Alla inlägg under april 2010

Av Ulf - 21 april 2010 20:21


   


Titel: The Terror Dream

Svensk titel: Den amerikanska mardrömmen

Författare: Susan Faludi

År: 2007 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 384

Förlag: Leopard förlag

ISBN: 978-91-7343-225-2


Susan Faludi ger en bild av ett USA som är på väg att återfalla i en konservatism påminnande om den mytbild som i många år florerat runt en svunnen tid då män var män och kvinnor stod vid spisen. Hon tar avstamp i efterspelet omkring 9/11 och undersöker hur en rädd nation sökte sig till det trygga och beprövade istället för att syssla med "konstiga" saker som jämställdhet och andra nymodigheter. Resultatet är ibland lika underhållande som det är skrämmande.


Fauldi är en välkänd författare till feministisk litteratur och jag hade hört många bra saker om den här boken. De första kapitlen, när Faludi fokuserar på vår egen tid, är också fruktansvärt bra. De är väl underbyggda med källor samtidigt som Faludis språk inte tynger ner vad hon vill få fram. Jag satt som klistrad under bokens första halva... för att sen nästan tappa intresset.


Efter Fauldi gett oss en orientering angående könsrollsdebatten i USA efter 9/11 börjar hon söka historiska förklaringar till varför saker och ting är som de är. Här tappar boken dessvärre ganska mycket. Det är inte direkt dåligt, men när det ställs i kontrast med boken inledande kapitel blev i alla fall jag besviken. Faludi är helt enkelt en bättre kommentator av det nutida samhället än vad hon är som historiker. För den som vill veta mer om just den amerikanska mytologins framväxt kan jag rekommendera The Myth Of The American Superhero av John Shelton Lawrence & Robert Jewett istället.


Jag skulle verkligen vilja ge den här boken ett högre betyg än vad jag gör - så bra är de första kapitlen - men det här är dessvärre bara en halv bok. Den nämnda inledningen är dock värt pengarna om du hittar den billigt.


Betyg: 3- vad-som-går-upp-måste-komma-ner av 5 möjliga

Av Ulf - 18 april 2010 13:30



Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: David Johnson

Skådespelare: Vera Farmiga, Peter Saarsgard, Isablle Fuhrman mfl.

Produktionsbolag: Appian Way

År: 2009

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada/Tyskland/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15 år


Kate och John förlorade sitt tredje barn under graviditeten och har svårt att komma över det. De beslutar sig för att adoptera - inte minst för att deras dotter väldigt gärna vill ha en syster. När de besöker ett barnhem fattar de genast tycke för Esther. Esther är en blyg nioårig flicka som älskar att måla. Hennes bakgrund är höljd i dunkel eftersom hon från början kommer från ett ryskt barnhem där man inte var så nogräknade med pappersarbete. Till en början verkar dock Esther passa väl in i familjen. Det är bara några små saker som stör - som varför hon vägrar att ta av sin rosett kring halsen och varför hon är livrädd för både läkare och tandläkare...


Barn är onda. Så, där sa jag det, så skjut mig. Nej, men jag och barn har aldrig riktigt kommit överens. Jag gillar mina systerdöttrar, men där går också gränsen. Den här filmen övertygade mig bara än mer att jag aldrig ska skaffa barn. David Johnson har skrivit en tät historia som lyckas vara mer än den bleka kopia på The Omen som jag var rädd för att den skulle vara. Historien får en att gissa och håller intresset uppe, även om det finns vissa mindre detaljer som är lite märkliga - så som den totala bristen på tillit mellan Kate och John i vissa scener.


Manuset i all ära så är det främst en skådespelarinsats som lyfter Orphan. Isabelle Fuhrman är helt fantastisk i rollen som Esther och har en sådan närvaro att det är svårt att tro att hon bara var 12 år gammal när filmen spelades in. Hon är definitivt något att hålla ögonen på de närmsta åren inom Hollywood. Med sin talang och sitt docksöta utseende kan hon mycket väl bli årets stora genombrott år 2015 eller däromkring.


De andra skådespelarna är också bra med den alltid lika sevärde Peter Saarsgard i en tyvärr lite för liten roll. Vera Farmiga fick en Oscarsnominering för sin roll i den klart överskattade Up In The Air i år. I rollen som Kate får hon visa att hon har ett större register än så och om akademin hade haft lite mod hade de nominerat henne för den här filmen och inte Clooneys sömnpiller.


Regin är utsökt och för tankarna tillbaka till skräckfilmens guldålder på 70-talet. Det är bleka färger, utstuderad långsamhet i uppbyggnaden och de få genuint våldsamma scener som finns i filmen är ofta smärtsamt realistiska. Intressant nog Jaume Collet-Serra sedan innan mest känd för att ha låtit Paris Hilton dö on-screen i nyversionen av House Of Wax. Det är svårt att tro att det rör sig om samma regissör.


Så finns det inget som är dåligt med filmen? Man får kanske en lite dålig smak i munnen efter den klassiska "hotet från öst-tematiken" i och med Esthers bakgrund. Dessutom kan uppbyggnaden ibland bli lite för långsam. Vidare visar filmens vuxna upp en ganska slående dumhet ibland. Annars är det här en mycket bra, om inte perfekt, skräckfilm. Rekommenderas.


Betyg: 4 in Soviet Russia child kills you av 5 möjliga

Av Ulf - 14 april 2010 18:17



Regi: Daniel Alfredson

Manus: Jonas Frykberg

Skådespelare: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Lena Endre mfl.

Produktionsbolag: Yellow Bird Films

År: 2009

Längd: 148 min

Land: Sverige/Danmark/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år


Lisbeth Salander vaknar upp på sjukhuset efter ha blivit illa skadad i slutet av förra filmen. Hon får veta att hon kommer åtalas för mordförsöket på sin far, Zala. När hon håller på att förbereda sitt försvar mördas Zala av en äldre man som senare tar sitt liv. Det blir upptakten till avslöjandet av en långtgående konspiration.


Då var vi där igen - svenska deckare. Inte mycket är annorlunda från det dussintal andra deckare som pumpas ut varje år. Jag gillade verkligen första boken i Stieg Larssons trilogi och filmatiseringen var inte fy skam den heller. Vad som skiljer Män som hatar kvinnor från de andra två böckerna är att den är smart och välkonstruerad. Det är en spännande deckarhistoria som hela tiden får dig att gissa. De andra två böckerna fokuserar mer på att visa på hur plågad Lisbeth är och hur hon med Kitty-klarar-allt-list tar hem spelet. Jag förstår verkligen inte den dyrkan som uppstått runt hennes karaktär. Om man skalar bort ytan (det vill säga utseendet, det tekniska kunnandet och att hon kan sparka röv) är hon en karaktär vi har sett gång på gång innan. Är det för att hon som kvinna tar saken i egna händer och nitar våldtäktsmän? Det funkade riktigt bra i första filmen, då det kändes fräscht och oväntat. När vi nu kommer till tredje filmen är det mest med en trött gäspning jag registrerar Rapaces tolkning av rollen. I adaptionen av boken framstår hon mer som gnällig tonåring än råtuff kvinna ingen sätter sig på i många scener.


Just manuset till den här filmen haltar betänkligt. Man hade med lätthet kunnat korta filmen med en halvtimme utan att något väsentligt skulle gå förlorat. Karaktärerna har byggts upp sen innan och vad jag egentligen vill ha är mer av historien och inte mer av Blomkvist och Salander. På tal om Blomkvist framstår hans karaktär än mer som en gnällig tonåring än Salender. Mikael Nyqvist spelar rollen som om han just har blivit stucken av ett bi - sur, ving, kräng, kalla det vad ni vill - han är i alla fall extremt irriterande. Lena Endre gör rollen som Lena Endre. Hon går verkligen på tomgång och Erika Berger blir bara en fotnot i filmen.


Alfredson, en ganska kompetent regissör, borde definitivt ha kortat filmen en bra bit. Dessutom saknar hans skådespelarregi engagemang. Det känns lite som att han var trött på hela karusellen kring filmerna och bara ville köra igenom scenerna.


Underhållningsmässigt är Luftslottet som sprängdes sämre än sina föregångare. Hur märkligt banal Flickan som lekte med elden än var i sina värsta stunder i Alfredsons regi var den åtminstone relativt kul att se. Det här är mest segt och inte en särskilt bra film.


Betyg: 2 omotiverade punkutstyrslar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 april 2010 18:53

   



Då var det dags igen - ett svenskt "kulturbråk" tar sin början. Har vi hört den förut? Några mer eller mindre begåvade filmregissörer raljerar om huruvida man är bättre eller sämre på att göra film om man har bihang mellan benen eller inte. I rollerna återfinner vi Kjell Sundvall och Maria Blom med ett instick från producenten Anna Croneman som fick luft någonstans ifrån. Inte för att slå hål på era viktighetsbubblor, men ska vi granska era filmografier och se vad som trillar ut ur garderoben?


Kjell Sundvall: Grattis Kjell, du har gjort en (1) bra film på 30 år. Tomten är far till alla barnen är till och med en underbar film, men vad har du gjort mer? Där ser man, tio filmer om allas vår Beck. Den överskattade Grabben i graven bredvid och paltvästern Jägarna också? Du är ju en riktig Spielberg, killen! Vad sa du? Du håller på att spela in en uppföljare till Jägarna? Intresseklubben drar darrande upp täcket över ögonen i ren spänning. Hur vore det förresten att släppa generaliseringarna om att kvinnor gillar mjuka filmer och män pang-pang? Folk som gillar film gillar all typ av film som är bra.


Maria Blom: Du har gjort... tre filmer allt som allt. Det var en hejdlös fart på din produktion sedan genombrottet med titta-på-de-roliga-landsortsborna-med-sin-charmiga-dialekt-rulle Masjävlar. Sundvall har i alla fall haft en karriär (hur det nu gick till) under 30 års tid och... äsch, å andra sidan, om du hade gjort så mycket skit som Sundvall hade skulle jag tyckt lika illa om din medieprofil som jag gör om Sundvalls. Du uttrycker åtminstone inte någon förlegad syn på könsroller som grabben i graven bredvid gör.


Anna Croneman: Om man uteslutande producerat skräp sedan 1994 kanske man inte bör uttala sig i generella termer om hur den svenska filmindustrin gynnar män och ratar kvinnor. Du själv har ju uppenbarligen lyckats hålla en ganska tafflig karriär i livet under 16 år - det är rätt imponerande om kvinnor skulle vara så motarbetade som du påstår.


Slutsatsen blir: Lägg ner och lägg ner nu. Det här verkligen snillen spekulerar på sandlådenivå. Istället för att gräla om vem som står på moralisk högmark, varför inte göra något som är värt att se?

Av Ulf - 9 april 2010 19:40

 




Lund, mitt älskade Lund, har återigen blivit kulturellt åderlåtet. Låter det teatraliskt? Det må så vara, men vad är det egentligen som händer med den gamla kulturstaden? Var det inte Lund som satsade mot att bli kulturhuvudstad? Vi vet hur det gick med den saken (tack som fan, Umeå...) men undertecknad hade hoppats på att den kulturella infrastruktur som i och med kampanjen åtminstone låg i startblocken skulle ge något resultat. Idag fick vi ännu ett bevis på att Lund håller på att bli en kulturell öken om man inte råkar uppskatta studentikos humor. Idag publicerade bland annat Sydsvenskan en artikel om nedläggningen av Biograf Royal - en kulturinstitution i Lund sedan 71 år tillbaka.


Mitt eget starkaste minne från den charmiga biografen på Stora Södergatan kom när jag var elva år gammal. Min far, som sällan eller aldrig går på bio, dukade undan för mitt tjat om att se Jurassic Park. Filmen knockade mig, och världens alla andra elvaåringar, totalt. Filmens kraft till trots var det främst en liten, obetydlig, detalj som fastnade hos mig. Biografens små toalettbås hade under lång tid fungerat som klotterplank för stadens ungdomar. En av kommentarerna inetsat i träet var: "Has it been smooth?" Undertill hade någon skurit in ett svar i entusiastiska bokstäver: "Yeeeeah!". Givetvis försvann allt klotter efter ett tag i och med en välbehövlig uppfräschning av toaletten. Allt klotter utom en liten, obetydlig kommentar. Kommentaren stod kvar där, på inre vänstra dörrkarmen till herrtoalettens enda bås, i många år. Det blev en tradition att gå för att kolla att den fanns kvar varje gång jag gick på Royal. Den var kvar där när jag hänfördes av Forrest Gump, när jag under gymnasiet följde med en flicka jag var kär i för att se Anna & The King och den stod kvar när jag skakande lämnade salongen efter Donnie Darko. Någon gång efter SF tog över driften, 2006, försvann dock klottret. Som sagt, en liten och obetydlig detalj, men charmig och ett tecken på en byggnad som levt.


Jag borde inte vara förvånad. Biografen såldes som sagt till SF och deras ägare Bonniers 2006. Vi vet alla vad den skenande elefanten Bonniers gör mot kulturen i vårt land. Enligt koncernens bokslut för 2009 ökade man ju bara sin omsättning med 4 procent jämfört med 2008. Det är ganska okej om man tänker på den där lilla fadäsen på finansmarknaden som inträffade förra året. På så svaga resultat kan man ju inte vidarebygga sitt imperium, eller hur?  SF Bio gjorde enligt samma pressmeddelande "sitt bästa resultat hittills". 


Så varför all ekonomi? En enkel anledning - SF hade råd att betala den visserligen kraftiga hyreshöjning som fastighetsägaren Dysnomia Sverige tyckte vara skälig. Jag säger inte att en chockhöjning var rätt, men faktum kvarstår - det är vi som är de verkliga förlorarna här. Vi åderlåts på ännu ett kulturellt vattenhål och en biograf med historia går i graven. Jag är fullt medveten om att en eventuell räddning av Royal inte skulle kunna fungera som prejudikat för att rädda varenda liten skitbiograf i landet. Det är dock stor skillnad mellan ett cinemaplex från 1990-talet och en biograf som har så långa anor att man kunde se Gone With The Wind där när det begav sig. Biografen kanske hade visat röda siffror i några år, men det finns pengar att ta av för att bevara en så pass anrik inrättning. Problemet är att viljan inte finns. När kultur enbart behandlas som en marknadsvara får vi vänja oss vid det här scenariot. Kulturverksamheter kommer centraliseras och SF kommer säkert punga ut för fem filmer till om den där förbannade Göta Kanal.


Min egen tysta lilla väderkvarnsprotest består i att härmed bojkotta alla tidningar, böcker, spel, filmer och annan kultur associerad med Bonniers i så stor utsträckning jag kan. Vissa uppoffringar är lätta - jag känner inte att jag behöver läsa om Anna Ankas kärleksproblem i Kvällsposten - men andra kräver lite eftertanke. Nästa gång ni köper böcker på nätet, välj Bokus istället för Bonniersägda Adlibris. Kostar det några kronor mer? Trist läge. Skaffa boken på biblioteket eller köp den på rea om du inte kan avstå från lite tuggummipengar. Avstå från TV4 och deras lekprogram. Inte särskilt svårt det heller. Det här är några exempel på små, små saker ni kan göra för att surra som ettriga myggor kring elefantens öron. Om vi skulle bli tillräckligt många måste till och med elefanten stanna upp och vifta med öronen ett tag. Så om ni liksom jag vill arbeta för en diversifiering av kulturägandet i Sverige - tänk en gång till innan ni handlar från följande företag:


Albert Bonniers Förlag

Wahlström & Widstrand

Forum

Adlibris

Expressen

GT

Kvällsposten

TV4

Dagens Industri

SF (inklusive SF Bio/SF Anytime)

Homeenter

Discshop

Dagens Nyheter

Sydsvenskan (ja, jag är medveten om ironin att länka till en artikel från Sydsvenskan)

Ystads Allehanda

Trelleborgs Allehanda

Kristianstadbladet

City Malmö/Lund


Detta är givetvis bara toppen på isberget, men det är en början. Så ska jag sluta gå på bio? Nej, bara undersöka alternativ till att stödja SF. Håll ögonen öppna för artiklar angående just det i framtiden.

Av Ulf - 3 april 2010 20:25

  



Titel: Affärer i blod och olja

Författare: Kerstin Lundell

År: 2010

Sidor: 224

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-487-6


Det här är den sanna historien om hur Lundin Petroleum lät fördriva, mörda och våldta lokalbefolkning i Sudan och Etiopien som var i vägen för deras oljefält. Gemene man kanske inte höjer på ögonbrynen alltför mycket - det är mer regel än undantag att oljebolag har moraliskt tvivelaktiga affärsmetoder - men det borde man göra. Lundin Petroleum är nämligen inte något bolag på andra sidan världen, utan har ägarintresse från så tunga svenska institutioner som Folksam, Andra AP-fonden, Robur och Swedbank. För att göra saken än värre satt vår nuvarande utrikesminister, Carl Bildt, i styrelsen för Lundin Petroleum fram tills dess att han fick sin nuvarande postering. Bildt har också uppgett sig vara ansvarig för bolagets etiska riktlinjer.


Lundell har lyckats med en riktig tour de force med den här boken. Hennes språk är enkelt att följa utan att för den sakens skull bli ordinärt och tråkigt. Det enda jag kan hitta att anmärka på när det gäller språkbehandlingen är när hon i vissa avsnitt blir lite väl målande för min smak. Annars underbygger hon sina argument sakligt och väl - för det mesta. Mot slutet av boken finns vissa tveksamheter där Lundell "antar" lite för mycket. Jag betvivlar inte att Lundell kan belägga sina antaganden, men efter att förgäves ha bläddrat i notregistret finns det helt enkelt inte utskrivna belägg för vissa påståenden.


Historien som Lundell presenterar är vedervärdig - inte minst eftersom hon i bokens avslutande kapitel faktiskt ger förslag på hur oljeindustrin skulle kunna förbättras. Lundell visar på ett effektivt sätt att exploatering inte är det enda alternativet och ger åtminstone en liten vink om att det finns hopp även för världens oljemagnater.


Bokens absolut värsta kapitel är intervjuerna med de systematiskt våldtagna kvinnorna i området. Lundell har lyckats få intervjua en rad av dem och alla kan vittna om fruktansvärda övergrepp. Det gör mig mörkrädd att vi har en utrikesminister som antingen var så dåligt insatt i sina affärer att han inte visste vad som pågick eller helt enkelt struntade i saken. Jag vet ärligt talat inte vilket som är värst - dumhet eller ondska.


Affärer i blod och olja är en viktig lektion i nutidshistoria för alla svenskar som vill slå sig själv för bröstet som ett land där företagande minsann är etiskt. Lundell visar upp en mörk bild av ett totalt skrupellöst bolag som bokstavligen talat spiller rött blod i utbyte mot svart olja. Rekommenderad läsning för säker indignation.


Betyg: 4+ snubbar som heter Adolf (vad är det med det namnet?!) av 5 möjliga

Av Ulf - 2 april 2010 20:18

 


Det är långfredag och radion spelar inte sorglig musik längre. Vi svenskar kan mycket väl vara världens minst religiösa folk. Det är ganska bra tycker jag. Det är inget fel på personlig religion, andlighet, tro eller vad man nu vill kalla det. Däremot har organiserad religion en blodig historia av förtryck, mord och ond bråd död. Hur kunde det bli så? Alla större religioner baserar sig på kärleksbudskap och att behandla sin nästa väl. Den enda förklaring jag har är att sådana ideal, vackra som de må vara, inte fungerar för oss människor i större utsträckning. Som individer kan vi vara moraliska, godhjärtade och se till andra bästa. Som grupp är vi människor dock ofta brutala mobbar med en mentalitet som skulle göra en grottmänniska stolt.


Hur som helst är det långfredag idag och således en mycket viktig dag för världens alla kristna. Omkring 1,5 till 2,1 miljarder människor erkänner sig till kristen tro. Denna siffra står alltså för aktiva kristna – om vi skulle räkna med människor som helt enkelt fötts in i tron skulle siffran bli ännu högre. Med så många aktivt troende är kristendomen den i särklass största religionen i världen. Historien om Jesu liv kallas ofta för the greatest story ever told. Om detta tvista de lärde men det står klart att den har berättats, återberättats och fortsätter att berättas om och om igen – inte minst i filmens värld.


Det finns en uppsjö mer eller mindre bra filmatiseringar av evangelierna som tar sig mer eller mindre stora friheter. Den mest kända på senare år är troligtvis The Passion Of The Christ (2004) . Den fokuserar till största del på händelserna precis innan Jesus grips av vakterna och upp till det att han dör på korset. Det är också en fullständigt värdelös film. Jag är absolut inte någon som skyggar tillbaka från blod och äckel i filmer – tvärtom tenderar filmer med blod och äckel hamna ganska långt upp på mina favoritlistor – men The Passion Of The Christ är dåligt maskerad våldsporr. Filmens enda egentliga syfte är att visa upp hur mycket Jesus led. Ja, jo, jag tror också att det gör förbannat ont att bli korsfäst, men vem var mannen Jesus då? Vad ville han lära oss? Varför ska vi lyssna på honom? Om The Passion Of The Christ hade varit en del av en miniserie eller satt i en annorlunda, längre, kontext hade jag kunnat till viss mån förstå den. Som det är nu är det en film som helt baserar sig på chockvärde och inte ger någon som helst inblick i det kristna budskapet. Att den sen är gjord av en antisemit lämnar också en dålig smak i munnen…


Istället får vi gå lite längre tillbaka om vi ska hitta något om Jesu liv som är värt att se. Jag måste nämna The Life Of Brian (1979) som ett exempel på parodi rörande religiös fanatism. Filmen handlar inte särskilt mycket om Jesus överhuvudtaget, men eftersom Brian ses som Messias av sina följeslagare (och det faktum att Jesus faktiskt är med i filmen i några minuter) gör att den uppfyller mina krav. Det är inte minst en viktig film för att bryta upp den negativa kollektivism som ofta frodas inom organiserad religion. Jag säger inte att kollektivism är dålig i sig, men när den understryks av religiös dogma kan den bli väldigt farlig och i värsta fall leda till krig:


Brian: Look, you've got it all wrong! You don't need to follow me, you don't need to follow anybody! You've got to think for yourselves! You're all individuals!

The Crowd (in unison): Yes! We're all individuals!

Brian: You're all different!

The Crowd (in unison): Yes, we are all different!

Man in Crowd: I'm not.

Another Man: Shhh!


Självkännedom och eftertanke är enligt mig två ytterst viktiga områden som inte får försakas om man samtidigt bekänner sig till en tro. I fall där man inte säger sig predika Guds ord, eller någon annan ”ledares” om man vill sätta det i politiska termer, skadar man oftast bara sig själv när man uppvisar brister inom dessa områden. I en kombination med nämnda bundsförvanter kan det däremot gå riktigt illa. Jag tror inte att en Gud som gett oss sunt förnuft och intellekt har tänkt sig att vi bör försaka dem, som Galileo sa.


Men finns det ingen bra film om Jesu liv som inte innehåller UFO:s (The Life Of Brian), sjungande Judasar (Jesus Christ Superstar, 1973) eller andra mindre ”seriösa” tilltag? Faktum är att när jag gjorde research för den här artikeln hittade jag egentligen bara en film som är värd att se om Jesu liv – och det är inte ens en film utan en miniserie.  


Jesus Of Nazareth (1977) är en drygt sex timmar lång miniserie om Jesu födelse, liv, död och återuppståndelse. Det är en imponerande produktion med en rad kända namn i birollerna såsom James Earl Jones och Anne Bancroft. De två som stjäl hela showen är dock Ian McShane som Judas Isakriot och Robert Powell som Jesus. McShane ger Judas, en av de mest missförstådda karaktärerna någonsin i min mening, ett djup som jag inte sett någon annanstans. Judas konflikt görs mycket mer trovärdig än att han bara skulle förråda sin mästare för pengar. Powells Jesus är också helt fantastisk. Det är inte ofta man ser en skådespelare som är så fullständigt medveten om hur han tänker göra en roll till sin egen. Manuset, om än tungrott ibland, är oftast magiskt och hade bland annat Anthony Burgess som medförfattare. Miniserien brukar gå i nerbantad version på någon kanal kring påsk, men om ni vill ha en riktigt bra filmupplevelse rekommenderar jag att ni införskaffar dvd:n Historien är kanske inte alltid helt historiskt korrekt, men den lyckas med det viktigaste – den får fram sitt budskap. Så, ha en glad påsk, ät ägg och sparka påskharen på kulorna om han försöker något så ses vi snart igen.



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards