Alla inlägg under augusti 2017

Av Ulf - 30 augusti 2017 21:45

 


Regi: Trey Edward Shults

Manus: Trey Edward Shults

Medverkande: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/A24

År: 2017

Längd:  91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4695012/

 

Paul och Sarah har lyckats fly från den farsot som sveper över världen tillsammans med deras son Travis. Livet i de amerikanska skogarna går sin gilla gång, även om de ständigt måste kolla varandra efter tecken på sjukdom. Deras liv vänds dock upp och ner när Will, en deperat man på jakt efter förnödenheter till sin familj, bryter sig in i deras hem.

 

It Comes At Night har prisats av flertalet kritiker och tillhör den handfull skräckfilmer som går upp på svenska biografer varje år. Därför hade jag också ganska högt ställda förväntningar på Trey Edward Shults film. Det börjar också bra med skådespel klart över medel, riktigt snyggt kameraarbete och trovärdiga karaktärer. Någonstans runt timmesstrecket började jag dock ana oråd. Skulle inte manuset ha en poäng också?

 

Manuset till It Comes At Night är lågmält och långsamt. Det är inget fel med det i sig, men ett manus som inte siktar på ren underhållning måste också ha någonting att komma med. Shults manus vill gärna visa på överlevnadsvinkel i en värld som gått rent åt helsike, men vad den egentligen bara lyckas med är att peka på att medmänsklighet i extrema situationer är fel och gott så ungefär. Det finns knappt någon problematisering över valen karaktärerna gör och ingen oväntad utveckling. Istället rullar filmen på till ett slut som alla kunde se från bildruta ett. Det är en snygg men tom film som lämnar mycket till övers att önska.

 

Betyg: 2 tråkhistorier i tråkskogar av 5 möjliga

Av Ulf - 29 augusti 2017 21:30

 


Regi: Douglas Petrie & Marco Ramirez (creators)

Manus: Douglas Petrie & Marco Ramirez (head writers/showrunners)

Medverkande: Charlie Cox, Krysten Ritter, Finn Jones mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/ABC Studios/Marvel Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  400 (8 x 50) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4230076/

 

Matt "Daredevil" Murdock, Luke Cage, Jessica Jones och Danny "Iron Fist" Rand har alla haft mer eller mindre med skuggorganisationen The Hand att göra. När The Hand hotar New York med sina planer inser de fyra hjältarna att de har en gemensam fiende. Danny tycks vara nyckeln till The Hands planer, men även Matt får en obehaglig överraskning med ett besök från bortom graven. Nu måste de fyra stoppa The Hand innan vad de än planerar förstör staden de svurit att beskydda.

 

Jag var väl inte upp över öronen förväntansfull över den slutgiltiga team-upen mellan Netflix fyra Marvelhjältar. Anledningen är att kvaliteten gått neråt efter halvtid. Man började med två lysande serier om Daredevil respektive Jessica Jones, trampade lite vatten med Luke Cage för att till sist avsluta med en Iron Fist som var en tämligen stor besvikelse. The Defenders landar någonstans i mitten. Det är inte en dålig serie, men den lyfter inte förrän mot slutet. Framförallt känns den kort.

 

Istället för de 13 avsnitt som Netflix brukar stoltsera med när det gäller de här serierna landar The Defenders på åtta. Jag förstår att det har med budget att göra, men serieberättandet blir lidande av den kortare speltiden. Karaktärsutvecklingen får ta mest stryk, med en väldigt underutnyttjad Jessica Jones och nästan lika underutnyttjad Luke Cage. Istället är det Daredevil och Iron Fist som styr handlingen - på gott och ont. Matt Murdock är en intressant karaktär (och om ni läser bloggen vet ni att han är en av mina favoritkaraktärer i Marvel överhuvudtaget) och hans plot line med Elektra vandrar vidare som en av seriens höjdpunkter. Iron Fist är... mindre intressant. Danny Rands eviga "I am the immortal Iron Fist!" blir tjatigt efter ett tag och han verkar som den klart svagaste av hjältarna när han inte använder sina krafter - vilket han gör väldigt inkonsekvent. Bäst är Jessicas kommentar på tidigare statement: "Which he will tell anyone who will listen..." Du tog orden ur mun på mig.

 

Skurkgalleriet, tidigare så bra, är inte heller något att hurra för. Tidigare starka karaktärer som varit genuint hotfulla och mystiska förminskas här till grälande småungar som man undrar hur de kunnat dra åt samma håll så länge som de gjort. Mest märks detta tyvärr hos en av mina favoritskurkar i serierna, Madame Gao, som gått från krutgumma och gangsterboss till halvvresig surkart.

 

Trots att jag inte är helt hemma med alla karaktärerna gör samtliga skådespelare bra insatser. Ingen slår dock Krysten Ritter i rollen som den försupna privatdeckaren Jessica Jones. Ritter är ett typexempel på att om du gör en roll till din egen så kommer också den komiska timingen sitta perfekt. Det finns betydligt mer namnkunniga skådespelare i ensemblen, inte allra minst Sigourney Weaver, men Ritter är ett snäpp ovanför dem alla.

 

Som sig bör med Netflix Marvel-serier är även The Defenders en snygg produktion, även om man gärna överdriver färgkodningen lite grann. Det är just det som är problemet med den här serien i allmänhet - det är antingen lite för mycket eller lite för lite. Personligen hade jag hellre sett att man hade väntat med den här serien tills nästa stora kronologiska händelse för Daredevil (om de inte gör den till säsong 3 blir jag djupt förgrymmad...) eftersom man då skulle kunna få The Defenders till en mycket mer känslomässig historia. Då hade man kanske också haft budget och intresse att göra en fullängdssäsong. The Defenders gör mycket bra, men faller på målsnöret i jämförelse med de andra Netflix-versionerna av Marvels hjältar... Okej, inte Iron Fist kanske.

 

Betyg: 3+ handtekniker (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga

Av Ulf - 25 augusti 2017 22:45

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Charley Parlapanides/Vlas Parlapanides/Jeremy Slater (baserat på Tetsurou Arakis anime)

Medverkande: Nat WolffWillem DafoeLakeith Stanfield mfl.

Produktionsbolag: Lin Pictures/Vertigo Entertainment/Netflix

År: 2017

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1241317/

 

Light Turner har haft ett tufft år. Hans mor har gått bort i en bilolycka där föraren gick fri på grund av att han hade kontakter och i skolan är han långt ner på den sociala stegen. En dag hittar Light en bok med titeln "Death Note" på skolgården. När han öppnar boken får han kontakt med en demonliknande figur, Ryuk, som berättar för honom att vem han än skriver ner namnet på kommer dö. När det tillsynes galna förslaget faktiskt fungerar och Light inser att det inte är en dröm föds tanken på vad han kan göra med sina nyvunna krafter. Fast kan man spela Gud utan konsekvenser?

 

Death Note (2006) tillhör de bättre animeserierna jag sett de senaste tio åren eller så. Baserad på Tsugumi Obhas manga med samma namn lyckades serien ta upp komplexa teman i en absurd verklighet. Det är klart, fram mot slutet tappade den fokus och de efterföljande uppföljarna ska vi inte tala om. Med den här versionen är grundstoryn amerikaniserad för första gången och tja, det är vad man väntar sig.

 

Att trycka ihop närmre 900 minuters storytelling till en 101 minuter lång film är ett företag som är dömt att misslyckas. Trots det gör de tre manusförfattarna ett väldigt bra jobb med en till synes omöjlig uppgift. Därmed inte sagt att det skulle gjorts. Death Note var i sin originalform något långdragen och körde både ett och två varv för mycket. Här går det istället på tok för snabbt. Ett mellanting, en miniserie, hade varit en mycket bättre väg att gå. Som manuset är nu är det okej, men inte mer. Det finns även en och två stora logiska luckor som man inte lyckas fylla.

 

Då är regin bättre. Adam Wingard är rätt man för den här produktionen då han har en osviklig fingertoppskänsla för att få sina filmer att se sjukt coola ut utan att det slår över till kitsch. Han fortsätter även sin tradition med att göra action- och skräckrullarna med de bästa och mest oväntade soundtracken. Wingard går från klarhet till klarhet, men jag vette fanken om jag ens vill att han börjar jobba med mer budgettunga saker. Han har hittat sin nisch och när han gör den så bra bör han stanna där ett tag.

 

Skådespelarmässigt är Death Note en riktig blandning. Tyvärr lyckas inte de två huvudrollerna, Nat Wolff (Light) och Margaret Qualley som Lights medbrottsling/flickvän Mia, leverera något särskilt minnesvärt. De två som man istället bör hålla ögonen på är Lakeith Stanfield som den excentriske detektiven "L" och en riktig homerun när det gäller castingen av rösten till Ryuk - Willem Dafoe. Faktum är att jag alltid tänkte på Dafoe när jag såg animen, så jag undrar vilket som kom först i det här fallet: hönan eller demonen?

 

Death Note blandar och ger, men om inget annat kommer den säkert bli inkörsport till originalversionen för många. Ja, originalversionen är bättre, men det här är till syvende och sist inte oävet alls.

 

Betyg: 3+ äpplekäkande demoner av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2017 21:15

 


 

Regi: Bill Watterson

Manus: Steven Sears & Bill Watterson

Medverkande: Nick ThuneKirsten VangsnessMeera Rohit Kumbhani mfl.

Produktionsbolag: Butter Stories/Dave Made An LLC/Foton Pictures

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4457344/

 

Annie kommer hem efter en affärsresa och hittar sin partner Dave fången i en labyrint av kartong han byggt över helgen. Ja, faktum är att Dave är vilse i sin egen skapelse som tycks ha fått eget liv. Efter att ha varnat alla vännerna som försöker hjälpa honom att inte gå in i den farliga skapelsen får Dave erfara att hans vänner mest tror att han fått ett nervöst sammanbrott och de tänker dra ut honom därifrån. Men Dave har rätt - labyrinten är mycket större på insidan är från utsidan och den tycks vara bebodd...

 

Ibland är det så enkelt att hitta en film man vet att man kommer gilla. Bara titeln och konceptet sålde mig direkt. Vem byggde inte fort och kojor när de var små? Jag hade åtminstone tre eller fyra skogskojor med kompisarna och regniga lördagar åkte kuddar och lakan fram förr eller senare. Poängen är att kojor, fort och labyrinter är stapelvaror från mångas barndom och vem ville inte att ens byggen faktiskt skulle bli stora nog att man kunde vandra omkring i dem?

 

Dave Made A Maze är på gott och ont en independentproduktion så det skriker om det. Fördelarna överväger definitivt nackdelarna, men som så ofta i indiefilm med fler än en handfull skådespelare är det väldigt varierat i talang. Tyvärr märks det som mest i rollen som får mest scentid, Meera Rohit Kumbhani i rollen som Annie. Kumbhani pendlar mellan att vara riktigt bra till att inte kunna få fram en känsla om så någon hade slagit henne i ansiktet. Överlag fungerar skådespelet okej, men är inget att skriva hem om.

 

Istället är det manuset som lyser. Det märks verkligen att Steven Sears & Bill Watterson älskar 1980-talets äventyrsfilmer och proppar sitt manus full med både subtila som icke-subtila filmiska citat från eran ifråga. Dialogen är rolig och flertalet scener fick mig att skratta högt. Framförallt har Sears & Watterson fångat den förkärlek för detaljrikedom som utmärker äventyrsfilm från 80-talet. Det finns alltid något på gång i varje bildruta och du lär inte bli uttråkad. Det enda som haltar lite i manuset är slutet som känns lite väl abrupt.

 

Dave Made A Maze är ett kärleksbrev till alla 80-talister med sin estetik hämtad från kitschiga barbarfilmer och rollspel. Givetvis är allt gjort i papp och specialeffekterna är enkla men ack så charmiga med en mix mellan stop motion och ytterst lite CG. Inte en perfekt film på något sätt, men en blivande indiekultrulle.

 

Betyg: 4 high fives av 5 möjliga

Av Ulf - 19 augusti 2017 13:30

 


Regi: Ruben Östlund

Manus: Ruben Östlund

Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West mfl.

Produktionsbolag: Plattform Produktion/Arte France Cinéma/Coproduction Office mfl.

År: 2017

Längd: 145 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4995790/

 

På väg till visningen av Ruben Östlunds Cannes-vinnare The Square händer något. Vid Botulfsplatsen i Lund tappar en grönsakshandlare fyra lådor med sallad och tomater från en handkärra. Tomaterna rullar åt alla möjliga håll, salladen lägger sig snällt på kullerstenen. Jag och många andra blir vittne till vad som händer. Ett enkelt dilemma om att hjälpa eller ignorera uppstår. Det ska senare visa sig att det är en huvudkonflikterna i The Square som utspelar sig i mikroversion framför mig.

 

The Square låter oss följa Christian, konstnärlig ledare på ett museum för modern konst. Med sviktande besökarantal och en stor donation i fickorna vill Christian att hans nästa projekt, The Square, ska bli något alldeles speciellt. Projektet inriktar sig på altruism och ställer frågan om vi faktiskt kan sätta oss själva i andra rummet när någon uttryckligen ber oss om hjälp? Projektet spiller dock över i livet utanför jobbet för Christian när han blir bestulen. Kan han efterleva sin egen amibtion med The Square och för den sakens skull - hur kan ett konstprojekt ta sig genom dagens mediebrus?

 

Ruben Östlund är Sveriges just nu främste filmskapare. Guldpalmen åsido vet jag inte någon annan som kan göra så fruktansvärt jobbiga filmer som tvingar oss att ta ställning som samtidigt är så roliga. Mer än något annat av hans tidigare verk innehåller The Square en lång rad olika dilemman som spelar på allt ifrån sexualmoral till flockdjursmentalitet. Samtidigt är det en bitande satir över både media och kultursfären. Den eviga frågan om hur långt kan man gå i konstens namn väcks till liv på åtskilliga plan. För att ge filmen ytterligare en dimension finns konstverket The Square på riktigt. Originalet är uppfört i Värnamo och är, precis som i filmen, en fysisk ruta där du kan ställa dig varpå förbipasserande förväntas fråga om du behöver hjälp med något.

 

Som ni märker är The Square en film med väldigt många lager. Den klassiska dramatiska kurvan finns där endast i bakgrunden (med en fejkperipeti mot slutet som gör ont) och det är istället de etiska valen som spelar huvudrollen. Som så många andra av Östlunds alster är The Square både fysiskt och psykiskt påfrestande att se. Som en ondskefull Roy Andersson guidar Östlund oss på en resa genom Stockholms finkulturella landskap och pekar på det absurda i mycket av det. Här finns många scener som stannar hos dig, men kanske främst av alla är den där apimitatören Terry Notary löper amok under en galaöppning.

 

Det är en scen som vevats ett antal gånger i kulturprogram, men den går inte att göra rättvisa om man inte ser den i sin kontext. Scenen är bland de obehagligaste jag sett på länge då den verkligen sätter fingret på bystander-effekten . När går något tillräckligt långt för att vi ska bryta flockmentaliteten och agera? Mitt sällskap för kvällen, som haft diverse jobbiga händelser i livet de senaste åren, kände ett väldigt obehag då Östlunds människokännedom verkligen får oss som tittare att sätta oss in i karaktärernas situation. Som Östlund sa i det till visningen efterföljande samtalet vill han kunna identifera sig med alla karaktärerna i en scen. Det är först då han kan tro på den. Det märks verkligen då Östlunds skickligt navigerar förbi våra psykologiska spärrar och träffar rätt i både hjärta och reptilhjärna.

 

Vår individualitet utan hänsyn till flocken räddar dagen samtidigt som den i andra, mer vardagliga, sammanhang kanske fungerar tvärtom och får oss att inte vilja se eller agera. Östlund kontrasterar den extrema situation som Notarys karaktär Oleg målar upp med den mycket mer vardagliga situationen när vi blir ombedda om en krona eller två från en tiggare. Var ligger ansvaret här? Hos individen eller på samhällsnivå? Östlund ställer alla dessa frågor, men är sen en så pass god människokännare att han visar upp situationer där brist på agerande faktiskt ger positiv effekt (i alla fall i ett kort perspektiv) medan agerande bestraffas. Christians agerande när han blir bestulen är ett bra exempel på det sistnämnda. Genom att gripa in i en potentiellt farlig situation blir han istället för hyllad rånad.

 

Även rent filmiskt är The Square utsökt. Fotot är fantastiskt och kameraarbetet imponerande, i synnerhet gällande de Vertigo-inspirerade scenerna. Skådespelarna är samtliga mycket duktiga i sina roller.Claes Bang gör en bra huvudroll, men den som lyser ännu lite starkare är Elisabeth Moss som kulturreportern som Christian får på halsen. Sexscenen mellan dem är otroligt roligt jobbig att se.

 

Så hur gick det då med grönsakshandlaren? Ställde sig folk bara och tittade? Jag och två andra killar ryckte in. En liten gest av vänlighet räcker långt och belönar både dig själv och den du hjälper. Det kostar inget heller. Hjälp skiten ur varandra!

 

Betyg: 5 apor på amfetamin av 5 möjliga

Av Ulf - 16 augusti 2017 21:45

 


Regi: Adam Orton

Manus: Rob Merritt

Medverkande: Kate VernonEd Begley Jr.Debra Wilson mfl.

Produktionsbolag: MORE Productions/WeatherVane Productions

År: 2017

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd,

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3831344/

 

Amelia Summerland lever ett idylliskt liv tillsammans med sin make Carter när tragedin slår till. Utan förvarning faller Amelia i koma. Två år senare kontaktas Carter av ett företag som håller på att utveckla en teknik för att föra över mänskliga tankebanor till robotar. Carter går med på förslaget att använda Amelia som testpilot för projektet, men frågan är om Amelia egentligen är vem hon en gång var?

 

Det har gjorts åtskilliga filmer om artificiell intelligens och de etiska problemen med detta. Amelia 2.0 tar en lite annan väg genom att ställa frågan om huruvida något av det som gör oss till oss själva skulle försvinna om vi laddar upp oss i en dator? Tanken är fascinerande och vi kommer möjligen någon gång i framtiden ställas inför samma etiska val som filmen presenterar. Då hoppas jag bara att livet 2.0 är bättre skrivet än den här soppan... eller att vi åtminstone får lite Ghost In The Shell-stuk.

 

Det går inte att ta miste på att Amelia 2.0 är en amerikansk produkt. Givetvis finns här med en högersenator som åberopar Gud som en slags domare över vetenskapen. Visst, för all del, det är ett intressant argument om man faktiskt utforskar det istället för att styvnackat hålla sig till tesen att "det är så för att Gud säger så!". Intressant nog kommer jag inte ihåg någonting om teknologisk singularitet från Bibeln.

 

Rob Merritts manus, vilket också är hans första, håller sig ytligt och fördjupar sig inte överhuvudtaget i några frågeställningar. När dessutom skådespelarna är totalt värdelösa, i synnerhet Angela Billman som Amelia, kan jag inte ge den här filmen annat än en etta i betyg. Frågorna den tar upp är viktiga, men de förtjänar mycket bättre än det här. Skräp.

 

Betyg: 1 åberopande av Gud av 5 möjliga

Av Ulf - 15 augusti 2017 22:45

 


Regi: Michael O'Shea

Manus: Michael O'Shea

Medverkande: Eric RuffinChloe LevinePhyillicia Bishop mfl.

Produktionsbolag: Transfiguration Productions

År: 2016

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5039088/

 

Milo är inte riktigt som alla andra. Förutom sociala svårigheter har han en sjuklig besatthet av vampyrer och lever dessutom ut sina fantasier med bloddrickande av intet ont anande offer. När en ny tjej i Milos ålder, Sophie, flyttar in i lägenhetshuset verkar det som att han äntligen har hittat en vän. Men kan Milo kombinera vänskapen med sitt blodiga intresse?

 

Det här var så lovande. En produktion som verkade vilja utforska de sociala svårigheterna i USA:s mindre bemedlade områden och dessutom bygga en så pass realistisk vampyrmyt som möjligt. Med de senaste årens våg av riktigt bra filmer på socialrealistiska teman från USA hade jag ganska stora förhoppningar på att The Transfiguration skulle göra något nytt och fräscht av vampyrgenren. Vad Michael O'Shea istället har lyckats med är att suga ut allt hjärta ur Låt den rätte komma in (2008) och försöka försätta den i New Yorks slumområden. Det funkar inte särskilt bra.

 

Att O'Shea har mer än sneglat på Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists bok står klart när han låter sina karaktärer diskutera den. Där Lindqvists karaktärer ofta är sympatiska är däremot O'Sheas mest trasiga utan egentlig riktning. Det är klart att det kanske blir mer realistiskt (som Milos hela tiden tjatar om), men det är knappast bättre rent berättarmässigt. Istället får vi en berättelse som släpar sig fram över 97 minuter utan egentlig karaktärsutveckling. Det måste dock sägas att skådespelet, i synnerhet av Eric Ruffin som Milo, är riktigt bra.

 

Gott skådespel är dock ingen anledning till att se The Transfiguration. Det var en lovande premiss och film som inte kunde leverera annat än små ljusglimtar i ett annat alltför tomt skal. Synd.

 

Betyg: 2- vampyrer i solljus av 5 möjliga

Av Ulf - 13 augusti 2017 22:45

 


Regi: Liam Gavin

Manus: Liam Gavin

Medverkande: Mark HubermanSusan LoughnaneSteve Oram mfl.

Produktionsbolag: Samson Films/Tall Man Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: Irland & Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4805316/

 

Sophia Howard har inte kunnat komma över sin sons död och anlitar den mycket motvillige ockulisten Joseph Solomon för att få kontakt med sitt barn i eftervärlden. Det rör sig dock inte om en enkel seans eller liknande utan Sophia tvingas underkasta sig månader av komplicerade magiska riter för att ens ha en chans att lyckas. Men vet Solomon egentligen vad han pratar om?

 

Trots att den här filmen får en svag fyra i betyg är det något av det jag sett på sistone som gjort mig mest besviken. Anledningen är slutet, som jag givetvis inte ska spoila. Fram tills 95 minuters-strecket är nämligen A Dark Song något av det främsta jag sett i skräcksubgenren ockultism. Vanligtvis är filmer på temat så långt ifrån de klassiska riterna och attributen man kan komma, men Liam Gavin har verkligen gjort sin läxa. För mig, som hade ett väldigt stort intresse av sådant här för en tio - femton år sedan, är det en högtidsstund. Det är fjärran från spektakulära effekter och flygande vålnader och handlar mycket mer om personlig underkastelse och viljestyrka.

 

A Dark Song är först och främst ett kammarspel mellan Sophia och Solomon. Båda är väldigt bra castade, men det är Steve Oram som stjäl showen som den lika obehaglige som fascinerande ockulisten. Som tittare vet du aldrig riktigt var du har honom. I ena sekunden är hans högst motvillig att ens hjälpa Sophia för att skifta och bli på gränsen till paranoid och manisk. I ett mindre välskrivet manus och med en sämre skådespelare hade det blivit till en väldigt splittrad upplevelse. Gavins manus lyckas dock balansera Solomons motivation för sina handlingar perfekt. Han är inte en trevlig bekantskap, men har får sitt jobb gjort.

 

Med ovan beskrivna skådespelare, manus och en återhållsam och stram regi lyckas Gavin skapa en djup obehagskänsla. Enkla men effektiva medel såsom ett mycket bra ljudspår och soundtrack gör också sitt till. Sen var det bara det där med slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag verkligen skulle uppskattat ett mycket mer ambivalent slut. Den suspens som byggts upp under filmens inledande 95 minuter skjuts effektivt i sank och även om jag kan förstå valen som Gavin gör för sina karaktärer kan jag absolut inte hålla med om dem från ett berättarperspektiv.

 

Trots min kritik mot slutet är A Dark Song mycket sevärd. Förvänta dig inte en skräckfilm med jump scares eller snabbt tempo bara. Det här är tämligen långsamt, krypande och tar sig in under huden på dig.

 

Betyg: 4- kan vi klippa om minut 95 - 100? av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards