FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman

Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

FFF 2017 Dag 9: Das ist Berlin

Festivalens näst sista dag bjöd på den i särsklass största delegation från en film jag sett i år. Tyska Schneeflökchen (2017) hade ett crew som i princip invaderade Kino, men jag förstår dem - att ha spenderat närmre fyra år med att spela in en film främst på helgerna måste ge ett rejält band till sin skapelse. Schneeflökchen lyckas också inte bara med att vara en imponerande independentfilm rent produktionsmässigt utan även en av festivalens absoluta höjdpunkter.

I ett Berlin några år från nu har samhällsstrukturerna börjat fallera totalt. Polis och brandkår har med rädsla för sina liv i stor utsträckning slutat svara på akuta larm och extrema politiska grupperingar börjar ta för sig alltmer. Javid och Tan är två killar med påbrå söderifrån som fått lära sig att skjuta först och snacka sen. När de skjuter fel person får de en hämndlysten kvinna på halsen, men de riktiga märkligheterna börjar när de hittar ett filmmanus med dem själva i rollerna. Ett manus som tycks vara deras liv som de utspelar sig just nu, i realtid. Och det slutar inte lyckligt...

Schneeflöckchen gjordes, enligt regissör Adolfo Kolmerer, som ett försök att komma ifrån den gängse uppfattningen om nutida tysk film som en fabrik för tung och dyster dramafilm. Med ett riktigt smart manus har man verkligen lyckats. Filmen är en genreblandning utan dess like och hämtar mycket inspiration från tidig Quentin Tarantino såväl som Spike Jonze och The Boondock Saints (1999). Den pendlar hela tiden mellan riktigt mörk humor, action och förvånansvärt finstämda scener gällande determinism kontra fri vilja. Kanske allra bäst är David Gant i rollen som Caleb, en man övertygad om att han är Gud och att hans son då per automatik skulle vara Jesus. 

Som ni märker är det här riktigt skruvat och jag älskar varje minut av Schneeflökchen. Det är bara att hoppas på att den blir upplockad av en bra distributör. Det här måste ses nämligen! Betyg: 5 yrkesmördare i tuppmask av 5 möjliga

Ikväll avslutar jag festivalen med att screena kanadensiska Flora hemma (17:00, Kino 2), kollar in den filippinska Saving Sally (19:00, Kino 2) på plats, kollar in talkshowen i Stadshallen 21:00, springer tillbaka till Kino för mordiska norska tomtar i Juleblod (22:45, med förfilmen Krampus, Kino 1) samt ser vad festivalgeneral Barrander har planerat som avslutning innan hans sista film i nämnda roll, japanska Top Knot Detective (00:00, Kino 1)

FFF 2017 Dag 8: It could be witches, some evil witches...

Min Cronenbergskapelse till kropp hindrade mig från att komma iväg till biosalongen igår, men med ett ispack på magen och en katt i sidovagnen (eller vid fötterna i soffan) screenade jag filmerna hemma istället. Det var ganska angenämna bekantskaper, även om de fortfarande inte följer min kardinalregel om att ingenting bra händer i skogen. Båda gårdagens filmer utspelade sig i skogsmiljö. Man tycker att de borde ha lärt sig vid det här laget.

Irländska Crone Wood (2016) låter oss följa andra hälften av en väldigt lång förstadejt mellan Hailey och Danny. Istället för en kyss eller walk of shame bestämmer sig de två för att fortsätta dejten med en campingtur. Valet faller på Haileys uppväxttrakter runt den mytomspunna Crone Wood där det enligt legenden ska ha funnits en grupp häxor. Men det är bara en legend, eller hur?

Jag har ett hatkärleksförhållande till found footage. När det används på rätt sätt kan det verkligen förhöja stämningen i en film, men alltför ofta används det som en gimmick för att dölja ett bristfälligt manus. Crone Wood börjar i den andra kategorin men lyckas arbeta sig upp till den första under filmens speltid. Huvudrollsinnehavarna är bra och har en god kemi, även om jag ibland ville hoppa upp och klappa till Danny för att vara ett sådant klantarsle och då och då även den där creepy snubben/snubban vi alla velat fly en dejt från.

Första halvan är mycket springa runt i skogen och titta efter saker som kanske eller kanske inte rör sig bland träden. Det som räddade mitt intresse var framförallt Elva Trill i rollen som Hailey. Hon spelar skjortan av resterande ensemble och är ett fynd för framtiden! Crone Wood blir mycket mer intressant under sin andra halva då man kommer ifrån skogsspringandet och istället hamnar i en variant av The Wicker Man (1973). Jag har gjort den liknelsen innan under min festivalrapportering, men i Crone Woods fall är det mer än en ytlig produktionsdesignshyllning. Även om filmen tappar lite igen precis mot slutet kan jag absolut rekommendera Crone Wood varmt till folk som gillar genren, gamla religiösa riter och annat intressant. Betyg: 4- fast var är all skogsporr? av 5 möjliga

Kvällens andra film var den kandensiska skräckkomedin Dead Shack (2017). Jag tror det är första gången jag fått en screener som inte är riktigt klar än. Här och där fanns det noteringar om vilka ljud som skulle läggas till, någon etableringsbild saknades och så vidare. Det är intressant i sig, men jag vet inte riktigt om jag kan ge en rättvis bedömning på det rent tekniska gällande en ofärdig produkt. Såvida inte manuset ändrats nämnvärt kan jag dock bedöma historieberättandet... vilket är okej, antar jag.

Jason följer med sin väns familj på en campingtripp ute i de kanadensiska skogarna. Granne med den stugan de ska bo i bor en kvinna som har sin egensinniga hobby att hålla sin zombiefamilj vid "liv" genom att kidnappa intet ont anande män för att göra dem till zombiesnacks. Jason och de andra inser snart att de måste agera för att inte de själva ska stå näst på menyn.

Dead Shack vill väldigt, väldigt gärna vara en skräckfilm från 80-talet och slår ibland knut på sig själv i den ambitionen. Framförallt verkar Stranger Things (2016) vara en brunn de öst inspiration ifrån, vilket blir ett problem. Stranger Things är som bekant själv en 80-talshyllning med starka populärkulturella band. Dead Shack blir i förlängningen en destillerad version av en hyllning. Det funkar sådär. När man väl låter 80-talsnostalgin vara ifred och istället fokuserar på sin egen komedi funkar det bättre. Det är mycket hit or miss, men så brukar det vara med skräckkomedier. Ingen sticker ut nämnvärt i rollistan och det mesta fungerar om än inte på toppnivå. Om du gillar skräckkomedier kan det här vara något att kolla in, men det finns så många bättre filmer inom genren. Betyg: 2+ goda grannar av 5 möjliga.

Ikväll körs ett kortfilmspaket med lite längre kortfilmer 19:00 på Kino 2. Jag tar hand om Cronenbergkroppen och kollar istället in den enligt uppgift totalgalna tyska rullen Snowflake, 21:00 på Kino 1 för att avsluta med talkshow 23:00 på Stadshallen.

FFF 2017 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

Skitfinkulturs första regel när det gäller skräckfilm har upprepats många gånger här på bloggen, men efter gårdagens Into The Forest (2016) tål den att upprepas igen: Det händer ingenting bra i skogen. Om du bosätter dig i en stuga i de gröna vidderna eller campar så kommer det hända hemskheter. Skogen är en värre mördare än Jason Vorhees (som förvisso bor i skogen) och Freddy Krueger tillsammans. Nu handlar det dessutom om svenska skogar!

Into The Forest är en fransk-svensk samproduktion där vi får följa den åttaårige Tom som tillsammans med storebror Benjamin åker till Sverige för att träffa sin far. Pappan, som i rollistan bara kallas för just Le père, arbetar på ett datorföretag i Stockholm men har uppenbart inte särskilt goda relationer med sina kollegor. När han tar med sönerna på ett besök blir de i princip utkastade, men inte förrän Tom har sett en ohyggligt vanställd man på en av byggets toaletter. Pappan beslutar sig för att han och sönerna ska upp till en stuga i Dalsland och uppträder mycket märkligt. Vad som är än märkligare är att den vanställde mannen som Tom såg på toaletten verkar följa efter dem...

Sedan mitten på 00-talet ungefär har fransmännen visat att de är det mest intressanta skräcklandet i Europa. Ja, det kommer mycket skräp i genren från Frankrike också, men de guldklimpar de producerar blir ofta så bra som de är på grund av att man vågar ta ut svängarna och leka med förväntningar och genre. Into The Forest är kanske inte den mest utflippade film jag sett bland fransk skräck de senaste åren, men med ett mysteriebyggande och subtilitet väcker den ändå mycket tankar. Framförallt är det en väldigt bra film.

Trion med sönerna och pappan spelas alla väl, men speciellt är det Jérémie Elkaïm i rollen som den sistnämnda som skiner. Han pendlar mellan att verka fullständigt normal och sjukt obehaglig. Samtidigt är det inte som han är "ond" utan han är uppenbart plågad över saker och ting. Han gör saker som verkar fullkomligt logiska utifrån hans eget sätt att se på saker.

Det fina skådespelet ackompanjeras av ett mycket vackert foto över skogarna och ett effektivt användande av ljus och mörker. Med en långsam och smygande uppbyggnad som bara förstärks av den skickliga klippningen och regin är Into The Forest bland det bästa jag sett på festivalen i år. Försök få tag i den. Betyg: 4 men en riktig poster kunde de inte uppbringa av 5 möjliga.

Kvällen avslutades sen som sig bör med talkshow på Stadshallen. Igår var undertecknad gäst tillsammans med Charlotte Wiberg, skribent för bland annat FLM och diverse dags- och kvällstidningar. Intervjun blev till mer av ett öppet forum på ämnet vad vi kan göra för att se till att FFF får mer utrymme i media och vilken typ av marknadsföring som behövs. Även om vi inte kom fram till något konkret var det ett trevligt samtal där jag och Wiberg även fick prata om våra bästa festivalminnen och berätta om respektive favoritfilm. Efter att ha grunnat på det i en veckas tid fick jag ge svaret Wild At Heart (1990) med motiveringen att filmerna jag alltid ser om är de där det är mycket av allt. Det ska vara stora känsloyttringar, våld, sex, musik, drama och så vidare. Ingen annan film jag känner till gör detta bättre än Wild At Heart. Man kan alltid diskutera om vilken film som är bäst, men det är en subjektiv sanning och Lynchs våldsamma road movie är min. Dessutom innehåller den ju filmhistoriens bästa kysscen, eller hur, Johan?

Ikväll screenar jag den irländska Crone Wood från soffan (annars 19:00, Kino 2) för att avsluta kvällen med talkshow och kanadensisk skräckkomedi i Dead Shack (Filmstaden, 22:45/23:00).

FFF 2017 Dag 6: Gudarnas dryck

Coffea - samlingsnamn för växter, främst buskar, som producerar kaffebönor som frön. Identifierades för sina egenskaper i Yemen på 1500-talet och spreds därefter över hela den kända världen. Idag kommer cirka 45 % av världens kaffe från Brasilien och angränsande länder. Är även känt som den enda anledningen till att Sveriges kommuner, landsting och skolor fungerar och lugnar ner recensenters nerver och stressnivå. En Skitfinkulturrecensent utan kaffe är en ledsen och irriterad recensent. Värt att notera för bolag och folk som skickar mig recensionsexemplar. Om ni mutar mig med kaffe kanske jag inte letar lika noga efter fel på era produkter. Bara en tanke.

Igår var det filmvisning på Lunds bästa kafé, Love Coffee på Klostergatan. Love Coffee är ett ställe jag åker förbi dagligen, men aldrig varit inne på. Det kommer ändras efter gårdagens besök. Jag lärde mig uppskatta kaffe som gymnasieelev i Lund i slutet på 90-talet. Skillnaden mellan då och nu är att det då fanns en uppsjö riktigt bra ställen för att få sin koffeinfix. Allt eftersom åren gått har de unika ställena försvunnit till förmån för själlösa kedjor som Espresso House vars kaffe smakar som tjära filtrerat genom en svettig strumpa. Love Coffee kan kaffe och om du vill dricka något som faktiskt är gott och inte bara passerbart kan jag varmt rekommendera ett besök dit.

Visningen ifråga var av Jim Jarmuschs Coffee & Cigarettes (2003). Den har jag pratat om tidigare, så jag tänker nöja mig med att konstatera att den var lika bra den här gången. Om du gillar smalhumoristisk film med imponerande rollistor har du troligen redan sett den. Om inte bör du göra det så fort du kan.

Ikväll skippar jag kortfilmspasset med animerade filmer (19:00, Kino 2) för att ta tag i den ständigt växande pappershögen på mitt skrivbord. Sen går jag vilse Into The Woods (21:00, Kino 1) för att avsluta kvällen som gäst på talkshowen (23:00, Stadshallen). Kom och hör om min favoritfilm och lite om min inställning till mediebevakningen av filmbranschen i stort.

FFF 2017 Dag 5: Begreppsförvirring och andra demoner

Finns det något jag inte tål så är det lata filmskapare. Manusförfattare som tycker att "eh, close enough" och regissörer som försummar en del av en film för att lägga fullt fokus på en annan. Måndagens filmer, Death On Scenic Drive (2017) och The Heretics (2017), visade dessvärre upp båda dessa sidor i varierande grad. 

Jag screenade filmerna från min soffa i hopp om att kunna hämta igen lite förlorad sömn. Det visade sig vara ett lyckoddrag då formatproblem satte gremlins i maskinen för festivalens visning av The Heretics. Formatförbistring är och förblir bland det mest irriterande med att intressera sig för film utanför det som går att få tag i på din lokala Hemmakväll. Förhoppningsvis kommer ett nytt visningsförsök ske inom kort. Själv hade jag problem med den screener jag fått i och med bristande komprimering, men efter att ha stannat videon för att buffra (när behövde jag göra det senast?) kunde jag dock avnjuta en rulle som har sina förtjänster om än även många problem.

The Heretics börjar med att vi bevittnar en offerritual där en ung kvinna, Gloria, är på väg att offras av en kult. I sista sekund skär kultmedlemmarna halsen av sig själva istället för Gloria. Fem år senare lider Gloria fortfarande av sviterna från händelsen och går i gruppterapi med bland andra sin flickvän Joan. När Gloria blir kidnappad av en överlevande från sekten börjar Joan en desperat jakt på förövaren, men allt är inte så enkelt som det verkar...

The Heretics gör sig skyldig till den första synden (ha!) på min lista - att som manusförfattare inte göra sin research. Jag är förvisso ganska svår att imponera på när det gäller demonologi och ockultism då det är ett litet specialintresse, men det finns filmer som klarat av det, däribland den i avseendet ypperliga A Dark Song (2016). Jayme Laforests manus ger till ytan sken av att använda sina källor på ett bra sätt, men när man verkligen läser om den i filmen aktuella demonen inser man hur mycket som gått förlorat (kom igen, hur coolt vore det inte med gräshoppor med människoansikten som den namngivna demonen brukar omge sig med exempelvis?) och hur mycket som är rena felaktigheter. Om du ska koppla ditt manus till en existerande mytologi, gör din hemläxa och undvik begreppsförvirring.

Nåväl, mina problem med manusets grundidé åsido har The Heretics en rad förmildrande omständigheter. Det är tydligt att man hämtat estetisk inspiration från The Wicker Man (1973, not the one with the BEES!) och det finns bra mycket sämre inspirationskällor. Blanda detta med valfri body horror från 80-talet och du får en ganska god idé om hur The Heretics ser ut. Jag gillade också karaktärsarbetet fram tills filmens mittpunkt då man kastar fram en plot twist från ingenstans och jag mest slog ut med händerna, inte i överraskning utan i en suck. Sammanfattningsvis är The Heretics verkligen en blandning av högt och lågt. Om du gillar genren kan den vara värd att kolla in. Det är dock en mycket skakig trea i betyget. Betyg: 3- dumma plot twists av 5 möjliga

Den visning som blev av på Kino var den av Death On Scenic Drive, eller som jag vill kalla den - när allt tekniskt är bra och man glömmer manuset i skrivaren när man åkt till inspelningsplatsen.

Larissa ska sitta husvakt mitt ute i ingenstans och upplever att det finns någon/något som bevakar henne. Hon försöker ignorera dessa tankar, men lämnar sig öppen för att bli besatt av en övernaturlig varelse som förvandlar henne till döden inkarnerad. Det är sånt som sänker huspriserna i grannskapet.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om den här filmen. Efter en helt okej början som effektivt döljer skådespelarnas brister genom att vara mycket sparsmakad på dialog tar filmen en lika uppenbar som tråkig vändning vid halvtid. Det som händer Larissa har ingen rim och reson även inom sin egen kontext och när förklaringen sent omsider kommer är det mest så jag vill ta mig för pannan. Återigen är begreppsförvirringen i farten. Men, sen är det den tekniska biten. Death On Scenic Drive har festivalens hitintills bästa soundtrack, komponerat av Starsky Partridge. Fotot har några makalösa bilder och framförallt ljussättningen är anmärkningsvärd i sin Dario Argento-hyllning. Men vad gör det när historien är så oinspirerad att dryga 80 minuter känns som två timmar? Tekniskt bra alltså, men inget för dig som vill ha en story. Betyg: 2 fina bilder att titta på i alla fall av 5 möjliga.

Ikväll infinner jag mig på Love Coffee klockan 19:00 för att ägna mig åt två av mina favoritsaker - kaffe och film. Vilken film? Hemlig än så länge. Kvällen avslutas med talkshow 21:20.

FFF 2017 Dag 4: Dansk feelbad när den är som bäst

Livet kom emellan och jag hann inte med gårdagens kortfilmspass på temat Dead or Alive. Det var förvisso synd, men å andra sidan kommer jag se bra mycket mer kortfilm under årets festival än jag brukar. Kvällens andra visning hann jag dock med och det är jag väldigt glad för. Danska Bakerman (2016) är hitintills festivalens bästa film och kommer troligen komma med på min topp tio-lista över filmer jag sett i år.

Bakerman låter oss följa den medelålders bagaren Jens som lever ett ensamt och väldigt inrutat liv där dagarna flyter på i samma makliga takt. En dag upptäcker han hur någon gjort inbrott i hans bil och bland annat stulit hans solglasögon. När han konfronterar ett gäng killar om det slutar det till sist med att Jens slår ihjäl en av dem. Med inga vittnen verkar det som Jens kommit undan och letar efter nya bråkstakar att ta itu med. Allt ändras dock när han räddar den unga Mozan från sin brors misshandel.

Ibland ser man film som bara tar sig förbi alla spärrar. Bakerman gör otroligt mycket med sina små medel. Manuset rör sig mellan en rad olika genrer, men i centrum står Jens historia. Mikkel Valdsholt gör en fantastisk insats som Jens, framförallt i de många scenerna som är i avsaknad av dialog. Med hela sin kropp lyckas han visa exakt vad Jens känner, men det är aldrig tal om några stora gester. Han har också väldigt bra kemi med Siir Tilif i den kvinnliga huvudrollen.

Bakerman är en minimalistisk resa in i en ensam mans psyke och David Noel Bourke (manus & regi) har konstruerat en historia som verkligen känns ända in i själen. När visningen var över märkte jag att jag hade fått något i ögat. Det hade också resten av raden jag satt i. Bakerman är ännu en påminnelse om att ingen gör feelbad-film med en gnutta hopp så som danskarna och att Danmark fortfarande är det främsta filmlandet i Norden. Storhet i det lilla och rekommenderas varmt! Köp in, biografer! Betyg: 5 solglasögonsmissöden av 5 möjliga

Ikväll tar jag biopaus och försöker hinna ikapp med sömnen. Innan dess ska jag dock screena Death On Scenic Drive och Heretics från soffan. De visas 19:00 respektive 21:00 på Kino 2 om ni vill kolla in dem!

FFF 2017 Dag 3: Kannibaler med familjekänsla och fantastisk kortfilm

Ibland väljer man helt enkelt rätt. Jag brukar säga att om det gäller ett binärt val brukar jag alltid välja fel, men igår lyckades jag undkomma en visning av den gamla kalkonklassikern Deep Blue Sea (1999) där tydligen ingenting gick rätt tekniskt. Jag får tacka min huvudvärk för att jag behövde mörker och ett rum utan klor istället för vishet. Det var en jäkligt rolig idé att köra en hajfilm på ett stort inomhusbad, men det är ju inte lätt att göra något sådant när ens tekniska setup plockas ner timmarna innan visning och sladdar försvinner i processen. Ingen skugga på FFF dock. Jag vet själv hur frustrerande det är att stå där inför ett event och sakna just en sladd samtidigt som ens noga planerade inställningar blivit totaldemolerade av puckon. Förhoppningsvis kommer ett nytt försök med visning under festivaldagarna, så stay tuned.

Istället för bad hamnade jag återigen på Kino 2, den här gången för de Méliès-nominerade kortfilmerna. Av tradition brukar jag inte sätta sifferbetyg på kortfilmerna (det hade blivit en jäkla massa siffror!), men rent generellt måste jag säga att årets nominerade är de starkaste på flera år. Det är också kul att den tidigare hårda dominansen från Spanien och Frankrike bryts upp i år med filmer från Sverige, Ungern, Norge, Tyskland, Storbritannien och Österrike. För en gångs skull var jag inte heller osäker på hur jag skulle gradera dem.

Den österrikiska bagatellen MeTube 2 - August sings Carmina Burana (2016) är liksom sin föregångare MeTube: August sings Carmen ‘Habanera’ (2014) i grund och botten en konceptmusikvideo och inte en särskilt intressant eller utflippad sådan. Man försöker väldigt mycket, men lyckas inte särskilt väl. Det samma gäller i viss mån brittiska Cautionary Tales (2016) som handlar om en stödgrupp för människor som inte lyssnat på de där varningarna man fick som liten, exempelvis "om du inte slutar göra grimaser kommer ditt ansikte förbli så!". Skillnaden mellan denna kortfilm och den österrikiska är den väldigt hjärtvärmande slutpoängen. Ungerska Recall (2017) undersöker ett mystiskt försvinnande på en badort som kanske har kopplingar till en märklig gammal kamera. Jag gillade konceptet, och andra år kanske den stått sig bättre, men den har inget på topptrion i paketet.

På plats tre har vi den norska The Art Of Not Appearing (2016). Den följer det olyckliga spöket Laurits som tvångsförflyttas ut på landet när det skrivbord han hemsöker köps av ett ungt par. Där träffar han ett annat spöke som väntar på att hennes man ska dö så de återigen kan vara tillsammans. Själv vill Laurits inte lämna jordelivet innan han skrivit klart sin bok. Frågan är bara om de två inte väntar på något som de egentligen inte vill ha? Rolig, välspelad och med en slutpoäng som funkar riktigt bra.

Silverplatsen knips av den tyska When Demons Die (2016). Den följer åttaårige Joshua som bor ensam ute på landet med sin pappa Aaron. Joshua har aldrig varit utomhus eftersom det enligt Aaron finns farliga varelser som äter småpojkar där. När Aaron försvinner tvingas Joshua ta sina första steg utanför huset - ett beslut som kommer förändra allt. When Demons Die både ser ut och låter som den hade kunnat gå upp för bred release vilken dag som helst. Det är ett imponerande tekniskt hantverk och har ett manus som bjuder på en twist som till viss mån är förutsägbar, men som ändå tar det några steg längre.

Kortfilmen som stack ut i fältet var dock den svenska Dreamlife (2017). Den följer nyblivna mamman Olivia som lever ett isolerat liv efter att hennes partner valt att flytta ut. Hon spenderar dagarna med det The Sims-liknande datorspelet Dreamlife där hon bygger just ett sådant till sin digitala avatar. Med en dotter som skriker oavbrutet och ett liv som håller på att falla sönder och samman börjar gränserna mellan det digitala livet och det riktiga bli allt suddigare.

Dreamlife är sjukt obehaglig. Med en estetik och berättarteknik som påminner om ett extra deprimerande avsnitt av Black Mirror (2011) letade den sig in under huden på mig. Michaela Berner är dessutom mycket bra i huvudrollen och det nästan surrealistiska bildspråket gör mycket för stämningen. Det var lite speciellt att ha ett spädbarn i salongen som skrek då och då också. Vanligtvis hade det irriterat skiten ur mig, men här var det mest stämningshöjande. Om ni kan få tag i Dreamlife, se den! Om någon inköpare för SVT snubblar över det här inlägget på något sätt, här har ni en svensk kortfilm som skulle platsa perfekt som segment en sen fredag- eller lördagkväll.

Innan jag lät mig drabbas av årets nominerade kortfilmer hade jag dock hunnit hösta in två Alvedon och screena brittiska Habit (2017) från soffan. Det visade sig också vara den hitintills bästa filmen nominerad i Mélièsklassen för långfilm.

Habit följer den unge Michael och hans tillvaro med jobbletande och att dricka sig stupfull på Manchesters pubar. En kväll träffar han på Lee som undrar om hon kan sova hos honom några dagar. När Michael följer med henne till hennes farbrors massageställe leder det ena till det andra och Michael blir vittne till vad han är helt säker på är ett mord. Farbrodern försäkrar honom om att mannen han såg blödande mår bra och att han vill ge Michael ett jobb som dörrvakt. Men hur var det egentligen med den blödande mannen och varför tycks folk helt sonika försvinna från lokalen?

Habit är något så ovanligt som en kannibalfilm med familjekänsla. Det är något jag aldrig trodde jag skulle få se. Michael tas upp i "familjen" som ersätter hans egen och det märkliga uppstår att man gärna hejar på folk som äter människor istället för att reflektera över det bisarra i det hela. Det kanske bästa med Habits manus är att alla som är med i "familjen" behandlar detta som en häftig sak, något de gör för att komma närmre varandra, och inte som något som behöver analyseras eller moraliseras om. Vi är kannibaler, so what? Med ett neondränkt foto och känsla av Manchesters skuggsida är Habit en riktigt trevlig bekantskap - om du har stark mage. Stort plus även för Elliot James Langridge i huvudrollen och Jessica Barden som Lee. Betyg: 4 rare steaks av 5 möjliga

Kvällens sista film var den amerikanska thrillern Midnighters (2017). Lindsey och Jeff Pittmans nya år får en våldsam start när de på väg hem från en nyårsfest kör ihjäl en man som står mitt på vägen. I och med att de båda har haft lite väl mycket att dricka bestämmer de sig till sist för att ta med mannen hem, nyktra till och sen dumpa honom vid sjukhuset. Mysteriet tätnar dock när de går igenom mannens plånbok och hittar en lapp med deras egen adress på...

Midnighters är en "nästan-film". Den är nästan riktigt bra, nästan trovärdig i sitt manus och har nästan bra skådespel. Den försöker tyvärr vara lite för smart för sitt eget bästa och när de dramatiska avslöjandena staplas ovanpå varandra blir det till sist ganska oengagerande. Bäst är Ward Horton som skurken Smith. Han verkar ha riktigt kul även när han spelar över och blir väldigt underhållande att titta på. Det som stör mig med Midnighters är vad jag skrev ovan - det känns som här finns mycket förlorad potential. Trist. Betyg: 2+ men fotot är snyggt av 5 möjliga

Ikväll missar jag tyvärr kortfilmspaketet Dead or Alive (19:00, Kino 2), men återvänder i tid till danska Bakerman (21:00, Kino 2) och avslutar som vanligt kvällen med talkshow (23:00, Stadhallen).