoe SaldanaImogen Poots mfl.

Produktionsbolag:  1492 Pictures/Ocean Blue Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Belgien/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4547194/

 

Tolvåriga Barbara har en hemlighet. Den lilla kuststaden hon bor i är under attack av jättar och bara hon kan stoppa dem. Det är lättare sagt än gjort då ingen tycks ta hennes bedyranden om att hon har viktigt arbete på allvar. Istället tvingas hon in i en skolmiljö där hon är mobbad och utstött. Ljusningen blir när den nyinflyttade Sophia vill börja umgås med henne... men i faggorna lurar alltid jättarna.

 

Premissen till I Kill Giants fick mig att tänka på den kriminellt underskattade A Monster Calls, som var en av mina favoritfilmer under 2016. Det är dessvärre också med premissernas likhet som denna association börjar och slutar. Där A Monster Calls hela tiden kändes genuin när det kom till de mer känslosamma scenerna känns I Kill Giants som en film som vill väldigt mycket och därmed också slår knut på sig själv.

 

Det är ganska lätt att plocka ut var den här filmen felar. Skådespelarna är bra, regin och fotot likaså, men manuset skulle behövt bearbetas rejält av någon annan än upphovsmannen till den graphic novel som filmen baseras på. Valet att ge Barbaras uppdrag mot jättarna egentlig mening först i filmen sista tredjedel funkar ärligt talat inte särskilt bra. Det gör att vi har två tredjedelar av en film där huvudkaraktären uppträder som en skitunge utan reell anledning. När filmens avslutande akt kom hade jag väldigt svårt att sympatisera med Barbara, trots att film brassar på allt den kan för att vi ska förstå och tycka synd om.

 

Här finns en bra film någonstans, men Joe Kellys manus begraver den. Till sist blir det mest en axelryckning och inte alls den känslomässiga pungspark jag skulle tro att målet var. Se A Monster Calls istället.

 

Betyg: 2 kolosser på lerfötter av 5 möjliga

Av Ulf - 14 maj 2018 22:30

 


Regi: Coralie Fargeat

Manus: Coralie Fargeat

Medverkande: Matilda Lutz, Kevin Janssens, Vincent Colombe mfl.

Produktionsbolag:  M.E.S Productions/Monkey Pack Films/Charades mfl.

År: 2017

Längd: 108 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6738136/

 

Jennifer åker med sin älskare Richard till en exklusiv jaktstuga mitt ute i ingenstans. Varken hon eller Richard har dock räknat med att den senares jaktpolare skulle komma i förtid. Efter att ha umgåtts en kväll tillsammans åker Richard för att lämna sina vänners pass hos den lokala jaktmyndigheten. Då passar en av hans vänner på att våldta Jennifer. För att röja undan henne bestämmer sig Richard helt sonika att kasta ut henne för ett stup. Men det som inte dödar...

 

Frankrike har sedan början av 2000-talet varit ett riktigt intressant skräckland med en egen särprägel på sina genrefilmer. Det är ofta osentimentala och extremt våldsamma skildringar som vill chocka tittaren och ta med dem på en resa där allt inte är vad det ser ut som att vara. Revenge är precis vad den verkar vara- Det här är exploitation 1a utan att bjuda på nämnvärt tuggmotstånd.

 

Filmen blandar högt och lågt där foto och musik är mer än klart godkända och skådespel och manus haltar betänkligt. Regin ligger någonstans mellan de två extremerna. Karaktärerna, dessvärre även vår hjältinna, är samtliga dumma som spån och manuset bjuder på logiska krumbukter utan dess like. Jag skiter i hur hård du än må vara - du överlever inte att bli spetsad på ett träd och sen ett dygn i en öken utan vatten. Ja, just det, filmen utspelar sig i den stora franska öken som ligger... var? Och så här fortsätter det.

 

Det finns så många bättre filmer i den här genren. Jag hade förväntat mig mer eftersom den franska skräckvågen har varit (och är i regel fortfarande) väldigt bra. Skippa.

 

Betyg: 1 svandyk från klippa av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2018 11:24

 

Regi: Álex de la Iglesia

Manus: Álex de la Iglesia & Jorge Guerricaechevarría

Medverkande: Blanca Suárez, Mario Casas, Jaime Ordóñez mfl.

Produktionsbolag:  El Bar Producciones/Atresmedia Cine/Movistar+ mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: Spanien/Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5121816/

 

Elena är på väg till en dejt då hon gör ett snabbt stopp på en bar för att ladda sin mobiltelefon. När en av gästerna går ut från baren blir han plötsligt skjuten av en krypskytt. Ett försök att rädda honom slutar bara med ännu ett dödsfall. Gästerna på baren inser att de är fångar, men ingen tycks veta varför. Kvarteret i centrala Madrid där baren ligger verkar evakuerat, men tv:n visar att livet pågår som vanligt i andra delar av stan. Vad är det som händer?

 

Jag hade fått The Bar rekommenderad från ett flertal håll och eftersom det inte är ofta man ser en spansk skräckfilm som inte har med onda barn att göra tänkte jag ge den en chans. Vad jag inte visste när jag började titta var att det här var en skräckkomedi. Problemet är att man inte ska behöva förklara vilken genre (om någon) en film tillhör. Tittaren ska förstå detta naturligt. The Bar är helt enkelt inte rolig. De komiska elementen faller platt och pendlar någonstans mellan pilsnerfilm (I shit you not...) och dålig sleaze.

 

Skräckelementen blir av ovanstående anledning lidande. The Bar har en bra premiss, men när denna hela tiden punkteras av mindre lyckad humor har den svårt att bygga någon typ av riktig suspens. Idén om att vara isolerad i en offentlig byggnad i en metropol där det inte skett en apokalyps eller större attack av något slag hade förtjänat bättre. The Bar är en film som hade all potential i världen, men spolade ner den med ett manus som inte kan leverera. Här har vi en film för Hollywood att göra en remake på - fast då med en mer seriös ton.

 

Betyg: 2 barflugor av 5 möjliga

Av Ulf - 11 maj 2018 11:30

 

Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2018

Längd: cirka 320 min (8 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

När ett dödligt virus som sprids via vatten drabbar södra Skandinavien avfolkas regionen i princip över en natt. Tonåriga Simone flyr tillsammans med sin familj till en mystisk bunker där hennes far ger henne ansvar för att se efter sin lillebror, Rasmus, innan han försvinner iväg till okänd plats. Sex år senare har maten i bunkern tagit slut och Simone och Rasmus tvingas ut i en värld helt olik den de känner till.

 

Trailern såg bra ut, premissen verkade på förhand ganska okej (om man kan svälja det faktum att regn knappast håller sig inom en karantänzon) och första avsnittet lovade gott. Jag ville verkligen gilla The Rain och ett tag såg det ut som att det kunde bli något riktigt bra av det här. Sen började de logiska luckorna...

 

Jag vet inte riktigt vad skaparna bakom The Rain ville åstadkomma. Som science fiction-serie är science-delen fullkomligt orimlig och som skräck- och överlevnadsserie har den amerikanska konkurrenter som gör allt bättre. Det främsta argumentet för mig att fortsätta titta på serien var miljö och karaktärer. Att se en post-apokalyptisk serie satt i vår egen del av världen är inte direkt något vi är vana vid. De stora, svepande kamerapanoreringerna över ett ödelagt Köpenhamn och en Öresundsbro som verkligen sett sina bästa dagar slår hårt mot någon som liksom jag bor i området.

 

Karaktärerna är som sagt också tämligen intressanta - inte minst den mystiska Beatrice. Serien går från klarhet till klarhet tills gruppen som Simone och Rasmus slår sig samman med korsar gränsen in i Sverige. Efter detta blir det mest en sömngångaraktig strapats mot en mur som ska ha byggts i höjd med Stockholm. Serien går trots detta, paradoxalt nog, på tok för fort fram. Här finns idéer som skulle mått bra av ytterligare några avsnitt för att utvecklas - inte minst de tillbakablickar på vem karaktärerna var innan katastrofen.

 

The Rain är ett modigt försök att förlägga en av vår tids mest populära genres i en miljö som står oss nära. Det blir dock aldrig mer än start och stopp och en massa missad potential. Synd.

 

Betyg: 2 oväder av 5 möjliga

 

Av Ulf - 9 maj 2018 23:30

 



Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

 

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

 

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

 

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

 

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

 

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

 

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

 

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards