Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Söndag 18 juli 21:18

 



Regi:

Manus: /Phil Graziadei/Kate Trefry  (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

 

När Deena rörde vid Sarah Fiers ben i slutet av förra filmen får hon en "vision" av hur förbannelsen över staden en gång började. Trehundra år innan första filmen utspelar sig var Shadyside och Sunnyvale ett och samma samhälle - Union - där två unga flickor anklagades för häxeri. Men vad var det egentligen som hände och varför är förbannelsen fortfarande i allra högsta grad levande efter tre sekel?

 

Då har vi kommit till vägs ände med Fear Street-trilogin och jag måste säga att det har varit en ständigt uppåtgående formkurva. Jag hade som bekant lite grejer att säga om första filmen i serien där jag inte tyckte den lyckades särskilt väl. Film nummer två funkade mycket bättre och den avslutande filmen fungerar, förvånansvärt nog, bäst. Jag skriver "förvånansvärt" eftersom den egentligen hade allt emot sig. Att sätta en film under 1600-tal första halvan för att sen försöka knyta ihop alla lösa trådar med att återvända till 1994 i den andra borde betyda ett väldigt splittrat intryck. Tack och lov lyckas manusförfattarna balansera på rätt sida linjen större delen av tiden.

 

Det är klart, du bör inte leta efter logiska luckor i den här filmen (eller serien i stort) eftersom här finns både en och två gap stora nog att köra en lastbil igenom. Jag kan dock förlåta det när resten av filmen är så pass underhållande som den är. Twisten under filmens första halva må vara tämligen uppenbar, men fungerar trots det bra. Framförallt knyter den väl an till vad som händer 1994.

 

Skådespelarinsatserna är bättre överlag från de två kvinnliga huvudrollerna här än vad det var i den första filmen (även om Olivia Scott Welch mest får spendera halva filmen med att "grymta") och här finns dessutom ett tydligt klassbudskap som är rätt uppfriskande att se i en amerikansk skräckserie producerad för masskonsumtion. Good show.

 

Fear Street var ett intressant experiment och jag ser gärna fler sådana här satsningar. Slutkänslan blir att jag blev riktigt underhållen och kan jag egentligen begära något mer?

 

Betyg: 4- may we burn her? av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 8 juli 18:11

 


[...] the worst part of growing up is how it shuts you up.”

 

Författare: Stephen King

År: 2021

Sidor: 248

Förlag: Hard Case Crime (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag AB)

ISBN: 978-1-78909-649-1

 

Jamie Conklin växer upp med en mor som arbetar inom förlagsbranschen och har ännu en trygghetspunkt i mammans flickvän, polisen Liz. Jamie har dock en förmåga - han kan se döda människor en tid efter att de dött. När förlagets kassako dör knall och fall lyckas Jamie diktera hela författarens sista bok till sin mamma, men när Liz börjar ana vad hon kan använda Jamies krafter till kommer inget någonsin bli det samma.

 

Bok nummer tre i Stephen Kings svit skriven för Hard Case Crime är hans bästa hittills. Som ingen annan målar King upp familjedynamik i allt annat än vanliga familjer och så även här. Jamie Conklin är en bra om än förvisso brådmogen protagonist och med sina 248 sidor lyckas King trycka in så mycket spänning och action att det på gott och ont är gasen i botten från sida 1. Det här typiskt en sådan bok jag skulle gett till någon som ville läsa något spännande men som ännu inte var någon van läsare.

 

Premissen som sådan är knappast originell (King kommenterar detta genom att låta Jamie förklara att det inte är som i The Sixth Sense, 1999) men med en jäkla berättarglädje kommer man runt mycket. Sen ska det också sägas att King har gjort sin egen take på premissen också. Det som genomsyrar Kings spöken är att de är på en viss plats en väldigt begränsad tid och att de, av någon anledning, inte kan ljuga. Som ni säkert förstår är detta jackpot för Liz, men Liz karaktär tar en väldigt mörk vändning som det egentligen ges ledtrådar till redan i början. Vägen dit är dock mycket läsvärd.

 

Den kanske största behållningen för King-fans som undertecknad är hur Later har tydliga kopplingar till en av Kings mest kända verk, IT (1986), och väcker intressanta frågor om framförallt Pennywises natur.

 

Later är knappast en perfekt bok, men det hade jag inte räknat med heller. Kings Hard Case-böcker är skrivna i ett tempo snabbt nog även för ordbajseriets okrönte mästare och det är skavanker här och där som förhöjer charmen - förutom en plot point. Mot slutet (Kings återkommande problem) kommer en viktig plot point som verkligen slår ner som en bomb hos läsaren, men den förankras väldigt dåligt i de avslutande 30 sidorna. Det är inte frågan om en cliffhanger eller något så jag kände mest att man inte kan släppa en sådan sak medan historien håller på att knytas samman. Den gav mig också vissa ick-känslor och inte på ett bra sätt.

 

Det här är en perfekt sommarbok. Jag läste den i två tuggor på balkongen med en kopp kaffe och smäktande 50-tals-ballader från telefonen. Det är mitt recept på bra sommar det.

 

Betyg: 4- mer Hard Crime, King! av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 25 juni 10:26

 


Regi: Demián Rugna

Manus: Demián Rugna

Medverkande: Maximiliano Ghione, Norberto Gonzalo, Elvira Onetto mfl.

Produktionsbolag: Machaco Films/INCAA

År: 2017

Längd: 87 min

Land: Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549892

 

Märkliga saker sker i ett lugnt villaområde i Buenos Aires. Efter att ha blivit arresterad för mordet på sin fru besöks Juan av tre forskare som specialiserar sig på att undersöka paranormala fenomen. Tillsammans med kommissarie Funes arrangerar de tre att spendera natten i Juans hus, men det visar sig snart att det inte bara är huset som är drabbat...

 

Ovanstående låter som minst ett femtiotal filmer jag sett och/eller recenserat här på bloggen. Saker spökar, folk åker dit för att undersöka, shit happens. Det som Demián Rugnas Terrified gör bättre än de flesta filmer i genren är uppbyggnad av suspens och osäkerhet. Framförallt med ljus och mörker lyckas Rugnas hela tiden ta sig in under huden (no pun intended) på tittaren och tillsammans med väldigt lyckade specialeffekter blir det hela mycket effektivt. Det är pass effektivt att Guillermo del Toro tänker göra en amerikansk remake. This is why we can't have nice things!

 

Skådespelet är okej, men inget att skriva hem om. Den som gör bäst ifrån sig är helt klart Maximiliano Ghione i rollen som kommissarie Funes. Istället är det Rugnas manus och regi som är de riktiga stjärnorna i den här filmen. Manuset skriver inte tittaren på näsan och de "förklaringar" som ges ger snarare fler frågor än svar. Det går tillbaka till osäkerheten - det okända är mycket mer skrämmande än det som överförklaras och Rugnas har full koll på detta.

 

Terrified är en liten pärla till övernaturlig skräckfilm som inte bör missas av genrefans. Den utforskar förvisso redan kartlagt territorium, men Rugnas fingertoppskänsla gör det här till en av de bästa filmerna jag sett i subgenren på länge. Han jobbar just nu på en uppföljare. Det hade han gärna fått låta bli dock. Som sin egen film står Terrified stark. Vattna inte ur den i Franchise Hell nu!

 

Betyg: 4 spöken på Pampas av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 27 maj 08:27

 


Regi: Rose Glass

Manus: Rose Glass

Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Frazer mfl.

Produktionsbolag: Escape Plan Productions/BFI Film Fund/Film4

År: 2019

Längd: 84 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7557108

 

Sjuksköterskan Maud har efter ett oklart trauma fått lämna sin anställning på det lokala sjukhuset, men fått anställning som hemvårdare för den döende dansaren Amanda. Maud har genom sina svårigheter utvecklat en extremt stark tro och mellan sjukvårdssessionerna samtalar hon med den (förklarligt nog) skeptiska Amanda om denna. Men är allt som det ska i huset? Och är allt som det ska med Maud?

 

De flesta skräckfilmer om tro är tämligen lika varandra - besatthet och/eller kamp mot demoner. Saint Maud vänder detta på huvudet och är ett långsamt och krypande karaktärsporträtt om en kvinna som antingen är på väg att helt gå upp i sin tro eller förlora den. Rose Glass debut som långfilmsregissör och manusförfattare kommer inte lämna dig oberörd.

 

Det tål att påpekas att det här inte är en film som far med stora gester och en jump scare per minut. Den kräver tålamod och fokus på ett sätt som de flesta skräckfilmer inte gör. Jag är dock lite frågande till genrebenämningen. För mig är det här mycket mer av en psykologisk thriller med vissa, mindre, skräckelement. Det kan göra filmen en otjänst i och med att jag inte tror den går hem hos gemene skräckfan.

 

Samspelet mellan de två huvudsakliga skådespelarna, Morfydd Clark (Maud) och Jennifer Ehle (Amanda) är en förutsättning för att den här filmen ska funka så bra som den gör och framförallt Ehle gör en mycket fin roll. Rose Glass manus låter de båda spela ut de dramatiska scenerna väl och deras begynnande vänskap gör att filmens upplösning blir så mycket mer effektiv.

 

Pandemin ställde till det för Saint Maud som skulle gått upp på biograferna redan för två år sedan. När den nu finns på video-on-demand istället gör dig själv en tjänst - koppla bort allt annat och släck ner rummet. Se den själv... och ha rena underkläder redo mot slutet av filmen.

 

Betyg: 4+ when you see it, you'll shit bricks av 5 möjliga

 

Av Ulf - Söndag 16 maj 20:15

 


Regi: Joshua Zeman

Manus: Joshua Zeman (baserat på Maury Terrys bok The Ultimate Evil)

Medverkande: Paul Gimatti, Maury Terry, David Berkowitz mfl.

Produktionsbolag: RadicalMedia/Outpost Digital/Elastic mfl.

År: 2021

Längd: 239 min (4 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13156316/

 

Mellan 1976 - 1977 rådde det en allmän skräck i New York för den så kallade "Son of Sam" - en mördare som till synes utan motiv sköt unga par i deras bilar. När 24-årige David Berkowitz greps och fälldes för dåden andades de flesta ut, men journalisten Maury Terry var övertygad om att polisen inte fått fram hela sanningen. Det blev starten på Terrys besatthet med fallet som skulle följa honom livet ut.

 

I Netflix ambition att göra miniserier om i princip alla profilstarka seriemördare under 1900-talet (i alla fall känns det så) har turen nu kommit till Son of Sam. De fyra timmeslånga avsnitten känns således ganska bekanta till en början, men något händer ungefär i seriens mittpunkt. Istället för att fokusera på Berkowitz och/eller polisutredningen tar regissör och manusförfattare Joshua Zeman greppet att i huvudsak skildra Terry istället. Det är här det blir riktigt intressant.

 

Terry framstår som en mycket säregen typ som å ena sidan hade lite problem med saker som intervjuteknik och att värdera källor, men å andra sidan också besvisligen hade rätt om många saker han föreslog. Inte minst i och med publikationen av hans bok om fallet, Ultimate Evil (1987), gick det stora drevet igång och Terry blev en tacksam gäst att ha med i pratprogram där han ofta framstod i ganska dålig dager.

 

Boken var en stark drivkraft i ett ämne som intresserat mig ett bra tag, SRA (Satanic Ritual Abuse)-syndromet, som var ett ofta förekommande narrativ under 80-talets mer spekulativa stunder. I Sverige blev det kanske mest känt i debatten Siewert Öholm ville dra igång kring heavy metal.  Skillnaden mellan denna och tidigare moralpanikstormar var att SRA-teorin infiltrerade många legitima forskningsområden inom exempelvis psykologi. Resultatet är väldigt skrämmande och intressant att se. Jag hade önskat att Zeman hade tryckt lite mer på det här i sin dokumentär!

 

The Sons Of Sam driver tesen att det skulle vara fler som låg bakom de mord som Berkowitz dömdes för och att dessa personer var kopplade till allsköns kulter. Det intressanta med både Terrys och Zemans utforskande är att det antagligen ligger ett korn av sanning där någonstans, men inte alls på den nivå som den förre ville framställa det som. Det gör att tittaren själv får utröna vilken sanningen är på ett sätt som man inte brukar få i dokumentärer av det här slaget. Därför tycker jag också att den är snäppet bättre än de flesta jag sett producerade av Netflix - om inget annat för att den "mörkrets resa" som undertiteln nämner inte är så mycket Berkowitz som Terrys.

 

Betyg: 4 seasons of the witch av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 23 april 14:15

 


Regi: Michael Matthews

Manus: Brian Duffield & Matthew Robinson

Medverkande: Dylan O'Brien, Jessica Henwick, Michael Rooker mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Entertainment One/21 Laps Entertainment

År: 2020

Längd: 109 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2222042/

 

Joel Dawson säger att han hade en helt vanlig uppväxt... tills världen gick under. När jorden hotades av en asteroid stor nog att slå ut allt liv tog planetens regeringar beslutet att bomba den med allt de hade och hoppas på det bästa. Asteroiden försvann, men strålning och kemikalier gjorde att världen plötsligt fick en insektspopulation som kunde växa till enorma proportioner. Sedan dess har de få överlevande bott i skyddsrum och mest haft kontakt med varandra via radio. Joel beslutar sig dock för att ta sig de 15 milen till kusten för att återförenas med sin flickvän från sju år sedan. Det är bara det att Joel inte har en suck om hur man överlever på ytan...

 

Jäklar vad jag behövde detta! Efter några dagars halvdana filmer var Love & Monsters en riktig fyrverkeripjäs till äventyrsfilm. Brian Duffield & Matthew Robinson hämtar friskt från mer kända äventyrs- och science fiction-filmer, men gör det på samma sätt som Stranger Things (2016) gör det - hyllning och inspiration istället för plagiat. Tänk monsterdesignen från Starship Troopers (1997) blandat med valda delar från Zombieland (2009) och du kommer rätt nära sanningen.

 

Inget av detta skulle dock funkat utan Dylan O'Brien. O'Brien har den där kvaliteten som ett fåtal skådespelare har - att framstå som älskvärd och mänsklig även i de mest intensiva actionsekvenser. Han är en perfekt everyman eftersom hans okunskap om världen utanför tangerar tittarens egen. De hade enkelt kunnat göra honom till en råtönt genom att överspela på hans benägenhet att "frysa" vid farliga situationer, men i och med att han kämpar för att bli bättre får tittaren direkt sympati för honom. Kombinera detta med en bra supporting cast där framförallt Michael Rooker gör en kul roll och Love & Monsters blir ett ytterst välspelat actionäventyr. De har till och med castat världens bästa hund, Boy. Om en film har en bra hund är jag såld direkt och Boy är absolut bland de bästa fyrbenta vännerna på länge.

 

Det enda jag har att anmärka på är att sista akten känns lite stressad. Jag skulle vilja ha den här filmen kanske 20 minuter längre, men helst av allt vill jag ha en uppföljare! Det är en imponerande värld med lika imponerande specialeffekter som regissör Michael Matthews har varit med och byggt upp. Det finns tillräckligt många äckliga creepy crawlies i naturen så att enorma versioner av dem ofta blir grymt häftiga.

 

Love & Monsters är actionäventyr med hjärta. Det kanske inte är världens smartaste film direkt, men så förbaskat älskvärd att jag bara vill ha mer!

 

Betyg: 4+ good boys av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 22 april 12:30

   


Animated Double Feature: Over The Moon & A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 

Efter att ha trollbundits av årets animerade nominerade hitintills var det igår dags för de som inte tippas ha någon större chans att vinna. Därmed inte sagt att de skulle vara dåliga. Ofta hittar jag mina favoriter bland just de där produktionerna som inte hyllats till skyarna. Igår började det dock illa med kinesisk-amerikanska Over The Moon (2020).

 

Over The Moon

 


Regi: Glen Keane & John Kahrs

Manus: Audrey Wells

Medverkande: Cathy Ang, Phillipa Soo, Ken Jeong mfl.

Produktionsbolag: Glen Keane Productions/Janet Yang Productions/Netflix mfl.

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7488208/

 

Fei Fei växer upp med de sagor hennes mamma berättar för henne om mångudinnan Chang'e och dennas gemål, Houyi. När mamman efter en tids sjukdom dör lyckas Fei Fei ändå hitta glädje i arbetet på familjens bageri - tills den dagen då hennes pappa träffar en ny kvinna. Fast besluten att träffa mångudinnan för att få sin önskan om hennes mamma tillbaka uppfylld börjar Fei Fei bygga en raket.


Varje gång jag recenserar en animerad film för barn måste jag tänka mig tillbaka till hur jag själv skulle reagerat om jag såg den som liten. Vissa saker översätts helt enkelt inte så bra från barndom till ens vuxna jag. När jag gjorde detta tankexperiment med Over The Moon blev resultatet dock det samma - det här är en riktig skitfilm.


Tänk en valfri Pixar-film och plocka bort all charm, all karaktärdesign värd namnet och krydda den med riktigt taffliga sångnummer och du får Over The Moon. Jag gillar musikaler skarpt. Vad jag inte gillar är musikaler där alla låtarna handlar om vad karaktärerna för tillfället gör. Jämför exempelvis med öppningen till The Lion King (1994). Här är ledmotivet integrerat med historien, men slår dig inte över huvudet med vad de menar hela tiden. Istället för "it's the circle of life" skulle det i Over The Moons sätt att skriva låttexter på bli något i stil med "the monkey is carrying the lion cub up the cliff and there are a lot of animals down below.". När det musikaliska dessutom låter plastigt och massproducerat blir varje sångnummer en övning i tålamod.


Karaktärsdesignen ser ut som något katten hostat upp och sen är det manuset... det är helt enkelt uselt.Vi har sett den här storyn tusen gånger förr. "Åh nej, min familj ser inte ut som den en gång gjorde! Jag måste göra något åt saken, men på vägen lär jag mig att min förälder alltid är med mig i mina minnen" och yada-yada-yada. Som sagt, en riktig skitfilm. Betyg: 1 döda CG-ögon av 5 möjliga.



A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 


Regi: Will Becher & Richard Phelan

Manus: Mark Burton  & John Brown

Medverkande: Justin Fletcher, John Sparkes, Amalia Vitale mfl.

Produktionsbolag: Aardman Animations/Amazon Prime Video/StudioCanal mfl.

År: 2019

Längd: 86 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Belgien + ett ton andra

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6193408/

 

Den lilla bondgården på den engelska landsbygden där fåret Shaun bor tillsammans med sina vänner får utomjordiskt besök! Staden drabbas av UFO-feber när flera i lokalbefolkningen ser något mystiskt på natthimmeln. Men allt är inte vad det verkar som och Shaun måste skydda besökaren från en organisation som säkert inte vill bjuda den på pizza direkt.

 

Jag är sjukt svag för leranimation. Det finns något så tillfredsställande med att verkligen se att det här är karaktärer och modeller som verkligen finns fysiskt och inte enbart som ettor och nollor. Därför har jag också alltid gillat Will Bechers filmer. De är lika mycket hantverk som roliga och spännande äventyr och hans stil går aldrig att ta miste på. När man dessutom blandar leranimation med science fiction-tema har man sålt mig direkt.

 

I motsats till Over The Moon är den här filmen fylld av fantasi och detaljrikedom. Becher är, skulle jag vilja påstå, världens främste leranimatör och han visar verkligen prov på det här. Bechers vana trogen talar inte karaktärerna annat än i påhittade fraser och läten. Det gör att filmen passar mycket bra för vem som helst. Det finns ingen språklig barriär och ingen anledning att vänta på en dubb. Allt berättande är visuellt och även om det inte är världens mest originella historia (det här är leranimationen av E.T. (1982)) lyser kärleken till både karaktärer och genre igenom. Referenserna är många och ofta jäkligt smarta, men ligger inte heller i förgrunden och blir ett ok för filmen att dra. Har du minsta intresse av sci-fi har du mycket kul igenkänningshumor att hämta här.

 

Farmageddon var precis vad jag behövde efter skitmackan som var Over The Moon. Där den förra var en överdrivet tillrättalagd "produkt" känns det här som en rejäl film. Och leranimation är som sagt jäkligt coolt!

 

Betyg: 4 fårastronauter av 5 möjliga




Av Ulf - Söndag 18 april 17:00

 

Regi: Jasmila Zbanic

Manus: Jasmila Zbanic

Medverkande: Jasna Djuricic, Johan Heldenbergh, Boris Isakovic mfl.

Produktionsbolag: Coop99 Filmproduktion/Deblokada Produkcija/Digital Cube mfl.

År: 2020

Längd: 101 min

Land: Bosnien & Hercegovina/Österrike/Nederländerna + en mängd andra.

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8633462/

 

Srebrenica, sommaren 1995. Medan den serbiska armén drar fram mot staden försöker de holländska FN-styrkorna lugna innevånarna. Sanningen är att de fått order om att inte "provocera" serberna utan förhandla med dem. De har dock ett dåligt utgångsläge då de inte fått nya leveranser sedan februari och serberna är både välbeväpnade och stridserfarna. Mitt i kaoset arbetar Aida Selmanagic som tolk mellan stadens innevånare och FN-styrkorna samtidigt som hon försöker säkra sin egen familjs säkerhet.

 

De flesta krig är, om än fruktansvärda, ganska kallt logiska. Sida X vill ha något (land, resurser etc) från sida Y och stridigheter utbryter. Kriget i det forna Jugoslavien (eller "krigen" snarare) tillhör inte de mest lättförståeliga. Det finns så många märkligheter som inträffade, men samtidigt finns det en del beröringspunkter som alla kan enas om var rent åt helvete fel. Massakern i Srebrenica är en av dessa beröringspunkter. Drygt 8 000 pojkar och män avrättades i vad som med största sannolikhet är det värsta krigsbrottet i Europa sedan andra världskrigets slut.

 

En sådan historia förpliktigar. Hur gör man film av ett krigsbrott där många inblandade fortfarande är i livet? Jasmila Zbanic har lyckats. Zbanic har erfarenhet av den här typen av film innan och har även förstahandsupplevelser av kriget att dra ifrån. Den närmast dokumentära stilen i Quo Vadis, Aida? verkar till ämnesområdets fördel. Det känns som att Zbanic har fångat det totala kaos som måste ha rådit utanför FN-högkvarteret när närmre 30 000 människor ville söka skydd där.

 

Det är också viktigt att påpeka att Zbranic, sin vana trogen, inte målar ut några hjältar i den här filmen, annat än i viss mån Aida. FN-soldaterna står inför en omöjlig situation, Srebrenicas befolkning reagerar på det sätt som man förväntar sig att de ska reagera (läs: med bestörtning, som om deras liv dragits upp med rötterna) och det finns även ljusglimtar hos de serbiska styrkorna. Det är det som gör den här konflikten så komplex att skildra. Aida stöter på en gammal elev som nu står med vapen mot henne. Han frågar hur det är med henne och med hennes familj, men tittaren vet att om hon skulle försöka fly skulle han inte tveka att skjuta. Det är en absurd situation fångad på film.

 

Det enda jag i viss mån hade önskat lite mer av är kontexten av FN:s uppdrag under händelserna. Vad hade de befogenheter att göra? Hur reagerade omvärlden gällande agerandet? Det enda jag vet om detta utan att researcha vidare är att det blev en stor mängd förhör om det. I övrigt är Quo Vadis, Aida? ännu en mycket stark berättelse nominerad i kategorin bästa utländska film. Det är inte ens 30 år sedan massakern hände och den får aldrig någonsin glömmas bort.

 

Betyg: 4+ sällsamma nutidshistorier av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se