Den tredje (fjärde om man räknar med den kortlivade animerade versionen) serien i Stargate-franchisen har haft premiär och som gammalt fan var det inte med särskilt låga förväntningar jag bänkade mig för att se pilotavsnittet. För den som inte har sett någon av serierna så handlar de om hur upptäckten av en utomjordisk portal (Stargate) leder till mänsklighetens utforskande av världsrymden och alla de faror man kan stöta på där. Franchisen har tyvärr blivit sämre och sämre allt sedan den första serien, Stargate SG-1, lades ner. Spinoffen Stargate Atlantis blev dessvärre inte mer än en parantes i mitt breda intresse för science fiction i stort. Charmen, humorn och de älskvärda karaktärerna från den förstnämnda serien var som bortblåsta och manusen spretade åt alla möjliga håll. Trots mina höga förväntningar var jag också samtidigt lite orolig för att Stargate Universe skulle falla i samma fälla.

Serien tar sin början med att Eli Wallace, en arbetslös MIT-student, får ett besök av amerikanska flygvapnet. Han har tydligen löst ett otroligt komplext matematiskt problem inkorpererat i det mmo han ägnar sin tid åt. Flygvapnet ger honom egentligen inget annat val än att följa med dem eftersom de är i desperat behov av hans hjälp. De tar honom till Projekt Icarus, en militär forskningsanläggning på en annan planet, där den briljante Dr. Rush försöker lösa problemet med att kunna öppna en Stargate som använder alla nio möjliga låsningsmekanismer. Elis ekvation tycks lösa det här problemet. När anläggningen blir attackerad har de närvarande inget annat val än att kasta sig igenom portalen utan någon aning om var det kommer föra dem. De inser snart att de befinner sig på ett skepp av något slag. Dessvärre riskerar skeppet gå i bitar om någon så mycket som nyser för högt så deras första uppdrag blir att återställa livsuppehållande system. Under arbetet upptäcker de dock något väldigt oroande - de befinner sig inte ens i Vintergatan utan en helt annan galax.

Det här är ett av de bästa pilotavsnitt jag sett. En av fördelarna med en franchise är att koncepten redan står klara för fansen och man behöver inte spendera alltför mycket tid på att förklara hur en Stargate fungerar och annat som vi lärde oss för snart femton år sedan. Det gör att man har mycket mer tid att spendera på karaktärsutveckling, vilket verkligen märks. Serien har jämförts med både Star Trek Voyager och Battlestar Galactica. Personligen tycker jag att den har mycket mer gemensamt med den sistnämnda serien är den förstnämnda och tur är väl det. Det är en ovanligt mörk version av det annars ganska lättsamma universum som Stargate utspelar sig i. Samtidigt har serien lyckats bibehålla den humor som är franchisens kännetecken. Jag hittade snabbt två favoritkaraktärer i Eli och den något socialt inkompetente Dr. Rush och det ska bli intressant att följa dem i kommande avsnitt. Dr. Rush spelas av Robert Carlyle och är med största sannolikhet den mest namnkunnige i ensamblen. För den som tycker sig känna igen hans namn men inte kan placera honom kan jag berätta att han spelade huvudrollen i The Full Monty och hade rollen som Begbie i Trainspotting. Det är svårt att uttala mig om resten av skådespelarna eftersom det bara har gått ett (om än långt) avsnitt av serien. Det fanns i alla fall ingen som direkt störde mig.

Det här verkar vara den mest lovande science fiction-serien på TV sen Battlestar Galactica gick i graven. Förhoppningsvis kommer den otroligt fina starten att hålla. Jag tänker i alla fall titta.

Betyg: 4 halvknäppa skotska doktorer av 5 möjliga