Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Fredag 16 nov 22:08

 


Regi: Duncan Skiles

Manus: Christopher Ford

Skådespelare: Charlie Plummer, Dylan McDermott , Madisen Beaty mfl.

Produktionsbolag: End Cue

År: 2018

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6269368/

 

High School-eleven Tyler börjar misstänka att hans far är den ansvarige för en lång rad brutala mord runt Kentucky. Morden, utförd av någon som pressen dubbat till The Clovehitch Killer, har haft ett uppehåll på närmre tio år, men när Tyler hittar märkliga saker i pappans hobbyrum börjar han ana oråd. Han tar Kassi, en tjej som har personliga orsaker till att vilja se mördaren åka fast, till sin hjälp för att undersöka sin egen far.

 

Jag kan på tok för mycket om kriminalpsykologi och rättsfall för mitt eget bästa. Därför blir jag också ganska lätt uttråkad av dussinthrillers om seriemördare som pumpas ut år efter år. De flesta filmer och tv-serier som handlar om ämnet i fråga har så många uppenbara brister att de mer blir mordfantasier än något seriöst och genuint spännande. Därför är en film som The Clovehitch Killer en frisk fläkt med sin realistiska och väldigt nedtonade stil.

 

Filmen är mycket löst baserad på fallet med Dennis Rader, även känd som "BTK", och hans mordturné genom staterna. Christopher Ford tar denna infallsvinkel i sitt manus och visar mördaren som en vanlig familjefar som utåt sätt nästan verkar för bra för att vara sann. Det går tillbaka på det klassiska uttalandet om seriemördare som kan hålla sig undan lagen en längre tid - "han verkade ju så normal". Visserligen tar Ford några ganska plumpa populärpsykologiska friheter här och där, men annars fungerar karaktärspsykologin riktigt bra. Framförallt gillar jag regissör Duncan Skiles sätt att porträttera de mer våldsamma scenerna utan snabba klipp, ingen musik eller vilda kameraåkningar. Det känns på samma gång både realistiskt och magvändande - på ett bra sätt.

 

Skådespelarmässigt är det lite av en blandad kompott, men ingen gör varken bort sig eller sticker ut som en fixstjärna. Bäst av allt lämnar manuset tittaren med en riktigt jobbig moralisk gåta att försöka lösa. Jag tänker inte säga vad den går ut på, men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker.

 

The Clovehitch Killer är tyvärr också en film som aldrig riktigt lyfter. Trots sitt ämne och de ibland mycket obehagliga scenerna känns den till syvende och sist ganska så tam till sin helhet. Jag menar inte att den behövde vara ett blodbad, men de tysta våldsscenerna skulle blivit ännu kraftfullare om man vågat ta ut svängarna lite till. Den är också något för lång, men rekommenderas ändå till alla thrillerfans som är trötta på häftiga kameraåkningar och CSI-porr.

 

Betyg: 3+ lita aldrig på en vuxen scout av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 17 okt 20:53

 

 

Regi: Peyton Reed

Manus: Chris McKenna/Erik Sommers/Paul Rudd mfl.

Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5095030/

 

Efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) har Scott Lang, aka Ant-Man, blivit en av de hjältar som varit tvungen att ta smällen. Efter några år i husarrest kan Scott äntligen se fram emot dagen han åter kan röra sig fritt i samhället. När Scott får en vision av hur Wasp, mor till hans föredetta flickvän Hope, fortfarande lever uppstår det dock problem - någon är ute efter honom och Hope och verkar inte sky några medel för att komma åt Wasp.

 

Ant-Man (2015) är i min bok den mest underskattade Marvel-filmen till dags dato. Det är en fantastiskt kul resa som aldrig släpper på gasen och var Marvels bästa film 2015. Till uppföljaren fick Edgar Wright helt säga upp sin medverkan till manuset och tämligen omgående märker man hur Ant-Man & The Wasp inte lyckas fånga första delens totala galenskap och berättarglädje.

 

Det mesta är sig likt i film nummer två. Paul Rudd gör en bra Ant-Man och Evangeline Lilly och Michael Douglas håller ställningarna förtjänstfullt. Michael Peña gör sin roll som Scotts sidekick Luis ännu ett snäpp roligare än förra gången och actionscenerna är innovativa. Problemet är att medan alla beståndsdelarna finns här finns det inget som riktigt knyter samman manuset på samma vis som hos den första filmen. Framförallt känns hotet som Ant-Man och Hope/Wasp II ställs inför ganska... träigt. Visst, det är tråkigt om skurkarna lyckas, men det finns ingen riktigt stor konsekvens om de skulle göra det.

 

Gällande förra filmen vände jag mig mot hur Hank Pyms karaktär hade blivit en mycket mer nedtonad och snällare variant av det rövhål han är i serierna. Det gjorde inte så mycket i förra filmen, men här skulle verkligen Pyms halvförvirrade reaktioner som sätter hans älskade i fara behövas - inte minst eftersom filmens tema är att han ska återförenas med sin fru... som han i serien har slagit till några gånger i ilska. Ja, Pym är inte någon vidare snäll kille. Om man hade haft med de här dragen hos karaktären hade det blivit mycket mer intressant.

 

Ant-Man & The Wasp är något av en besvikelse. Det är fortfarande en underhållande film, men spelar flera klasser lägre än originalet. Jag måste dock säga att den traditionsenliga eftertextscenen är inget annat än briljant!

 

Betyg: 3 arbetsmyror av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 7 okt 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Av Ulf - Lördag 6 okt 14:30

 

FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen

 

Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. Både Brother's Nest (2018) och Upgrade (2018) bjöd på australiensisk briljans samtidigt som amerikanska The Ranger (2018) måhända låg snäppet under de förstnämnda, men bjöd ändå på underhållning klart över medel.

 

 

Terry och Jeff är på väg att begå ett allvarligt brott i sitt gamla föräldrahem. Huset och marken kommer med stor sannolikhet säljas av deras styvfar efter att deras cancersjuka mor går bort. Bröderna planerar att döda sin styvfar, men det här med mord är inte alldeles enkelt. Hur gör man för att inte åka fast? Jeff har en massa idéer och planer, men Terry är lite mer tveksam. Båda är dock helt på klara med att resten av livet i fängelse inte vore särskilt kul.

 

Brother's Nest var en sådan film jag gick in i med i princip ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag visste var att den skulle involvera städning av mattor och hazmat suits. Ibland är det det bästa sättet och framförallt med en film som Brother's Nest som ständigt överraskar. Manuset är väldigt, väldigt mörkt, men lyckas ändå berätta en historia med lika mycket svart komik som drama. Framförallt är det Clayton Jacobson (även regi) som stjäl varenda scen i rollen som den äldre brodern Jeff. Ständigt självförhärligande och med noll och ingen insikt över sitt beteende är han lika komisk som obehaglig, inte minst i sitt sätt att rationalisera allt han gör. Det enda lilla jag har att anmärka på när det gäller Brother's Nest är att jag gärna skulle sett den ta allt ett steg längre. När man har en såhär pass bra och rolig premiss är det alltid en balansgång, men mer galghumor är alltid att föredra i min bok. Betyg: 4+ family shit av 5 möjliga.

 

 

Temat med behovet att ta saker ett steg längre gick i viss mån igen i Upgrade. I en nära framtid står världen inför en revolution när det gäller cybernetik. En briljant forskare har tillverkat en prototyp av ett programmerbart chip kallat STEM. När Grey Trace blir totalförlamad efter ett överfall där hans flickvän dessutom mördades erbjuds han att testa chipet. Efter att ha återfått kontrollen över sin kropp bestämmer sig Grey för att hitta männen som mördade hans flickvän. Det är då STEM ger sig tillkänna i hans huvud som en separat intelligens...

 

Upgrade är festivalens hitintills enda renodlade science fiction-film och även en av programmets höjdpunkter. Det här är balls-to-the-wall-action med en mängd science fiction-troper som i sammanhanget känns ganska fräscha. Framförallt påminner den mig om 90-talets sci-fi-rullar som jag ideligen hyrde från byns videobutik. Det är på ytan smart underhållning men med plot holes man hade kunnat köra en tank genom. Det spelar inte så stor roll. Upgrade är själva definitionen av en "ball rulle" och för alla som vill sätta hjärnan i friläge ett tag är det en riktig höjdare. Det enda jag kan anmärka på är att jag gärna även här sett att filmen tog det några snäpp längre. I det här fallet är det dock inte lika tydligt som i föregående film. Betyg: 5 autistiska robotintelligenser av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film var den amerikanska slashern The Ranger. En grupp ungdomar på flykt undan lagen tar sin tillflykt till en nationalpark där en av dem växte upp. Vad ingen av dem vet är att mannen som vaktar nationalparken har mycket strikta regler om skogens besökare. 

 

Även om The Ranger inte ens hamnar på top-50-listan över slashers jag sett (jag har förvisso sett en massa, massa slashers) är den en riktigt underhållande pastisch på allt som jag älskar med genren. Ungdomarna är till största del utbytbar kanonmat för filmens lysande skurk, men spelet mellan just The Ranger och gruppens kvinnliga ledargestalt Chelsea (Chloe Levine) är det viktigaste för att få filmen att flyta bra. Det samspelet fungerar också väldigt bra, i synnerhet från The Ranger själv (Jeremy Holm). Kombinera detta med ett punksoundtrack som slår i maggropen och du får en väldigt underhållande, om än mycket kort (77 minuter) slasher. Med ytterligare speltid och mer utveckling hade det kunnat bli ännu bättre, men för fans av genren är det här ändå guld. Betyg: 3+ skogsvaktare med temperament av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutar jag festivalen med att se Tigers Are Not Afraid hemma innan jag unnar mig indonesisk kampsportswestern i Buffalo Boys 17:00 och prisceremoni med tillhörande film i form av The Witch Part 1: The Subversion. Festligheterna avslutas på Kino med Puppet Master: The Littlest Reich som jag recenserade för några veckor sedan.

Av Ulf - Fredag 5 okt 13:15

 


FFF Dag 7 och 8: Sydafrikanska hemskheter och indiska miljöbovar

 

Och på den sjunde dagen kom livet och gav recensenten en käftsmäll så han icke kunde se The Wind. No biggie, jag överlever och det bästa sätt jag vet att överleva på är att ägna mig åt saker jag älskar, däribland film. Sen om filmen är bra är det ju lite enklare med den saken också. Tyvärr bjöd åttonde festivaldagen på den hitintills svagaste line-upen för i år.

 

 

Det är inte varje dag man ser en indisk film på festivalen. Därför såg jag fram emot Mercury (2018) som en inblick i ett enormt filmland vars produktioner sällan når hit. Mercury hade dock gärna fått stanna i Indien.

 

Filmen låter oss följa fem vänner som bor på ett boende för döva. Samtliga är offer för ett kvicksilverutsläpp i området och är drivande krafter bakom ett center för personer som drabbats av olika miljöutsläpp. Under en blöt kväll bestämmer sig gänget för att köra en runda och kör då av misstag ihjäl en man. Redan bekanta med hur den lokala polisen fungerar (eller inte fungerar) gömmer de kroppen, men vad de inte vet är att miljögifter kan göra andra saker än orsaka dövhet...

 

Mercury har en nobel ambition att rikta strålkastarljuset på de som drabbats av miljöutsläpp i kapitalismens namn. Indien har en tragisk nutidshistoria när det gäller detta, vilket filmen också tar upp. Den har också en intressant form i och med att den är helt utan talad dialog. Istället använder karaktärerna en säregen variant av ASL och vad jag antar är en lokal variation av detta. Coolt. Dessa två saker är dock de enda positiva jag kan säga om Mercury. Det största problemet är att den inte vet vad den vill vara. Vissa stunder är det en renodlad skräckfilm av slasherkaraktär (fast utan blod...) och i andra stunder verkar den vilja vara ett finstämt drama. Den har också en av de mest ofrivilligt roliga skurkarna jag sett, vilket förvisso är underhållande men knappast engagerande. Ett nobelt försök, med andra ord, men faller helt platt och kan inte komma upp. Betyg: 1 kvicksilverförgiftning av 5 möjliga.

 

 


Färden gick från Indien till Sydafrika för kvällens två sista filmer, thrillern Number 37( 2018) och skräckfilmen The Tokoloshe (2018). En liten notering för den som försöker hitta information om den sistnämnda filmen är att det finns en uppsjö filmer med den här titeln från Sydafrika. Min länk leder till den aktuella. Nästa adaption kommer redan i december.

 

Number 37 är en sydafrikansk uppdatering av Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) där den nyligen förlamade Randal tvingas till desperata vägar för att lösa en skuld. När hans flickvän ger honom en kikare börjar Randal följa vardagslivet utanför fönstret, men blir snart vittne till något som kan vara lösningen på hans finansiella problem. Frågan är bara hur han ska gå tillväga för att inte försätta sig själv eller sin flickvän i fara?

 

Rear Window kan vara en av filmhistoriens mest återberättade premisser. Jag förstår defintivt varför då historien har det mesta för att skapa suspens. Nosipho Dumisa (både manus och regi) är dock ingen Hitchcock direkt. För att premissen ska fungera krävs trovärdiga karaktärsrelationer - inte minst eftersom större delen av filmen av hävd måste utspela sig på samma plats. Karaktärerna i Dumisas version är samtliga dryga dumskallar. Det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem och/eller känna empati, vilket är ett måste för en karaktärsdriven thriller. Vissa tekniska lösningar gör att jag kan sätta ett godkänt betyg trots allt, men när det finns så många bättre versioner av en redan fantastisk film finns det ingen anledning att se Number 37. Betyg: 2 en dum leder en dum av 5 möjliga.

 

 


Busi försöker med alla medel få sin syster från landsbygden till staden för att komma ifrån övergreppen deras far utsatt dem för. När hon får ett jobb som städerska på ett nedgånget sjukhus får hon dock problem med sin slemmige chef och den övriga personalen. Som om inte det vore nog verkar barnen på sjukhuset leva i skräck för en ond varelse som kallas för The Tokoloshe. Busi slits snart mellan att skydda en av patienterna och att behålla sitt jobb.

 

Tokoloshe är en djupt rotad legend i det sydafrikanska samhället och kan likställas med berättelser om demoner i Europa. Det är därför inte så konstigt att den här historien har berättats många gånger på film. Jag älskar skildringar av folklore från alla möjliga delar av världen, men det är tyvärr sällan det görs särskilt bra. The Tokoloshe är en väldigt ojämn film, men när den är bra är den också väldigt bra! Det som stör är den skiftande produktionskvaliteten och i viss mån tempot i manuset. Man märker ganska snabbt att vissa delar är mer genomarbetade än andra och resultatet blir lite av en berg- och dalbana i kvalitet. Det som räddar filmen upp till en svag trea är dock det sociala patos den har. The Tokoloshe skyggar inte för problemen som finns i Sydafrika utan låter dessa vara en del av berättelsen samtidigt som man inte låter dem ta överhanden. Med mer tid och lite större budget hade det här kunnat bli ytterligare ett snäpp bättre. Betyg: 3- zuludemoner av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in Brother's Nest på Kino 19:30 och återvänder sedan till soffan för att screena Upgrade och fräscha upp minnet gällande The Ranger.

Av Ulf - Tisdag 2 okt 17:00

 


FFF 2018 Dag 5: Halvtid och halvdant

 

Festivalen har nått halvtid och passande (?) nog var måndagen också en halvdan dag sett till filmerna. Jag funderade på om det berodde på att jag hamnat i den sedvanliga festivalsvackan som brukar inträffa ungefär vid halvtid varje år. Det är ett tillstånd där intrycken blivit lite för många de senaste dagarna och jag måste ta med detta i bedömningarna. I år har jag dock haft ett förhållandevis lugnt program på festivalen, så jag får sluta mig till att måndagens filmer var rätt jämntjocka. Inte dåliga utan bara... okej. Dessutom lyckades jag med årets typiska fail.

 

Som ni kanske har märkt så screenar jag en del av festivalfilmerna hemma. Jag skulle givetvis gärna sett allt på bio, men det funkar inte riktigt med mitt schema gällande annat arbete. Därför har diverse bolag varit vänliga nog att låta mig ta del av diverse screeners inför festivalen. Varje år finns det dock alltid åtminstone ett bolag som inte riktigt ror det i hamn. I år gällde det måndagens sista film, thailändska The Promise (2017). Screenern jag fick var i fantastisk kvalitet både när det gällde ljud och bild, men tyvärr var den engelska textningen uppenbart gjord i Google Translate. Då filmen i sig verkade bra (jag orkade med 20 minuters gissningar om vad översättaren ville ha fram) beslutade jag mig för att se filmen vid ett senare tillfällen. Tråkigt, men tyvärr också en festivaltradition verkar det som.

 

 

Första filmen för kvällen blev den brasilianska Sultry (2018). Filmen utspelar sig under månaderna innan OS i Rio. Stora delar av stadens fattigare kvarter ska rivas och folk tvångsförflyttas. Advokaten Ana kämpar för dessa personers rättigheter och försöker få till uppskov för sina klienter. Samtidigt måste hon kämpa för sitt eget boende där folk övertalas att flytta ut en efter en. Stressen och den rådande värmeböljan ger Ana ett märkligt utslag... men är det verkligen bara ett utslag?

 

Sultry är en av de där filmerna som gör allting rätt, men som ändå inte kan knyta ihop sitt berättande ordentligt. Berättelsen tar avstamp i de hårt kritiserade åtgärderna som gjordes för att "fräscha upp" Rio inför OS, med människor, djur och miljö som kom i kläm i bara farten. Brasiliens natur är skräckinjagande nog som den är (för den som tvivlar, googla penis fish...) och idén att kombinera socialt patos med body horror är rent ut sagt lysande. Det är dock en ganska feldisponerad film. Scenerna med hur Ana kämpar för och med de fattiga är riktigt bra, men de tar också upp större delen av speltiden. Filmens andra halva faller lite i skymundan, vilket är mycket synd eftersom Sultry som sagt gör allt annat rätt. Marina Provenzzano är väldigt bra i huvudrollen, fotot är vackert och berättelsens beståndsdelar är bra. Sultry blir tyvärr ett exempel på den gamla devisen att helheten är mer än summan av dess delar och den här helheten hade kunnat vara mycket bättre. Synd. Betyg: 3 favelas av 5 möjliga

 

 


Kvällens andra film (och även den sista nominerade i långfilmskategorin) var den tysk/fransk/luxemburgiska/belgiska (phew) samproduktionen Gutland (2017). Vagabonden Jens kommer till en liten gränsby någonstans i Benelux-området där han letar efter säsongsarbete på samhällets bondgårdar. Efter att ha fått anställning och även flickvän i byn börjar Jens känna sig tämligen hemmastad. Problemet är bara vad Jens har fört med sig utifrån och den märkliga gemenskap som bönderna tycks ha om att aldrig berätta något som kan vara känsligt för utomstående.

 

Precis som Sultry har Gutland så mycket potential, men misslyckas med att knyta ihop sin berättelse. Första akten är i princip lysande och skildrar dels hur tufft det kan vara att bli accepterad i ett sammansvetsat samhälle, men den har också några väldigt smalhumoristiska scener. Sen blir det inte så mycket mer. Filmen tuffar på utan några större överraskningar (twisten ser man från en mils avstånd) och det hela påminner mig mest om en slags humorlös version av Wes Anderson. Govinda Van Maele (både manus och regi) behövde en script doctor för att rädda ihop berättelsen och jag kan se varför. Det här hade kunnat bli en väldigt unik film i det europeiska filmlandskapet, men som det är nu blir det en svag trea för gott hantverk, lovande manus men till syvende och sist inget att skriva hem om. Betyg: 3- trumpetsolon av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag Family hemma. Den kan ni se på Kino klockan 19:00. Missa heller inte CAM klockan 21:15.

Av Ulf - Söndag 30 sept 09:15

 

FFF 2018 Dag 3: Sekter, demoner och monster, oh my!

 

Varje år lyckas jag ha åtminstone en dag av egentligen på tok för mycket sittande i en biofåtölj. Missförstå mig inte, jag älskar det jag gör, men efter fyra filmer (rekordet är sex biofilmer på en dag) börjar hjärnan bli lite mos. Festivalens första lördag blev årets galenskapsdag med tre långfilmer och ett kortfilmspaket. Det visade sig också vara den hitintills mest intressanta festivaldagen med råge. Fattas bara när titeln på första filmen var Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (2018)

 

 

Claire och Phil är nyinflyttade i Los Angeles där de genom något mirakel lyckats hitta en fin och billig lägenhet med bra läge. De blir snart varse om varför lägenheten är så billig när en man hoppar in genom fönstret, vrålar "DO YOU YIELD?!" och fortsätter med att ta livet av sig i deras badkar. Detta är ingen isolerad händelse utan parets lägenhet visar sig vara den plats där sektledaren Storsh till sist fick upplysning... och tog livet av sig i badkaret. Nu vill hans anhängare följa efter sin läromästare till Clarie och Phils förtvivlan.

 

Det är väldigt lätt att tycka om Seven Stages. När en komedi har kopplingar till både Community (2009 - 2015) och Rick & Morty (2013) i och med Dan Harmons medverkan vet man var man har humorn. När det dessutom är den väldigt underskattade Kate Miccuci som spelar den kvinnliga huvudrollen är det ytterligare upplagt för något riktigt bra. Det är tyvärr inte en perfekt film. Framförallt verkar det ibland som konceptet är starkare än manuset i sig och filmen hade kunnat tajtats till lite i berättandet. Den har dock en del att säga mellan sina sjok med svart komedi. Seven Stages kan ses som en parodi på alla självhjälpgurus och märkliga sekter som det finns just i det stora landet i väst i allmänhet och Los Angeles-området i synnerhet. Samtidigt visar den på att alla idéer som sekten har knappast är helt uppe i det blå och hur enkelt det är att som sökande halka in på fel bananskal (om det nu finns ett rätt bananskal). För diggare av svart och absurd komedi kan Seven Stages rekommenderas varmt. Betyg: 4 heliga badkar av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter en kort paus var det dags för kortfilmspaketet med de nominerade till Mélièspriset. I år var sex filmer från fem länder nominerade. Spanien hade som vanligt en stark representation. Detta år var Bailaora (2018) och Madres de Luna (2017) landets bidrag. Den förstnämnda låter oss följa en grupp soldater i ett krigshärjat landskap. När de kommer till en liten bergsby där alla innevånarna är döda upptäcker de att något trots allt har överlevt i kyrkan. Det kanske ser ut som en flicka, men frågan är vad det egentligen är... och om de har gått i en fälla eller inte? Bailaora är min favorit av de nominerade kortfilmerna just på grund av att den har allt jag letar efter i en kortfilm. Den är kärnfull, bygger upp en fantastisk stämning och vågar experimentera tekniskt samtidigt som den berättar en väl sammanhållen historia. Att den dessutom gör det utan dialog är imponerande.

 

Tyvärr tror jag att Spaniens andra bidrag ligger bra till för priset. Madres de Luna utgår från ett ofött barns funderingar över mäns våld mot kvinnor och hur det har varit nära att bli fött av en rad olika mödrar som råkat illa ut. Det här är givetvis ett viktigt ämne, men att ta de allra mest typiska exempel man kan komma på för att skildra historien förminskar den snarare än att göra den starkare. När hela historien för övrigt berättas av världens mest sävliga spädbarnsröst ville jag mest krypa ur skinnet. Tillrättalagt och högtravande på samma gång.

 

Utöver Spaniens bidrag återfanns nominerade från Sverige, Irland, Slovenien och Storbritannien. Den svenska The Shadows Await (2018) handlar om hur Andrea försöker hjälpa sin vän Talih undan deportation från Sverige. Tillsammans har barnen ritat en serietidning om superhjälten Skuggan, men frågan är om deras barnatro på Skuggan kan hjälpa dem? Tyvärr hade The Shadows Await nackdelen att visas sist i paketet. Med tanke på den tunga tematiken hos de flesta nominerade filmerna hade jag svårt att sätta mig in i ännu en känslomässig berg- och dalbana. Jag vet således inte riktigt vad jag tycker om den här kortfilmen. Jag skulle tippa på någonstans i mittenskiktet eftersom om den hade varit lysande hade den gripit tag i mig ändå och om den varit usel hade jag gått ut från salongen arg.

 

Mittenskiktet är också där vi återfinner den brittiska The Sound (2018) och den slovenska Apoptosis (2017) - två science fiction-filmer med väldigt olika stil. Den förstnämnda är en lågmäld skildring av hur en tonårig flicka försöker ta reda på sanningen bakom det ljud som plågar hennes mor men som ingen annan kan höra. Konceptet är starkare än genomförandet och framförallt den pålagda berättarrösten irriterar mer än den förhöjer.

 

Apoptosis är en pastisch på alla dystopiska visioner om hur framtiden styrs med järnhand av ett stort företag. Det finns ingen originalitet att tala om här och när filmen dessutom citerar en av 1970-talets mest berömda science fiction-filmer (vilken jag inte ska avslöja) som slutkläm ville jag mest sucka. Även den irländska Metal Health (2018) rör sig i bekanta science fiction-kretsar, men gör det på ett betydligt bättre sätt. Jag vill inte avslöja något om handlingen eftersom det är väldigt enkelt att räkna ut vad som kommer hända med hjälp av en synopsis, men filmen i sig hamnar klart över medel.

 

 

Tyska Luz (2018) var en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen, inte minst med tanke på att detta troligtvis är det mest hyllade examensarbete som kommit ut på ett bra tag. Luz tar sin början med att taxichauffören Luz träffar en gammal klasskamrat, Nora, hon hade på en katolsk flickskola i Chile. Vad som sedan händer är öppet för diskussion, men Luz vän uppger att chauffören kastat sig ur bilen i farten. Tillsammans med en psykolog försöker hon och Luz bringa klarhet i vad som egentligen hände.

 

Luz lider tyvärr lite av filmskolesjukan i och med att den har en bra idé som sakta men säkert dras ut och urvattnas. Det hade blivit en lysande (no pun intended) kortfilm, men Tilman Singers manus vill gärna stanna kvar lite för länge på vissa ställen. Det gör att berättandet i sig blir lidande och jag skulle vilja gå in med klippsaxen både här och där. Däremot innehåller Singers manus och regi också emellanåt total briljans, snyggt foto och en lysande ljuddesign. Han har också stor hjälp av Luana Velis i huvudrollen som med sitt uttrycksfulla spel lyckas bära filmen tillsammans med en lika bra Jan Bluthardt i rollen som psykologen Rossini. Det är ojämnt och opolerat men samtidigt väldigt intressant. Håll ögonen på Singer i framtiden med andra ord! Betyg: 3+ chilenska flickskolemardrömmar av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den taiwanesiska monsterfilmen Mon mon mon Monsters(2017). Shu-wei Lin står anklagad för att ha stulit klasskassan och blir, trots bevis, tvingad att utföra samhällstjänst tillsammans med de elever som han vet faktiskt stod för brottet. Samhällstjänsten består i att dela ut mat i ett fruktansvärt nedgånget hyreshus med åldringar. Under en nattlig stöldräd mot en av lägenheterna blir gruppen attackerad av vad som tycks vara ett monster. När de lyckas fånga det har de ovetandes satt igång ett händelseförlopp som ingen i skolan kommer glömma...

 

När eftertexterna till Mon mon mon Monsters rullade var både mitt och min stolsgrannes omdöme något i stil med "Eh, ja, jo, såatte, den var ju... bra? Kanske? Jo, jag gillar den? Eller?". Det här är genreblandning på hög nivå och är lika delar ett drama om intolerans och mobbning som det är en monsterfilm. Släng med lite lyteskomik på köpet och du har något som är tämligen unikt. Filmen pendlar hela tiden mellan att vara djupt obehaglig i sina tortyrliknande scener av monstret till att bjuda på stereotypiskt överspel som man ofta ser i filmer med asiatiska tonåringar i huvudrollerna. På sina ställen något för långdragen, men har också några av de bästa scener jag sett på festivalen hitintills, däribland en mycket stark slutscen. En mycket märklig film som jag inte tror kommer lämna någon oberörd. Betyg: 4- kreativa tandläkarbesök av 5 möjliga.

 


Idag ser jag en dödsgud i Killing God klockan 15:00, lunchar och tar schweiziska Blue My Mind i farten klockan 19:00 innan jag avslutar med att titta på japanska våldsamheter i Liverleaf från soffan.

Av Ulf - Fredag 28 sept 23:15

 

FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

 

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

 

 

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

 

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

 

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

 

 


Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

 

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

 


Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel,
Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se