Alla inlägg under mars 2012

Av Ulf - 29 mars 2012 17:50


Författare: Aimee Bender

År: 2010

Sidor: 324

Förlag: Windmill

ISBN: 978-00-9953-8264


När Rose Edelstein fyller nio upptäcker hon att hon har en magisk förmåga - hon kan avgöra människors känslotillstånd genom att äta den mat de lagar. Plötsligt får Rose reda på allt om sin familjs känslor, även sådant hon inte velat veta.


En sak är säker: Aimee Bender kan skriva! Det är sällan jag blir helt såld på språket i en bok (mycket på grund av att jag alltid fokuserar mest på storyn) men jag knockades av Benders språkvändningar och metaforer. Samtidigt är Benders engelska inte en svår engelska och jag skulle definitivt sätta den här boken i händerna på litteraturintresserade tonåringar som intresserar sig för litteratur på språket i fråga.


En annan sak Bender behärskar till fullo är karaktärsporträtt. Protagonisten Rose är en fascinerande karaktär, även om vi främst får följa hur hennes världsbild formas av hennes mystiska talang, inte av henne själv. Det är en genomgående röd tråd i boken - Rose accepterande av vad hon kan göra och hur hon kan använda det till sin fördel. De övriga karaktärerna är även de försiktigt utmejslade, från Rose märklige bror Joseph till hennes hemligt sorgsna mor. Det är genom hela boken ett intressant persongalleri vi får följa.


Anledningen till att jag inte är alldeles utom mig efter Benders bok är dock att den inte leder någonstans. Det är en trevlig resa, vackert språk, intressanta karaktärer men saknar central konflikt. Här finns ansatser till en sådan flera gånger men Benders bok puttrar lite småtrevligt på mot slutet utan att något egentligen händer. Här finns gott om själ men lite påtaglig substans. Om ordvitsen mig tillåts är det till syvende och sist en god men flyktig smak.


Betyg: 3 ledsna citronkakor av 5 möjliga


Av Ulf - 27 mars 2012 20:46



Regi: Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan

Medverkande: Katie Parker, Courtney Bell, Dave Levine mfl.

Produktionsbolag: FallBack Plan Productions

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1610996/


Efter sju års tystnad är Tricia beredd att dödförklara sin man i hans frånvaro. När hennes lillasyster, Callie, bestämmer sig för att bo med henne och se till att hon slutligen kan gå vidare verkar saker och ting till sist peka åt rätt håll. Plötsligt börjar dock Tricia drömma om sin man... och han är inte glad.


Om man ska tro de filmforum jag hänger på har Absentia delat skräckfilmsfansen i två läger. Jag hamnar (som vanligt verkar det) i mitten. Absentia är en bra film, ingen tvekan om det, men den lider något av att inte riktigt våga ta steget fullt ut och vara antingen en "traditionell" skräckfilm eller en psykologisk thriller. Kopplingen till gamla tiders legender om exempelvis troll landar den i det första facket medan de psykologiska förklaringsmodellerna som ges framförallt i filmens första del landar den i det andra.


Det som höjer Absentia är framförallt Mike Flanagans regi och bildspråk. Flanagan har skrivit, regisserat och klippt filmen och den ger helt klart en känsla av att vara en berättares vision. Flanagan har arbetat med små medel, såväl ekonomiska som filmtekniska, men har skapat en helhet som är riktigt snygg. Hans skådespelarregi är även den väldigt bra även om han inte kan rädda den pinsamt dålige Dave Levine som "stereotyp poliskaraktär 1A". De två kvinnliga huvudrollsinnehavarna gör däremot riktigt bra ifrån sig, inte minst Katie Parker i rollen som den något struliga lillasystern, Callie.


Absentia ger mersmak. Jag vill se mer av Flanagan om han får fria händer att jobba såsom han haft här. Ta gärna en titt på postern också. Den är helt underbart kitschig och påminner mig om 80-talets VHS-omslag. Den har dock ganska lite med filmen att göra så bli inte avskräckt.


Betyg: 3+ farliga tunnlar av 5 möjliga

Av Ulf - 24 mars 2012 16:17


Regi: Brad Bird

Manus: Josh Appelbaum & André Nemec

Medverkande: Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot/FilmWorks/TC Productions mfl.

År: 2011

Längd: 133 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1229238/



När ett team från IMF hjälper den legendariske agenten Ethan Hunt fly från ett ryskt fängelse sätts de genast i arbete för att stoppa en svensk fysikprofessor och terrorist från att starta ett kärnvapenkrig. Som om inte det vore nog kan de inte räkna med någon backup från IMF då händelser i Moskva tvingar USA:s president att förneka deras existens och underröja alla bevis på att de existerat.


Jag anser fortfarande att Mission: Impossible (1996) är en sorgligt underskattad agenthistoria. Många kritiska röster höjdes om att den var för förvirrande och lade ut för många falska spår. Jag håller inte med. När jag dessutom nu precis sett den fjärde delen av filmadaptionen från den klassiska tv-serien (1966 - 1973) längtar jag verkligen tillbaka till rävspelet som fanns i den första filmen. Det här är nämligen en actionrulle utan vidare komplexitet. En actionrulle behöver inte vara komplex för att vara underhållande. Tvärtom är de flesta riktigt bra actionfilmer ganska simplistiska i sin handling. Om Mission: Impossible - Ghost Protocol (MIGP) hade satsat på renodlad action kanske den också hade blivit bra. Nu blir det istället en över två timmar lång banalitet som försöker vara smartare än den är. 


Manuset är under all kritik. Logiska luckor varvas med karaktärer platta som pappersark. Det bästa man kan säga om manuset är att vissa actionscener faktiskt är ganska coola. Det blir dock väldigt tröttsamt när actionsekvenserna byggs upp som hållpunkter för resten av historien att samlas kring. Det är en teknik som funkar i Hong Kong-action där filmerna är omkring 90 minuter långa. En film som däremot klockar in på 133 minuter lyckas verkligen inte med samma sak.


Tom Cruise återvänder i sin roll som Ethan Hunt och är fortfarande, vid 50 års ålder, en actionstjärna att räkna med. Jag önskar bara att han kunde sluta springa genom sina filmer. Seriöst, har ni någonsin sett en Tom Cruise-film där han inte har åtminstone en scen där han springer energiskt mot kameran med armarna pumpande vid sidorna? Resten av skådespelarna gör sitt jobb, mer eller mindre. Simon Pegg är mest här som comic relief men lyckas mest vara irriterande. Det är ändå lite kul att skurken både är och spelas av en svensk - Michael Nyqvist. Nyqvist ser ut som en typisk Bondskurk i MIGP och har några ganska schyssta actionscener. Han lär dock inte göra något större avtryck i Hollywood med den här filmen.


MIGP är en ganska trist och långdragen historia med vissa hisnande actionscener. Se den om du har en eftermiddag där alla andra filmer i filmhögen inte lockar. Vänta dig dock inget speciellt.


Betyg: 2 svenska terrorister av 5 möjliga


Av Ulf - 23 mars 2012 23:17



Jag älskar zombiehistorier. Så var den saken ur världen. Zombieapokalypser är en ypperlig backdrop för att utforska såväl etiska dilemman som samhällsuppbyggnad. Jag använde själv en zombieapokalyps som bakgrund till en kurs jag höll i organisation och ledarskap. I min variant fick klassen ikläda sig rollerna som den nya samhällseliten i ett barrikaderat Lund/Malmö-område och lösa olika ledarskapsdilemman som kanske inte alls hade så enkla lösningar längre när hela världen rasat ihop. Zombies fick vara "det yttre hotet" som hindrade eller försvårade för kursdeltagarnas karaktärer att ta sig utanför sitt närområde. På det hela taget funkade det ganska okej. Huvudsyftet gick hem i alla fall - att från en tabula rasa-lik värld med ett direkt hot utforma och leda ett samhälle. Resultatet som båda grupperna kom fram till? Diktatur i övergång till demokrati.


Andra säsongen av The Walking Dead avslutades förra veckan och utöver de två sista avsnitten har det varit en riktigt seg historia. Den stora skillnaden mellan serieförlagan och tv-serien är tempo och porträttet av just ledarskap i allmänhet och Ricks sådant i synnerhet. Istället för att som i serien bli en moraliskt ambivalent karaktär som hela tiden balanserar mellan den starkes rätt och gruppens röst blir han i tv-adaptionen en väldigt svag kliché till ledare. Tyvärr drar detta ner hela serien på en nivå som jag hoppas att man kommer rätta till i nästa omgång. Under andra säsongen har vi fått se fantastiska storylines som "jakten på preventivmedel" eller "jakten på den försvunna karaktären i skogen". Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte tittar på The Walking Dead för att den är bra utan för att den skulle kunna vara helt fantastiskt bra. Sättet att göra det på är att skita ner Rick ordentligt. Nu!


Tillbaka till mina adepter. Deras val av en diktatur i övergång till folkstyre är fullkomligt logisk. Utan fungerande samhällsfunktioner faller det demokratiska systemet sönder och samman om allt ska vara en majoritetsomröstning. Samtidigt verkade alla vara samstämmiga i det faktum att demokrati var något att kämpa för och sträva mot. Det är det här jag också ser i serieförlagan till The Walking Dead - logisk utveckling. Först säkerhet och stabilitet (att inte bli uppkäkad av zombies) sen demokrati.


Eller som en elev utbrast efter några genomgångar och dilemman: "Det här funkar ju för fan inte! Ska vi debattera färgen på flaggan när någon försöker äta upp oss?". Översatt till The Walking Dead: "Y u become soap opera?!"

Av Ulf - 21 mars 2012 22:09



Dagens mest omtalade uttalande på nätets filmsidor är den prognos som Disney har gjort för sin senaste mastodontproduktion, John Carter (2012). Enligt ett pressmeddelande kommer filmen troligen gå back med 200 miljoner dollar. Om denna siffra visar sig stämma kommer John Carter slå sig in på listan av de största ekonomiska flopparna genom alla tider med en förlust på cirka 80 procent av filmens budget. Jag har inte hunnit se filmen än, men den ska enligt rapporter vara en helt okej matinérulle. Men om man spelar högriskspel med en franchise de flesta inte ens hört talas om bör man inte bli förvånad när det biten en i röven. Nej, istället bör man kanske ta en titt på nedanstående lista. De listade filmerna har ganska imponerade track records och bevisar återigen att det är en idé, smart genomförande och manus som spelar roll - inte hur mycket pengar man slänger på ett projekt. Alla siffror i dollar.


The Evil Dead (1981) - Budget: 375 000, Vinst: 29,4 miljoner

Primer (2004) - Budget: 7 000, Vinst: 565 000

Saw (2004) - Budget: 1,2 miljoner, Vinst: 103 miljoner.

Once (2006) - Budget: 150 000, Vinst: 19 miljoner + 1 Oscar

Open Water (2003) - Budget: 500 000, Vinst: 52,1 miljoner

Friday The 13th (1980) - Budget: 550 000, Vinst: 59,7 miljoner

Napoleon Dynamite (2004) - Budget: 400 000, Vinst: 46 miljoner

American Graffiti (1973) - Budget: 770 000, Vinst: 140 miljoner

Halloween (1978) - Budget: 325 000, Vinst: 70 miljoner

Night Of The Living Dead (1968) - Budget: 114 000, Vinst: 30 miljoner

Rocky (1976) - Budget: 1 miljon, Vinst: 225 miljoner + 3 Oscars

Super Size Me (2004) - Budget: 65 000, Vinst: 29,5 miljoner

My Big Fat Greek Wedding (2002) - Budget: 5 miljoner, Vinst: 368 miljoner

Mad Max (1979) - Budget: 200 000, Vinst: 100 miljoner

The Blair Witch Project (1999) - Budget: 35 000, Vinst: 248,3 miljoner


Så ja... uhm... Hollywood? När ni hämtar upp nästa indieregissör kanske ni borde kika på den här eller en liknande lista och begränsa budgeten istället för att utöka den? Det verkar ju funka rätt bra...

Av Ulf - 20 mars 2012 21:53



Regi: Tobe Hooper

Manus: Tobe Hooper & Kim Henkel

Medverkande: Marilyn Burns, Paul A. Partain, Gunnar Hansen mfl.

Produktionsbolag: Vortex

År: 1974

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0072271/


Syskonparet Sally och Franklin beger sig ut på en roadtrip i Texas tillsammans med några vänner. Destinationen är deras farfars gamla hus, men gruppen blir snart varse om att det händer märkliga saker i den lilla staden. Någon gräver upp nyligen begravda människor och poserar dem som konstverk. Och det blir bara märkligare ju längre dagen går...


The Texas Chainsaw Massacre (hädanefter kallad TCM) är troligen den mest mytomspunna skräckfilmen någonsin. Från det väldigt tillrättalagda avsnittet av SVT:s debattprogram Studio S till totalförbud i Sverige och många andra länder har myten om TCM bara vuxit. När EU-lagstiftning tvingade den svenska filmcensuren att släppa filmen fri (mer komplicerat än så, men det får duga i skrivande stund) fick allmänheten till sist chansen att se vad allt bråk rörde sig om. TCM är en av de främsta skräckfilmer jag sett, men inte är det splatterfesten moralens väktare påstådde att den var.


Anledningen till att TCM än idag, efter snart 40 år, fortfarande är ytterst drabbande är att den inte fokuserar på fysiskt våld utan på det vi inte riktigt får se. Visst kan man argumentera för att detta främst var för att möta filmens väldigt låga budget, men hur det än var med den saken funkar det ypperligt. Eftersom filmen gjordes för små medel har den en väldigt "äkta" look. Det fanns helt enkelt inte pengar till någon större efterproduktion så allt var tvunget att sitta perfekt direkt när det filmades. Det märks. Likaså märks det hur skådespelarna ofta mådde riktigt dåligt på grund av värmeböljan som rådde när filminspelningen pågick. Denna värmebölja skrevs också in i manus och ger allt en väldigt torr, sprucken ton som inte hade gått att replikera lika snyggt med filter eller dylikt.


Skådespelarna är verkligen upp och ner, med de flesta birollsskådespelare pendlande mellan okej och ganska dåliga. De större rollerna är däremot riktigt välspelade. De två som stjäl showen är Paul A. Partain som den väldigt gnällige Franklin och Jim Siedow vars karaktär jag inte kan beskriva på ett bra sätt utan att spoila för er som inte sett filmen. Kombinerat med ett välgenomtänkt bildspråk, ett riktigt kusligt soundtrack (bestående av ljud från slakthusmaskiner) och en visionär regi av Tobe Hooper är TCM fortfarande ett måste för skräckdiggaren. Det är en av de viktigaste och mest stilbildande filmerna i genren och är alltså inte bara av historiskt intresse utan fortfarande riktigt jävla bra. Se!


Betyg: 5 motorsågsdanser av 5 möjliga


Av Ulf - 18 mars 2012 22:10

 


Regi: Roman Polanski

Manus: Yasmina Reza & Roman Polanski (baserad på Rezas pjäs Le Dieu de carnage)

Medverkande: Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz & John C. Reilly

Produktionsbolag: SBS Productions/Constantin Film Produktion/SPI Film Studio mfl.

År: 2011

Längd: 80 min

Land: Frankrike/Tyskland/Polen/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1692486/


Föräldrarna i två familjer träffas för att reda ut vad som egentligen hände när sonen i den ena familjen slog en trädgren i huvudet på sonen i den andra familjen. Ett försök att lösa saken på ett civiliserat sätt blir allt mer katastrofartat och frågan är om det egentligen är barnen som har problem?


Jag skulle se en kortfilmsfestival idag men landade i fel salong. Det visade sig vara en lyckoträff för jag vet inte när jag skrattade så här mycket åt en film sist. Yasmina Rezas porträtt av två totalt vedervärdiga föräldrapar är något av det roligaste jag sett på år. De listade skådespelarna är också de enda som medverkar i filmen. Den utspelar sig på en och samma plats, i realtid, i 80 minuter men jag har sällan sett ett så händelsespäckat kammarspel. Det påminner mig om Oscar Wilde i sina bästa stunder med dialog att dö för och skådespelarinsatser långt utöver det vanliga. Av de fyra skådespelarna har tre vunnit Oscars för sina skådespelartalanger och den fjärde (Reilly) har varit nominerad. Då vet man att man har en ganska djup talangpool att ösa ur. Det är svårt att välja en favorit, men om jag ändå skulle göra det skulle det nog ändå bli Christopher Waltz som världens störste cyniker.


På grund av Roman Polanskis juridiska status i USA fick det här bli en europeisk samproduktion. Det är synd eftersom filmen troligen skulle fått än mer uppmärksamhet äv gemene man om den gjorts i USA. Polanaki visar för övrigt upp en mästerlig skådespelarregi som än en gång fastställer hans status som en av de nu levande stora filmregissörerna. Polanski har även medverkat i adaptionen av Rezas pjäs och den väldigt rappa och snabba dialogen är otroligt skön. Framförallt lyckas Polanski och Reza med mycket små medel visa observationer om allt från förhållande och white guilt till manlighetsbilder och människans natur.


Som ni märker är jag helt knockad. Det här måste ni bara se. Humor svart som natten, fantastiska skådespelare och ett manus jag skulle sälja min högra arm för att ha skrivit.


Betyg: 5 smulpajer med oanade konsekvenser av 5 möjliga


Av Ulf - 17 mars 2012 21:47



Regi: Frank Oz

Manus: Howard Ashman (baserat på Charles B. Griffiths manus till filmen med samma namn samt musikalen med samma namn)

Medverkande: Rick Moranis, Ellen Greene, Vincent Gardenia mfl.

Produktionsbolag: The Geffen Company

År: 1986

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0091419/


Seymours kombinerade arbetsplats och hem har sett bättre dagar. Det är helt enkelt inte så lätt att vara florist i slummen. När Seymours chef hotar slå igen affären visar Seymour honom hans senaste fynd, en tidigare okänd växt han döpt till Audrey II. Det finns bara ett problem - Audrey II måste ha blod för att överleva. Kanske kan Seymours arbetskamrat och tillika kärleksintresse, Audrey (I), tänka sig skiljas från sin sadistiske pojkvän för affärens bästa? Eller?


Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att se om den här filmen efter gårdagens inlägg. Frank Oz, mest känd som skapare av Mupparna och Yoda, har regisserat en version av Howard Ashmans musikal som ligger väldigt nära scenversionen. Allt som är bra i scenversionen (se den om ni har chansen!) är med, från sångnummer till scenografi. Skådespelarna är fantastiska med en Rick Moranis i nördig högform som Seymour och en precis lagom mjäkig Ellen Greene som Audrey. Även birollerna är imponerande med inhopp från bland andra James Belushi och Bill Murray. Ni kan nog gissa vem som är min favorit med tanke på gårdagens inlägg. Steve Martin har inte så många scener men de han har är komediguld. Den Oscarsnominerade musiken (även nominerad för specialeffekter) är även den en höjdare och jag utmanar er att inte nynna på soundtracket i några dagar efter du sett filmen! Levi Stubbs från The Four Tops gör en väldigt bra röst till Audrey II, något som inte minst märks i sångnumren.


Så långt allt som är bra. Det finns några anledningar till att Little Shop Of Horrors i filmad variant inte är en klar femma. Framförallt är det vissa scener som känns malplacerade och är mest där för att visa upp vilka skådespelare de kunde få med. Bland annat är Bill Murrays scen bara långdragen och saktar ner tempot i en film som annars går i raketfart. En film som är 94 minuter lång kan inte ha flera minuter långa scener som inte för handlingen framåt och som inte ens är underhållande. Scenversionen är fortfarande ett strå vassare, men det här är ändå en film du definitivt bör se om du gillar kitschig skräck eller science fiction från 50-talet eller för den delen musikaler.


Betyg: 4+ mean green mothers from outer space av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7 8 9
10
11
12
13 14
15
16 17 18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards