Alla inlägg under april 2015

Av Ulf - 28 april 2015 22:30


Författare: Stephen King

År: 2009 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 1074

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bonnier Förlag AB)

ISBN: 978-0-340-99258-6


Det är en vacker oktoberdag i den amerikanska småstaden Chester's Mill när det otänkbara inträffar - från ingenstans tycks en osynlig vägg omgärda staden. Efter de inledande olyckorna med flygplan och bilar som kraschar mot barriären tvingas stadens innevånare inse att de är totalt avskurna från omvärlden. Chester's Mill är dock inte den sömniga småstad som de flesta trott. I kommunfullmäktige sitter den mer eller mindre maktfullkomlige Jim Rennie och ser sin chans till att stärka sitt grepp om staden ytterligare. Samtidigt försöker Dale Barbara, pensionerad arméveteran, bara göra vad som är rätt och riktigt - en väg som kommer leda honom i direkt konflikt med Rennie på en plats ingen av dem kan fly.

 

Under The Dome var Stephen Kings längsta bok på många år när den gavs ut 2009. När den även blev en tv-serie några år senare verkade det som att boken skulle bli en betydande del i det pantheon av böcker King byggt upp genom åren. Jag försökte redan 2010 ta mig igenom boken, men andra böcker pockade på uppmärksamhet. Nu inser jag varför jag gav upp för fem år sedan. Under The Dome hade kunnat bli en riktigt bra bok på kanske 400 sidor, men Kings knappt 1100 sidor långa magnum opus är inte bara för långt utan har riktiga problem med karaktärsutveckling och dramaturgi.

 

Som alltid lyckas King bygga upp ett fascinerande persongalleri med excentriska och riktigt obehagliga typer. Jim Rennie är en riktigt bra skurk i och med att han ser sig själv som Chester's Mills räddning. Han är inte någon ond man, han gör ju bara vad som krävs, enligt honom själv. Lika subtil är inte Junior Rennie, hans son, som pendlar mellan att vara en slemmig mansgris och spritt språngandes galen. Kapitlen med Junior, Jim och deras förhållande till varandra är några av bokens bästa. Dessvärre är protagonisterna inte alls lika intressanta.

 

Dale "Barbie" Barbara är en av Kings svagaste protagonister på många år. Han besitter inte mycket till personlighet annat än att stå som motpol till Rennie. Dessutom måste jag hålla med Junior om att hans namn är förbaskat löjligt. Varje gång jag läser "Barbie" tänker jag inte på en tuff arméveteran precis. Hans bundsförvanter är i alla fall något bättre, med journalisten Julia Shumway och framförallt 13-årige pojkgeniet Joe "Scarecrow" McClatchey som bästa birollsinnehavare.

 

Det som fäller Under The Dome är däremot det övergripande temat. King ska helt enkelt inte skriva böcker om politisk kamp och/eller maktfullkomlighet. Man kan tycka att detta ligger nära många av Kings andra böcker, särskilt det sistnämnda temat, men de har i tidigare verk främst varit delteman av en större bild. Korrupta politiker har ofta figurerat i Kings historier, inte minst med religiösa agendor, så på så vis är Rennie inte på något sätt unik för Under The Dome. Man hade ju kunnat tycka att huvudtemat skulle vara den gigantiska barriär som skär av staden från omvärlden, men denna verkar egentligen mest sekundär och som ett sätt att hålla karaktärerna fångade på ett och samma ställe.

 

Antalet karaktärer är också minst sagt för många. När man behöver ett dramatis personae i början på sin roman, och inte är rysk 1800-talsförfattare, brukar det inte vara ett gott tecken. Resultatet blir att karaktärsutvecklingen sker ryckvis och sällan särskilt trovärdigt. Vad jag däremot får ge King beröm för är att han som vanligt har en kuslig förmåga att skriva karaktärer som inte på något vis censurerar sig själva. Det är något jag verkligen uppskattar med Kings böcker. Karaktärerna är ofta väldigt mänskliga och lidanden och umbäranden beskrivs i all önskvärd detalj.

 

Till syvende och sist kan jag ändå inte rekommendera Under The Dome. Jag var beredd att ge den en rak tvåa i betyg, men de sista 20 sidornas väldigt påklistrade deus ex machina-slut blir ett minustecken i protokollet. Tv-serien är om inte bra så åtminstone tillräckligt knäpp för att jag ska fortsätta titta. Håll er till den.

 

Betyg: 2- böcker för långa för sitt eget bästa av 5 möjliga


Av Ulf - 27 april 2015 15:15

 

 

Regi: Joss Whedon

Manus: Joss Whedon

Medverkande: Robert Downey Jr.Chris Hemsworth, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios

År: 2015

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395427/

 

Efter att ha besegrat Hydra verkar det som att Avengers kan koppla av ett tag. Thor tänker ta Lokis spira tillbaka till Asgård, men Tony Stark lyckas övertala honom om att det inte är någon brådska. Han vill studera den mäktiga artefakten och se om han kan använda dess kraft för goda syften. I sina undersökniningar stöter han snart på datorprogrammet Ultron, ett artificiellt medvetande. Stark får idén att uppgradera planetens försvarssystem med hjälp av det nyupptäckta programmet, men när Ultron inser att hans nya uppdrag är att skapa fred drar han en kalkylerad slutsats - inga människor, inga krig...

 

Trots min entusiasm för kostymerade hjältar gick jag in till Age Of Ultron med ganska sansade förväntningar. Dagarna som gått från det att filmen haft premiär tills jag igår såg den har kantats av ambivalenta utlåtanden från mina serienördspolare. Mina sansade förväntningar kom på skam när Hulk springer igenom en bunker. Det här är ytterligare en popcornhit från Joss Whedon.

 

Whedon har med en stor ensemble (som bara blir större!) lyckats med konststycket att få gruppen att kännas som ett sammansvetsat team. Referenserna till annat som hänt i Marvel Cinematic Universe och saker som kommer att hända gör Age Of Ultron till vad jag tror Marvel ämnade - en knutpunkt. Trots detta är AOU mycket av en mellanfilm. En förbaskat bra mellanfilm, men ändock en rulle som pekar mot något ännu större. Filmen följer den klassiska trilogiuppbyggnaden för en sådans andra del. Interpersonella konflikter blir mer uttalade i allmänhet och i synnerhet den mellan Tony Stark och Captain America. Detta kommer leda oss fint in i nästa fas Marvel-filmer, som börjar med vad som kan vara min favoritstoryline de senaste 20 åren - Civil War.

 

Med en så här pass namnkunnig samling skådespelare är det svårt att verkligen skina. Den som lyckas bäst är som alltid Robert Downey Jr. Jag tror inte det finns en annan skådespelare, möjligtvis med undantag för Hugh Jackman, som på ett så komplett vis tagit sig an sitt superhjältealterego på film som Downey Jr. Chris Hemsworth briljerar vidare som Thor och James Spader gör en fantastiskt bra prestation som rösten till Ultron. Dessa tre är de som skiner starkast i ensemblen, i viss mån på bekostnad av de andra. Det är däremot väldigt tydligt att Joss Whedon kan sina karaktärer utan och innan. Jag hade visserligen inte förväntat mig något annat av en man som varit en högprofilförfattare för Marvel, men i och med den något fadda Agents Of S.H.I.E.L.D (2013) var jag orolig att bolaget skulle begränsa den unika röst som Whedon har i framförallt sin dialog. Den brukar vara en vattendelare, men för ett Whedon-fan som undertecknad kan det knappast bli bättre!

 

AOU är dock ingen perfekt film. Tempot dras ner lite väl mycket i mitten av filmen och vissa hjältar får på tok för lite utrymme. Framförallt skulle jag velat se desto mer av Scarlet Witch. Det får jag vänta på tills nästa film i serien antar jag. Man hade dessutom kunnat korta filmen med cirka 20 minuter för att få upp nämnda tempo, alternativt klippt om vissa bihistorier för att få dem mer intrycksfulla - såsom förhållandet mellan Black Widow och Bruce "Hulk" Banner. För diggare av Marvels filmer är det här dock en högtidsstund. Jag upphör aldrig att förvånas över hur Whedon lyckas hålla så här många karaktärer i luften samtidigt och ändå presentera en väl sammanhållen historia som både går på djupet för de riktiga nördarna men ändå är lätt att följa för nytillkomna. Jag bockar och bugar.

 

Betyg: 4+ fast en viss myrman borde ha varit med redan här av 5 möjliga

Av Ulf - 25 april 2015 17:27


Originaltitel: Dylan Dog: La Statua Di Carne

Författare: Bruno Enna

Tecknare: Nicola Mari

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-9-5

 

Dylan kontaktas av en kvinna, Violet, som av okänd anledning blir uppvaktad med poesi i samband med ett antal bestialiska mord. Morden, som inträffat på en av Londons kyrkogårdar, utförs av vad vittnena beskriver som statyer. Offren är människor som inte visar respekt för de döda. Men vem är det som skickar strofer av John Donne till Violet efter varje begånget mord?

 

Det andra albumet om mardrömsdetektiven Dylan Dog jag satt mina tänder i är ett klart fall framåt från Dylan Dog: Reinkarnation. Det rent serietekniska, från teckning till layout, är bättre i Nicola Maris händer än kollegan Corrado Roi. Mari må inte ha samma inspirationstoppar som Roi har, men håller desto jämnare klass när det gäller perspektiven, vilket var vad jag främst störde mig på i föregående album.

 

Det som gör Hjärta av sten till ett bättre album än Reinkarnation är dock manuset. Det här med levande statyer är knappast något nytt, men som alla bra historier behövs egentligen bara en liten twist för att göra den intressant igen. Den är inte lika bra som exempelvis det fantastiska Dr Who-avsnittet Blink (2007), men lyckas ändå med en tämligen fräsch och egen tolkning. Sedan att statyer som rör på sig (och tala inte om dockor!) är förbaskat obehagliga är inte fel i sammanhanget det heller. Vidare känner jag att Bruno Enna har gjort mer av en riktig karaktär av Dylan än kollegan Ruju lyckades med i Reinkarnation. Nu vill jag helt plötsligt inte bara fortsätta läsa för den småmysiga skräckkänslan utan även för karaktärerna. Riktigt bra.

 

Som ni förstår är det här ett riktigt bra seriealbum. Om jag har något att invända på är det tyvärr samma sak som jag påpekade i min recension av förra albumet - ibland känns det som storyn skulle behövt kanske 50 sidor till på sig för att bli den bästa story den kan vara. Det är dock ingen anledning för serie- och/eller skräckdiggaren att skippa Hjärta av sten.

 

Betyg: 4 mordiska strofer av 5 möjliga


Av Ulf - 23 april 2015 14:30

 


Regi: Andy & Lana Wachowski

Manus: Andy & Lana Wachowski

Medverkande: Mila Kunis, Channing Tatum, Eddie Redmayne mfl.

Produktionsbolag: Dune Entertainment/Village Roadshow Pictures/Warner Bros.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA & Storbritannien

Svensk åldersgräns:  11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1617661/

 

Jupiter Jones lever inte direkt sitt drömliv. Tillsammans med sin mor arbetar hon som städerska för rika familjer i Chicago. Vad Jupiter inte vet är att hon är reinkarnationen av en utomjordisk drottning - en drottning som ett mäktigt imperium vill ha död till varje pris. Vad de inte räknat med är prisjägaren Caine Wise och Jupiters järnvilja.

 

Jag... jag vet inte. Syskonen Wachowskis senaste alster är något av det minst engagerande jag sett på mycket länge. Istället för att ge oss en historia med en underbyggd mytologi slänger syskonen allt de kan på oss på så kort tid som möjligt. Någonsin undrat över hur dinosaurierna dog ut? Inga problem, det här manuset förklarar det på 30 sekunder och nämner det aldrig igen. Funderat över liv i rymden? Det behöver vi bara en minut av förklaring och sen ska vi godta allt de säger. Så fortsätter det i drygt två timmar. Det är... inte bra.

 

Mila Kunis är den enda skådis som kommer undan Jupiter Ascending med hedern i behåll. Channing Tatum är en helt okej skådis när han får rätt roll och regissör. Här spelar han en kille med raketstövlar, Spock-öron och en fetisch för kajal. Det är ungefär lika trovärdigt som det låter. Den som däremot är absolut sämst, alla kategorier, är något överraskande Eddie Redmayne. Redmayne,  Oscarsvinnare för sin fantastiska roll i The Theory Of Everything (2014), spelar huvudantagonisten i filmen. Bara där ringer en varningsklocka. Långsmal och med pojkaktigt utseende borde han defintivt inte spela en hotande figur. När någon av regissörerna dessutom sa till honom att viska alla sina repliker exklusive när han blir riktigt arg (då han skriker som fan) blir Redmaynes porträtt nog något han helst av allt vill glömma.

 

Jupiter Ascending är ett lysande exempel på allt som kan gå fel när Hollywood slänger ett berg av pengar på ett projekt och sen inte bryr sig om att berätta en historia. Det formelmässiga manuset (kom igen, det är i princip en folksaga i rymdmiljö), bristen på engagemang från skådespelarna och konstant teknikporr i långa och onödiga specialeffektssekvenser fick mig bara att kasta upp händerna och fundera på all bra science fiction som fortfarande är ofilmad. Teknisk kompetens är det enda som räddar den ifrån nollan. Undvik.

 

Betyg: 1 högbudgettravesti av 5 möjliga

Av Ulf - 20 april 2015 19:23

 

Avengers: Age Of Ultron - Allt du behöver veta och se

 

Det börjar dra ihop sig igen. Marvel Cinematic kör den stora finalen av den andra fasen av filmatiseringar på alla biografer du kan hitta från och med onsdag. Marvels filmiska universum har sedan 2008 års Iron Man strävat efter att, precis som sina serieförlagor, vara så sammankopplade som möjligt. Det har både visat sig vara en smart affärsstrategi och en nästan garanti för att en serietidningsfilm från Marvel numera är allra minst "underhållande". Med ett persongalleri på hundratals (tusentals?) hjältar och skurkar och många decenniers serieutgivning har förlaget en nästan outsinlig brunn att ösa ur. Den löst sammansatta superhjältegruppen Avengers passade perfekt som första anhalt för ett modernt delat pantheon.

 

Sedan beslutet togs att skapa en mer enhetlig historia av alla hjältarna även på film har Marvel producerat tio större filmer, uppdelade i olika "faser". Den första fasen, betitlad Avengers Assembled, börjar med tidigare nämnda Iron Man och avslutas med Marvel's The Avengers (2012). Den andra fasen började med Iron Man 3 (2013) och kommer avslutas med Ant-Man (2015). Varför den andra fasen inte kommer avslutas med Age Of Ultron vette fanken. Det har varit så många turer fram och tillbaka med Ant-Man att många inte trodde den skulle bli av överhuvudtaget. Det märkliga är att det i seriernas värld är huvudpersonen i just Ant-Man, Hank Pym, som skapar Ultron - huvudskurken för fas två. Varför man då väljer att helt sonika skriva ut honom från filmen där hans skapelse löper amok är märkligt. 

 

Hur som helst så behöver fans inte deppa över att Marvel skulle få slut på saker att ge oss efter den här sommarens begivenheter. Fas 3 är redan i förproduktion och kommer innehålla inte mindre än tio filmer. Samtliga kommer ha premiär under 2016 - 2019. Alla seriefans vet det här redan, men för er som bara ser filmerna och gillar dem - häng för allt i världen med in i fas 3 också! Det är här de riktigt intressanta historierna kommer igång, inte minst med första filmen i fasen, Captain America: Civil War (2016). Den är så pass intressant att jag skrev en magisteruppsats om den. Ses i biomörkret!

 

Av Ulf - 18 april 2015 20:03

 


Regi: Petra Epperlein & Michael Tucker

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Dustin Poirier, Albert Stainback, Derek Gauthier mfl.

Produktionsbolag: Heros Films

År: 2011

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1703232/

 

En titt bakom kulisserna på MMA-promotionen USA-MMA och deras toppfighters, Dustin Poirier och Albert Stainbacks, liv och leverne. Från den blygsamma träningslokalen via rodeopalats till de större arenorna får vi följa de båda idrottsmännen och promotern Derek Gauthiers försök att göra sitt gym till södra USA:s ledande.

 

Sedan drygt två år tillbaka spenderar jag en stor del av min vakna tid i en dojo där jag tränar allt ifrån jujutsu till submission wrestling. Det kan vara svårt att förklara varför jag gör det, eftersom jag inte har några illusioner om att bli näste UFC-mästare eller något. Nästa gång någon frågar ska jag visa dem Fightville.

 

Epperlein och Tucker har i sin dokumentär lyckats sätta fingret på vad det innebär att vara en fighter. Jag ser samma sak flera gånger i veckan både hos mina träningskamrater och mig själv - en vilja att aldrig ge upp, att ta en smäll och fortsätta framåt trots att musklerna skriker nej, sinne över kropp. Det kräver sin man eller kvinna att kunna göra detta vecka in och vecka ut. När det handlar om professionella fighters är det givetvis draget till sin spets. Om jag tränar mycket så lever de här killarna kampsport. Det är ofta allt de tänker på och Gauthier får flera gånger ha snack med sina fighters om att det finns ett liv även utanför matcherna och träningen.

 

Fightville är dock inte bara en dokumentär för kampsportfreaks. Framförallt handlar den om uppoffring, vilja och att följa sina drömmar - något vi alla måste brottas med i livet förr eller senare. Med en fot i vad sporten MMA har utvecklats till (fjärren från vad John McCain en gång kallade för "human cockfighting") och den andra i ett personligt porträtt av de tre huvudkaraktärerna lyckas Fightville visa upp människorna bakom vad för en utomstående kan verka som en skrämmande och livsfarlig miljö. När du kan få utlopp för dina instinkter i en säker och kontrollerad miljö kommer du också märka av det i resten av livet. Fightville visar med all önskvärd tydlighet allt jag älskar med kampsportsvärlden. Det enda jag har att anmärka på är att jag skulle vilja att den vore längre - inte minst eftersom en av huvudpersonerna faktiskt får ett kontrakt med självaste UFC. En uppföljare vore på sin plats!

 

Betyg: 4 livsstilar av 5 möjliga

Av Ulf - 16 april 2015 22:44

 

 

Regi: Gabriel Cowan

Manus: Adam Chanzit

Medverkande: Wes BentleyVincent Piazza, Amber Tamblyn

Produktionsbolag: New Artists Alliance/Caliber Media Company

År: 2014

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2123884/

 

Travis, Barry och Anna var på väg att slå igenom med sitt band för sex år sedan när de tre skiljdes åt i vredesmod. Trots detta tänker både Barry och Anna hedra sitt löfte att åka för att träffa Travis den vecka då de alla fyller 30. Efter en nog så trevlig första kväll dras snart gamla oförrätter upp igen.

 

Ja, jag vet inte. Mitt konto på Netflix funkade inte ikväll av någon anledning och den dokumentär om MMA jag planerat att se byttes ut mot nästa film i min recensionshög. Jag hade väl inte några större förväntningar på 3 Nights In The Desert och filmen utvecklade sig ungefär som jag trodde - självupptagna karaktärer har ångest för att livet inte blivit exakt som de ville vid 30 års ålder. 

 

Ju äldre jag blir desto mer allergisk blir jag mot gnällande, såväl i verkliga livet som på film. Det här är 90 minuter av konstant gnäll från tre skådespelare som inte verkar särskilt intresserade av att vara med i filmen överhuvudtaget. Av de tre karaktärerna har en lyckats få ett ganska normalt liv (samtidigt som han dock fortfarande är besatt av gammal kärlek) och två lever självdestruktiva liv på varsitt håll. När även den någorlunda välanpassade snubben visar sig vara ett as en bit in i filmen vill jag mest sucka och göra något annat med min tid. Adam Chanzit har försökt sig på att skriva något som ska "tala för vår generation", men han har verkligen inte lyckats. Den enda anledningen till att betyget inte får den fruktade nollan i betyg är att musiken trots allt är helt okej. Eftersom det handlar om ett band har musiken en ganska betydande del i storyn, så om inte annat låter filmen bra. Lyssna gärna på soundtracket, strunta i filmen.

 

Betyg: 1 övning i onödig hipsterfilosofi av 5 möjliga

Av Ulf - 15 april 2015 16:01

 


Originaltitel: Dylan Dog: Reincarnazioni

Författare: Pasquale Ruju

Tecknare: Corrado Roi

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-7-1

 

Dylan Dog, före detta anställd vid Scotland Yard, driver numera en detektivbyrå som hanterar fall som polisen kanske inte riktigt vill ta tag i, gärna med övernaturliga inslag. Dylan kontaktas av den vackra Sheena Johnson angående en rad brutala mord som nyligen inträffat i London. Sheena tror nämligen att hon själv kan ha något med morden att göra - även om hon inte kommer ihåg det själv.

 

Dylan Dog är en serie som sedan länge funnits i periferin för mig, men som jag aldrig har tagit mig tid att läsa. Hyllad som en av Italiens mest framgångsrika serier genom tiderna har den sålts i miljontals exemplar och influerat mängder med serieskapare. När nu svenska Ades Media ger ut en rad album tog jag tillfället i akt och satte mig ner och läste ett. Och ja, Dylan Dog är än så länge en småmysig bekantskap med vissa toppar och dalar.

 

Jag gillar verkligen Corrado Rois tecknarstil som till stor del påminner mig om de mer realistiskt tecknade skräckserierna från över Atlanten anno 1950-tal. Han håller dock en tämligen ojämn kvalitet och vissa rutor har klara proportionsproblem. Föga förvånande, då man definitivt kan spåra influenser från den italienska giallo-genren, gäller detta ofta kvinnoporträtten. De är, låt oss säga, ganska "rundade" på sina ställen och Roi försitter inte en chans att visa detta faktum.

 

Manuset är även det relativt ojämnt. Jag gillar karaktärerna, från den arketypiske privatdeckaren Dylan tills hans sidekick Groucho (som tror att han är Groucho Marx), men storytellingen är lite upp och ner på sina ställen. Idén om reinkarnerade mördare är bra och på sina ställen riktigt effektivt utförd. Slutet står dock klart redan efter halva albumet och jag saknade någon form av twist eller överraskning. Om Ruju hade haft fler sidor att arbeta med hade det troligen varit en annan sak. Ett seriealbum av den här typen på 96 sidor känns då och då lite snävt.

 

För diggare av skräck- och detektivserier skulle jag ändå rekommendera att ni införskaffar er ett album eller två. Min recension kanske låter som att jag tycker att albumet är dåligt, men det är snarare det att jag hade förväntat mig lite mer av mitt första möte med en så pass känd seriehjälte. Men, som Malin Rydén skriver i efterordet, kanske är det så att "även vuxna behöver godnattsagor ibland." Gott så.

 

Betyg: 3 italienska Londonskildringar av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards