Alla inlägg under december 2015

Av Ulf - 31 december 2015 12:24

 

Årskrönika 2015

 

Ännu ett år kan snart läggas till handlingarna och det är dags för bokslut. Efter förra årets tråkiga besökarsiffor (ökning med 2,5 %) började året också i moll. Inte förrän i maj lyckades jag vända den negativa trenden och börja räkna ökande besökarantal igen. Anledningen är timing och min egen ambition att skriva om vitt skilda saker inom film och litteratur. Det går inte alltid hem, men under maj månad lyckades jag med en blandning av efterlängtade filmer, omtalade böcker och intressanta rykten från Hollywood.

 

Efter maj började det gå försiktigt uppåt. Sommaren, min vanliga lågperiod på bloggen, slog rekord för juni, juli och augusti. Kul, tänkte jag, och skrev vidare. Nu i december kan jag konstatera att trots den tröga starten på året har bloggen slagit sina månadsrekord varje månad sedan maj. I skrivande stund kan jag också se att december kommer bli min bästa månad på året (vilket aldrig har hänt) och antalet besökare har ökat med cirka 13 % totalt under året. Tack till alla som läst!

 

Bloggens uppdateringsfrekvens har varit på ungefär samma nivå som under 2014 (cirka 200 inlägg/år) och det här tempot är nog det optimala för mig med nuvarande arbetsbelastning från avlönat arbete och andra hobbyprojekt. Antalet riktigt bra filmer (betyg: 5) under året har varit något färre än 2014 med 13 fullträffar jämfört med 2014 års 17. Föga förvånande har dessa centrerats kring Oscarsgalan och FFF (Fantastisk filmfestival).

 

På tal om FFF gjorde festivalgeneral Johan Barrander sitt kanske sista år som bas för festligheterna som lyser upp Lund varje höst. Personligen hoppas jag att så inte är fallet. Det är ofta jag och herr Barrander inte håller med varandra när det gäller film, men maken till större entusiast får man leta efter och det spiller över till festivalen. Om han inte kommer tillbaka som general 2016 är det rejäla skor att fylla. Jag tackar i sådana fall för gott samarbete under åren!


2016 står inför dörren och det dags att önska gott nytt år. Inga projektlöften inför det kommande året. Istället ska jag försöka avsluta en hel drös av mina stackars försummade projekt. Det blir en utmaning i sig. För att citera allas vår Ash: "Groovy".

Av Ulf - 29 december 2015 18:15

 

 

Regi: Alejandro González Iñárritu

Manus: Alejandro González Iñárritu & Mark L. Smith (delvis baserat på Michael Punkes roman)

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Anonymous Content/Appian Way mfl.

År: 2015

Längd: 156 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1663202/

 

Någonstans i norra USA, 1832. Hugh Glass attackeras av en björn och blir lämnad att dö av sitt jaktlag. Fitzgerald, en medlem i jaktlaget som redan tidigare haft problem med Glass, sätts att vakta honom och ge honom en ordentlig begravning medan de andra drar vidare. När Fitzgerald vill bryta upp innan Glass har dött hamnar han i konflikt med dennes son - något som slutar med att sonen dödas. Mot alla odds överlever Glass sina skador och har bara en sak i sinnet - hämnd.

 

The Revenant ska ses på bio. Trots att jag såg den på en fin screener jag fick av New Regency är detta en av få filmer jag definitivt kommer se om på duk inför Oscarsgalan. Anledningen är fotot som är något av det vackraste jag sett. Emmanuel Lubzeki, Oscarsvinnare för sitt foto till Gravity (2013) och Birdman (2014), fortsätter sin makalösa karriär med ett foto helt upplyst av naturligt ljus. Det ger en fantastisk effekt, men jag vill bara poängtera hur förbannat svårt det är att få till den där effekten. Du kan ha all skicklighet i världen, men att jobba med naturligt ljus kräver lika mycket tålamod och en del tur för att funka. The Revenant är filmkonst i den allra högsta skolan.

 

De estetiska kvaliteterna till trots är The Revenant lite av en besvikelse. Tom Hardy är väldigt bra i skurkrollen och DiCaprio kommer troligen äntligen få ställa en Oscar i hyllan efter fyra tidigare nomineringar. DiCaprio gör en extremt fysiskt krävande roll (inte minst eftersom den till stor del spenderas krypandes genom snö...) och använder framförallt kroppsspråk för att förmedla sina känslor. Även musiken av återvändande kompositören Sakamoto är perfekt. Men sen är det manuset...

 

I grund och botten är det här en enkel hämndhistoria, baserad på verkliga händelser. Det är inget fel på hämndhistorier, men för att göra en välfungerande sådan behöver man berätta den mycket tätare än det görs i The Revenant. Det gör att jag blir rejält kluven till den här filmen. Jag brukar hävda att "plot is king" och det är bara en bonus om det dessutom bjuder på ögongodis. The Revenant verkar vara undantaget från denna regel. När den berör de centrala händelserna i historien är det bland det bästa jag sett under 2015, men för varje sådan scen och händelse får vi 20 minuters kravlande genom snö. Ja, det är vackert, men dessvärre också lite för långsamt för att skapa rejäl spänning. Symboliken i Glass personliga Golgatavandring går inte någon förbi (om inte så säger titeln rätt mycket) och ibland blir det lite för mycket långsamt lidande för filmens bästa.

 

Till syvende och sist måste jag ändå rekommendera The Revenant, inte för sina berättartekniska meriter som dess konstnärliga. Se den på duk. Det tänker jag göra när jag ser den igen i slutet av januari.

 

Betyg: 4- björnattacker av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2015 13:46


Författare: Jonas Karlsson

År: 2013

Sidor: 166

Förlag: Wahlström & Widstrand (Min utgåva: Bonnier Pocket)

ISBN: 978-91-7429-422-4

 

Det lackar mot jul i kommunhuset och trots besparingskrav vill ledningen göra något festligt för kommuninnevånarna. Bror kläcker den briljanta idén att man ska använda sig av ljusstakar för att stava "God Jul" över fasaden. Alla på mötet tycker det är en bra idé. Men hur ska man övertala Fritidsförvaltningen att falla i linje med önskemålet? Kommer lagandan visa sig vara övermäktig att uppnå? Frida får i sin roll som assistent till den surmulna Susanne en inblick i kommunalt arbete där "samarbetsvilja" är ledordet.

 

Vi är många som någon gång arbetat inom kommun eller offentlig förvaltning. Det är en egen liten värld där gräl om kaffekokning och laddning av papper till kopiatorn kan få stora konsekvenser. Framförallt är det en värld av möten, möten och åter möten. Som många kan vittna om hade dessa möten kunnat vara avklarade på fem minuter om man bara sa vad man tyckte utan omskrivningar. Jonas Karlsson har i sin God Jul - en berättelse fångat denna smått surrealistiska arbetsmiljö perfekt. Det är diskussioner om man ska skicka mejl som prioriterade eller inte, skvaller om andra avdelningar och kollegor och en ineffektivitet som känns igen med skräckblandad förtjusning.

 

Karlssons prosa är såväl träffande som dräpande. Ord och begrepp som "laganda", "upplevelsebaserad insikt" och "nollvision" skickar mig direkt tillbaka till dammiga sammanträdesrum där det enda som är beskare än automatkaffet är humöret. Igenkänningsfaktorn är Karlssons viktigaste vapen i den här boken och han lyckas verkligen skapa en situation som sätter fingret på hur löjligt mycket av detta arbete är. Tankarna förs till lite en lite mer lättsam version av Kafka eller Bulgakov med sitt ironiserande över byråkrati och i denna, mer moderna, version även typiskt gubbvälde.

 

God Jul har också ett väldigt attraktivt upplägg. På sina 166 sidor går den snabbt att läsa och det rappa tempot gör att den är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat. Själv sträckläste jag den när jag egentligen bara borde läst något kapitel för att sen sova. Det är sällan en bok verkligen vägrar släppa taget om mig på det sättet. Utan att komma med spoilers kan jag också säga att jag verkligen uppskattade det bitterljuva slutet. Det är dessvärre på detta sätt som småpåvar agerar dagligen runt om i landet.

 

Det som hindrar God Jul från högsta steget på betygspyramiden är huvudkaraktären. Bikaraktärerna är tokroliga, men huvudpersonen, Frida, är tämligen trist och har egentligen ingenting som utmärker henne. Visserligen blir hon kanske en bättre "guide" för oss in i den bisarra situationen, men jag hoppades hela tiden på att hon verkligen skulle ställa till en scen. Det finns till och med ett stycke där Frida funderar över detta, men kommer fram till att hon inte vet hur man ställer till med en scen. Det är förvisso ganska tragikomiskt i sig självt, men karaktären som sådan blir lidande av det.

 

Hur som helst är Karlssons julsaga en bok jag kommer återvända till och troligtvis också använda mig av i skolan. Med sitt berättartempo, träffsäkra observationer och upplägg kommer jag nog läsa om den redan till nästa jul.

 

Betyg: 4 julsagor på kommunalt vis av 5 möjliga


Av Ulf - 27 december 2015 15:00

 

 

Svensk titel: Död Zon

Författare: Stephen King

År: 1979 (svensk utgåva 1983)

Sidor: 554

Förlag: Bra Böcker AB (Originalförlag: Viking Press)

ISBN: 978-91-7002-835-9

 

“I’m a man of the world, and all that means is I understand what powers the world. The fuel mix is one part high-octane to nine parts pure bullshit.”

 

På väg hem från en träff på ett nöjesfält blir John Smith inblandad i en hemsk bilolycka. Hans liv står att rädda, men John faller i djup koma som läkarna inte tror att han kommer vakna upp från. Ett antal år senare börjar John dock röra på sig i sjukhussängen och påbörjar den plågsamma vägen tillbaka till livet. Det är dock något som förändrats inom John. Redan innan olyckan kunde han få föraningar om vad som skulle komma att hända en person. Nu spelas personers hela framtider upp för honom när han rör vid dem... och någonstans därute finns någon som måste stoppas i tid.

 

The Dead Zone var en av de första böcker av Stephen King jag läste och tack och lov var mitt minne av den inte inlindat i nostalgi. Den här boken håller fortfarande måttet gott och väl. King väver skickligt ihop en historia om personligt ansvar, offervilja och att göra sin plikt. John Smith är en av Kings typiska everymen, men är samtidigt en sympatisk karaktär. Det illa dolda generiska namnvalet är bara toppen på detta faktum. Smith är en av få rena protagonister i Kings bibliografi. Ofta får vi läsa om djupt felande karaktärer som på något vis lyckas fånga oss trots sina brister. Smith är enkel att ta till sig i och med att han tangerar en klassisk hjältetrop - den ofrivillige. Smith slits hela tiden mellan att behöva göra det rätta och bara isolera sig och låta allt bero.

 

Samtidigt som The Dead Zone rör sig i typiskt Stephen King-territorium (som ryktet som skräckförfattare till trots har lika mycket med science fiction och socialrealism att göra) är det en olycklig kärlekshistoria. Smith inleder ett förhållande med lärarkollegan Sarah precis innan sin olycka och när han vaknar upp igen är Sarah gift och har precis fått barn. De två kan inte släppa varandra utan hittar alltid sätt att få sina vägar att korsas, samtidigt som de vet att de inte kan få varandra - inte minst eftersom ett kraschat äktenskap skulle spoilera Sarahs makes politiska karriär.

 

The Dead Zone ställer den klassiska frågan om du kunde färdas tillbaka i tiden för att stoppa Hitler, skulle du göra det då? Det är en spännande moralsaga med en djupt motvillig hjälte som läsaren hela tiden känner för. Det gör den till en mycket humanistisk roman från en av vår tids mest humanistiska författare. Jag rekommenderar The Dead Zone både till fans av King och de som inte vet var de ska börja i hans digra bibliografi.

 

Betyg: 4 skjutjärnspolitiker av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2015 22:39

 


Regi: Lenny Abrahamson

Manus: Emma Donoghue (baserat på hennes egen roman)

Medverkande: Brie Larson, Jacob Tremblay, Sean Bridgers mfl.

Produktionsbolag: A24/Element Pictures/No Trace Camping

År: 2015

Längd: 118 min

Land: Irland/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt3170832/

 

Femårige Jack har vuxit upp tillsammans med sin mor Joy inlåst i ett rum av en kidnappare. Jack, som levt hela sitt liv i det lilla rummet, tror inte på världen utanför utan känner att det är något som mamma bara har hittat på. När de båda lyckas med sin plan för att fly sin fångenskap väntar dock kanske en ännu större utmaning - för Joy att anpassa sig till livet utanför igen och för Jack att möta världen för allra första gången.

 

I februari kan vi nog gratulera Brie Larson till en Oscar. Larson gör en riktig knockout-prestation i rollen som Joy och jag skulle bli mycket förvånad om någon kan hota henne. Emma Donoghue har skrivit en roll till henne utifrån sin egen bok som är något av det starkaste jag sett på film i år. Stark som en lejoninna och samtidigt sårbar gör hon Joy till en av de mest minnesvärda karaktärerna på duken under 2015. Till stor del är det också Jacob Tremblays förtjänst i rollen som Jack. Tremblay är bara nästa i raden av fantastiska barnskådespelare från de anglosaxiska länderna. Vi har inte lyckats med någon motsvarighet i Sverige. Om det är som så att Tremblay väljer att fortsätta med skådespeleriet när han växer upp lär han ha en lysande framtid.

 

Donoghues tidigare nämnda manus är även det bland de mest välskrivna i år. Tyvärr känner vi igen historien från verkligheten - en knäppgök kidnappar en tjej och får barn med henne. Det som gör Donoghues manus mer intressant än de flesta är det fokus hon väljer att lägga på livet efter att mor och son sluppit fria. Det är lätt att glömma bort det enorma Stockholmssyndrom som fångar i den här situationen ofta drabbas av och Donoghue går varsamt runt senastionalistiska fällor och trampade stigar. Room lyckas vara en otroligt mörk film samtidigt som hoppet lyser igenom, inte minst i att se hur Jack anpassar sig till världen utanför.

 

Room är en film för filmälskaren. Den kommer inte dra in löjliga summor på bio, men det är inte heller det som är poängen. Det här är en lågmäld independentproduktion som lyckats bryta igenom studiosystemet. Det är anmärkningsvärt bara det. Med Donoghues manus, Larsons spel och Lenny Abrahmsons lysande regi är detta ett djupt emotionellt kammarspel som rekommenderas.

 

Betyg: 4 trädgårdsskjul av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 23 december 2015 19:45



Regi: Ridley Scott

Manus: Drew Goddard (baserad på Andy Weirs bok)

Medverkande: Matt Damon, Jessica Chastain, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/TSG Entertainment/Scott Free Productions mfl.

År: 2015

Längd: 144 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3659388/

 

När det tredje bemannade uppdraget till Mars hamnar i en kraftig storm tvingas astronauterna överge sitt läger och ge sig av i förtid. En av astronauterna, Mark Watley, försvinner i stormen och antas vara död. När han vaknar upp någon dag senare inser han att han är helt ensam på planeten utan möjlighet att ta sig därifrån eller kommunicera med uppdragsledningen.

 

Det ska sägas att jag inte hade alltför stora förhoppningar på The Martian. Tyvärr tycker jag att Ridley Scott har gått rejäl kräftgång i sin karriär de senaste 15 åren med den ena besvikelsen efter den andra. Tillsammans med manusförfattaren Drew Goddard, mest känd från sina projekt med J.J Abrams, gör Scott dock en fantastisk comeback med The Martian som jag inte hade vågat hoppas på.

 

The Martian är science fiction ut i fingerspetsarna. Låt mig förklara. Som den flitige läsaren vet är jag extremt svag för science fiction och förlåter det mesta bara jag får se rymdskepp. Med det sagt kommer det ganska få renodlade science fiction-filmer på ett år. Den andra delen, fiktion, brukar filmerna klara av utan problem. Det är vetenskapen som ställer till det. Antingen är den på tok för otrolig ens i ett teoretiskt perspektiv eller så saknas den helt. The Martian gav mig tillräckligt mycket vetenskap för att grotta ner mig fullständigt samtidigt som den berättar en modern Robinson Crusoe som engagerar. Det finns egentligen bara en rejäl lucka i vetenskapen som jag hittade och även om den är stor (en storm på Mars fungerar inte som en storm på Jorden...) kan jag förlåta den för resten av äventyret den ger mig.

 

Föga förvånande är det här Matt Damons film. Den allra största delen av speltiden spenderar vi ensam med Damons karaktär, men i motsats till Daniel Defoes karaktär blir det aldrig långdraget. Isolationen på Mars blir snabbt filmens antagonist, men samtidigt har den en fantastisk skönhet som man lyckats fånga perfekt. Filmen är full av namnkunniga skådespelare, men det är egentligen bara Jessica Chastain och Jeff Daniels som har något ordentligt att göra. Chastain är bra (vilket hon alltid är när hon inte jobbar tillsammans med inkompetenta regissörer), men jag kommer aldrig vänja mig vid att se Daniels i seriösa roller efter att främst vuxit upp med honom som ena halvan i Dumb & Dumber (1994). Som sagt är det här dock främst Damons film tillsammans med de fantastiska miljöerna man byggt upp och gott så.

 

Ridley Scott lyckas berätta en tajt historia utifrån Goddards manus som hela tiden pendlar mellan ensamhetens tystnad och det väldigt snabba och pratiga tempot på uppdragsledningen. Kontrasten blir väldigt bra. Jag måste även nämna boken som manuset är baserat på. Tydligen ska Alex Weir skrivit boken som en serie på nätet utan att ta pengar för den. När Amazon ville att han skulle släppa den via deras e-boktjänst släppte han den till det lägsta priset möjligt, 99 cent, för att så många som möjligt skulle kunna ha möjligheten att köpa den. Det är kärlek till litteraturen och sitt arbete!

 

The Martian är ett fantastiskt äventyr för alla som uppskattar science fiction. Det är en revansch för Scott som rest sig ur det mediokra träsk han befunnit sig i under 2000-talet. Den ligger perfekt i tiden i och med att NASA (konsulter till filmen) tillkännagjorde bara någon vecka innan filmen hade preimär att man hittat vatten på Mars. Visa den här filmen för naturvetenskapsintresserade elever och få dem att drömma. Rymden har sällan varit lika vacker som skrämmande som den är i The Martian. Alla filmer som kan få mig att omedvetet göra klyschan att ta dra mig själv lätt i håret och vråla "neeeeeej!" åt skärmen mot filmens peripeti kan inte få annat än högsta betyg.

 

Betyg: 5 röda planeter av 5 möjliga


Av Ulf - 22 december 2015 13:00

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. JordanSylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

 

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

 

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982)men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

 

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

 

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

 

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

 

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

 

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2015 14:30

 


Regi: J.J Abrams

Manus: Lawrence Kasdan/J.J. Abrams/Michael Arndt

Medverkande: Harrison Ford, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Truenorth Productions

År: 2015

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2488496/

 

Trettio år efter att rebellerna besegrat Imperiet står galaxen inför ett nytt hot. Ur Imperiets aska har den så kallade First Order rest sig, med huvudmål att hitta och likvidera Luke Skywalker. Orderns jakt för dem till ökenplaneten Jakku där en Stormtrooper med samvete och en enkel skrotletare kommer dras in i en konflikt mycket större än någon av dem kunnat ana...

 

Den 19:e augusti 1999 satt jag i samma biosalong som jag satt i igår och fick se en del av min barndom krossas. Visst låter det dramatiskt, men jag har fortfarande, 16 år senare, aldrig blivit så besviken på en film som jag blev på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Saken var den att ingen ville ha filmen från första början. Vi ville alla ha mer Star Wars, men vad i princip alla ville ha var en fortsättning, inte en tillbakablick. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det ändå var okej, eftersom filmerna skulle bli sådana framgångar att del 7 - 9 inte kunde vara långt borta. Som vi alla vet blev så inte fallet. Magin från de gamla filmerna var död.

 

Jag frågade mig själv om det var för att jag själv blivit äldre, men kunde snabbt se att jag fortfarande kunde bli upp över öronen entusiastisk över andra, liknande, filmer. Så varför kunde inte Star Wars göra detlängre? Till sist kom jag fram till att även om originaltrilogin hade sina skavanker mot slutet var det filmer som kunde ses av alla. De var inte simplistiska på det sätt som de nya var, trots sin förankring i klassisk hjältemyt, och jag uppskattade dem på andra plan i takt med att jag blev äldre. Prequel-trilogin lyckades på samma gång vara mer komplicerade och samtidigt mer barnsliga, på gränsen till infantila. Den kombinationen sköt mitt intresse verkligen i sank. Men igår lyckades Star Wars göra mig åtta år gammal igen samtidigt som mitt vuxna jag kunde se att här fanns bottnar och förgreningar på samma sätt som i de gamla filmerna. För att citera Han Solo: "We're home."

 

Jag har verkligen försökt hålla mina förväntningar i schack, dels på grund av vad som hände när förra serien filmer började och dels för mannen i regissörsstolen. J.J Abrams har mycket att stå till svars för under sin tämligen unga karriär, men det jag främst tänker på är hur han lyckades förstöra min favorit-sci-fi, Star Trek, till den milda grad att jag är i någon slags förnekelse om att dessa filmer ens existerar. Hans stil passar Star Wars mycket bättre. Star Wars är, handen på hjärtat, väldigt enkla filmer. De ställer inte särskilt stora krav på tittaren med en enkel dualism (läs: ond vs god) och en klar linje däremellan. När jag såg om episod 4 - 6 inför den här filmen slogs jag av hur hårt det här temat med ljus och mörker verkligen bankas in. Det passar Abrams bättre än Star Treks ofta ganska långsamma muserande om rätt, fel och gråskalorna däremellan.

 

Allt är dock inte perfekt. Abrams och övriga manusförfattare till The Force Awakens balanserar hela tiden på gränsen mellan nostalgi och upprepningar. Framförallt i filmens mitt känner vi igen väldigt många detaljer och vändningar från episod 4 och 5. Jag förstår att man kanske inte vill ta ut svängarna i sin första film i franchisen, men The Force Awakens blir ibland lite för bekant. Rent berättartekniskt går det också lite för fort. Det känns som att det finns material till två filmer här och jag tror det också hade varit en bättre väg att gå.

 

Mycket av förhandssnacket har handlat om hur det gamla gardet skådespelare återvänder till sina paradroller. Jag måste säga att de gör väldigt bra ifrån sig, framförallt Harrison Ford som verkar ha väldigt roligt i rollen som Han Solo. Det är svårt att prata om deras roller i detalj utan att spoila för mycket, så istället kan jag med glädje säga att nykomlingarna, Daisy Ridley och John Boyega, är väldigt bra. Deras kemi fungerar perfekt och Rey (Ridley) är i mina ögon en mycket starkare kvinnlig karaktär än det eviga hyllandet av Furiosa från Mad Max: Fury Road (2015) för några månader sedan. Adam Driver är tyvärr inte lika bra i rollen som den nye skurken Kylo Ren, men jag har en känsla av att han kommer revanchera sig redan i nästa film. I The Force Awakens blir han lite av en lättviktsversion av Darth Vader och hans motivation är ganska oklar.

 

Filmtekniskt är The Force Awakens nästan briljant rakt igenom, med några undantag. Jag förstår verkligen inte poängen med att göra vissa karaktärer datoranimerade. I episod 1 - 3 såg allt så plastigt ut ändå att det var designens minsta problem. I den här filmen står vissa karaktärer ut som fyrbråkar i kontrast till den annars så klassiska designen med maskiner som sett sina bästa dagar, luggslitna uniformer och kläder och en känsla av att det här är ett universum som folk lever i. I övrigt är jag helt ombord med omdesignerna som gjorts inför den här filmen. De följer en logisk utveckling från de gamla filmerna och det var allt jag ville ha! Den uppdaterade designen blir tillsammans med de teknologiska landvinningarna från 80-talet till magiska actionscener. De kan fortfarande inte riktigt tävla med slutstriden i episod 4, men det kan inget annat heller.

 

Sen är det den numera eviga frågan om 3D eller inte 3D. Ärligt talat hade jag kunnat ha eller mista den till den här filmen. Det är egentligen bara vid två tillfällen som jag kände att 3D-tekniken tillförde något - vid den inledande textcrawlen och till att ge scenerna i rymden ett extra djup.

 

Musiken, en mycket viktig del för alla filmer i serien, har som vanlig komponerats av John "Oscarssamlaren" Williams. Den är tyvärr inte riktigt i klass med tidigare filmer. Här finns inget starkt nytt tema som exempelvis huvudtemat från episod 4 eller Imperial March från nummer 5. Musiken är inte dålig på något sätt, men den saknar den där Williams-briljansen som de klassiska filmerna hade.

 

The Force Awakens är alltså ingen fullpoängare, men glädjen över att äntligen ha fått se en bra ny Star Wars-film på duk slår alla femmor i världen. I och med att jag såg om de gamla filmerna väldigt tätt inpå den här kan jag också sluta mig till vad som verkar vara konsensus - det här är en bättre film än den gamla trilogins avslutning, Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983), och det är ett smärre mirakel i sig självt. Den är bättre sammanhållen, har en klarare struktur och de sista 20 minuterna satt jag med gåshud i biofåtöljen. Just avslutningen är bland det bästa i hela serien, alla kategorier, och lovar mycket, mycket gott inför episod 8. Tillfredsställelsen av att gå ut från biosalongen efter att ha fått se en av filmhistoriens största comebacks var som att tända en cigarett och fråga: Was it good for you?

 

Betyg: 4+ berättigade wookievrål av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26 27
28 29
30
31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards