Alla inlägg under januari 2018
Hej alla läsare!
Jag får ta en smärre paus från bloggen då jag blivit riktigt rejält sjuk. Så pass sjuk att min koncentrationsnivå dalar efter en kvart eller så, vilket inte är det bästa tillståndet för att recensera film. Återkommer så fort jag kan! Tills dess, slå alla som går till jobbet sjuka från mig!
/Ulf Nilsson - Skitfinkultur
Regi: Tom McGrath
Manus: Michael McCullers & Marla Frazee (baserat på Frazees bok)
Medverkande: Alec Baldwin, Steve Buscemi, Miles Bakshi mfl.
Produktionsbolag: DreamWorks Animation
År: 2017
Längd: 97 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 7
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3874544/
Tim blir misstänksam när hans lillebror kommer med taxi till dörren på eget bevåg och verkar i princip kunna allt redan från dag 1. Avundsjuk på den nytillkomnes sätt att ta hans föräldrars uppmärksamhet från honom planerar Tim att undersöka saken. De visar sig att den yngre brodern kan tala och att han är på ett uppdrag - ett uppdrag som, om det misslyckas, kan hota att det föds fler barn överhuvudtaget.
Jag försökte börja skriva den här recension utan svordomar, men det går fan inte! Efter 97 minuter av vad som kan vara den samtidigt mest sliskiga som själlösa animerade film jag sett på år och dar känner jag mig nästan smutsig. Bara titta på postern av den där CG-genererade vandrande aborten där uppe! Se hur han dömer dig! Han vill åt din själ!
The Boss Baby lyckas inte med något överhudtaget. Karaktärerna är ointressanta förutom bossungen själv som är vedervärdig. Vidare är manuset så förbannat dumt och generiskt att jag vill plocka upp McCullers & Frazee i respektive krage och skaka medan jag frågar vad det är för fel på dem? Vem är den här filmen för egentligen? Den innehåller scener som inte passar för de yngsta, referenserna till vad de vuxna känner igen (är vi inte förbi det där referensebökandet snart?) är oinspirerade och jag skulle tro att de flesta skämt, i alla fall de dialogbaserade, flyger högt över huvudet på 7-9-åringar, vilka jag antar är marknadsgruppen man försökt få till biosalongerna. Det värsta är att det lyckades! The Boss Baby var den tredje mest inkomstbringande animerade filmen förra året.
Snälla familjer, det finns tonvis med bra barnfilmer, några av dem kommer jag recensera de närmsta veckorna. The Boss Baby är smörja och inte ens dålig nog att bli rolig. Skydda dig själv och dina barn från den här avkommans från svavelgruvorna under Hollywood. The horror, the horror...
Betyg: 0 fuck you, Alec Baldwin! av 5 möjliga
Regi: Steven Spielberg
Manus: Liz Hannah & Josh Singer
Medverkande: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson mfl.
Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks/Participant Media mfl.
År: 2017
Längd: 116 min
Land: USA/Storbritannien
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6294822/
Den amerikanske militäranalytikern Daniel Ellsberg inser att landets fyra senaste presidenter har ljugit för befolkningen angående hur stor inblandning man haft i Sydostasien i allmänhet och Vietnam i synnerhet. Ellsberg ser till att en stor mängd säkerhetsstämplade filer når The New York Times och den vid tiden relativt välmående men tämligen lokala tidningen Washington Post. När Times publicerar en artikel baserad på de hemliga dokumenten dras ett drev igång som The Post, under ledning av den ganska oprövade men slipade Kay Graham undrar hur de ska hantera.
När en film regisserad av Spielberg och med Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna får så pass lite press som The Post ironiskt nog har fått börjar man undra. Skeendet som filmen skildrar är minst sagt dramatiskt och samtidigt högaktuellt med den rådande pösmunken i Vita Husets förhållande till pressen. Subgenren "tidningsdrama och/eller thriller" brukar alltid tilltala mig också . Senast var det Spotlight (2016) som lyckades gör en murvelhistoria med känsla. Och det är däri som The Post inte riktigt lyckas. Den mänskliga biten av historien försvinner lite i alla vändningar i historien.
Hanks och Streep är givetvis bra, men ingen av dem förtjänar en Oscarsnominering för sina prestationer. Det känns mer som de prenumererar på dem om de gör en film som ligger över genomsnittet. Det finns scener där de blänker till, såsom Streeps slitning mellan sina gamla familjevänner och att berätta sanningen, men på det hela taget puttrar The Post på utan större tuggmotstånd. Källmaterialet är som sagt mycket intressant, men det känns som det hade behövts mer personlig förankring för att det skulle bli något annat än en mycket kompetent genomförd film som jag kommer ha glömt om några månader. Synd.
Betyg: 3- intensiva dialogscener till bombastisk musik av 5 möjliga
Oscarsgalan 2018: Nomineringarna
You know the drill. Fram tills Oscarsgalan recenserar Skitfinkultur alla filmer som ges ut av bolagen eller hittas på lagliga strömmar. I år är väldigt mycket redan recenserat. Listan uppdateras varje tisdag. Hepp.
Best Motion Picture
The Post
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Phantom Thread
Best Performance By An Actor In A Leading Role
Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)
Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)
Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)
Best Performance By An Actress In A Leading Role
Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)
Best Performance By An Actor In A Supporting Role
Christopher Plummer (All The Money In The World)
Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Richard Jenkins (The Shape Of Water)
Willem Dafoe (The Florida Project)
Best Performance By An Actress In A Supporting Role
Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)
Best Achievment In Directing
Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)
Best Original Screenplay
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Adapted Screenplay
Logan
Molly's Game
The Disaster Artist
Best Animated Feature
Coco
The Boss Baby
Loving Vincent
Ferdinand
The Breadwinner
Best Foreign Language Film
A Fantastic Woman (Spain)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)
On Body & Soul (Hungary)
Best Cinematography
Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water
Best Editing
Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Production Design
Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast
Best Costume Design
Darkest Hour
Phantom Thread
Victoria & Abdul
Best Makeup & Hairstyling
Victoria & Abdul
Wonder
Best Original Score
Phantom Thread
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Best Original Song
"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)
"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)
"This Is Me" (The Greatest Showman)
Best Sound Mixing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Sound Editing
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
Best Visual Effects
Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi
War For The Planet Of The Apes
Best Documentary, Short
Edith+Eddie
Heroin(e)
Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills
Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island
The Last Men In Aleppo
Icarus
Dear Basketball
LOU
Revolting Rhymes Part One
Garden Party
Negative Space
Best Short Film, Live Action
DeKalb Elementary
The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us
My Nephew Emmett
The Silent Child
Regi: Craig Gillespie
Manus: Steven Rogers
Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.
Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment
År: 2017
Längd: 120 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/
Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?
Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.
Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.
I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.
Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga
Regi: Luca Guadagnino
Manus: James Ivory (baserat på André Acimans bok)
Medverkande: Armie Hammer, Timothée Chalamet, Michael Stuhlbarg mfl.
Produktionsbolag: Frenesy Film Company/La Cinéfacture/RT Features mfl.
År: 2017
Längd: 132 min
Land: USA/Italien/Frankrike/Brasilien
Svensk åldersgräns: Btl
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5726616/
Tonårige Elio faller pladask för faderns forskningsassistent Oliver och tvingas brottas med sina känslor för honom samt en framväxande sexualitet. Under en sommar utvecklas Elio och Olivers förhållande till något mer än bara vänskap, men kan det verkligen hålla?
Call Me By Your Name har hyllats av kritiker världen över för sitt porträtt av homosexuell kärlek som vilken kärlek som helst. Jag antar det är en generations- och kulturfråga, men jag kan inte se något speciellt med att göra det år 2017. I alla fall inte om man inte gör det till en bra kärlekshistoria oavsettsexuell läggning hos karaktärerna. Call Me By Your Name är så pass rädd för att trampa fel att den istället blir extremt tillrättalagd och uppriktigt tråkig.
Det har skrivit mycket om de två huvudrollsinnehavarnas kemi. Jag medger att både Armie Hammer och Timothée Chalamet gör mycket fina rollprestationer, men problemet är att de gör det oberoende av varandra. Kemin finns inte där vad jag kan se och det beror allt som oftast på ålderskillnaden. Oliver är ärligt talat en ganska slemmig karaktär som stöter på 17-åringar (sin chefs son dessutom!) och i många scener är han direkt otrevlig. Det är här kemin faller. Det enda jag kunde tänka på var att filmen lika gärna kunde ha "slemmig äldre man stöter på tonåring i två timmar" som undertitel.
Det ser åtminstone vackert ut. Norra Italiens landsbygd är väldigt vacker och man har fångat det väl med fotot. Tyvärr blir det lite för mycket av det ibland och sekvensen när de två huvudpersonerna cyklar ackompanjerade till pianomusik i närmre fem minuter är ett lysande exempel på detta. Nej, Call Me By Your Name är en slemmig kärlekspekoral med vackra omgivningar. Framförallt begår den kardinalsynden att vara tråkig. Det är värre än att vara en genuint dålig film. De kommer man åtminstone ihåg.
Betyg: 2 tekniskt vackra men tomma filmer av 5 möjliga
Regi: Aaron Sorkin
Manus: Aaron Sorkin (baserat på Molly Blooms bok)
Medverkande: Jessica Chastain, Idris Elba, Michael Cera mfl.
Produktionsbolag: Pascal Pictures & Entertainment One
År: 2017
Längd: 140 min
Land: USA/Kina
Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4209788/
Molly Bloom uppfostrades till att vara bäst på vad hon än företog sig. Med den attityden och med stenhård träning var hon en kvaltävling från att ta sig till OS i Salt Lake City. Sen bröt hon ryggen. En livslång dröm försvann och Molly hamnar på olika vägar som värdinna för ett mycket exklusivt pokersällskap i Los Angeles. Efter ett tag gör den gamla attityden sig känd igen - jag skulle kunna driva ett bättre pokersällskap själv. Man måste dock vara försiktig med vem man bjuder in till bordet...
Poker har alltid fascinerat mig, även om min egen erfarenhet främst sträcker sig till spel med vänner och kortare sejourer onlinepoker vid tidpunkterna då borden svämmar över av totala nybörjare. Alltså kan jag tillräckligt mycket om poker för att veta att jag inte kan någonting alls. Därför är filmer som Molly's Game som gjorda för mig.
Efter att konsekvent ha levererat några av de bästa manusen Hollywood har att erbjuda under lång tid gör Aaron Sorkin sin regidebut med Molly's Game. Förvisso har han fantastiska skådespelare att arbeta med och har varit i branschen ett bra tag, men jag är ändå imponerad över hur Sorkins förstlingsverk i registolen är så tajt regisserat! Molly's Game är ett bra exempel på hur en film kan vara lång men ändå behålla nerv och puls även om det inte är en action/fantasy/serietidningsfilm. Det "enda" som krävs är ett bra manus och en regissör som vet vad han gör. Sorkin vet vad han gör.
Jessica Chastain kommer knipa sin tredje Oscarsnominering i och med huvudrollen Molly. Chastains sätt att kunna skifta mellan känslonivåerna till synes sömlöst är återigen hennes starkaste sida och det är absolut så att hon bär Molly's Game på sina axlar. Bland de övriga rollerna märks den alltid lika sevärde Idris Elba i en biroll och den bästa rollprestation Kevin Costner gjort på år och dar.
Har du intresse av poker, spelteori eller mer subtila thrillers är Molly's Game något du bör se. Om du är som jag beger du dig sen ut på nätet och dammsuger forum och tidningsartiklar om vem de olika spelarna vid borden egentligen var bakom sina kodnamn. Resultaten kommer överraska dig.
Betyg: 4 ess av 5 möjliga
Regi: Michael & Peter Spierig
Manus: Pete Goldfinger & Josh Stolberg
Medverkande: Matt Passmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie mfl.
Produktionsbolag: Serendipity Productions & A Bigger Boat
År: 2017
Längd: 92 min
Land: USA/Kanada
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3348730/
När kropparna efter bestialiska mord börjar dyka upp runt om i staden pekar allt på att John "Jigsaw" Kramer har återupptagit sin självpåtagna roll som världens elakaste livscoach. Jigsaw har dock varit död i tio år vid det här laget. Så vem är det som spelar ett nytt spel med livet som insats och med fyra deltagare fastkedjade i en hinderbana till och med din gamle gympalärare skulle tycka var over the top?
Ok, hands down så är Jigsaw en riktig skitfilm, men det är en underhållande skitfilm. Vi är ljusår från det smart skrivna manuset från första filmen nu och Goldfinger & Stolberg slår verkligen knut på sig själva för att presentera chockerande vändningar. Kruxet är bara att man inte ska kunna räkna twisten i en film i den här franchisen när det gått 20 minuter. Vägen dit är dock lika lökig som kul.
Jag har inte riktigt kunnat ta franchisen på allvar sedan Saw III (2006), men det är först med Jigsaw som jag känner att de sista logiska fjällen har fallit från manussidorna och det numera är en ofrivillig parodi. Fast är den egentligen så ofrivillig? Ingen i den här filmen tar den på allvar och spelar sina roller med minsta möjliga ansträngning. Det är lite som skådespelarna säger att "om manuset inte försöker, varför ska vi?".
Så ja, Jigsaw är en brutalt dum film, men den underhåller ändå i och med att filmteamet inte ens orkar bry sig längre. Om det här är framtiden för franchisen så ser jag gärna fler rullar med Jiggsy och hans vidunderliga maskiner.
Betyg: 3 blodiga manicker av 5 möjliga
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 | 6 |
7 | |||
8 |
9 |
10 | 11 |
12 | 13 | 14 |
|||
15 | 16 |
17 |
18 |
19 | 20 | 21 | |||
22 |
23 | 24 |
25 |
26 | 27 | 28 |
|||
29 |
30 | 31 |
|||||||
|