Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 1

Av Ulf - Tisdag 6 juli 18:00

 



Regi: Mikhail Red

Manus: Mikhail Red/Mariah Reodica/Rae Red

Medverkande: Bea Alonzo, Charo Santos-Concio, Jake Cuenca mfl.

Produktionsbolag: ABS-CBN Film Productions, Cre8 Productions, Star Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Filippinerna/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8723216/

 

Pat arbetar som skolpsykolog på en katolsk flickskola strax utanför Manila. Skolan har nyligen skakats av en tragedi då en av eleverna hängde sig i ett av badrummen. Pat har dock förmågan att kommunicera med den döda flickan, mer eller mindre, och anar att det ligger något annat än depression bakom dådet. När en annan flicka blir mördad på skolan börjar Pat undersöka saken.

 

Det är inte ofta, men då och då stöter jag på en skräckfilm som är så paint by numbers att jag undrar om manusförfattaren haft en enda originell tanke i sitt liv. Skräckgenren som stort bygger mycket på upprepning, men det är hur du upprepar saker, leker med förväntningar och bryter mot de samma som gör att genrefansen kommer återkomma till filmerna gång på gång. Eeerie har inget av det här. Det är en fullkomligt själlös produkt.

 

Filippinerna är ett intressant land att göra film om annars. Jag tror inte jag känner till något annat land där kolonialmakternas inflytande över lokalbefolkningens språk bitit sig fast så hårt som där. Det är lite spanska, lite engelska och lite av diverse lokala språk, i synnerhet tagalog. Denna kulturella smältdegel hade kunnat ge upphov till en intressant skräckhistoria, inte minst eftersom den utspelar sig på en kristen institution. Det blir dock aldrig någon clash mellan det traditionellt filippinska och det med kolonisatörerna komna kristna.

 

Vad vi istället får är drygt 100 minuter av värdelösa jump scares. Och när jag säger värdelösa menar jag verkligen just det. En bra jump scare kan man inte värja sig mot. Den anfaller alla sinnen samtidigt i princip. Såvida man inte överanvänder tekniken är den sjukt effektiv. I Eerie går i princip alla jump scares till på samma sätt: Pat hör någon gråta och spårar ljudet till ett mörkt rum. En flicka sitter med ryggen vänd mot Pat och när Pat ska lägga handen på hennes axel vänder hon sig plötsligt om och har någon liksminkning eller nåt. Ooogedi-boogedi-boo!

 

Projektets första riktiga blindgångare. Undvik.

 

Betyg: 1 spökflicka som doppat näsan i sminket av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 22 april 12:30

   


Animated Double Feature: Over The Moon & A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 

Efter att ha trollbundits av årets animerade nominerade hitintills var det igår dags för de som inte tippas ha någon större chans att vinna. Därmed inte sagt att de skulle vara dåliga. Ofta hittar jag mina favoriter bland just de där produktionerna som inte hyllats till skyarna. Igår började det dock illa med kinesisk-amerikanska Over The Moon (2020).

 

Over The Moon

 


Regi: Glen Keane & John Kahrs

Manus: Audrey Wells

Medverkande: Cathy Ang, Phillipa Soo, Ken Jeong mfl.

Produktionsbolag: Glen Keane Productions/Janet Yang Productions/Netflix mfl.

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7488208/

 

Fei Fei växer upp med de sagor hennes mamma berättar för henne om mångudinnan Chang'e och dennas gemål, Houyi. När mamman efter en tids sjukdom dör lyckas Fei Fei ändå hitta glädje i arbetet på familjens bageri - tills den dagen då hennes pappa träffar en ny kvinna. Fast besluten att träffa mångudinnan för att få sin önskan om hennes mamma tillbaka uppfylld börjar Fei Fei bygga en raket.


Varje gång jag recenserar en animerad film för barn måste jag tänka mig tillbaka till hur jag själv skulle reagerat om jag såg den som liten. Vissa saker översätts helt enkelt inte så bra från barndom till ens vuxna jag. När jag gjorde detta tankexperiment med Over The Moon blev resultatet dock det samma - det här är en riktig skitfilm.


Tänk en valfri Pixar-film och plocka bort all charm, all karaktärdesign värd namnet och krydda den med riktigt taffliga sångnummer och du får Over The Moon. Jag gillar musikaler skarpt. Vad jag inte gillar är musikaler där alla låtarna handlar om vad karaktärerna för tillfället gör. Jämför exempelvis med öppningen till The Lion King (1994). Här är ledmotivet integrerat med historien, men slår dig inte över huvudet med vad de menar hela tiden. Istället för "it's the circle of life" skulle det i Over The Moons sätt att skriva låttexter på bli något i stil med "the monkey is carrying the lion cub up the cliff and there are a lot of animals down below.". När det musikaliska dessutom låter plastigt och massproducerat blir varje sångnummer en övning i tålamod.


Karaktärsdesignen ser ut som något katten hostat upp och sen är det manuset... det är helt enkelt uselt.Vi har sett den här storyn tusen gånger förr. "Åh nej, min familj ser inte ut som den en gång gjorde! Jag måste göra något åt saken, men på vägen lär jag mig att min förälder alltid är med mig i mina minnen" och yada-yada-yada. Som sagt, en riktig skitfilm. Betyg: 1 döda CG-ögon av 5 möjliga.



A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 


Regi: Will Becher & Richard Phelan

Manus: Mark Burton  & John Brown

Medverkande: Justin Fletcher, John Sparkes, Amalia Vitale mfl.

Produktionsbolag: Aardman Animations/Amazon Prime Video/StudioCanal mfl.

År: 2019

Längd: 86 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Belgien + ett ton andra

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6193408/

 

Den lilla bondgården på den engelska landsbygden där fåret Shaun bor tillsammans med sina vänner får utomjordiskt besök! Staden drabbas av UFO-feber när flera i lokalbefolkningen ser något mystiskt på natthimmeln. Men allt är inte vad det verkar som och Shaun måste skydda besökaren från en organisation som säkert inte vill bjuda den på pizza direkt.

 

Jag är sjukt svag för leranimation. Det finns något så tillfredsställande med att verkligen se att det här är karaktärer och modeller som verkligen finns fysiskt och inte enbart som ettor och nollor. Därför har jag också alltid gillat Will Bechers filmer. De är lika mycket hantverk som roliga och spännande äventyr och hans stil går aldrig att ta miste på. När man dessutom blandar leranimation med science fiction-tema har man sålt mig direkt.

 

I motsats till Over The Moon är den här filmen fylld av fantasi och detaljrikedom. Becher är, skulle jag vilja påstå, världens främste leranimatör och han visar verkligen prov på det här. Bechers vana trogen talar inte karaktärerna annat än i påhittade fraser och läten. Det gör att filmen passar mycket bra för vem som helst. Det finns ingen språklig barriär och ingen anledning att vänta på en dubb. Allt berättande är visuellt och även om det inte är världens mest originella historia (det här är leranimationen av E.T. (1982)) lyser kärleken till både karaktärer och genre igenom. Referenserna är många och ofta jäkligt smarta, men ligger inte heller i förgrunden och blir ett ok för filmen att dra. Har du minsta intresse av sci-fi har du mycket kul igenkänningshumor att hämta här.

 

Farmageddon var precis vad jag behövde efter skitmackan som var Over The Moon. Där den förra var en överdrivet tillrättalagd "produkt" känns det här som en rejäl film. Och leranimation är som sagt jäkligt coolt!

 

Betyg: 4 fårastronauter av 5 möjliga




Av Ulf - Tisdag 20 april 19:04

 


Regi: Jason Woliner

Manus: Sacha Baron Cohen och ett ton fler.

Medverkande: Sacha Baron Cohen, Maria Bakalova, Tom Hanks mfl.

Produktionsbolag: Four by Two Films

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13143964/

 

Seriöst? Nej, bara nej. Men man kan åtminstone... nej, åt helvete nej.

 

Betyg: 0 brutalt usla koncept och filmer av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 4 april 14:54

 



Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

 

Time

 

 

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

 

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

 

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

 

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

 

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

 

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

 

My Octopus Teacher

 


Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

 

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.


Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.


Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?


My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!


Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga

Av Ulf - 27 december 2020 21:05

 


Regi: Patty Jenkins

Manus: Patty Jenkins/Geoff Johns/Dave Callaham

Medverkande: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/Warner Bros. mfl.

År: 2020

Längd: 151 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7126948/

 

Drygt 70 år efter att Diana Prince först tog steget ut i människornas värld arbetar hon på Smithsonian som arkeologiexpert. Hon är dock väldigt ensam. Det ändras när en mystisk artefakt som tycks bevilja önskningar, hur långsökta de än är, kommer till museumet. Dianas sedan länge döde pojkvän, Steve, landar mer eller mindre välbehållen (om än i någon annans kropp...) i Washington 1984. Allt är dock inte odelat positivt. När en aspirerande oljemagnat får tag i artefakten sätter han igång en händelsekedja som kan hota hela världen...

 

Wonder Woman (2017) var den hitintills enda riktigt bra filmen i DC-verse. Den hade hjärta och hjärna (åtminstone fram tills sista kvarten) och var Gal Gadots riktiga genombrott. Därför hade jag ganska höga förväntningar på Patty Jenkins uppföljare. Eftersom det här är 2020 och vi inte kan ha bra saker det här skitåret kom dock dessa förväntningar på skam tämligen omgående.

 

WW84 är en jäkla tågolycka till film. Det finns inget snällare sätt att säga det på. Gal Gadot gör vad hon kan i rollen som Diana "Wonder Woman" Prince och får backning av en alltid lika älskvärd Chris Pine. Där tar dock berömmet för skådespelet slut. Resterande cast är skrattretande usel. Kristen Wiig är aldrig bra. Seriöst, hon är aldrig bra. Visst, hennes stand-up är helt okej, men som skådespelare är hon så tråkig att klockorna stannar. Wiig kommer dock undan jumboplatsen i WW84. Den innehas istället av en konstant överspelande Pedro Pascal som är så usel att jag var tvungen att pausa filmen några minuter för att frustskratta åt hans rolltolkning... och det var inte för att han var särskilt rolig direkt.

 

Jag hade till viss mån kunnat bortse från både Wiig och Pascal om inte manuset hade varit så in i helvete dåligt. Förra filmen skrevs av Allan Heinberg. Det betydde en röst, en vision och det syntes i den färdiga berättelsen. Det var inte ett komplext berättande direkt, men manuset gjorde precis vad det behövde ur narrativ synpunkt och hade flera fina karaktärsögonblick och interaktioner. WW84 skrevs av Jenkins, Geoff Johns och Dave Callaham. Resultatet är ett manus som kastar in för många karaktärer, är långdraget och ärligt talat tämligen tråkigt. Här finns vissa bra scener, ja, men helheten är en total soppa. Vad WW84 påminner mig mest om är en annan DC-film, Superman IV: The Quest For Peace (1987), och det är ingen jämförelse man vill få. Anledningen till att förlägga filmen till 1984 är också den mest krystade ni kan tänka er...

 

Patty Jenkins regi är bättre än manuset, men medan första filmen var en balansakt mellan action och karakärsarbete har hon mest pekorala såpoperascener att jobba med här. WW84 är en av årets största filmbesvikelser. Snälla, återanställ Heinberg till nästa film och låt Jenkins fokusera på regin.

 

Betyg: 1 och att inte använda temat mer än ni gör är fan oförlåligt av 5 möjliga

 

Av Ulf - 10 november 2020 11:15

 


Regi: Josh Boone

Manus: Josh Boone & Knate Lee

Medverkande: Maisie Williams, Anya Taylor-Joy, Blu Hunt mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Marvel Entertainment/TSG Entertainment

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4682266/

 

Det sista Dani minns innan hon vaknar upp fastlåst i en sjukhussäng är att hon sprang från något som ödelade reservatet där hon bodde tillsammans med sin pappa. Läkaren, Dr. Reyes, förklarar att vad som än hände så är Dani den enda överlevande. Av någon märklig anledning klarade sig Dani utan en skråma. Reyes har utrönat att Dani är en mutant och tagit henne till ett vårdhem för unga diton som måste vänja sig vid sina krafter. Men allt är inte som det verkar...

 

The New Mutants är en av mina favoritgrupperingar i Marvels universum. Tänk allt personligt drama från X-Men fast uppskruvat till tusen i och med att samtliga gruppmedlemmar är tonåringar. Gruppen har också en av mina favoritkaraktärer i den plågade och i princip halvgalna Illyana Rasputin, eller Magik som hennes superhjältenamn blir. Det borde inte vara svårt att göra en superhjältefilm om en grupp tonåringar med hormonerna på utsidan och tragiska backstories. Det visade sig att det tydligen var det.

 

Josh Boone hade ett ganska otacksamt arbete med den här filmen. Alla turerna mellan 20th Century Fox och Marvel resulterade i att The New Mutants gång på gång sköts upp och från att ha varit den inledande filmen i en trilogi (som skulle kulminera med en team up-film med resten av X-Men) blev det en fristående historia. Delar fick filmas om för att passa in i den kontinuitet som Fox försökte bygga med sina mutantfilmer och det blev mest en soppa av allt. Till sist släpptes filmen till väldigt blygsamma recensioner nu i år.

 

Allt detta har tyvärr gjort The New Mutants till en av de sämsta Marvelfilmerna i modern tid. Med en speltid på en halvtimme kortare än de flesta andra Marvelfilmer fungerar inte deras välbeprövade formel för att bygga upp en superhjältefilm alls. Vi kastas in i handlingen och är lika förvirrade som Dani när hon vaknar upp på sjukhuset. Väl där blir jag tyvärr snart varse om vad det gjort med min Illyana... hon är en bitch. Det finns inget annat sätt att säga det på. Hon är en mean girl som saknar all form av den subtilitet och karaktärskomplexitet hon gör i serieförlagan. Anya Taylor-Joy gör vad hon kan med materialet, men karaktären är så klumpigt skriven att jag mest suckade.

 

Det här är något som går igen med i princip alla karaktärerna i filmen. Den enda som kommer undan med lite heder i behåll är Maisie Williams i rollen som hamnskiftaren Rahne Sinclair (Wolfsbane, för oss serienördar). Williams är för bra för att vara med i det här skräpet. Okej, Charlie Heaton gör också en någorlunda rolltolkning av Sam Guthrie (Cannonball), men han spelar i princip samma roll han alltid gör - smått förvirrad och tystlåten ung man.

 

Jag vet verkligen inte vem den här filmen är för. Den är på tok för våldsam för de yngre seriediggarna, men har inte samma edge som exempelvis filmerna om Deadpool hade. Den är extremt valhänt skriven och yttre omständigheter sköt den i sank redan innan den var klar. Det enda positiva jag kan säga är att nu när Disney ska reboota alla mutanterna från Marvel så kanske vi får en nyversion om några år. Det är dock ett dåligt tecken för en film att när det enda man ser fram emot med den är att den ska göras om.

 

Betyg: 1 gör om, gör rätt av 5 möjliga

Av Ulf - 2 november 2020 12:38

 

FFF 2020 Dag 5: Japanska fotografer och italienska karantändraman

 

Sista dagen på den märkligaste upplagan av FFF jag varit med om bjöd på två filmer för min del, den japanska Woman Of The Photographs (2020) och det italienska Darkness(2019). Tyvärr missade jag den av tradition knäppa avslutningsfilmen, det här året den kanadensiska Psycho Goreman (2020). Den verkar dock helskön, så det blir att hålla ögonen öppna på streamingtjänsterna. 

 

Avslutningen såg också slutet på Maritte Sørensens tid som festivalgeneral. Maritte tog över facklan efter Johan Barrander och har fortsatt festivalen i samma fina anda. Förändringsarbetet med att få större kvinnlig representation bland filmskaparna på festivalen fortsatte i Sørensens regi och framförallt tycker jag att kortfilmsavdelningen av festivalen fått en uppsträckning. Sørensen är sjukt trevlig att ha att göra med och har en viss typ av humor som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst förra årets twisttävling på Mejeriet kommer jag komma ihåg länge, med Sørensen i komplett Mia Wallace-klädsel. Awesome! Jag både hoppas och tror att den nye festivalgeneralen kommer göra ett lika bra jobb, men det är stora skor att fylla!

 

Vinnarna av Méliès d’argent-priset för Lund presenterades också under gårdagen. I kortfilmsklassen fick Hungry Joe (2020) ta emot priset med motivationen: "Powerful claustrophobia delivered with sharp cinematography and incisive sound design.  Explores the shame of not loving your own child – while managing to  be both genuinely disgusting and a nightmarish vision delivered almost like a greek tragedy. Amazing interpretation of both the horrors of parenthood, post partum depression and consumer society."

 

Dessutom fick Migrants (2020) motta ett specialomnämnande. I långfilmsklassen gick specialomnämnandet till Marygoround (2020), men priset i sig gick välförtjänt till den franska varulvsfilmen Teddy (2020) med motiveringen: "Playful interpretation on the well loved werewolf genre, this brings charming  quirkiness to tell a coming of age story in a precise and compelling way.  We honor this special kind of weirdness that addresses the dilemma of ‘not belonging’ in a film that represents the arrival of an  inventive and talented filmmaker."

 

Jag håller med juryn om långfilmskategorin, men när det gäller kortfilmsditon fanns det mycket bättre val. Men, som jag var inne på tidigare, så har kortfilmskategorin verkligen fått en uppsträckning under Sørensen så det fanns ingen nominerad som var totalt värdelös. På det hela taget ganska bra alltså.

 

 

 

Streamingdagen inleddes med den japanska Woman Of The Photographs. En man som driver sin fars gamla fotografstudio spenderar mestadels sina dagar med att göra retuscheringar för folk som vill se bättre ut på sina profilbilder till dejtingsajter. Hans liv förändras dock markant då han en dag träffar på en vacker ung kvinna ute i skogen. Kvinnan har fallit ner från ett träd när hon skulle ta en bild till sina Instagramföljare och mannen lyckas inte bli av med henne. Hon nästlar sig in i hans liv för att han ska hjälpa henne med hennes bilder.

 

Uj... ja, var börjar man? En film som är under 90 minuter lång men som känns som en evighet är inte ett recept för ett lyckat berättande. Woman Of The Photographs är en film som försöker berätta genom subtilitet, blickar och mycket sparsmakad dialog, men lyckas mest bli långtråkig. Huvudrollerna, som inte ens får namn, är helt okej, men det krävs så mycket mer än så här för att få mig intresserad. Fotot är, av förklarliga skäl, filmens starkaste sida. Det är minimalism när den är gjord på rätt sätt. Men vad gör det när manuset är förbaskat tråkigt och premissen mest handlar om hur fotografimediet förändrats från att dokumentera minnen till att skildra oss själva. Det är en övertydlig och klumpig metafor som inte går hem. Betyg: 1 needs more body horror av 5 möjliga.

 

 

Då fungerade subtiliteten i den italienska Darkness mycket bättre. Tre systrar bor tillsammans med sin strängt religiösa far i en totalt igenbommad villa utanför stan. Efter en apokalyptisk händelse är världen nedanför bergen radioaktiv och solljuset har blivit dödligt, framförallt för kvinnor. Flickorna lämnas ensamma långa stunder åt gången då fadern ger sig ut för att leta mat i det post-apokalyptiska landskapet. Snart börjar dock den äldsta systern ifrågasätta historierna han berättar om världen utanför. Kan den verkligen vara farlig?

 

Emanuela Rossis regidebut lovar mycket gott inför kommande produktioner. Berättelsen om de tre systrarnas väl och ve är engagerande och de unga skådespelarna gör jättefina roller. Religionens betydande roll i framförallt pappans liv är också bra skildrad, även om vi ganska fort märker att inte allt står rätt till med honom i den (och andra) aspekter. Det jag vänder mig lite mot är att Rossi "visar sin hand" lite för fort. Manuset hade blivit mycket mer intressant om det hade varit mer tvetydigt och vi kan ganska fort räkna ut hur saker och ting faktiskt ligger till. Här finns också mer eller mindre logiska luckor med vad flickorna kommer ihåg om världen innan apokalypsen. Trots detta är Darkness en film som pekar mot större saker i Rossis framtid. Bra start, så att säga! Betyg: 3 knäppgökar till farsor av 5 möjliga.


Med det stänger jag bevakningen av FFF 2020. Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det blev åtminstone något. En stor eloge till alla som arbetar med den här festivalen för att ge oss åtminstone lite kultur och underhållning under 2020. Jag är väldigt, väldigt tacksam och tacksam för att ha fått bevaka den här festivalen som press de senaste åtta åren. Vi ses år nio!

Av Ulf - 31 oktober 2020 13:15

 

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

 

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

 

 

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

 

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

 

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

 

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

 

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

 

 

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

 

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

 

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

 

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

 

 

 

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

 

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

 

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

 

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

 

 

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

 

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

 

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se