Alla inlägg under mars 2018

Av Ulf - 30 mars 2018 17:53

 


Regi: Robin Aubert

Manus: Robin Aubert

Medverkande: Marc-André Grondin, Monia Chokri, Charlotte St-Martin mfl.

Produktionsbolag: La Maison de Prod/Téléfilm Canada/SODEC mfl.

År: 2017

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6243140/

 

När en zombieliknande sjukdom sprider sig i Quebec tvingas en grupp människor lita på varandra för att överleva.

 

Okej, ovanstående må vara världens kortaste synopsis, men det är i princip vad Les Affamés är. Det finns ingen egentligen central konflikt annat än zombies bad, humans good. Den röda tråden i manuset tappade man någonstans på vägen. Det irriterar mig ganska mycket i och med att Les Affamés har infallsvinklar som hade kunnat utvecklas till något mycket större och bättre.

 

Kanske allra mest talande är att Robin Aubert (manus och regi) har valt att ge sina "zombies" rudimentär intelligens och kultur. Jag sätter "zombies" inom situationstecken i och med att Auberts varelser inte riktigt passar in i gängse mall. De är å ena sidan de sprintande zombierna vi sett i diverse filmer de senaste 15 åren eller så, men å andra sidan har de den klassiska variantens aptit för att käka människor. De har viss intelligens och uppvisar någon form av religiöst uttryck i form av stora skulpturer konstruerade av diverse husgeråd. Allt det här vore intressant att få någon form av utveckling av, men Aubert väljer istället att fokusera på en tämligen generisk grupp överlevande. Jag kan ärligt talat inte förstå varför.

 

Les Affamés har hyllats av diverse kritiker och var till och med nominerad till Kanadas finaste filmpris. Den har prisats för sina tolkningar av sociala problem och svårigheter och jag undrar mest var dessa delar finns? Zombiegenren har en lång tradition att stå som allegori för olika sociala problem, men utöver vissa små infall av självreflektion kan jag inte se något av detta i Les Affamés. Det är en snyggt filmad historia som tyvärr aldrig kommer igång nämnvärt förrän mot slutet. Inte alls den "revolution" av genren som diverse recensioner och kritiker har utlovat, om än med vissa ljusglimtar.

 

Betyg: 2 bara för det är långsamt är det inte bra av 5 möjliga

Av Ulf - 28 mars 2018 22:31

 


Regi: Ben Lewin

Manus: Michael Golamco (baserat på Michael Golamcos pjäs)

Medverkande: Dakota FanningToni ColletteAlice Eve mfl.

Produktionsbolag: Allegiance Theater/2929 Productions

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4652650/

 

Wendy bor på ett habiliteringshem för personer med olika grader och variationer av autism. Hennes största intressen i livet är att skriva och Star Trek. När Paramount Pictures utlyser en manustävling på temat Star Trek skriver Wendy en historia hon vill tävla med. Och om ingen vill ta en med till postkontoret i tid får man väl ordna det själv...

 

Please Stand By var en av många filmer som, med titeln i åtanke, ironiskt nog fick hamna i den beryktade recensionshögen när jag hade fullt upp med Oscarsfilmerna. Det lät verkligen som en film för mig. Den som läser bloggen vet att jag älskar Star Trek på ett sätt som bara kan mätas med min kärlek till Twin Peaks. Jag har flera gånger också nämnt att jag jobbat med barn och ungdomar med just den här formen av funktionsvariationer. När dessa två saker möts måste det ju vara en film för mig? Ja, delvis.

 

Det står helt klart att manusförfattaren gjort sin research när det gäller autism och de uttryck detta kan ta, men för guds skull - less is more! Ibland känns det som att manuset försöker kryssa av alla uttryck och kännetecken som finns. Det blir lite för mycket när Wendy uppvisar alla uttryck på en och samma gång. Jag kan inte klandra Dakota Fannin i huvudrollen för ovanstående, men det finns något med hennes skådespel som stört mig sedan hon slog igenom som barnstjärna en gång i tiden. Jag har inte kunnat sätta fingret på det de senaste 15 åren så jag tror inte jag kommer kunna göra det ikväll heller. Hon har talang, men det är något som helt enkelt verkar... falskt med hennes spel. Eller något åt det hållet. Jag återkommer i frågan.

 

Resterande delar av manuset är dock väldigt bra. Star Trek används som det populärkulturella fenomen det är och var för många personer med problem att förstå och tolka känslor. Jag hade gärna sett lite mer av just Wendys identifikation med Spock. Den må vara uppenbar för trekkies, men jag vet inte hur uppenbar den är för folk som inte pratar klingon.

 

Please Stand By är trots min kritik en annorlunda och intressant film. Den är absolut inte felfri, men med en storspelande Toni Collette som Wendys terapeut Scottie och ett manus som trots allt visar på populärkulturens kraft att verka som en central punkt i folks liv kan jag ändå rekommendera den.

 

Betyg: 3+ och scenerna på klingon satt som en smäck av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 25 mars 2018 17:06

 


"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

 

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

 

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

 

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

 

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

 

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

 

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

 

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

 

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

 

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

 

Av Ulf - 24 mars 2018 08:34

 

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci/David Schneider/Ian Martin (baserat på Fabien Nury och Thierry Robin serieroman)

Medverkande: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor mfl.

Produktionsbolag: Quad Productions/Main Journey/Gaumont mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Kanada/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4686844/

 

I mars 1953 får Sovjetunionens långtida diktator Josef Stalin ett slaganfall han aldrig återhämtar sig från. När han några dagar senare dör kastas unionen in i det kaos som uppstått i och med att Stalin aldrig utsåg en efterträdare. Ministrarna börjar snart positionera sig för att ta över makten, men det är inte det allra enklaste att demontera en personkult, vinna folkets hjärtan och hålla ryggen fri från knivar på en och samma gång.

 

The Death Of Stalin kan ha haft en av förra årets bästa trailers. Trailern sålde in filmen som en mörk komedi, men jag skulle tro att många som går och ser filmen får sina förväntningar på skam. Ja, The Death Of Stalin är förbaskat rolig på sina ställen, men dras också med ett antal problem. Du bör exempelvis ha mer än en ytlig kännedom om Sovjetunionens historia för att hänga med i alla vändningar och ibland blir manuset lite väl pratigt. Samtidigt är det en helt fantastisk ensemble man har hittat till rollerna.

 

Allra bäst är Steve Buscemi som den hårt pressade Niktia Chrusjtjov och Simon Russell Beale som den mycket obehaglige Lavrentiy Beria. De båda har mycket god draghjälp av Michael Palin som den åldrande Molotov och Jeffrey Tambor som Stalins efterträdare Malenkov. Huvudkonflikten om makten ligger dock mellan de två förstnämnda och jag är riktigt glad över att se Buscemi i en bra roll igen. Det var ett tag sedan.

 

Filmens manus är som sagt ojämnt men den generella tonen fungerar bra. Det är en säregen blandning mellan svartaste komedi och bitande satir över hur en diktatur kan fungera. Jag tror dock det hade fungerat än bättre om man valt en av dessa vägar. Ibland kommer de två infallsvinklarna ihop sig och, även om de är närbesläktade, resultatet blir en film som vill väldigt mycket, men ofta stampar på samma ställe.

 

Absurditeterna i The Death Of Stalin är förvånansvärt historiskt korrekta och bara dessa hade varit nog för att göra filmen intressant. Nu gapar man över ett lite för mycket och även om många av poängerna landar skjuter lika många över målet. Sen är det alltid värt att gå och se en film som blivit förbjuden någonstans i världen i modern tid. Det är en liten känga åt öst i alla fall.

 

Betyg: 3 vodkakuponger av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2018 20:09

 


Regi: Paco Plaza

Manus: Paco Plaza & Fernando Navarro

Medverkande: Sandra EscacenaBruna GonzálezIván Chavero mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Expediente La Película A.I.E./Film Factory mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5862312/

 

I ett desperat försök att kontakta sin nyligen bortgågne far medverkar Verónica i en seans med ett ouijabräde i centrum. De andra två deltagarna märker inget särskilt, men Verónica får uppenbart kontakt med något - något som följer med henne hem och hotar att förgöra både Verónica och hennes familj.

 

Olika virala marknadsföringskampanjer har försökt bräcka varandra i att pumpa upp Verónica som den mest skrämmande filmen genom tiderna. För mig som gammal skräckräv väcker sådant nostalgiska minnen från när censuren släpptes fri i Sverige och alla filmer som en gång varit förbjudna var "den mest skrämmande filmen genom tiderna". Nej, Verónica är knappast ens av de 500 mest skrämmande filmer jag sett. Vad den däremot är är en film med många goda idéer men lite halvdant genomförande.

 

För det första, kan vi sluta göra skräckfilmer om ouijabräden? Jag har mycket svårt att ta en licens som ägs av samma företag som ger ut Monopol på allvar. Det är ett väldigt enkelt och tafatt sätt att sätta igång en demonhistoria som behöver dö ut. Manuset baseras trots allt (mycket löst) på ett verkligt fall där den 18-åriga Estafanía Gutiérrez Lázaro började uppleva olika psykologiska symptom efter att en seans likt den i filmen avbröts hastigt och lustigt. Och ja, som filmen säger finns det en polisrapport som beskriver fallet som Spaniens första paranormala polisärende. Skeptikern i mig kan hitta en mängd olika förklaringar till vad som inträffade när man läser sammanfattningar av rapporten (den finns på nätet i både verifierade originalscanningar och översättningar).

 

Allt ovanstående vore inget att höja på ögonbrynen åt om filmen lyckades med sin illusion av att skildra något verkligt, men Plaza skulle behövt både polera manus och regi för detta. Skådespelarmässigt fungerar filmen bättre och räddar upp några av de mer taffligt skrivna scenerna. Det jag främst kommer ta med mig från Verónica är dock soundtracket och min nya bekantskap Héroes del Silencio - ett fantastiskt gothrockband som jag inte lyssnat på sedan tidigare, men som tydligen var stora på den spanska scenen på 80-talet. Om du gillar Echo & The Bunnymen, Mission UK eller The Cult är det ett riktigt fynd.

 

Rent filmiskt kommer jag nog inte komma ihåg Verónica om ett år eller så. Här finns som sagt många bra idéer, men slutprodukten är ofokuserad och skulle behöva arbetas på ett tag till. Synd.

 

Betyg: 2+ demoner från Parker Brothers av 5 möjliga

Av Ulf - 18 mars 2018 19:45

 

Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2017

Sidor: 384

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-40-7

 

"Love hurts
Love scars
Love wounds and marks
Any heart not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud, it holds a lot of rain
Love hurts"

 

 

Under 2017 års upplaga av Fantastisk Filmfestival kunde man se en reklamfilm för en kickstarterkampanj för att ge ut en samlingsvolym av Kim W. Anderssons Love Hurts-serier. Satt till tonerna av en sockersöt version av Roy Orbisons klassiska låt med samma namn visades kärleksfulla och bedårande tecknade förhållandebilder upp för att några sekunder senare bli till en serieslaktfest utan dess like med ylande elgitarrer. Det är den bästa reklam för en kickstarterkampanj jag sett och jag tröttnade inte ett dugg på den trots att jag i princip såg allt på festivalen.

 

Det kanske inte är så konstigt. Jag älskar Roy Orbison och jag älskar skräckserier. Därför kunde jag inte heller få boken ur tankarna och när jag till sist hade den tegelstenstunga luntan (1,2 kilo!) i min hand visste jag att Andersson och Apart Förlag lyckats - det här är en deluxeutgåva vars like jag inte sett i svensk handel tidigare. Layout, texterna från gästskapare och det fantastiska omslaget är bara några av sakerna som gör Love Hurts Deluxe till en rent ut sagt skitsnygg bok att ha i bokhyllan.

 

Hur snygg utgåvan än är måste den bedömas på grund av sitt innehåll. Love Hurts Deluxe låter oss följa med från första rutan till sista i hela utgivningen och det är en minst sagt intressant resa. Man kan se en tydlig progression hos Andersson inte bara när det gäller tecknarfärdigheterna utan även manusen som går från att vara ganska enkla berättelser till att bli allt mer intrikata och utvecklade.

 

Det som skiner allra klarast från den första episoden och framåt är ärligheten i Andersson berättande. Det är av samma anledning som jag älskar artister som Roy Orbison, Chris Isaak och Johnny Cash. Det är enkla, men aldrig simpla, historier om kärlek och hjärtesorg, och de känns på flera olika nivåer. Det är en viktig skillnad jag gör ovan. "Enkel" är något av det finaste jag kan säga om en historia. "Simpel" är däremot i princip en förolämpning. Och Andersson är aldrig simpel.

 

Nutida fenomen, såsom dokusåpor och rädsla för besjälad teknik, blandas med tidlösa teman som spökhistorier, vampyrer och annat oknytt. Gemensamt är att de allra flesta av serienovellerna binds ihop av en mycket smittande mörk humor. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i en av bokens avslutande texter går tankarna till EC:s skräckserier från 1950-talet, något som också syns i omslagsdesignen. Eftersom jag länge muttrade om hur dyra alla EC-samlingar var kan Love Hurts Deluxe mycket väl fungera som en inkörsport till den här typen av skräcknoveller.

 

Jag återkommer till ordet "skräcknovell" då det är detta som Anderssons skapelser påminner mest om. De populärkulturella referenserna är alltid med, men används till att berätta historier och inte som rekvisita. Mycket bra. Dessutom, precis som bra noveller om de är så i serieformat som i endast text, väcker Anderssons diton en nyfikenhet hos mig som hitintills genererat tre egna novellidéer. Om min egen samling blir publicerad kommer Kim W. Andersson tackas.

 

Så varför inte högsta betyg efter allt detta hyllande? Det ligger helt enkelt tyvärr i en samling och/eller antologis natur att vissa delar inte går hem lika väl som andra. Jag har fortfarande inte läst en samling av något (såvitt jag kommer ihåg) där jag gillade allt. Det kanske inte riktigt är meningen heller. Love Hurts Deluxe är hur som helst en riktigt gedigen samling skräcknoveller som kan beröra, chocka och säkert sätta ett och annat plåster på ett brustet hjärta. För ja, kärlek gör förbannat ont och till det är Love Hurts Deluxe en tydlig och underhållande guide. Och för Guds skull, lyssna på Roy Orbison när du läser den!

 

Betyg: 4 nej, inte Nazareths version av 5 möjliga

Av Ulf - 16 mars 2018 21:22

 


Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/


Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.


Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).


Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.


"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.


Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.


Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.


Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.


Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

Av Ulf - 13 mars 2018 22:06

 


Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

 

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

 

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

 

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

 

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

 

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

 

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards