Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Torsdag 14 jan 11:40


Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Anthony Mackie, Jamie Dornan, Katie Aselton mfl.

Produktionsbolag: Patriot Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Love & Death Productions

År: 2019

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9016974/

 

Steve och Dennis arbetar som ambulanssjukvårdare i New Orleans och börjar stöta på märkliga överdoser av en ny designerdrog kallad Synchronic. Saker och ting har få eller inga logiska förklaringar till ställena de kallas till. Varför har en pundare ett guldmynt från 1721 skräpandes på golvet? Varför sitter de en sabel intryckt i väggen? Steve får dock annat att tänka på när han diagnosticeras med en inoperabel hjärntumör. En kväll testar han Synchronic och mysteriet börjar få sin förklaring...

 

Justin Benson och Aaron Moorehead gör mig lite knäpp. Efter sina filmer Spring (2014) och The Endless (2017) lämnades jag båda gångerna med känslan att det här är nästan, nästan riktigt bra, men faller precis på mållinjen. Efter Synchronic hade jag tyvärr exakt samma känsla.

 

Benson & Moorehead är alltså inte dåliga filmskapare på något sätt, men saknar det där lilla extra som förhöjer deras ofta väldigt goda idéer till något riktigt minnesvärt. Grundpremissen bakom Synchronic är det inget fel på och påminner mig om något som Philip K. Dick hade kunnat skriva under sina drogdrivna senare karriär. Det som stör är att de hade kunnat göra så mycket mer med den. Bensons manus är tämligen tudelat med en dramadel och en science fiction- och/eller skräckdel. Bitarna passar inte riktigt ihop även om båda är bra i sig.

 

Anthony Mackie gör en bra huvudroll som Steve. Han har ofta varit med i storfilmer där han fått spela andrafiol (eller i MCU typ femtondefiol) och visar här att han även kan bära en film. Intressant nog finns det en koppling mellan Mackie och vad Benson & Mooreheads karriär tar dem härnäst. Någon på Marvel såg den här filmen och polarna har plockats upp till att bli tv-regissörer för just Marvel. Förhoppningsvis kan de genom vidare samarbete med de stora gossarna på Disney får den där lilla udden som just nu saknas i deras filmskapande. Jag håller i alla fall ögonen öppna.

 

Betyg: 3 nästan-nästan-nästan... igen av 5 möjliga


Av Ulf - Fredag 8 jan 18:09

 


Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

 

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

 

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

 

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

 

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

 

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

 

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 4 jan 14:45

 

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

 

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

 

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

 

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

 

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

 

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Av Ulf - 18 november 2020 20:34

 

“Why feel bad about what you couldn’t change? Why not embrace it?"

 

Författare: Stephen King

År: 2018 (ej utgiven på svenska)

Sidor: 144

Förlag: Scribner

ISBN: 978-1-982102-31-9

 

Scott Carey har börjat tappa i vikt. Det är egentligen bara bra eftersom han har lagt på sig några kilo för mycket. Det som oroar honom är dock att han inte gör något annorlunda. Förvirrad söker han upp sin gamle pensionerade läkare för att fråga om råd. Det är nämligen inte bara det att Scott tappar i vikt - han ser likadan ut som alltid och inte ens om han håller i hantlar vill vågen registrera någon viktökning.

 

Drygt 30 år innan King skrev Elevation hade han skrivit några av sina mest magsugande body horror-scener i Thinner (1984)en berättelse om en man som får en viktminskningsförbannelse kastad på sig. Elevation är som man tagit Thinner och kört den genom ett Pixar-filter. Det är en mestadels väldigt söt och hjärtvärmande historia om en man som accepterar sitt öde, även om han gör det på egna villkor. Problemet är bara att jag vill ha mer.

 

Scott Carey är en typisk King-protagonist i det att han är väldigt enkel att tycka om men knappast felfri. Hans mest långvariga konflikt är med ena halvan av det lesbiska paret som köpt grannhuset vars hundar gärna gödslar hans gräsmatta. King passar på att skriva in en detta, i småstaden Castle Rock, exotiska par som inte direkt vinner några popularitetstävlingar med sitt "syndiga leverne" för att... ja, varför egentligen? Här finns fina ansatser till karaktärer även hos detta par, men det går för snabbt och utvecklingen kommer lite väl abrupt. Det är sällan jag klagar på att en King-bok är för kort, men Elevation skulle ha behövt vara dubbelt så lång för att verkligen kunna ge karaktärerna kött på benen.

 

Samtidigt kan jag inte vara alltför hård mot King här. Elevation är ytterligare en av hans "Castle Rock-stories" som han börjat med på senare år - kortare berättelser alla satt i hans kanske mest berömda fiktiva stad. Jag gillar verkligen konceptet eftersom den vane King-läsaren vid det här laget kan staden utan och innan och många av karaktärerna som bor där är ständigt återkommande. Således är Elevation en bagatell, men en väldigt trevlig bagatell.

 

Betyg: 3 klipp i steget av 5 möjliga

Av Ulf - 2 november 2020 12:38

 

FFF 2020 Dag 5: Japanska fotografer och italienska karantändraman

 

Sista dagen på den märkligaste upplagan av FFF jag varit med om bjöd på två filmer för min del, den japanska Woman Of The Photographs (2020) och det italienska Darkness(2019). Tyvärr missade jag den av tradition knäppa avslutningsfilmen, det här året den kanadensiska Psycho Goreman (2020). Den verkar dock helskön, så det blir att hålla ögonen öppna på streamingtjänsterna. 

 

Avslutningen såg också slutet på Maritte Sørensens tid som festivalgeneral. Maritte tog över facklan efter Johan Barrander och har fortsatt festivalen i samma fina anda. Förändringsarbetet med att få större kvinnlig representation bland filmskaparna på festivalen fortsatte i Sørensens regi och framförallt tycker jag att kortfilmsavdelningen av festivalen fått en uppsträckning. Sørensen är sjukt trevlig att ha att göra med och har en viss typ av humor som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst förra årets twisttävling på Mejeriet kommer jag komma ihåg länge, med Sørensen i komplett Mia Wallace-klädsel. Awesome! Jag både hoppas och tror att den nye festivalgeneralen kommer göra ett lika bra jobb, men det är stora skor att fylla!

 

Vinnarna av Méliès d’argent-priset för Lund presenterades också under gårdagen. I kortfilmsklassen fick Hungry Joe (2020) ta emot priset med motivationen: "Powerful claustrophobia delivered with sharp cinematography and incisive sound design.  Explores the shame of not loving your own child – while managing to  be both genuinely disgusting and a nightmarish vision delivered almost like a greek tragedy. Amazing interpretation of both the horrors of parenthood, post partum depression and consumer society."

 

Dessutom fick Migrants (2020) motta ett specialomnämnande. I långfilmsklassen gick specialomnämnandet till Marygoround (2020), men priset i sig gick välförtjänt till den franska varulvsfilmen Teddy (2020) med motiveringen: "Playful interpretation on the well loved werewolf genre, this brings charming  quirkiness to tell a coming of age story in a precise and compelling way.  We honor this special kind of weirdness that addresses the dilemma of ‘not belonging’ in a film that represents the arrival of an  inventive and talented filmmaker."

 

Jag håller med juryn om långfilmskategorin, men när det gäller kortfilmsditon fanns det mycket bättre val. Men, som jag var inne på tidigare, så har kortfilmskategorin verkligen fått en uppsträckning under Sørensen så det fanns ingen nominerad som var totalt värdelös. På det hela taget ganska bra alltså.

 

 

 

Streamingdagen inleddes med den japanska Woman Of The Photographs. En man som driver sin fars gamla fotografstudio spenderar mestadels sina dagar med att göra retuscheringar för folk som vill se bättre ut på sina profilbilder till dejtingsajter. Hans liv förändras dock markant då han en dag träffar på en vacker ung kvinna ute i skogen. Kvinnan har fallit ner från ett träd när hon skulle ta en bild till sina Instagramföljare och mannen lyckas inte bli av med henne. Hon nästlar sig in i hans liv för att han ska hjälpa henne med hennes bilder.

 

Uj... ja, var börjar man? En film som är under 90 minuter lång men som känns som en evighet är inte ett recept för ett lyckat berättande. Woman Of The Photographs är en film som försöker berätta genom subtilitet, blickar och mycket sparsmakad dialog, men lyckas mest bli långtråkig. Huvudrollerna, som inte ens får namn, är helt okej, men det krävs så mycket mer än så här för att få mig intresserad. Fotot är, av förklarliga skäl, filmens starkaste sida. Det är minimalism när den är gjord på rätt sätt. Men vad gör det när manuset är förbaskat tråkigt och premissen mest handlar om hur fotografimediet förändrats från att dokumentera minnen till att skildra oss själva. Det är en övertydlig och klumpig metafor som inte går hem. Betyg: 1 needs more body horror av 5 möjliga.

 

 

Då fungerade subtiliteten i den italienska Darkness mycket bättre. Tre systrar bor tillsammans med sin strängt religiösa far i en totalt igenbommad villa utanför stan. Efter en apokalyptisk händelse är världen nedanför bergen radioaktiv och solljuset har blivit dödligt, framförallt för kvinnor. Flickorna lämnas ensamma långa stunder åt gången då fadern ger sig ut för att leta mat i det post-apokalyptiska landskapet. Snart börjar dock den äldsta systern ifrågasätta historierna han berättar om världen utanför. Kan den verkligen vara farlig?

 

Emanuela Rossis regidebut lovar mycket gott inför kommande produktioner. Berättelsen om de tre systrarnas väl och ve är engagerande och de unga skådespelarna gör jättefina roller. Religionens betydande roll i framförallt pappans liv är också bra skildrad, även om vi ganska fort märker att inte allt står rätt till med honom i den (och andra) aspekter. Det jag vänder mig lite mot är att Rossi "visar sin hand" lite för fort. Manuset hade blivit mycket mer intressant om det hade varit mer tvetydigt och vi kan ganska fort räkna ut hur saker och ting faktiskt ligger till. Här finns också mer eller mindre logiska luckor med vad flickorna kommer ihåg om världen innan apokalypsen. Trots detta är Darkness en film som pekar mot större saker i Rossis framtid. Bra start, så att säga! Betyg: 3 knäppgökar till farsor av 5 möjliga.


Med det stänger jag bevakningen av FFF 2020. Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det blev åtminstone något. En stor eloge till alla som arbetar med den här festivalen för att ge oss åtminstone lite kultur och underhållning under 2020. Jag är väldigt, väldigt tacksam och tacksam för att ha fått bevaka den här festivalen som press de senaste åtta åren. Vi ses år nio!

Av Ulf - 1 november 2020 15:53

 


FFF 2020 Dag 4: Klimakteriekatoliker och indonesiska spökligheter

 

Det kanske må vara lite orättvist, men i princip alla polska filmer jag sett behandlar ett av två ämnen - kyrkan och/eller andra världskriget. Jag hade inte fel den här gången heller om den här festivalens polska bidrag, Marygoround (2020).

 

Maria lever ett tämligen ensamt liv där hon arbetar i den lokala matvarubutiken och sen går hem till sin samling Jungfru Maria-statyetter. Faktum är att hon är så pass hängiven katolik att hon brukar bära en av dem med sig vart hon än går. Hennes lägenhet får dock lite liv i sig tack vare sin inneboende systerdotter Helena. Helena är motsatsen till sin moster - utåtriktad och ständigt ute på fester och tillställningar. Marias sociala liv för däremot en tynande tillvaro och när hon nu är på väg in i klimakteriet funderar hon över om hon missat en fundamental del av livet - hon är fortfarande oskuld vid 50 års ålder.

 

Japp... alltså, kyrka och sexualitet den här gången då. Nej, nu är jag lite orättvis. Daria Woszeks långfilmsdebut som regissör har definitivt potential, inte minst när den kommer från det konservativa Polen, men lyckas inte hålla mitt intresse uppe berättelsen igenom. Mycket av problemet ligger i stämningen. Det är så förbaskat grått och trist och scenografin liknar en minimalists våta dröm. Grazyna Misiorowska gör en bra roll som Maria och har några ganska kul scener gällande sitt sentida sexuella uppvaknande. Men det är något med Marygoround som gör att den aldrig riktigt lyfter. Passande nog känns filmen som att den, precis som Maria, går och väntar på något. När detta "något" väl kommer är det i ett stilbrott som tyvärr inte funkar alls. 

 

Trots min kritik ovan har filmen sina stunder. Fotot (här viktigt att särskilja från scenografin) är snyggt och slutpoängen som filmen gör är värd att vänta på. Det finns dock mycket borttappad potential på vägen. Synd... ja, inte "synd" men... äh, ni fattar. Betyg: 2+ svårflörtade damer av 5 möjliga

 

 

Jag skippade att se om Ginger Snaps (2000) för jag inte vet vilken gång i ordningen. Se den om du inte sett den dock. Det är en modern kultklassiker av en anledning. Nej, istället blev Halloween-kvällens andra film för mig den indonesiska spökhistorien The Queen Of Black Magic (2019).

 

Hanif återvänder till det barnhem på den indonesiska landsbygden där han växte upp. Han och familjen ska träffa Hanifs barndomsvänner där eftersom föreståndaren blivit allvarligt sjuk. Snart börjar dock märkliga saker hända i det ensligt belägna huset. Någon eller något vill inte att de ska ta sig därifrån och ser till att de alltid hamnar på samma ställe igen om de försöker fly. Någon eller något vill ha hämnd...

 

Indonesisk folklore tillhör någon av världens mest originella. Jag har tidigare stött på den i andra skräckfilmer och där de flesta kulturer har tämligen liknande väsen och spöken sticker den indonesiska verkligen ut. För diggare av spökhistorier som vill ha något som ligger lite utanför det vi i väst är vana vid rekommenderar jag den indonesiska berättartraditionen. Kimo Stamboels nyinspelning av den här (tydligen) klassiska indonesiska skräckfilmen tar lite tid på sig för att komma igång, men sen är det plattan i mattan med insektsinvasioner i kroppar, do-it-yourself-plastikkirurgi och så, så många döda barn.

 

The Queen Of Black Magic lägger inga fingrar emellan och specialeffekterna är ofta både äckliga och välgjorda. Den aspekten av filmen är på topp. Manuset är tyvärr sisådär. Hämndaktionen mot familjerna känns ganska långsökt då den i mångt om mycket bygger på ett missförstånd eller brist på information. Dessutom gör filmens långsamma upptakt att dess andra halva känns något stressad. Det blir ett slags tonskifte som inte riktigt funkar.

 

Mest av allt påminner mig den här filmen om en blodigare variant av alla skräckfilmer om övernaturligheter som kom från USA på 90-talet. Inget fel med det dock. Det här är, om inte smart, klassisk skräck 1a och ibland är det det enda som behövs. Betyg: 3 förbaskade drottningar av 5 möjliga.

 


Idag avslutar jag festivalen med att se den japanska Woman Of The Photographs (2020) och den italienska Darkness (2020). Tyvärr missar jag avslutningsfilmen på Kino, men för er som kan gå rekommenderar jag att ni ser den kanadensiska PG: Psycho Goreman (2000) och tackar av festivalgeneral Maritte efter tre framgångsrika år som festivalens starka kvinna. Det är hon väl värd!

 

 

 

Av Ulf - 30 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 2: Tämligen trötta torsdagstyskar

 

Torsdagen bjöd bara på en film från soffans rövgrop i den tyska Sleep (2020). Den handlar om studenten Marlene som bor tillsammans med sin mor Mona. Mona plågas av fruktansvärda mardrömmar och ser gång på gång, tillsammans med diverse hemska bilder, ett hotell i dessa. Efter att Mona hittat nämnda hotell i vaket tillstånd åker hon dit för att gå till botten med vad som händer henne. Någonting skrämmer henne så pass att hon hamnar i ett katatoniskt tillstånd och det är upp till Marlene att ta reda på varför bilden av ett landsortshotell har skrämt hennes mor från vettet.

 

Sleep var inte alls dum. Michael Venus (även medförfattare till manuset) långfilmsdebut har många intressanta infallsvinklar och leker med drömlogik och arvssynd i en salig blandning. Framförallt är skådespelet här väldigt bra, från de båda kvinnliga huvudrollerna i Gro Swantje Kohlhof (Mona) och Sandra Hüller (Marlene) till uppsättningen av de mer eller mindre excentriska byborna. Jag fick en vag känsla av Twin Peaks i vissa scener, vilket för den som läst bloggen vet är ett mycket gott tecken. Bland birollsskådespelarna märks bland andra Martina Schöne-Radunski i en mindre roll som är bärlik en ung Isabella Rossellini både till utseende och uttryck. Snyggt!

 

Det är i manusarbetet som filmen tappar lite. Drömsekvenserna funkar väldigt bra, men vissa element hade jag önskat att Venus och medskribenten Thomas Friedrich hade presenterat tidigare. Nu blir det lite väl mycket tårta på tårta efter en mycket lovande inledning. Sleep befäster dock Tysklands roll som ett av festivalens starkaste långfilmsländer. Jag blir sällan besviken på genrefilmen från Tyskland och så inte heller här. Betyg: 3+ drömskogar av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det streamingkavalkad i soffan. Nya zeeländsk wrestlingkomedi i The Legend Of Baron To'a, fransk/schweiziska konstigheter i Particles, hårig skräck i franska Teddy och avslutningsvis taiwanesisk splatterkomedi i Get The Hell Out. Allt finns att hitta på spamflix.com.

Av Ulf - 29 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 1: Interdimensionella rövar och bländande kortfilm



Festivalen som inte var, eller är ganska modifierad, började starkt med att släppa samtliga kortfilmspaket för året samtidigt på Spamflix. Det är en ohygglig massa film och jag tänker plocka lite här och där av dem under festivalens gång, men det paket jag alltid ser rakt igenom är de filmer som är nominerade till Mélièsen. De senaste åren har denna samling nominerade haft en skyhög klass och 2020 hade därför mycket att leva upp till. Som vanligt brukar jag inte ge kortfilmerna ett sifferbetyg eftersom jag brukar ha svårt att bedöma kort fiktion rättvist. Därför går jag på känsla och listar kortfilmerna i stigande ordning (så någon form av betyg blir det antar jag) nedan:

 

7. Lussevaka (Sverige/Storbritannien, 2020): En ung flicka är väldigt uttråkad på en julmiddag och börjar få ögonkontakt med en gammal dam över bordet. Det sätter igång flickans fantasi och märkliga saker börjar hända.

 

Jag var väl inte alltför förtjust i Lussevaka. Det är inget fel på konceptet och genomförandet, men det brister mer på manussidan. Filmen slutar när det väl börjar hända saker och det känns som det fanns mycket mer att utveckla här. Det är inte direkt en dålig kortfilm, men kommer inte upp i samma standard som resterande nominerade. Märkligt nog en av två filmer bland de nominerade med grotesk ljuddesign när det kommer till ätande och mat. Please... don't.

 

6. Migrations (Belgien, 2020): En alkoholiserad familj på den belgiska landsbygden hamnar av misstag rakt i den första kontakten mellan människor och utomjordingar. Men vad ska de här och göra egentligen? Skjut först och fråga sen!

 

Paketet inleddes med den här svarta belgiska komedin som hämtar mycket av sitt stoff från flyktingkrisen men sätter det i en absurd kontext. Det funkar rätt bra faktiskt! Karaktärerna är människor att hata, med alltifrån sin rasism till sitt övervåld, men de stöter till sist på en migrant de inte kan mucka så lätt med. Kul idé och bra genomförande även om jag skulle önska att de drog det ytterligare några snäpp!

 

5. Polter (Spanien, 2019): José är av förklarliga skäl livrädd för den poltergeist som hemsöker honom. Kanske kan den paranormala hjälplinjen bistå honom? Eller inte...

 

En tämligen rättfram skräckkomedi med ett fint budskap. Inget större tuggmotstånd som sådant, men helt enkelt en bra film som jag tror passar de flesta som gillar genren. Slutklämmen höjer filmen ett par steg och fungerar fint som en allegori över de lögner om oss själva vi ibland brottas med.

 

4. Hungry Joe (Storbritannien, 2020): Lauras efterlängtade barn, Joe, visar sig inte bara vara stor i maten utan bokstavligen okapabel till att sluta äta. Laura måste tampas både med läkare och socialtjänst allteftersom situationen blir ohållbar.

 

Laura Bayston gör den bästa rollprestationen i kvällens kortfilmer som sin hårt prövade namne. Kvällens andra film med grotesk ljuddesign gällande mat och ätande. Något med hela upplägget fick mig vagt illamående, men det är en välberättad historia som är lyfts av Baystons spel. Hamnar lite i ett jobbigt mellanläge med sin längd bara. Jag hade önskat antingen en långfilm eller kortare variant av historien då tempot i den är ojämnt. Trots det, klart sevärd.

 

 

 

 

3. The Rave (Estland, 2019): Maarja skjutsar sin pojkvän Juhan och deras gemensamma vän Eva till ett rave i en gammal bunker. Maarja bestämmer sig för att haka på då hon misstänker att Juhan och Eva har något för sig. Senare på kvällen blir de tre varse om att det ska finnas en speciell drog på det här ravet som ska slå alla andra droger tillsammans. Be careful what you wish for...

 

The Rave är en så in i helvete snygg film! Raveestetiken fångas perfekt och ljussättning samt ljuddesign är lysande. Konceptet är så pass snygg integrerat i filmen att jag kunde förbise manusets brister eftersom allt annat är på topp. Någon har pluggat sin Dario Argento innan de filmade The Rave. Psykadelisk, mystisk och en fest för både öga och öra.

 

2. Migrants (Frankrike, 2020): En isbjörn och hennes unge spolas i land i en märklig skog när deras glaciär håller på att smälta. Det är dock inte alla som välkomnar dem i deras nya miljö.

 

Icke att förväxla med den belgiska filmen med snarlik titel ovan. Migrants är den enda animerade filmen bland de nominerade och är verkligen riktigt snygg. Det där den briljerar är dock i manuset. Det är förvisso en ganska uppenbar allegori över både flyktingskrisen och den globala uppvärmningen, men att sätta det i den här kontexten gör att materialet känns fräscht och drabbande. Speciellt slutscenen, alluderande till ett ökänt fotografi, är hjärtskärande.

 

 

 

 

 

1. Ad Lib (Frankrike, 2020): Max och Julie återvänder hem till den senares lägenhet efter en karaokekväll. Det står snart klart att den uppsluppna stämningen, komplett med musikalnummer, döljer något mycket mörkare under ytan...

 

Wow! Ad Lib är ett lysande exempel på varför man gör kortfilm. Det är en lika delar lek- som fasansfull utforskning av form och berättande som jag verkligen inte såg komma! Jag vill inte säga mer än så eftersom den här filmens tunga tematik bör vara en överraskning, men se den om du kan hitta den. Djupt imponerande och huvudet högre än resten av startfältet.

 

 

 

 

Efter kortfilmskavalkaden var det dags för kvällens för mig enda långfilm. Tyvärr missade jag öppningsfilmen The Last Journey Of Paul W.R (2020) då mitt tidigare beskrivna immunförsvar inte låter mig bevista de fysiska visningarna i år. Istället blev långfilmspremiären på festivalen den amerikanska weirdo-deckar-skräckfilmen Butt Boy (2019).

 

Chip Gutchell lever ett liv som alla andra när han efter en prostataundersökningar upptäcker att han verkligen går igång på att föra upp saker där bak... och är extremt duktig på det. Snart börjar allsköns saker försvinna; fjärrkontroller, spelpjäser, hundar och människor! Ett antal år senare har Chip fått sitt liv under kontroll någorlunda igen. Det är tills han träffar en ny medlem i sin AA-grupp - en polis som utreder de mystiska försvinnandena som inträffade för att sen upphöra lika plötsligt som de började...

 

Alltså... jag brottades ett tag med hur jag skulle skriva synopsis till den här filmen. Butt Boy är definitivt unik i sin tematik, men ändå inte. Ja, det är en mörk komedi om allting som har med rövar att göra, men i grund och botten skildrar den beroendeproblematik. Mekanismerna är de samma om man missbrukar alkohol, droger, spel eller något annat.

 

Tyler Cornack (även medförfattare till manuset) har regisserat en säregen film som är lika delar rövhumor som deckarhistoria. Det funkar sådär. Filmens inledande scener funkar då de skildrar lite nyhetens behag, men mellanakten är på tok för långdragen och känns mest som ett utdraget studentikost skämt. Filmen hämtar sig dock igen i sista akten och bjuder på en spektakulär final.

 

Som helhet skulle jag vilja se att man tog saker och ting ännu längre med Butt Boy. Det är redan en knäpp film, så kör fullt ut. Släpp alla hämningar och sen får det landa vart det vill. Det här hade varit bättre som en kortfilm, men har tillräckligt många kul scener för att ändå vara sevärt. Om du tycker att filmen laggar i mittenakten, håll ut till slutet. Det är värt det. Betyg: 3- rövarhistorier av 5 möjliga

 

Ikväll screenar jag tyska Sleep (2020) från soffan och missar tyvärr Enemy Lines på Kino klockan 20:30. Ni andra kan ju alltid knalla dit, men be safe and respectful!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se