Alla inlägg under oktober 2018

Av Ulf - 30 oktober 2018 21:45

 


Regi: Olaf de Fleur Johannesson

Manus: Ben Ketai & Eva Konstantopoulos (baserat på Konstantopoulos roman "Hush")

Skådespelare: Florence Pugh, Ben Lloyd-Hughes, Scott Chambers mfl.

Produktionsbolag: Catalyst Global Media/Sigma Films/Thruline Entertainment

År: 2018

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2386237/

 

Angela försöker tjäna lite extrapengar tillsammans med sin bror och två vänner genom att blåsa godtrogna personer att de "renar" deras hus från spöken. Under en sådan blåsning ser Angela dock något hon inte kan förklara och när en gammal dam vill hyra deras tjänster till ett gammalt barnhem hon bor i tvekar Angela. Hon skulle litat på magkänslan.

 

Oj, vad det här var formelmässigt. Jag gillar alltid en bra spökhistoria, allra helst skriven av någon som kan skriva, och när författaren bakom boken är med och skriver manuset kan det bli bra. När ens film dessutom blir upplockad av Netflix och annonseras med en trailer på deras huvudsida var det här klar intressant. Det var det inte.

 

Det här blir en kort recension, eftersom jag i princip inte har något att säga om en totalt ointressant film. Allt är undermåligt. Skådespel, foto, musik, specialeffekter - allt görs bättre av en kompetent filmskapare på fyllan. Manuset är så urbota dumt att jag bara kunde sucka och satt och servade min gitarr under större delar av filmen istället. Dumheten som vissa karaktärer agerar med får mig att tro att det här snarare är en parodi än seriöst menat. För att parafrasera Goose från Top Gun (1986): Vi beklagar att informera att era barn är döda eftersom de är dumma i huvudet. Bläeh.

Av Ulf - 27 oktober 2018 15:22

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Bill Everett (head writer)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, Vincent D'Onofrio mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

Mot alla odds har Matt Murdock överlevt efter slutstriden i The Defenders (2017). Det är dock en mycket skadad Murdock som flyter i land på Hudsonflodens strand. För att återfå sin styrka tar han sin tillflykt till det av kyrkan drivna barnhem han växte upp i efter att hans far mördats. Samtidigt planerar Wilson Fisk att bli fri från fängelset genom att ge FBI tips om var de kan hitta allsköns brottslingar. Men Fisk har som bekant inte ett altruistiskt ben i kroppen och med en skadad Murdock är frågan vem som kan stoppa honom?

 

Tredje säsongen av Daredevil visar återigen att det här är Netflix flaggskepp när det kommer till sina serier baserade på Marvelhjältar. Nu när både Luke Cage och Iron Fist enligt rapporter har gått till de sälla jaktmarkerna behöver Netflix verkligen en hit med en ny Marvelsäsong. Säsong tre av Daredevil kanske inte är riktigt en succé utan förbehåll, men den är bättre än merparten av Netflix Marvelserier.

 

De bra sakerna först. Vincent D'Onofrio är tillbaka i en större biroll som Wilson "Kingpin" Fisk och är helt fantastisk i rollen. D'Onofrios spel som alltigenom lugn och beräknande gör att hans explosioner av våldsverkan blir desto kraftfullare. Han har en närvaro och en röst som verkligen genomsyrar varje scen med respekt. Han verkar dessutom ännu lite större till växten än sist vi såg honom, vilket bara förhöjer bilden av honom.

 

Även nykomlingen Wilson Bethel är mycket bra i rollen som den psykiskt labile FBI-agenten Dex - en karaktär som alla seriediggare direkt känner igen som Bullseye. I jämförelse med Colin Farrells porträtt av samma karaktär i Daredevil anno 2003 spelar Bethel i en helt annan liga. Han tar en karaktär som enkelt kan göras skrattretande och gör honom rent ut sagt jävligt läskig! Kanske bäst av allt när det gäller skådespelet (annat än att trion med Charlie Cox, Deborah Ann Woll och Elden Henson levererar i huvudrollerna) är dock att vi äntligen slipper Elodie Yungs extremt dryga porträtt av Elektra. Tack för den byggnaden i huvudet, manusförfattarna!

 

Manuset, till stor mån baserat på den ypperliga storylinen Born Again, blandar och ger. Säsongens första halva lider av tempoproblem och ett stort fokus på katolskt botgörelsesnack som blir något enahanda i längden. Andra halvan är mycket bättre med en sårbar och mer mänsklig Murdock som går sitt livs största fajt med Bullseye. Actionscenerna är bra och fortfarande väldigt brutala. Som kampsportare är jag alltid glad när serieskapare gör sin hemläxa och Murdocks kombination av thaiboxning, jujutsu och gammal hederlig street fighting är fortfarande bland det bästa i genren. Jag hade önskat att man tog ut svängarna en smula mer med manuset och då i fallet med Karen Page, men det är ändå ett gediget berättande som tyvärr lider en smula av ett betydande problem - för lite Daredevil. Ja, kriminalhistorian är intressant, välspelad och välskriven, men ibland glömmer jag bort att det är en Marvelserie jag tittar på.

 

Daredevil säsong 3 är absolut inte den bästa med The Devil of Hell's Kitchen, men den springer ändå cirklar kring det mesta som Netflix Marvel-licenser har erbjudit de senaste åren. Good show!

 

Betyg: 4 fula Fiskar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 17 oktober 2018 20:53

 

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Chris McKenna/Erik Sommers/Paul Rudd mfl.

Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5095030/

 

Efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) har Scott Lang, aka Ant-Man, blivit en av de hjältar som varit tvungen att ta smällen. Efter några år i husarrest kan Scott äntligen se fram emot dagen han åter kan röra sig fritt i samhället. När Scott får en vision av hur Wasp, mor till hans föredetta flickvän Hope, fortfarande lever uppstår det dock problem - någon är ute efter honom och Hope och verkar inte sky några medel för att komma åt Wasp.

 

Ant-Man (2015) är i min bok den mest underskattade Marvel-filmen till dags dato. Det är en fantastiskt kul resa som aldrig släpper på gasen och var Marvels bästa film 2015. Till uppföljaren fick Edgar Wright helt säga upp sin medverkan till manuset och tämligen omgående märker man hur Ant-Man & The Wasp inte lyckas fånga första delens totala galenskap och berättarglädje.

 

Det mesta är sig likt i film nummer två. Paul Rudd gör en bra Ant-Man och Evangeline Lilly och Michael Douglas håller ställningarna förtjänstfullt. Michael Peña gör sin roll som Scotts sidekick Luis ännu ett snäpp roligare än förra gången och actionscenerna är innovativa. Problemet är att medan alla beståndsdelarna finns här finns det inget som riktigt knyter samman manuset på samma vis som hos den första filmen. Framförallt känns hotet som Ant-Man och Hope/Wasp II ställs inför ganska... träigt. Visst, det är tråkigt om skurkarna lyckas, men det finns ingen riktigt stor konsekvens om de skulle göra det.

 

Gällande förra filmen vände jag mig mot hur Hank Pyms karaktär hade blivit en mycket mer nedtonad och snällare variant av det rövhål han är i serierna. Det gjorde inte så mycket i förra filmen, men här skulle verkligen Pyms halvförvirrade reaktioner som sätter hans älskade i fara behövas - inte minst eftersom filmens tema är att han ska återförenas med sin fru... som han i serien har slagit till några gånger i ilska. Ja, Pym är inte någon vidare snäll kille. Om man hade haft med de här dragen hos karaktären hade det blivit mycket mer intressant.

 

Ant-Man & The Wasp är något av en besvikelse. Det är fortfarande en underhållande film, men spelar flera klasser lägre än originalet. Jag måste dock säga att den traditionsenliga eftertextscenen är inget annat än briljant!

 

Betyg: 3 arbetsmyror av 5 möjliga

Av Ulf - 14 oktober 2018 16:27

 


Regi: Gus Van Sant

Manus: Gus Van Sant (baserat på John Callahans roman)

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Anonymous Content/Big Indie Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 114 min

Land: Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6288124/

 

John Callahan bryr sig inte om särskilt mycket i livet förutom att dricka. På väg till en fest är han inblandad i en allvarlig bilolycka och blir förlamad från midjan och nedåt. Det är inte direkt ett uppvaknande för John som tänker fortsätta med sitt destruktiva leverne. Räddningen blir en karismatisk sponsor hos AA, en nyvunnen kärlek och framförallt att John upptäcker att han har en talang för att teckna provokativa skämtteckningar.

 

Gus Van Sant är en av de där regissörerna och manusförfattarna som ligger precis, precis utanför det allra högsta toppskikten i Hollywood. Anledningen är troligen att han ofta väljer den här typen av historier - biografier av personer som en annan regissör skulle gjort väldigt tillrättalagda. Van Sant vägrar kategoriskt göra detta och levererar med Don't Worry ännu en film som känns i maggropen.

 

Storheten här ligger i hur Van Sant berättar om beroende och psykisk ohälsa. Det finns alltid en fara med att berättelser av den här typen blir väldigt korrekta och inte skildrar de riktigt mörka stunderna. Samtidigt finns det en fara att de inte heller ser det absurdistiskt roliga med vår egen dödlighet och hur vi hanterar den. Van Sant gör båda sakerna här och har mycket god hjälp av Joaquin Phoenix i huvudrollen och Jonah Hill i en av filmens större biroller. Att Phoenix är en fantastisk skådespelare kan inte ha undgått någon, men Hill går verkligen från klarhet till klarhet i sin karriär. Don't Worry är ytterligare ett bevis för detta.

 

Med fin skådespelarregi och ett väl avvägt manus som berättar en lika viktig som engagerande historia har jag väldigt lite att klaga på när det kommer till den här filmen. Framförallt tacklar den det stora problemet jag alltid sett med AA - att kapitulera till en högre makt. Detta är traditionellt Gud, men Don't Worry vidgar begreppet på ett fascinerande sätt vilket gör att man kan sätta in i princip vad som helst i rollen som "högre makt". Det handlar mer om ett mindset än religiös uppenbarelse och det är något jag kan relatera till mycket enklare. Snyggt!

 

För alla som gillar svart komik och biografier kan jag rekommendera Don't Worry, He Won't Get Far On Foot varmt. Ännu en hit från Van Sant.

 

Betyg: 4+ rullstolsracers av 5 möjliga

Av Ulf - 12 oktober 2018 22:33

 


Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Åsne Seirstad (baserat på Seirstads bok)

Skådespelare: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions

År: 2018

Längd: 143 min

Land: Norge/Island/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7280898/

 

Den 22:e juli 2011 utfördes det värsta terrorattentatet i Norge sedan andra världskrigets slut. Paul Greengrass har skildrat händelserna under nämnda dag och efterspelet ur synvinkel från gärningsmannen, Anders Behring Breivik, från norska regeringen samt från ett av offren, Viljar Hanssen.

 

Tiden går och i mitt sinne var det kanske fyra - fem år sedan Breivik utförde sitt illdåd när det i själva verket är sju. Tidsaspekten är viktig eftersom det förr eller senare kommer göras film av alla tragedier verkar det som och i år verkar det som man beslutat sig för att tiden var mogen. Paul Greengrass har både för- och nackdelen att komma med en utomståendes perspektiv till berättelsen, men hans många fina ansatser tappar många poänger i och med att han trampar i klaveret lika ofta som inte.

 

Efter att ha spenderat inledningshalvtimmen vid själva attacken skiftar Greengrass fokus och lägger allt större vikt på rättegången mot Breivik. På så vis känns stora delar av filmen som ett efterspel till vad vi sett och det tredje perspektivet, Viljars, kommer lite i skymundan. Greengrass behåller sin sedvanliga, nästan dokumentära, stil genom större delen av filmen och lyckas navigera undan de värsta sensationalismgroparna. Dessvärre har han också tagit det mycket märkliga beslutet att låta skådespelarna (samtliga norska) tala engelska. Det... gör de, fast med väldigt varierande framgång. Jag förstår inte riktigt hans resonemang här. Om det är för autencitetens skull borde han gjort filmen på norska och om det var för att amerikaner på sedvanligt vis inte vill läsa undertexter - ha lite stake och visa att du kan gå i clinch med producenterna!

 

Valet med att göra filmen på engelska förtar i viss mån flera fina rollprestationer, inte minst från Jonas Strand Gravli i rollen som Viljar. Gravli är helt klart en väldigt duktig skådespelare, men i vissa scener kämpar han med uttalet och det faller tyvärr lite platt. Greengrass vilja att skildra hela händelseförloppet gör också att vissa delar känns förkortade medan andra märkligt nog känns förlängda. Den helnorska produktionen Utöya 22 juli (2018) var mycket bättre än det här. Se den istället.

 

Betyg: 2+ fruktansvärda historier som måste berättas bättre av 5 möjliga

Av Ulf - 8 oktober 2018 16:30

 

FFF 2018: Krönika och Skitfint pris

 

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och det har varit en märklig upplevelse. Filmerna har varit över förväntan, men min personliga upplevelse av dem har varit ganska jobbig då jag dras med rejäla hälsoproblem för tillfället. Det är ytterligare en utmaning det där - att kunna sätta sig över hälsoproblem och ändå ge filmerna den chans de förtjänar. Jag hoppas och tror att jag lyckats.

 

På grund av nämnda hälsoproblem blev det två plumpar i protokollet i år och jag såg därför 23 av 25 filmer. Tack och lov verkar det inte som jag missat några festivalhöjdare, men det var tråkigt att behöva skippa de flesta kortfilmspaketen. Hur som helst tycker jag övergången från festivalgeneral Johan Barrander till fetivalgeneral Maritte Sørensen har fungerat väldigt bra. Festivalen har flutit på utan större problem och jag har egentligen bara en sak att anmärka på - Kino 2.

 

Jag förstår att Kino måste ha sin största salong till sina visningar, men ganska ofta kändes det som att man lade visningar i den betydligt mindre salong 2 utan någon större anledning. Det är en helt okej salong (bland annat föredrar jag att se skräckfilm därinne på grund av den mer intima stämningen), men man måste göra något åt ventilationen. När mer än tio personer sitter i salongen tar syret slut väldigt fort och folk, däribland jag, luktar som efter ett träningspass efter de kommer ut.

 

Det var lite tråkigt med det svikande besökarantalet också. Vissa visningar var det i princip bara de vanliga hyperfilmnördarna på. Marknadsföringen kom igång sent och jag tror mycket ligger på detta faktum. Glädjande är att jag snappade upp tillräckligt mycket från diverse samtal för att märka att det redan nu utarbetas en bättre strategi för detta nästa år.

 

Som sagt blev det 23 av 25 filmer sedda. Betygen fördelade sig så här:

 

5

Tigers Are Not Afraid
Upgrade
Family
Blue My Mind

4

Brothers' Nest (+)
Liverleaf (+)
CAM
Killing God
Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh
Mon Mon Mon Monsters (-)
Await Further Instructions (-)


3

The Ranger (+)
Luz (+)

Buffalo Boys
Puppet Master: The Littlest Reich

Tiere
Sultry
The Tokoloshe (-)
Gutland (-)


2

The Witch Part 1: The Subversion
Number 37
Mandy

1

Mercury

Detta ger ett betygssnitt på 3,43. Det kanske inte låter så värst imponerande, men betänk att en median ligger på 2,5 i sammanhanget. Det betyder att det varit en mycket bra festival!

 

Slutligen, som jag gör varje år, ska Skitfint pris delas ut. Som vanligt baseras kategorierna på Oscarsgalans diton och om någon pristagare vill hämta ut det är de så välkomna så. Det har inte hänt än!

 


Best Short Film: Bailaora
Best Visual Effects: Tigers Are Not Afraid
Best Use Of Original Songs Or Covesr: The Ranger
Best Original Score: Seven Stages Of...
Best Art Direction: Upgrade
Best Editing: CAM
Best Cinematography: Tigers Are Not Afraid
Best Adapted Screenplay: Liverleaf (from the manga "Liverleaf" by Rensuke Oshikiri)
Best Original Screenplay: Tigers Are Not Afraid (Issa López)
Best Directing: Tigers Are Not Afraid (Issa López)
Best Supporting Actress: Family (Hen Yanni)
Best Leading Actress: Family (Veronica Kadar)
Best Supporting Actor: Killing God (Emilio Gavira)
Best Leading Actor: Brothers' Nest (Clayton Jacobson)

Best Picture: Tigers Are Not Afraid

 

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Av Ulf - 6 oktober 2018 14:30

 

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

 

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

 

 

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

 

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

 

 

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

 

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards