Alla inlägg under augusti 2013

Av Ulf - 31 augusti 2013 14:15

 

 

Regi: W.D Richter

Manus: Earl Mac Rauch

Medverkande: Peter Weller, John Lithgow, Jeff Goldblum mfl.

Produktionsbolag: Sherwood Productions

År: 1984

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0086856/

 

Buckaroo Banzai, kirurg, musiker och superhjälte, har lyckats bli den förste människa som färdats genom solid materia. Dessvärre har denna bedrift väckt en ondskefull interdimensionell ras intresse. Det är nu upp till Buckaroo och hans vänner att stoppa dem.

 

Okej, vi har en film med Peter Weller, John Lithgow och Jeff Goldblum i huvudrollerna, välkända namn alla tre. Vi har en titel som är en paradgata lång och som alluderar tillbaka till 50-talets lökiga science fiction-rullar. Jag borde älska det här kitschmiraklet. Problemet är att filmen, trots sina skådespelare och sin knäppa historia, lyckas vara riktigt trist. Manuset är paradoxalt nog lika förvirrande som det är förutsägbart och en film som presenterar sig som en science fiction-komedi borde vara bra mycket lättare att följa än det här!

 

Jag hittade Banzai Buckaroo på en lista över populära kultfilmer, och ja, jag kan förstår att den trots allt fått ett kultfölje. Det är riktigt knäppt på sina ställen, den retrofuturistiska designen är riktigt kul, men som film kan jag inte förlika mig med den. Att jag inte har mer att säga om en film med en titel som den här borde säga allt. Gäsp.

 

Betyg: 2- designen räddar den från en etta av 5 möjliga

Av Ulf - 28 augusti 2013 14:11

När jag var liten var karate det tuffaste man kunde syssla med. Exakt vad karate var visste vi inte, men att det hade att göra med att sparka och slå var ganska uppenbart. Ryktena om farliga dödstekniker, hemliga grepp och nästan magiska förmågor spreds på skolgården som en löpeld. Vissa rykten var mer seglivade än andra. Exempelvis frodades myten om att man kunde slå en motståndares näsben upp i dennes hjärna och orsaka omedelbar död under många raster. Den kanske mest seglivade myten av alla kom dock från filmens värld.

I slutscenen av The Karate Kid (1984) genomför huvudpersonen Daniel en teknik som hans tränare och mentor, Mr. Miyagi, säger att det inte finns något försvar mot. Det fungerar som en bra plot device, men är det verkligen sant? Nej, det är det inte. Som hobbykampsportare kan jag på rak arm komma på åtminstone fem eller sex distinkta sätt att försvara sig mot sparken i fråga och under dessa sätt åtminstone fem eller sex variationer. Inget försvar? Nja, bara 30 – 35 olika varianter. Hur som helst gör Daniels motståndare det absolut dummaste beslutet han kan göra – varför springer han rakt mot en kille som helt uppenbart laddar för en spark?

Spelar det här någon roll? Ja, den här och andra scener spelade verkligen stor roll. Scenen utgjorde en del av den komplexa barnmytos som alla generationer barn utvecklar tillsammans med återberättande, tolkningar och mer eller mindre fantasifulla förklaringar. För oss barn var sparken, även kallad ”tranteknik” eller ”Tranans teknik”, en del av vårt kollektiva arv från att ha vuxit upp under 80-talet och första halvan av 90-talet. Den blev en markör för oss att vi vuxit upp på en viss plats i en viss tid.

Det är en av populärkulturens allra häftigaste aspekter – man kan alltid prata med folk i sin egen generation på ett mycket mer ingående sätt om de här sakerna än man kan med yngre eller äldre.  På så sätt var scenen viktig för oss. Försökte vi någonsin använda sparken seriöst? Nej, för vi visste skillnaden mellan verklighet och fantasi. På så vis blev också scenen en av de första reella lektionerna i denna mycket viktiga distinktion. Men den ser ju fortfarande riktigt jävla cool ut. Det kan man inte sticka under stol med.

Scen: "You're alright, Larusso" (You just kicked me in the face, but you're ok)

 

http://www.youtube.com/watch?v=LjepgHGEqPk (av någon anledning låter Bloggplatsen mig inte bädda in videoklipp idag)

Av Ulf - 26 augusti 2013 19:27



Regi: Robert Schwentke

Manus: Phil Hay & Matt Manfredi (baserat på Peter M. Lenkovs serie med samma namn)

Medverkande: Jeff Bridges, Ryan Reynolds, Mary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: Original Film & Dark Horse Entertainment

År: 2013

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790736/


Nick, polis i Boston, har haft bättre dagar. När han vägrar gå med på sin partners förskingringsplan blir han helt sonika mördad. Det här med att stjäla på jobbet är dock inget man ser på med blida ögon i efterlivet så Nick får ett val - ta din dom nu (vilket troligen inte kommer gå så bra) eller tjänstgör 100 år med R.I.P.D - Rest In Peace Department. R.I.P.D har som uppdrag att jaga rätt på folk som lyckats smita undan efterlivet. Som partner får han den gamle westernsheriffen Roy - ett nytt partnerskap som inte kommer gå smärtfritt.

 

Jag såg den här filmen av en enda anledning - Jeff Bridges i cowboyhatt. Bridges har varit en av mina favoritskådespelare sedan lång tid tillbaka. Han är ju The Dude! Idén med en övernaturlig buddy cop-film är inte heller så dum. Det funkade okej med ett liknande, mer science fiction-betonat, tema i första Men In Black (1997) så varför inte här? R.I.P.D är dock ett bra exempel på en film med bra idéer men dåligt utförande.

 

Karaktärerna är bra. Jeff Bridges spelar sin sedvanliga muttrande cowboy med snabba repliker och en coolhetsfaktor som är av skalan. Ryan Reynolds gör en everyman-karaktär som funkar som guide för tittaren och Mary-Louise Parker är riktigt bra i de få scener hon är med. För att runda ut kvartetten med större roller har vi Kevin Bacon som slemmig skurk. Bacon är alltid sevärd, så även här. Även dialogen funkar och är ibland riktigt rolig. Tyvärr vet R.I.P.D inte riktigt vad den vill vara - en actionkomedi eller mer seriös actionrulle.

 

Manuset spretar åt alla möjliga håll samtidigt och hålls inte särskilt väl samman av Robert Schwentkes regi. En annan sak är CGI:n som är något av det sämsta jag sett sedan slutet på 90-talet. Vem fan hade hand om animationen?! Jag måste däremot säga att jag blev lite intresserad av serieförlagan och det är inte omöjligt att en volym eller två hamnar i korgen när jag besöker nätbokhandeln nästa gång. Som film lämnar R.I.P.D dock en hel del övrigt att önska - trots Jeff Bridges.

 

Betyg: 2 döda dudes av 5 möjliga

Av Ulf - 23 augusti 2013 15:50

 

 

Regi: Jeff Wadlow

Manus: Jeff Wadlow(baserat på Mark Millars & John Romita Jrs. serie med samma namn)

Medverkande: Aaron Taylor-Johnson, Chloë Grace Moretz, Jim Carrey mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & Plan B Entertainment

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1650554/

 

Det har gått några år sedan Daves alter ego Kick-Ass startade en våg av vanliga personer som drog på sig masker och capes för att bekämpa brott. Dave själv har hållit sig undan från superhjältekallet och försöker leva ett normalt high school-liv. Någon som absolut inte vill göra det samma är Mindy/Hit-Girl. Trots sin aversion mot skolan och ett vanligt liv gör hon sitt bästa för att passa in. När Dave trots allt bestämmer sig för att dra på masken igen och gå med i en grupp med superhjältar sätter han ovetandes igång en händelsekedja som kommer få ödesdigra konsekvenser.

Oj, vad jag såg fram emot den här filmen och jag kan väl inte säga att jag blev besviken. Lika bra som sin föregångare är den dock inte. Det här är mer av Hit-Girls film än Kick-Ass, men jag kunde inte riktigt förlika mig med den utveckling som skett från en benhård elvaårig mördarmaskin till försöken att passa in i en high school-miljö. Det hade kunnat användas till många fler komiska scener. De få som finns i nämnda bihistoria är dock cinematiskt guld. Jag säger bara: The Sick Stick. Ät inte till den här filmen om ni är äckelmagade.

Även om jag inte riktigt håller med om vägen som Hit-Girls karaktär tar är jag fortfarande så förbaskat imponerad av Chloë Grace Moretz i rollen. Hon har en stjärnas utseende och fortsätter hon bara ta rätt roller kan hon mycket väl bli nästa riktiga stjärnskott i Hollywood. Senare i år kan vi se henne i titelrollen av remaken av Stephen Kings Carrie (2013). Det blir ett riktigt eldprov. Kan hon axla Sissy Spaceks mantel från originalfilmen? Spännande!

Aaron Taylor-Johnson är fortsatt bra i huvudrollen och faktiskt tycker jag att han är ett snäpp bättre här än i originalet. Noterbara birollsskådespelare inkluderar Donald Faison (Scrubs 2001 - 2010) och inte minst Jim Carrey. Carrey gör en mindre roll som superhjältegruppens ledare, Colonel Stars & Stripes, och har några av filmens absolut bästa repliker – sin vana trogen improviserade av Carrey själv. Carrey har gått ut i diverse intervjuer och sagt att han önskar att han inte hade gjort rollen med tanke på hur våldsam filmen är. Filmen är förvisso våldsam, till och med mer än originalet, men det är inte hjärndött våld. Precis som första filmen visar Kick-Ass 2 att våld har riktiga konsekvenser. Det är detta som är de här filmernas verkliga storhet; ja, de är överdrivna, ibland på gränsen till buskiskomik (återigen The Sick Stick), men när man tror att man har grepp om vilken ton filmen vill ha lyckas den slå en i magen riktigt jävla hårt och visa på konsekvenser och väldigt rörande scener.

Förutom Carrey måste jag också nämna Christopher Mintz-Plasse som filmens huvudskurk, med det inte särskilt subtila namnet ”The Motherfucker”. Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en karaktär!  

Som ni märker är karaktärerna och dialogen (utöver Hit-Girl till viss mån) fortfarande riktigt, riktigt bra. Området som filmen tyvärr är lite sämre på än sin föregångare är på manussidan. Det är förvisso ett ganska intressant upplägg, men filmen tappar tempo i mitten och skulle behöva en omklippning på vissa ställen. Jeff Wadlow har dock gjort ett mycket gott arbete med regin och jag skulle knappast sörja om han fick göra fler filmer i serien. Det kommer nämligen fler filmer, vilket är högtidsstunder att se fram emot. För även om Kick-Ass 2 inte riktigt lever upp till första filmens standard är den bättre än merparten actionfilmer på marknaden.

Betyg: 4+ scener som Mean Girls borde haft av 5 möjliga

Av Ulf - 21 augusti 2013 17:59


 

Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & John Romita Jrs. serie med samma namn)

Medverkande: Aaron Taylor-Johnson, Chloë Grace Moretz, Nicolas Cage mfl.

Produktionsbolag: Marv Films & Plan B Entertainment

År: 2010

Längd: 117 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1250777/


Dave Lizewski är en ganska vanlig kille i gymnasieåldern. Visserligen är han kanske lite mer socialt klumpig runt tjejer än genomsnittet, men annars är det inte så mycket som gör att han sticker ut. En dag får dock Dave en idé - varför har ingen bland alla miljoner superhjältefans dragit på sig en dräkt för att bekämpa brott? Dave beställer en dräkt på nätet och anammar superhjältenamnet Kick-Ass. Det enda problemet är att det inte är så lätt att bekämpa brott om man inte är atletisk för fem öre...

 

I och med att jag tänker se andra filmen baserad på Millar & Romita Jrs. serie imorgon tänkte jag återvända till en av de superhjältefilmer jag tyckt allra bäst om när jag först såg den. Höll den fortfarande eller hade jag omedvetet höjt den till skyarna? Nu är jag så peppad inför imorgon att jag knappt kan sitta still!

 

På ytan är Kick-Ass en ganska rättfram och grundläggande superhjältehistoria - kille bestämmer sig för att bekämpa brott, det går rätt okej, han hamnar i rejäl knipa innan tredje aktens upplösning. Det som gör Kick-Ass så förbaskat mycket bättre än de flesta superhjältefilmer är karaktärerna. Dave/Kick-Ass är en uppfriskande fläkt som protagonist. Han är inte den totalt sociala parian som sådana här filmer brukar visa superhjältens alter ego som, men är inte heller särskilt populär. Han känns helt enkelt verklighetstrogen, som en every man satt i en fantastisk kontext. Jag ska dock inte hymla med att min favoritkaraktär föga förvånande är den samma som alla andras favoritkaraktär - Hit Girl.

 

Hit Girl spelas av elvaåriga Chloë Grace Moretz som har en sådan komisk timing i dialog och uttryck att jag inte kan se annat än en lysande framtid för henne. Hon har även visat prov på andra skådespelartalanger i exempelvis Hugo (2011). Det här med barn som superhjältar har gjorts många gånger förr (vi ska aldrig, aldrig tala om Power Pack...) men det som gör Hit Girl så speciell är hennes sätt att fullkomligt gå upp i rollen som badass brottsbekämpare och faktiskt kunna leva upp till det! Ingen annan i filmen, med undantag för hennes far (Nicolas Cage), sparkar så mycket röv som Hit Girl. Om jag hade läst eller sett Kick-Ass när jag växte upp och inte haft en Y-kromosom hade jag velat vara Hit Girl. Hon är fortfarande en av mina absoluta favorithjältar dock, oavsett ålder.

 

Karaktärerna är som sagt lysande och dialogen är även den väldigt, väldigt bra. Actionscenerna känns verkligen i maggropen och det här är en superhjältefilm där 15-årsgränsen verkligen är befogad. Kick-Ass är riktigt, riktigt våldsam, men det behöver den vara. Det här ska inte vara karaktärer med superkrafter som slåss mot superskurkar utan vanliga människor som dragit på sig en mask och kostym (ok, Hit Girls uppväxt är inte särskilt normal...). Då kommer saker och ting gå sönder och den röda sörjan flyga åt alla möjliga håll samtidigt.

 

För er som inte redan har sett den rekommenderar jag verkligen Kick-Ass. Se om den annars. Man kan inte få nog av elvaåriga hit girls som sparkar maffiarövar till Joan Jett.

 

Betyg: 5 spandexdräkter av 5 möjliga

 


Av Ulf - 20 augusti 2013 22:31


En gång i tiden var jag förlovad. Usch, det lät deprimerande, att jag var det "en gång i tiden", men uttalandet har en poäng. I våra förlovningsringar stod nämligen ett citat från låten Fairytale Of New York. Låten, främst använd som jullåt i Sverige (föga förvånande med sina starka textmässiga kopplingar till högtiden), berättar en lika tragisk som romantisk historia om ett par som trots att de absolut inte är bra för varandra inte kan släppa den andre. Mannen är ett hopplöst fyllo, men ett romantiskt hopplöst fyllo. Hans förhållande till låtens kvinnliga karaktär, vars roll sjungs av den fantastiska Kirsty MacColl, kantas av besvikelser för dem båda men han ger inte upp även om hon verkar mer och mer inställd på att sticka.

 

Ovanstående kanske inte låter som världens bästa låt att ta ett citat ifrån till en förlovningsring, men det kommer en fantastisk strof i sista versen som beskriver vad jag ser som en av ett romantiskt förhållandes största gåvor - att dela ambitioner och hjälpa varandra uppnå dem:


Man: "I could've been someone."

Woman: "Well, so could anyone. You took my dreams from me, when I first found you"

Man: "I kept them with me, babe. I put them with my own. Can't make it out alone; I built my dreams around you." 


Och sen dansar de vidare i New York-natten och en lite för sentimental yngling graverade in den sista raden i två ringar.

 


Artist: The Pogues feat. Kirsty MacColl

Låt: Fairytale of New York

Album: If I Should Fall From Grace Of God...

År: 1988

 

 

 

Av Ulf - 18 augusti 2013 17:54

 


Regi: Ariel Vroman

Manus: Morgan Land & Ariel Vroman (baserat på Anthony Brunos bok The Iceman: The True Story Of A Cold-Blooded Killer)

Medverkande: Michael Shannon, Winona Ryder, Ray Liotta mfl.

Produktionsbolag: Bleiberg Entertainment/Millennium Films/RabbitBandini Productions

År: 2012

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1491044/

 

Mellan 1948 och 1986 verkade en av de värsta kontraktsmördarna i modern historia i New York med omnejd. Richard "Iceman" Kuklinski hade ihjäl mellan 100 - 250 människor på beställning. De var så många att han inte kom ihåg alla. Det här är historien om Kuklinski och hans försök att balansera sitt liv i den undre världen med sitt mer traditionella familjeliv.

 

Jag såg en dokumentär om The Iceman för många år sedan och tyckte att här fanns det verkligen en kille man kunde göra en film om. Hans ök- och/eller smeknamn stämde verkligen - han var iskall och visade sällan eller aldrig några känslor. Som fullblodspsykopat tycktes han ändå hysa genuin kärlek till sin fru och sina barn. Den kontrasten är helt enkelt väldigt intressant. Dessvärre har Morgan Land & Ariel Vroman gjort honom lite för kall för sitt eget bästa i den här filmen.

 

Michael Shannon är riktigt bra i huvudrollen som Kuklinski, inte minst för sitt stenansikte. Även övrig skådespelarensemble är bra. Det var länge sedan jag såg Winona Ryder i något annat än mindre biroller, men man kan hoppas att hon fått sina personliga problem under kontroll nu. Skådespela kan hon fortfarande. Ray Liotta är givetvis med, som i alla filmer med maffiatematik, och gör sin sedvanliga roll. Även andra birollskaraktärer kan stoltsera med diverse namnkunniga skådespelare såsom Chris Evans och David Schwimmer. Med beröm godkänt till castingavdelningen alltså!

 

Även regin är bra, om än ganska typisk för sin genre. Det jag vänder mig emot är bristen på passion i manuset. Jag vet inte ett dugg mer om Richard Kuklinski nu än vad jag gjorde innan filmen - han var en kontraktsmördare och en kall jävel. Okej? Men mer då? Varför gjorde han som han gjorde? Vad gjorde honom till den han var? Vi får visserligen en eller två scener som ger viss insikt i Kuklinskis uppväxt, men dessa nämns aldrig igen. Likaså kan Shannons stenansikte bli lite väl stoiskt även om man spelar någon som kallades för The Iceman.

 

The Iceman är en helt okej maffiarulle för en regnig söndag, men med den här uppsjön talang och ett riktigt intressant, om än makabert, levnadsöde borde man kunna göra det ännu bättre. Om ni inte har något bättre för er och gillar genren kan jag rekommendera den.

 

Betyg: 3 cyanidmoln av 5 möjliga

 

Av Ulf - 16 augusti 2013 23:23

 


Regi: Brad Anderson

Manus: Richard D'Ovidio

Medverkande: Halle Berry, Abigail Breslin, Michael Eklund mfl.

Produktionsbolag: Troika Pictures/WWE Studios/Emergency Films mfl.

År: 2013

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1911644/

 

Halle Berry har verkligen en mängd skräpfilmer på sitt samvete efter sin Oscarsvinnande roll i Monster's Ball (2001). Som för så många skådespelare blev en Oscar tidigt i karriären snarare en förbannelse än en välsignelse och bara några år senare gjorde hon var som kan vara den sämsta superhjältefilmen någonsin - Catwoman (2004). Nu verkar det äntligen som Berry börjar välja manus som åtminstone är okej igen, så även med The Call.

 

Jordan (Berry) arbetar som larmoperatör men gör ett ödesdigert misstag som får en ung flicka dödad. Sex månader senare har hon fortfarande ångestproblematik och kan inte arbeta med aktiv tjänstgöring längre. Istället agerar hon som lärare till nya larmoperatörer. När ännu en ung flicka kidnappas tvingas dock Jordan ta samtalet...

 

The Call är en film som varit i min recensionshög ganska länge vid det här laget. Av tidigare nämnda anledning, att Berry främst gjort skräp efter 2001, var jag inte nämnvärt sugen på att se den, men när de digitala kopiorna börjar nå sin dödsålder kände jag att det var dags. De första två tredjedelarna av The Call är också riktigt bra och spännande. Berry gör sin bästa roll på jag vet inte när och även Abigail Breslin gör en mycket bra roll som den kidnappade tonårsflickan Casey. Manuset är medryckande och rappt berättat med en ganska originell ton. Brad Anderson visar på flera intressanta vinklar när det gäller regi och klippning och jag var beredd att ge den här filmen en fyra i betyg. Sen kommer tyvärr den sista akten...

 

The Call devolverar från en spännande och originell thriller till standardförfarande 1A. Lite populärpsykologi om vad mördarens motivation är, lite logiska luckor i manuset smyger sig in och slutscenen lämnade mig med en ganska dålig smak i munnen. Här förlorar filmen sitt betyg och halkar ner ett snäpp. Men, för er som ändå vill se en thriller som gör en ordentlig ansats till något annorlunda kan jag ändå rekommendera The Call. Låt oss hoppas att Berry fortsätter på den här inslagna vägen och håller sig borta från katter i framtiden.

 

Betyg: 3+ mest creepy användandet av Karma Chameleon i filmhistorien? av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards