Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Lördag 20 juli 21:52

 


Regi: Todd Douglas Miller

Manus: N/A

Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl.

Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures

År: 2019

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8760684/


Det har nog inte gått någon förbi att det idag är exakt 50 år sedan mänskligheten satte sin fot på en annan himlakropp för första gången. Detta firade Kino (Folkets Bio i Lund) med en förhandsvisning av Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11. Miller och hans team har som första filmare fått i princip helt fritt tillträde till NASA:s hela videobibliotek. Miller har använt denna gåva till att leverera något alldeles fantastiskt.


Det är lätt att tänka att "vad då, jag har ju sett månlandningen i var och varannan science fiction-film eller i skolan". Jag lovar dig att du aldrig har sett den så här tidigare. Det är en sak jag kan vara helt bombsäker på eftersom mycket av det material som visas i filmen aldrig tidigare har varit för allmän beskådan. Vi får följa med från uppskjutningen av raketen och sen på hela uppdraget fram tills att astronauterna återvänder hem. Och det är just astronauterna som gör Apollo 11 till en så magisk film.


Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins (även känd som mannen som inte fick gå på månen) besitter alla en kuslig förmåga att hantera stress och press. Den enda gång som Armstrongs hjärtrytm (vilken övervakades tillsammans med så mycket annat) går över 120 slag i minuten är när datorn hotar att låsa sig under landningen på månen. De tre besitter också en väldigt torr humor som fick publiken att skratta många gånger. Armstrong är något tankspridd så Aldrin får hela tiden klargöra till Huston att nu var det Armstrong som pratade igen. Collins andningsmätare visar på felutslag och läkarna i Huston blir oroliga. Collins lovar att han säger till dem om han skulle sluta andas.


Lägg till musiken till den magiska presentationen. Matt Morton har skrivit ett fantastiskt elektroniskt soundtrack med instrument som fanns tillgängliga 1969. Musiken låter modern, ja, men den musikaliska sättningen är helt och hållet 60-tal. Soundet blir väldigt unikt och bara understryker Apollo 11:s briljans.


Apollo 11 är en hoppfull dokumentär om något som fick världen att komma samman. Som Nixon sa i sitt telefonsamtal till männen på månen: "For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one." Det är också så här man gör en historisk dokumentär med mycket kvarlevande bildmaterial - minimal inblandning från filmskaparna, låt bilderna tala för sig själva... och som de talar! Måste ses på bio för skalan. Det är en order.


Betyg: 5 små steg av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 7 juli 13:37

 

 

Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/Monkey Massacre/Netflix

År: 2019

Längd: cirka 480 min (cirka 8 x 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

 

Ett år efter att gänget lyckats stänga porten till den mörka dimensionen är allt inte frid och fröjd. Tja, Mike och Eleven tycker att det är frid och fröjd så länge de får fortsätta hångla och Dustin har utvecklat sitt intresse för radioteknik på ett sommarläger, så på de sätten är saker och ting lugna. Samtidigt börjar dock Will känna sig utanför gänget när Dustin har varit borta i några veckor och hans andra vänner har parat ihop sig i tonårstvåsamhet. Och vad händer egentligen under det där nya köpcentret där Steve arbetar som glassförsäljare? Något är på väg igenom en dörr som skulle förblivit stängd och det är de där onda ryssarnas fel!

 

I närmre två år har vi fått vänta på fortsättningen av Netflix absolut mest populära serie. Efter att säsong 2 gav ett ganska splittrat intryck (med vissa stora ljusglimtar) var jag med den långa väntan något skeptisk i min entusiasm. Jag kunde inte haft mer fel. Stranger Things tredje säsong är seriens starkaste hitintills.

 

För det första är det säsong 3 en mycket bättre sammanhållen berättelse än förra vändan som led en del av att splittra upp gänget för mycket. Samma sak händer i viss mån här, men det är av fullkomligt logiska anledningar och är inget man kan lösa om man bara hade velat. Säsong 3 splittar återigen upp gänget i två större storylines som knyts ihop mot slutet, men det funkar desto bättre den här gången.

 

Där säsong 3 trots allt svajar lite är med de äldre karaktärerna. Nancy (Natalia Dyer) och Jonathan (Charlie Heaton) har en storyline som inte mynnar ut i särskilt mycket, men å andra sidan har vi också säsongens starkaste kort bland de vuxna karaktärerna - David Harbour som polischefen Hopper. Harbour står för många av säsongens både roligaste och mest rörande scener och han har en fin kemi tillsammans med Winona Ryder i deras will they, won't they-relation.

 

Det kanske mest underhållande i säsong 2 var mentor-elev-förhållandet mellan den tidigare "kungen av Hawkins" Steve Harrington och Dustin. Det förhållandet fördjupas i säsong 3 och får även hjälp på traven av nykomlingen Robin (Maya Hawke) i en roll som passar perfekt in i ensemblen, även om den inte alls är vad man först tror. Well played. Även Lucas extremt irriterande lillasyster Erica (Priah Ferguson) får mer utrymme här som kanske det roligaste nytillskottet. Ferguson får många av säsongens roligaste one-liners och visar upp ett skådespel som ligger långt bortom hennes ringa ålder.

 

Som diggare av monster- och skräckfilm krävs det dessutom något extra för att få mig att tycka att något slemmigt från en annan dimension är hotande. Jäklar vad man lyckats här! Jag vill inte avslöja för mycket, men specialeffekterna är bland de bästa jag sett i tv-sammanhang.

 

Trots att storyn flyter på bra var det något jag saknade i säsong 3. Jag visste inte vad det var förrän jag faktiskt fick det. Jag talar om de där ögonblicken av nostalgi som kramar åt hjärtat så man blir tio år gammal igen. Säsongen är, precis som de tidigare, referenstung, men det som verkligen fick mig att kapitulera fullständigt hade med The Neverending Story (1984) att göra. Efter den scenen var jag en totalt snörvlande tågolycka till 37-årig man som inte borde bli så här påverkad av populärkultur, men älskar att han fortfarande kan bli det. Uttoningen av säsongens sista avsnitt hjälpte inte mitt manliga snörvlande särskilt mycket heller och jag kan bara kasta upp händerna och säga att The Duffer Brothers fick mig igen. Säsong 4 har aldrig känts så långt borta.

 

Betyg: 5 onda ryssar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 25 maj 15:53

 

Regi: Antonio Campos (main director)

Manus: Derek Simonds (creator/head writer) & Petra Hammesfahr (head writer/novel)

Medverkande: Jessica Biel, Bill Pullman, Christopher Abbott mfl.

Produktionsbolag: Iron Oceans Films & Universal Cable Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (8 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048596/

 

Cora Tannetti lever ett lugnt liv tillsammans med sin make och deras son. Det enda som skaver lite är att hennes svärföräldrar bor i huset intill och maken, Mason, har svårt att inte spendera varje kväll där. Annars är det en sorglös tillvaro som dock får ett abrupt slut. När familjen har en dag på stranden tappar Cora koncepten fullständigt när hon hör en viss låt. Utan förvarning hugger hon ihjäl killen som spelar den. När hon kommer till sans vet hon inte varför hon gjorde det. Utredaren Harry Ambrose sätts på fallet - ett fall som är mycket märkligare än vad han kunnat ana.

 

Jessica Biel är en av de där skådisarna som alltid seglat precis under radarn för att slå igenom stort. Med en betydande roll i den kristna tv-såpan 7th Heaven (1996 - 2007) verkade det som hon var på väg mot något större när hon plötsligt skrevs ut ur serien. Anledningen (som uppgetts) är att Biel poserade för några lättklädda bilder, något som stred mot den helylleframtoning som skaparna bakom serien ville ha. Att sen huvudrollsinnehavaren i samma serie visade sig vara pedofil måste varit jobbigt värre.

 

Hur som helst är första säsongen av The Sinner Biels absoluta genombrott i min bok. Hon är helt fenomenal i rollen som Cora och bär hela den här serien på sina axlar. Visst finns här bra draghjälp av Bill Pullman som hennes motpart, men Biel spelar skjortan av alla och det här är så långt från hennes etablerade image som man kan komma. Det är fullkomligt lysande.

 

Adaptionen av Petra Hammesfahrs roman är något av det mest kusliga jag sett på sistone. Det finns ett genomgående mörker i manus, regi och tematik som gör att The Sinner vägrade släppa taget om mig. Mycket är tack vare musiken, till stor del signerad enmansprojektet Big Black Delta, som spelar en stor roll för både stämning och handling. Det enda som stör mig något är att slutet, hur bitterljuvt/tragiskt (svårt att sätta fingret på det!) det än är känns upplösningen lite för hastig. Säsongen hade gott tjänat på att få ytterligare ett avsnitt på sig för att knyta ihop alla trådar, inte minst Ambrose (Pullman) och hans parallellhandling i att ta på sig skulden för saker som inte alltid är hans fel.

 

Med det sagt är karaktärspsykologin enastående i The Sinner och visar på ett trovärdigt sätt hur PTSD funkar. Jag rekommenderar The Sinner till alla som vill ha något som ligger lite utanför mittfåran i thrillergenren men som för den sakens skull inte flippar ur.

 

Betyg: 5 huggin' and kissin' av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 30 april 19:48

 


Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2019

Längd: cirka 400 min (10 x cirka 40 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

Efter att Miguel Diaz vunnit All Valley Karate Tournament åt Cobra Kai har sensei Johnny Lawrence nya problem. John Kreese, Johnnys våldsamme mentor från när han själv lärde sig karate, har återvänt till stan och är det någon man inte ska lita på så är det Kreese. Samtidigt startar Daniel sin egen dojo, Miyagi-Do, för att verka som ett alternativ till Cobra Kai. Scenen är satt för en modern rivalitet mellan två gamla fiender...

 

Första säsongen av YouTube Reds uppföljare till The Karate Kid (1984) slog ner som en bomb förra året. Med brinnande kärlek för originalet, dess karaktärer och problematik tog den serien in i en ny generation och fokuserade sin handling på Johnny Lawrence, Daniel LaRussos antagonist. Jag fullkomligen älskade den och har sett om den åtskilliga gånger. Nu kommer alltså säsong 2 som bjuder på mer av allt. Avsnitten är lika många men längre, intrigerna går djupare än i första säsongen och med ett större fokus på John Kreese (Martin Kove) och Daniels dotter Samantha (Mary Mouser) är det bara att gratulera alla fans. Det här är så in i helsike jäkla bra!

 

William Zabka och Ralph Macchio gör sina paradroller lika väl som i första säsongen. De är båda reliker från 80-talet fast på olika vis. Zabkas Johnny verkar ha slutat utvecklas någon gång runt 1989 och även om Daniel är framgångsrik och välbeställd har han på gott och ont samma can-do-attityd som han hade som tonåring. Det som är sant för båda är att ingen har vuxit upp och kunnat lägga en gammal rivalitet bakom sig. Det är tyvärr lika sorgligt som det är verklighetstroget.

 

Den som har följt bloggen ett tag har nog snappat upp att jag är kampsportare själv. Innan jag började träna på allvar i vuxen ålder hade jag alltid trott att filmvärldens rivaliteter mellan olika skolor bara var just det - en filmgrej. Jag har tappat räkningen på hur många "mästare" som mest visat sig vara fulla av sig själva. Det är en djungel bland kampsportsskolorna och Cobra Kai beskriver detta, förvisso överdrivet men inte alltför långt ifrån sanningen ändå.

 

Actionsekvenserna har verkligen fått en uppfräschning trots att de redan var bra. Det är inte för intet som serien blivit nominerad till en Emmy för bästa stuntsekvenser. Martin Kove är om möjligt ännu giftigare som John Kreese än han var under 80-talet, med en förmåga att manipulera och slingra sig in där han inte borde vara. Karaktärsutvecklingen när det gäller birollskaraktärerna imponerar även denna, kanske med Jacob Bertrands "Hawk" som bästa exempel. Kove och Bertrand till trots är det en skådespelare som kanske lite oväntat lyckas stjäla de flesta av scenerna han är med i - Gianni Decenzo som Dimitri, killen med lägst självförtroende i världen. Decenzo är lysande som den lika delar irriterande gnällige som känslosamme tonåringen. Hans "ögonblick" i säsongens sista avsnitt är ren katharsis.

 

Cobra Kai följer upp sin inledande säsong med mer av allt som gjorde den så bra. Med en cliffhanger som heter duga även den här säsongen är det bara att hoppas att säsong 3 kommer som planenligt. Jag har svårt att se att den inte skulle göra det då den utan tvekan är YouTubes kassako när det kommer till egenproducerat material.

 

Betyg: 5 och nej, Johnny är fortfarande inte "den riktige Karate Kid"... jeez... av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Fredag 25 jan 10:09

 

Regi: Yorgos Lanthimos

Manus: Deborah Davis & Tony McNamara

Skådespelare: Olivia Colman, Rachel Weisz , Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: Element Pictures/Scarlet Films/Film4 mfl.

År: 2018

Längd: 119 min

Land: Storbritannien/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5083738/

 

Under tidigt 1700-tal befinner sig Storbritannien mitt i det spanska tronföljdskriget. Kriget är dock fjärran från drottning Annes hov där Lady Sarah Churchill styr och ställer bakom scenen. Sarahs framtid som drottningens främsta bundsförvant blir dock hotad när hennes kusin, Abigail, anländer till hovet. Fast besluten att återfå sin forna status som Lady börjar Abigail nästla sig in hos drottningen och en konflikt mellan henne och Sarah tycks oundviklig.

 

Jag erkänner att jag inte var alldeles såld på idén att den i min mening mest intressante regissören just nu, Yorgos Lanthimos, skulle göra ett brittiskt hovdrama. Mina farhågor visade sig dock vara onödiga. The Favourite är, även om det är Lanthimos mest publikvänliga film till dags dato, en film som andas den grekiske auteuren in i minst detalj.

 

Lanthimos är en regissör som alltid lyckas fånga det absurda och lätt chockerande hos människor. The Favourite är en film fylld av dekadens, överflöd och överklassens löjlighet. Deborah Davis och Tony McNamaras manus innehåller en kavalkad av fantastiskt roliga och/eller tragikomiska scener och replikskiften och de verkar älska att inte låta tittaren sätta sig till ro. Det finns alltid något som skaver eller en dräpande replik att leverera. Uttrycket "dräpande" är ofta överanvänt när det gäller dialog, men The Favourite hade mig asgarvandens ett stort antal gånger.

 

Mycket förtjänst ligger också hos filmens ensemble och då framförallt de tre kvinnorna i de större rollerna. Lanthimos-bekantningen Rachel Weisz är som alltid en uppenbarelse när hon får spela elak och Emma Stone blir bara bättre och bättre för varje film. Den som stjäl showen är dock Olivia Colman som drottning Anne. Hon kan verkligen vända på en femöring och är lika delar patetisk som skräckinjagande. Det är så jag föreställer mig en drottning eller kung när de verkligen hade makt. Bortklemad, bortskämd men samtidigt djupt tragisk och med en brutal hänsynslöshet - Colman gör sitt livs roll här.

 

The Favourite är utsökt även rent tekniskt med produktionsdesign, foto och musik att dö för. För alla med en förkärlek för svart humor och lysande skådespel är The Favourite ett måste. En av förra årets bästa filmer.

 

Betyg: 5 kaninsubstitut av 5 möjliga

 

Av Ulf - 30 december 2018 22:22

 


Regi: David Slade

Manus: Charlie Brooker

Skådespelare: Fionn Whitehead, Craig Parkinson, Will Poulter mfl.

Produktionsbolag: House of Tomorrow/Netflix

År: 2018

Längd: Varierande (!)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9495224/

 

Amatörprogrammeraren Stefan Butler försöker göra ett spel av en av sina favoritböcker, flervalsäventyrsboken Bandersnatch. Resten är mer eller mindre upp till dig.

 

Jag var med i hela "choose your adventure"-vågen när den begav sig och även de första försöken till interaktiva filmer och/eller spel i början på 90-talet. Hur sinnrika dessa böcker och spel än var led de alla av problemet att de var tämligen förutsägbara. För den som inte spelat eller läst någon av dessa äventyr baserar sig berättelserna på förgreningar. Om du exempelvis ställs inför en blodtörstig pirat kanske du får valmöjligheterna att antingen slåss mot honom eller fly. Beroende på vilket val du gör förgrenar sig historien på olika vis. De mer komplexa verken hade tärningsmoment och/eller skicklighet inblandade i narrativet, men de allra flesta var tämligen billiga karbonkopior av varandra. Tills nu.

 

Bandersnatch är den första interaktiva film jag genuint inte vetat vad de allra flesta av valen skulle leda till. Jag har läst att man kan hasta sig igenom filmen på 40 minuter, men själv satt jag över tre timmar, spolade tillbaka, gjorde nya val för att se olika scenarion. Ändå är jag inte ens halvvägs klar med den här filmen. Jag kommer göra mina egna förgreningsträd för att se till så att jag får se alla möjliga varianter. Ja, jag hade kunnat slå upp det på nätet, men hur kul vore det? Det här är ren och pur berättarglädje när den är som allra bäst.

 

Charlie Brooker, skapare till Black Mirror, har lagt ner en gigantisk mängd jobb på sitt manus och frågan är snarare om han någonsin kommer kunna toppa det här? Förgreningarna gör att du måste engagera dig som tittare på ett sätt som i mångt om mycket gått förlorat i dagens binge-kultur. Intressant nog hade jag redan ett projekt i pipelinen att mina elever skulle göra interaktiva spel i skolan. Gissa vad jag kommer visa som introduktion? Det här är, om inte den bästa filmen under 2018 så i alla fall den mest banbrytande och originella manusstruktur på år och dar. Det är inte ens lönt att prata om skådespel och produktionsvärde när det gäller Bandersnatch även om också dessa aspekter är på topp. För alla som älskar berättelser, må det vara i bok-, film- eller spelform - det här är en game changer.

 

Betyg: 5 illusioner av valfrihet av 5 möjliga

Av Ulf - 2 november 2018 12:30

 


Regi: Bryan Singer

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee mfl.

Produktionsbolag: GK Films/New Regency Pictures/Queen Films Ltd.mfl

År: 2018

Längd: 134 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1727824/

 

När jag var tolv hittade jag en raspig kopia av A Night At The Opera på en loppmarknad. Sen var det kört. Jag hade varit medveten om Queen så länge jag kunde minnas och kände till en hel radda av deras låtar, men jag hade aldrig förr lyssnat på ett studioalbum med bandet från start till slut. Det var överväldigande bombastiskt på ett sätt som jag aldrig upplevt att rock kunde vara förr och Queen seglade upp från att vara ett av de där banden som var rätt bra till att bli en av mina favoritgrupper. I centrum stod givetvis Freddie Mercury - mannen med rockhistoriens bästa röst.

 

Freddie Mercury är även fokus för Bryan Singers Bohemian Rhapsody och hans dramatiska levnadsöde har varit en av anledningarna till att den här filmen har dröjt i vad som verkar vara evigheter. Den första inkarnationen av filmen lades på is när resterande medlemmar i bandet insåg att den i princip bara skulle handla om Freddie. Det gick ett antal år och vi fick en film som... nästan bara handlar om Freddie. Jag är helt okej med det.

 

Queen är supermusiker. Det finns inget annat sätt att säga det. Medan andra band kanske har en eller två medlemmar som sticker ut som fantastiska är samtliga i Queen någonstans uppe mot toppen av sina respektive fält. Bohemian Rhapsody visar detta i all tydlighet, inte minst när det gäller Brian May, men strålkastarljuset hamnar ändå på Freddie. Jag är helt okej med det också.

 

Med bandets katalog av otroliga hits rådde det aldrig någon tvekan om att soundtracket skulle vara en total kavalkad av det bästa av det bästa från symfonirockgudarna. Den kanske mest brinnande frågan va då hur Rami Malek skulle sköta sig i rollen som Freddie. Malek kommer få sin första Oscasnominering för den här rollen och med tanke på hur mycket Hollywood älskar biopics ligger han även bra till för priset. Malek har ett uttryck i sin stil och rörelse så jag ibland får påminna mig själv om att det inte är Freddie jag tittar på. Resten av ensemblen är också bra, men herregud vad Malek stjäl showen!

 

Filmen har kritiserats för både det ena och det andra. Recensenter har påpekat att den inte är historiskt korrekt, att det är en generisk biopic som vi sett förr och att regin är bristande. Bryan Singer lämnade ökänt inspelningen efter en konflikt för mycket med Malek och en ersättare fick slutföra det som fanns kvar. Det är klart att regin då hade kunnat tajtats till på sina ställen, men det är inget som stör mig. Dessutom, vet ni vilka andra biopics om musiker som inte är historiskt korrekta? Alla.

 

Rockmusiker är mytomspunna av en anledning och det är fel inställning att gå in för att se en komplett historiskt korrekt skildring. Alla regissörer och manusförfattare klipper och klistrar i biografier. Det tillhör genrens natur. Det här med att det är generisk... det är en genrefilm. Det är en rock & roll-saga som många andra som kommit före den, men den har något merparten av dessa filmer saknar - känslan.

 

Något händer i mig när de återskapade scenerna från Live Aid-spelningen börjar. Jag är inte längre i en biosalong. Jag är scenen. Konserten, som jag sett åtskilliga gånger på nätet, är kärleksfullt återskapad, men framförallt visar den med nya vinklar, kameraarbete och post-production den enorma skalan som var svår att förmedla med dåtidens teknik. Plötsligt märker jag att jag sitter och bölar som ett barn när Malek klinkar ut introt till just Bohemian Rhapsody. Jag kan inte komma ihåg senast en film hade mig så i sitt grepp att jag timmar efter att sista tonen och rutan bleknat fortfarande upplever någon slags kontrollerad eufori. Det är en känsla som resten av kritikerkåren kan sätta i halsen och kvävas på. Det är en känsla som inte går att tvinga fram.

 

Bohemian Rhapsody är, om än inte en perfekt film objektivt, en så pass stark subjektiv upplevelse att jag har svårt att göra den rättvisa. Det är det närmsta jag kommer komma till att kunna se Queen live och jag är väldigt tacksam för att ha kunnat se den på duk.

 

Betyg: 5 ready Freddies av 5 möjliga

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se