Alla inlägg under augusti 2015

Av Ulf - 31 augusti 2015 19:42


In Memoriam: Wes Craven (1939 - 2015)  

 

Mardrömsmästaren Wes Craven har gått bort. Ännu en fallen hjälte. Craven var en av få framgångsrika och älskade regissörer som i princip enbart sysslade med skräck. Precis som han gjorde Robert Englund till en stjärna med rollen som Freddy Krueger i A Nightmare On Elm Street (1984) gjorde världens lojala skräckdiggare Craven till en stjärna inom subgenren. Craven, en av få skräckfilmsregissörer under det glada 80-talet som ville psykologisera sina manus, lyckades inte alltid med sina filmer, men den kärlek han visade till skaparkonsten och genren gjorde honom till en av mina favoritregissörer i tonåren. Jag har än idag svårt att se en film av Craven utan att ryckas med.

 

Ovanför min säng hänger en filmposter från ovanstående nämnda film. I ett vitrinskåp står en väldigt detaljerad modell av Freddy och i filmsamlingen trängs hela Wes Cravens filmografi. Tyvärr fick jag aldrig chansen att träffa honom personligen, men av vad jag har förstått ska han ha varit precis lika mysigt morbid som jag hoppats på. Jag kommer sakna hans vision, kärlek för filmkonsten och hans försvar mot skräckgenrens belackare.

Av Ulf - 29 augusti 2015 17:07

 


Regi: Antoine Fuqua

Manus: Kurt Sutter

Medverkande: Jake GyllenhaalRachel McAdams, Forest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: Escape Artists/Fuqua Films/Riche Productions mfl.

År: 2015

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1798684/

 

Billy Hope har arbetat sig upp från en blygsam bakgrund till att bli världsmästare i lätt tungvikt. Obesegrad i 43 proffsmatcher tycks ingen kunna hota honom heller. En dag blir dock ett bråk med en potentiell utmanare till något mycket värre då hans fru, Maureen, skjuts till döds. Förkrossad förlorar Billy allt - titel, hus och till och med vårdnaden om sin dotter. Fast besluten att ta sig till toppen igen inser Billy att han måste ta till nya strategier och lära sig mer om sig själv.

 

Efter att ha sett den första trailern till Southpaw var jag mer än lite taggad. Visserligen har regissören Antoine Fuqua en ganska brokig samling filmer på sitt samvete, men med en rippad Gyllenhaal i huvudrollen och Sons Of Anarchy-skaparen Kurt Sutter bakom manuset lovade filmen ändå mycket gott. Tyvärr är Southpaw en av årets största besvikelser för mig. Inte för att det är en direkt dålig film utan för att den inte är direkt bra heller.

 

Gyllenhaal är, precis som jag trodde, mycket bra i huvudrollen som den arrogante och sedermera plågade boxaren Billy Hope. Även resten av ensemblen sköter sig bra med en Forest Whitaker som inte spelar över som bästa biroll. Min oro över Fuquas regi föll också på skam då Southpaw är en välregisserad rulle om än inte mästerlig på något sätt. Det som stör är istället manuset.

 

Sutter berättar standardhistorien 1a för boxningsfilm (eller 1b, då 1a är "nolla blir mästare") och bjuder inte på några särskilda överraskningar. Förhållandet mellan Billy och dottern Leila är de dramatiska scenerna utanför boxningsringen som fungerar bäst, men även dessa känns ganska tillrättalagda. Jag skulle vilja säga att boxningsscenerna är fantastiska, men det de vinner i intensitet förlorar de på i realism. Visst, i princip alla boxningsfilmer tar sig väldigt stora friheter med hur sporten faktiskt ser ut på elitnivå, men Southpaw tror att en "brawler" är någon som trots 43 proffsmatcher utan förlust inte lärt sig blockera ett slag. Där Rocky Balboa redan var så punch drunk att han inte brydde sig (och fick ta emot orealistiskt mycket stryk han med) är Billy Sutter en boxare i högform, inte en föredetting som fått en sista chans. Kontentan är att boxningsscenerna känns dramatiserade till den milda grad att de tog mig ur filmen. Det är inget gott betyg.

 

Southpaw är en okej film trots allt. Den visar de klassiska boxarfilmstroperna ännu en gång och har bra skådespel. När det dock finns en uppsjö bättre filmer på samma tema är jag inte särskilt imponerad. Synd.

 

Betyg: 2+ fast musiken är klockren av 5 möjliga

Av Ulf - 27 augusti 2015 20:18

 


Regi: Derick Martini

Manus: Bret Easton Ellis & Derick Martini (baserat på Michael Hornburgs roman med samma namn)

Medverkande: Bella Heathcote, Penelope Mitchell, Kevin Zegers mfl.

Produktionsbolag: AliBella Pictures/Bystander Films/Mangrove Media mfl.

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772261/

 

Ingen hade lagt namnet Downers Grove på minnet om det inte hade varit för den bisarra förbannelse som tycks ha drabbat småstaden. Varje år, lagom till skolavslutningen, dör en av avgångseleverna. Chrissie tror inte alls att det vilar en förbannelse över hennes hemort och gör sig redo för en sista skolvecka innan sommarlovet. När hon mot bättre vetande följer med på en fest blir Chrissie dock utsatt för ett våldtäktsförsök. Desperat försvarar hon sig och klöser ögat ur killen som attackerat henne. Denna handling kommer få långtgående konsekvenser för både Chrissie och hennes familj...

 

Bret Easton Ellis kommer för alltid vara förevigad i och med sin bok bakom en av de smartaste och mörkaste satirerna någonsin satt på film, American Psycho (2000). Ellis insikter i den amerikanska medelklassmannen som önskar han vore något mer än otroligt sevärda (även om han själv avskydde filmatiseringen) och rekommenderas till alla som inte är lättstötta. Därför är jag bara ännu mer förvånad över att han skrivit manus till The Curse Of Downers Grove och dessutom producerat skräpet. För det är vad det är - rent skräp.

 

Okej, jag förväntade mig inte särskilt mycket - Ellis slår mig inte riktigt som killen som ska skriva high school-film - men åtminstone någon form av sammanhängande historia vore kul att få. Nu blir det ett mischmasch av stalkerfilm, high school-rulle, slasher och övernaturlig (!) förbannelse. Ja, mitt i hela historien är förbannelsen som vilar över staden ständigt närvarande... och ja, den har med ancient indian burial grounds att göra. Vem gjorde en räd i 80-talet? Och om ni ändå var där, kunde ni inte plockat med er lite humor?

 

Skådespelarna spelar över till den milda grad att jag skämdes å deras vägnar, det splittrade manuset är trots sina alldeles för många berättarspår på tok för förutsägbart och slutet... ju mindre jag säger om det desto bättre. Det räcker med att säga att det är ett av de dummaste slut jag sett på mycket länge. Men ändå, trots allt det här, finns här en okej historia under allt skräp. Med rätt manusförfattare, rätt regissör och skådespelare med mer kemi än två blöta papperspåsar skulle det kunnat bli något helt annat. Nu borde Ellis skämmas... och det gör han väl hela vägen till banken.

 

Betyg: 1 förbannad urinnevånare av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2015 19:07

 


 

Regi: Brad Peyton

Manus: Carlton Cuse

Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Village Roadshow Pictures/New Line Cinema mfl.

År: 2015

Längd: 114 min

Land: USA/Kanada/Australien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126355/

 

Räddningsarbetaren Ray hamnar mitt i tidernas värsta jordbävning. Nu måste han hitta både sin dotter och sin ex-fru (av någon anledning) innan det är för sent.

 

Det finns dumma filmer. Det finns filmer som är så dumma att de blir roliga. Sen kommer skiktet med San Andreas. Det här kan vara den värsta katastroffilm som visats på bio de senaste 15 åren. Alltså, jag gillar en katastroffilm då och då, men en bra sådan behöver vissa saker för att den ska funka. Antingen måste den kännas global (så som Emmerich gör) och/eller måste den ha karaktärer som är enkla att bry sig om. Katastrofen måste vara något vi inte har sett, eller åtminstone något som känns som vi inte sett förr. San Andreas har inget av det där.

 

Istället får vi en katastrof som, förutom sin vetenskapliga omöjlighet, känns så blasé och "jaha" att jag inte orkar bry mig överhuvudtaget. Ray är en karaktär klippt från en alldeles för överanvänd mall. Han och hans fru har förlorat en dotter och drev isär eftersom Ray skyller på sig själv. Som man kan han givetvis inte uttrycka sina känslor utan driver frugan till att lämna honom - rakt i armarna på sin nye, inte lika bicepsbeprydde men ack så rike, kille. Som vi alla vet är folk utan stora biceps fega, omoraliska och värdelösa i krissituationer. Dottern, Blake (den överlevande that is), är "stark kvinnlig karaktär 1a" som ändå måste räddas av manlig beskyddare. Så fortsätter det och jag kan inte bry mig om klichéer som inte ens vet att de är klichéer.

 

Det finns ingen anledning att se San Andreas. Så enkelt är det. Nu har jag gjort det för er skull. Tänk på mitt offer! Jag är film-Jesus!

 

Betyg: 0 fega sillmjölken av 5 möjliga

Av Ulf - 24 augusti 2015 19:00

 


Regi: Tim Russ

Manus: Ethan H. Calk/Sky Douglas Conway/Jack Treviño

Medverkande: Adrienne Wilkinson/Walter Koenig/Sean Young mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2015

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2621446/

 

Cirka tio år efter att Voyager har kommit tillbaka från sin påtvingade hemresa från Deltakvadranten. Säkerhetschef Tuvok arbetar på Starfleets högkvarter och basar över Sektion 31 - den del av Starfleet som hanterar uppdrag som av någon anledning inte kan ta i officiellt. Tuvok rådgör med en gammal amiral Chekov om hur de ska komma till bukt med ett nytt hot som på något sätt lyckas ställa hela planeter bortom tid och rum. Valet faller på en fängslad laglös och hennes besättning, men uppdraget blir större än vad någon av dem kunnat ana.

 

Jag har medvetet valt att inte se särskilt många fanfilmer satta i Star Trek-universumet av en enkel anledning - de har oftast varit extremt amatörmässiga antingen när det gäller produktion eller skådespel. Det har producerats flera bra historier och manusen har ofta varit riktigt bra, men helhetsintrycket har alltid varit bristande. Star Trek: Renegades är dock en tämligen unik fanproduktion. Tänkt som ett pilotavsnitt till en längre serie har det pitchats till tv-bolag i USA och kommer även att visas på tv i landet i väst. Det har aldrig hänt med en fanproduktion tidigare. Är den då bra? Mjaoäa, kanske?

 

Man har lyckats få med en imponerande ansamling skådespelare från serierna och samtliga repriserar sina karaktärer. Bland annat får vi se Tuvok, Chekov, Icheb och Dr. Lewis Zimmerman. Utöver dessa kända Trek-karaktärer har man lyckats få med bland andra Sean Young, Corin Nemec och Edward Furlong i mer eller mindre stora roller. Inte illa alls för att vara en fanproduktion. Dessvärre blir skillnaden mellan dessa skådespelare och deras amatörmotsvarigheter desto tydligare och vissa scener är direkt plågsamma att se.


Likadant är det med produktionsdesignen. Många scener, i synnerhet de med egendesignade rymdskepp, är riktigt välgjorda, men där det verkligen syns är i bakgrunderna. Några ser ut som att de är gjorda på en kafferast medan andra ser ut att ha fått mycket tid och kärlek. Resultatet blir väldigt inkonsekvent.

 

Det som gör Star Trek: Renegades bättre än merparten av fanproduktionerna jag sett är dock manuset. Det här är ett manus i klassisk Trek-stil och om du kan bortse från lågbudgetinslagen kan den vara värd att se. Jag skulle dock bli mycket förvånad om den blir till en hel serie. Hur som helst var det kul att se riktig Trek igen och inte herr Abrams lens flare-epos.

 

Betyg: 3 schyssta examensprojekt av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2015 19:09

 

 

Svensk titel: Om en Buick 8

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2003)

Sidor: 487

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-7434-5737-4

 

"Law enforcement: a case of good men doing bad chores."

 

Ned Wilcox försöker komma över sin fars plötsliga död genom att göra frivilligarbete för samma polisavdelning där fadern arbetade. En dag, när Ned gör lite trädgårdsarbete, dras hans blick till den gamla Buicken stående i ett skjul. Han frågar sin chef, Sandy, om bilen och om han inte kan få köpa den om den ändå bara samlar damm. Vad Ned inte vet är att det är något mycket fel med Buicken i skjul B - kanske något som till och med har med hans fars död att göra.

 

Stephen King och bilar går hand i hand. Dessvärre brukar inte hans bilrelaterade historier vara särskilt intressanta. Kanske är det annorlunda om man inte, som jag, är totalt ointresserad av motorfordon, men jag har alltid svårt att koppla föremålet "bilen" till något mystiskt och skrämmande. From A Buick 8 är dock den första historien med biltema av King som jag tyckt varit riktigt bra.

 

På många sätt är det här en ganska ovanlig bok av King. Den utspelar sig inte i Maine och språkbehandlingen drar mer åt hårdkokt deckare än Kings vanliga, tämligen orerande, språk. Jag tänkte mer än en gång på en övernaturlig Raymond Chandler i både struktur och stil när jag läste den.

 

Språket må vara hårdkokt och avskalat för att vara King, men tematiken är som hämtad från någon av Lovecrafts gamla noveller. Märkliga djur, tentakler och kroppsskräck i form av obduktioner avlöser varandra. Samtidigt är From A Buick 8 en lyckad studie i sorg. Vi har dels Neds sorg över sin far och dels hans arbetskamraters dito. Polispatrullen skildras mer som en familj än Neds riktiga sådana, komplett med auktoritetsfigurer, hönsmamman och "den galne farbrodern" (som lustigt nog bryter på svenska av alla språk). Framförallt har From A Buick 8 en familjär känsla som jag hela tiden ville återvända till och svepas upp i. 

 

Jag vänder mig dock lite mot bokens slut. Precis som med inspirationskällan Lovecraft så är slutet, om inte en besvikelse, så i alla fall inte i nivå med resten av boken. Resan fram tills dess är dock en spännande och intressant lässtund som jag rekommenderar till alla King-fans och även till diggare av spänning med science fiction-förtecken i stort.

 

Betyg: 4 hungriga Buicks av 5 möjliga

Av Ulf - 20 augusti 2015 17:20


Twin Peaks återvänder: The Norwegians are coming!  

 

Nästa månad börjar äntligen inspelningen av de nya avsnitten! Det bekräftade Showtimes vd David Nevin med följande tweet:

 

"Shooting starts in September. The donut truck is loaded late August. A coffee cup will indeed come through a window."


Nevin fortsatte med att under bolagets pressturné tidigare i månaden bekräfta att många gamla ansikten återvänder och nya tillkommer. Premiären för avsnitten är förhoppningsvis satt till 2016, men i och med de tidigare ryktade förseningarna ville Nevin inte bekräfta eller förneka detta. En intressant sak är däremot att det för närvarande inte verkar finnas en avsnittsbegränsning satt. Nevin kallar projektet för "open-ended" och det öppnar dörren för många, många avsnitt. Den som lever får se.

 

Nästa månad innebär att det här dokumenteringsprojektet kickar in i överväxel. Det kommer säkert komma en massa rapporter om både det ena och det andra, så om du är ett fan, besök bloggen ofta!

 

Slutligen måste jag dela en av de bästa musikvideos jag sett på länge. Jag har bara en sak att säga: The Norwegians are coming!

 

Av Ulf - 18 augusti 2015 16:37

 


Regi: John Maclean

Manus: John Maclean

Medverkande: Kodi Smit-McPheeMichael Fassbender, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films/DMC Film/Film4 mfl.

År: 2015

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3205376/

 

16-årige Jay Cavendish åker till 1870-talets USA på egen hand för att leta efter kvinnan han älskar. Snart stöter han ihop med prisjägaren Silas som mot betalning går med på att eskortera honom till platsen där han tror att kvinnan, Rose, bor. Det visar sig dock snart att Silas har andra planer. Rose och hennes far är efterlysta med ett betydande pris på sina huvuden... och det är inte bara Silas som jagar dem.

 

John Maclean har varit i filmbranschen ett bra tag, men egentligen bara gjort nedslag på diverse soundtrack. Slow West är hans långfilmsdebut och det märks att han har plockat upp både ett och annat tips från sina tidigare erfarenheter. Det här är en av de bästa debutfilmer jag sett på mycket länge. Det är mycket Macleans förtjänst, men även andra saker spelar in till stor del.

 

Fotot är magnifikt. Slow West lyckas få Nya Zeeland att se ut som den amerikanska mellanvästern och jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket man kan göra med det landets natur på film. Sen är det inte alla förstagångsfilmmakare som får med Michael Fassbender i sina alster. Maclean och Fassbender har tidigare gjort kortfilmer tillsammans och det verkar på skådespelarregin som de båda känner varandra väl. Det finns en tunn linje mellan att ge en skådespelare för mycket frihet att göra en roll sin egen och för lite. Fassbender gör den surmulne prisjägaren Silas till en karaktär i Clintan-klass. Så bra är han. Även om det här är Fassbenders film måste jag också nämna Kodi Smit-McPhee i huvudrollen som Jay. Han har redan en diger rollista under bältet trots sina unga år och hans CV kommer bara växa i och med att han just nu spelar Nightcrawler i nästa X-Men-film.

 

Det är dock manuset som sätter Slow West riktigt på kartan. Vad som enkelt hade kunnat bli en stereotypisk kärlekshistoria eller hjärndöd actionrulle blir istället en långsam och nästan meditativ vandring mot ett slut som inte lämnar någon oberörd - trots den lite övertydliga symboliken med saltkaret. Det kommer inte särskilt många westerns nuförtiden. Gillar du genren gillar du verkligen Slow West.

 

Betyg: 4 våldsamma Romeo och Julia-skrönor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards