Alla inlägg under augusti 2018

Av Ulf - 28 augusti 2018 17:52

 

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: Matt Leslie & Stephen J. Smith

Medverkande: Graham Verchere, Judah Lewis, Caleb Emery mfl

Produktionsbolag: Brightlight Pictures & Gunpoweder & Sky

År: 2018

Längd: 105 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5774450/

 

Det lilla samhället Ipswich med omnejd plågas av en seriemördare som inriktar sig på tonårspojkar. Femtonårige Davey och hans vänner börjar misstänka att det är Daveys granne, Mr. Mackey, som ligger bakom morden. Problemet är bara att Mackey är en högt ansedd polis och det är inte direkt som att bevisen hopas. Pojkarna bestämmer sig för att samla bevis mot Mackey.

 

Suck... även för någon som gillar det här med 80-talsnostalgi börjar det bli lite för mycket av det goda nu. Summer Of 84 har dock ett trumfkort i och med att teamet bakom filmen också låg bakom den underbara 80-talspastischen Turbo Kid (2015). Den fantasifulla berättarglädjen från denna film översätts dock inte särskilt väl till Summer Of 84.


Filmen känns mest som ett hopkok av klichéer som skulle behövt en stark ensemble att bära upp manuset. Skådespelarna är väl okej, men det är inga som direkt sticker ut. Trots kritiken puttrar filmen på ett ganska underhållande vis fram till den sista kvarten. Slutet går så stick i stäv med resten av filmens ganska tama ton att jag av bara denna anledning sänker betyget ett snäpp. Det finns ingen anledning att ändra på sin films ton om det inte tjänar historien och det gör det verkligen inte här.

 

Jag hade väl inte jättehöga förväntningar på Summer Of 84 eftersom den redan med sin titel visar på att det här kommer vara ett ständigt nostalgihumpande. Man kan göra det på ett bra sätt, man kan göra det på ett dåligt sätt, men Summer Of 84 gör det med mest en gäspning. Utöver det huvudskakande slutet då...

 

Betyg: 2 nej, ni är inte Stranger Things av 5 möjliga

Av Ulf - 25 augusti 2018 17:00

 


Regi: Sonny Laguna & Tommy Wiklund

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Thomas Lennon, Jenny Pellicer, Nelson Franklin mfl.

Produktionsbolag: Cinestate/Ghost Horse/Zero Trans Fat Productions

År: 2018

Längd: 90 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5685006/

 

Trettio år efter att nazikrigsförbrytaren André Toulon skjutits ihjäl av polis i samband med gripandet anordnar den lilla staden där han bodde ett true crime-konvent. Samlare av Toulon-memoribilia, i synnerhet hans mordiska dockor, flockas till evenemanget, men vad ingen har räknat med är att närheten till Toulons grav ska väcka hans dockor till liv igen.

 

Puppet Master-franchisen har länge varit en av de där filmserierna som görs av fansen, för fansen och skiter i vem som sågar dem längs med fotknölarna. De har aldrig varit några större kommersiella hits utan håller sig till en trogen skara beundrare, många som har hängt med sedan starten 1989. Jag såg de fem första filmerna i serien som tonåring och trodde att det tog slut där. Oj, vad fel jag hade! Ytterligare åtta filmer har sett dagens ljus sedan nummer fem och denna, nummer 13 i ordningen, verkar vara den enda som fått någon press utanför skräckfanzinen överhuvudtaget. Det är också den av filmerna jag sett som avviker mest ifrån grundidén i och med André Toulon som en genuin bad guy (till och med nazist!).

 

Just skiftet i Toulons roll gör att skrattet (för kom igen, mordiska dockor är kul) fastnar lite i halsen. Det har gjorts en uppsjö kitschiga skräckrullar som har nazister som bad guys och de flesta av dessa har skyggat för att verkligen grotta ner sig i Förintelsen. Det är bland det mest skräckinjagande som hänt i världshistorien och ett ämne som bör behandlas därefter. The Littlest Reich går ibland för långt. Det är inte chockerade, inte skrämmande utan bara... dålig smak. När den kan hålla sig på rätt sida gränsen är den dock fortfarande klassisk dockskräck som man inte hittar i dagens filmutbud längre. Det är lågbudget så det smäller om det, men det bidrar egentligen bara till charmen. Specialeffekterna är till största del praktiska och inte datoranimerade, vilket gör sitt till. Givetvis är det gott om naket också, men i en uppdatering av den trötta stereotypen om att det bara är nakna kvinnobröst som gäller finns här något att kolla på för alla.

 

Puppet Master: The Littlest Reich var i princip vad jag förväntade mig och gott så. De något sunkiga nazireferenserna vägs upp av kreativ galenskap som inte lär göra något fan besviken. Det kommer inte gå till historien som en klassiker direkt, men det är något att plocka fram en tråkig höstkväll.

 

Betyg: 3 dockjävlar av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - 22 augusti 2018 19:04

 


“Some people have remarkably sturdy illusions.”

 

Författare: Stephen King

År: 2015 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 483

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-47369888-8

 

I Stephen Kings till dags dato senaste novellsamling möts vi av en brokig skara berättelser, inte så olikt den i titeln omtalade basaren. Berättelserna spänner från 2009 års Ur till de tre nyskrivna novellerna för samlingens räkning. Och som vanligt när det gäller novellsamlingar är kvaliteten varierande.

 

King har valt en genomgående röd tråd i sina berättelser i och med att han tillägnar dem till litterära inspirationskällor. Detta går igen i Kings språk som ofta i viss mån försöker efterlikna vem han nu tillägnar en specifik novell till. Det fungerar okej för det mesta, riktigt bra i några fall och faller pladask en eller två gånger. De tre noveller som verkligen sticker ut som samlingens främsta är den inledande Mile 81 (2011), tidigare nämnda Ur och den nyskrivna Obits (2015).

 

Den förstnämnda är ett klassiskt King-upplägg med barn som undersöker saker och platser de egentligen borde hålla sig ifrån och, som alltid höll jag på att säga, en ond bil. Hela historien nästan skriker av King-nostalgi och för ett fan är det svårt att värja sig. Av de tre nämnda novellerna är det troligen den svagaste om man inte är ett fan sedan tidigare dock.

 

Ur är en mycket intressant science fiction-berättelse som började som ett slags beställningsjobb för Amazon Kindle. Kindle ville ha en King-historia som var exklusiv för deras produkt. Berättelsen kretsar föga förvånande kring en Kindle som förutom att kunna fungera som e-läsare också har tillgång till nyheter från alla möjliga alternativa verkligheter och tidsepoker - däribland vår egen - men kan man verkligen ändra något eller är allt redan ödesbestämt?

 

Slutligen är Obits en lika härligt ondskefull som tankeväckande historia. En man som skriver dödsrunor för en komedisajt upptäcker att hans dödsrunor blir verklighet. Med potential att kunna ha ihjäl vem som helst utan att åka fast, skulle du då göra det?

 

Om jag skulle plocka fram en historia som inte riktigt håller måttet är det Blockade Billy (2010) där King verkligen breder på brett om sin kärlek till baseball och en legendarisk spelare som ingen kunde stjäla en bas från. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i långsam brännboll, men det som verkligen stör mig är att King ändå bygger upp stämningen väldigt väl för att sedan inte ge någon riktig utdelning av bygget.

 

The Bazaar Of Bad Dreams är en svår samling att göra rättvisa i en recension - än mer så än Kings tidigare diton. Några riktigt briljanta noveller kantas av ett fåtal besvikelser, men framförallt tämligen lättglömda berättelser vars innehåll redan har börjat försvinna då jag läste boken under ett längre tidsspann än vad jag brukar. Det är inget gott tecken i sig, men betyget blir ändå okej. Inget att skriva hem om kanske, men duger för det mesta gott och väl.

 

Betyg: 3- brokiga samlingar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 19 augusti 2018 13:44

 


Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande: Evan Peters, Barry Keoghan, Blake Jenner mfl.

Produktionsbolag: Film4/New Amsterdam Film Company/RAW

År: 2018

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6212478/


Transylvania University, Kentucky, har ett säkert rum där de förvarar några av världens mest värdefulla böcker. Spencer, uttråkad konststudent, träffar Warren, allmän screw-up, och börjar på skoj planera en stöt mot biblioteket. Det stora priset är originalet av The Birds Of America, värderad till lite drygt 200 miljoner dollar. Leken blir dock plötsligt allvar när de inser att de kanske faktiskt kan utföra sin plan. Det ska snart visa sig att allt inte är riktigt lika enkelt som på film...


Jag hade ett vagt minne av den här historien, men hade förpassat den till något dammigt vrå i huvudet. Bart Layton berättar den (mestadels) sanna historien om kuppen som hade kunnat bli en av de mesta legendariska stölderna i amerikansk historia. Han gör det genom att från början konstatera att detta inte är baserat på en sann historia utan att det är en sann historia. Det är i sig ett genidrag då han fått med de riktiga personerna involverade i fallet i kortare intervjusegment där de ofta inte är riktigt säkra på hur saker och ting faktiskt gick till. Det kastar skugga över vissa händelser i filmen, samtidigt som det ger tittaren ett ställningstagande att göra - vem är den pålitlige berättaren om han ens finns?


Det bästa med manuset är dock hur vanliga alla är. Det rör sig om uttråkade collegeungdomar och inte härdade brottslingar och deras reaktioner blir därefter. Exempelvis är en av de stora problemen de upplever med planen hur de ska se till att ta hand om bibliotekarien utan att skada henne. Filmen får en helt annan realistisk ton än de flesta andra heistfilmer i och med att vi vet att det här kommer gå åt helvete från bildruta ett och de inblandade är närvarande för att på ett öppet sätt prata om vad som verkligen skedde.


American Animals är Laytons debut som spelfilmsregissör, men det märks verkligen inte. Det här är en ytterst välregisserad och tajt berättad historia med superbt användande av både klippning och musik. Han har hjälp av en mycket bra (och porträttlik!) ensemble där Barry Keoghan är den som lyser starkast i rollen som Warren. Keoghan har haft roller i en del uppmärksammade filmer de senaste åren och är absolut ett namn att lägga på minnet.


Om ni vill se en riktigt bra heistfilm med en mycket mer realistisk berättelse än merparten av filmerna i genren är American Animals filmen för er. Det är den typen av film som kommer få en hel massa nomineringar när nästa års galasäsong drar igång, men som inte kommer vinna så många kategorier. Ni vet, de där filmerna som brukar vara bättre än de som verkligen vinner.


Betyg: 4+ amerikanska fåglar av 5 möjliga

Av Ulf - 18 augusti 2018 15:10

 


Regi: David Carson

Manus: Bryan Fuller (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Angela Bettis, Patricia Clarkson, Kandyse McClure mfl.

Produktionsbolag: MGM Television & Trilogy Entertainment Group

År: 2002

Längd: 132 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0319970/


I princip på dagen 26 år efter att Brian De Palmas version av Carrie (1976)  haft premiär visade MGM sin nytolkning för första gången. Storyn är den samma, så den tänker jag inte dra igen. Det finns dock en rad skillnader som gör detta till en om inte seriös konkurrent till De Palmas klassiker så i alla fall en intressant version.


Bryan Fuller har suttit bakom ordbehandlaren och har i mångt om mycket valt att tolka Kings text mer bokstavligt. En nyckelscen i boken från Carries barndom har filmatiserats i samtliga versioner, men det är bara i den här tv-filmen man beslutade sig för att ha den kvar. Jag ska inte gå in exakt i detalj på vad den visar, men kontentan är att den ger karaktären Carrie White en mer solid bakgrund.


De största skillnaderna ligger dock i hur skådespelarna valt att tackla sina roller. Angela Bettis har stora skor att fylla i huvudrollen och tyvärr klarar hon inte riktigt av det. Där Spacek utstrålade en sårbarhet och rädsla underspelar Bettis i många scener, inte allra minst under filmens klimax. Å ena sidan är Carries karaktär skriven något mer åt dead pan-hållet, men Bettis verkar inte ens vilja vara där. Enligt intervjuer ville hon inte det heller. Bettis hatade filmen och sa i en uppmärksammad intervju (publicerad av Ain't It Cool året efter filmen gått på TV) att ingen borde se den.


Nåväl, riktigt så illa är det inte. Om Bettis hade mycket att leva upp till hade Patricia Clarkson det än svårare i rollen som Mrs. White. Hur toppar man Piper Lauries makalösa skådespel i De Palmas original? Clarkson tar en smart utväg och spelar rollen mycket mer återhållsamt, utan Lauries extrema känslospel. Det funkar så bra som det kan funka, men hon kan givetvis inte slå Laurie på fingrarna.


Det som är bättre är många av birollerna. Tjejgänget som plågar Carrie består av idel skådespelerskor som några år senare skulle få roller i större och mer välkända produktioner. Exempelvis ser vi Emelie de Ravin (Lost) i rollen som Carries plågoande Chris och Kandyse McClure (Battlestar Galactica) som Sue. En karaktär vars betydelse faller nästan bort helt i jämförelse med De Palmas version är Chris pojkvän Billy. Det gör att vissa scener mot slutet blir ganska klumpigt skrivna ur en karaktärssynpunkt. 


Just slutet är det som verkligen skiljer den här versionen från resten. Vi får se mycket mer av efterspelet efter balen och vad som händer runt om i staden. Tyvärr klarar inte riktigt 2002 års CG på en tv-budget av det här så bra. Efter att främst ha haft praktiska effekter filmen igenom står slutets CG-fest ut rejält och är rent ut sagt förbaskat ful! Jag ska inte avslöja det för filmen unika slutet, men jag kan bara säga att jag inte gillade det nämnvärt.


Carrie anno 2002 är en film mest för de inbitna. Jag kan uppskatta vissa val som Fuller gör med manuset, men till syvende och sist är både boken och De Palmas version överlägsna.


Betyg: 2+ telekinetiska tonåringar av 5 möjliga


Boken eller filmen?: Boken

Av Ulf - 15 augusti 2018 17:46

 


Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

 

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

 

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

 

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

 

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

 

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

 

Boken eller filmen?: Filmen

Av Ulf - 13 augusti 2018 19:05

 


King Of Kings: Projektstart

 

Få som läser Skitfinkultur har kunnat undgå mitt fanboyande över Stephen King. Från tidigare än vad jag egentligen skulle ha varit en av Kings "constant readers" har hans böcker varit en konstant i mitt liv. För några år sedan föddes idén att samla ihop och recensera allt han har skrivit. Jag börjar se vägs ände av det projektet. Meningen var dock alltid att jag även skulle recensera samtliga film- och tv-adaptioner av hans verk och avgöra vilken av versionerna som var den bästa. Med ett ständigt sjunkande antal böcker av King att samla på mig har det blivit dags för just det momentet. Som de flesta av mina projekt vet jag inte när/om det här kommer bli klart. Det kommer när det kommer helt enkelt.

 

För att hålla en genomgående röd tråd i mina filmrecensioner och jämförelser måste jag komma fram till en kronologi. Jag kan gå antingen efter textens eller filmens upphovsår. Efter lite funderande beslutade jag mig för det förstnämnda. Första delen blir alltså adaptioner av Carrie (1974). För att göra projektet överskådligt har jag också tänkt dela upp det i decennier. Efter varje genomgånget decennium gör jag ett samlande inlägg så att både jag och ni enklare kan följa processen. Vi börjar som sagt med 1970-talets böcker vilket innebär följande filmer och serier:

 

Carrie (1976)

Carrie (re-make, 2013)

Salem's Lot (1979)

Salem's Lot (re-make, 2004)

Children Of The Corn (1984)

Cat's Eye (1985)

Maximum Overdrive (1986)

Graveyard Shift (1990)

The Lawnmower Man (1992)

The Mangler (1995)

Sometimes They Come Back (1991)

Trucks (1997)

Battleground (2006)

The Stand (1990)

The Dead Zone (1983)

The Dead Zone (TV, 2002 - 2007)

 

Jag är fullt medveten om att det finns en hel hord uppföljare till vissa av dessa filmer, men för att inte göra projektet helt oöverskådligt har jag begränsat det till filmer som är direkt baserade på böcker och/eller noveller av King. Under tiden som jag skriver mina texter kommer det med största sannolikhet komma ut nya adaptioner. Dessa införlivas i slutet av varje "decennium".

 

Det här blir kul. Jag lovar.

Av Ulf - 11 augusti 2018 11:57

 


Regi: Nicholas Gyeney

Manus: Nicholas Gyeney & André Kirkman

Medverkande: Manu Bennett, Larenz Tate, Linden Ashby mfl.

Produktionsbolag: Mirror Images LTD

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4244162/

 

Spelföretaget Sentinel ska lansera en produkt som ryktas revolutionera spelvärlden. Mot företagets karismatiske VD, Kincaid, står den före detta delägaren Creed. När Creed ska opponera sig blir han och hans fru attackerade av beväpnade män. Samtidigt, på annan adress i Seattle, nås betatestaren Max av ett paket från Sentinel innehållandes det revolutionerande spelet...

 

Ibland behöver man gräva djupt för att hitta guldkornen. Längst ner i science fiction-sektionen hos Netflix hittade jag den här dolda klimpen. Är den bra rent objektivt? Nej. Har den bra produktionsvärden? Knappast. Är den bara en kul jäkla film? Ja! Beta Test är så långt över gränsen när det gäller återhållsamhet eller djuplodande karaktärsporträtt att den känns som en borttappad film från 80-talets dammiga videohyllor. Med andra ord, det är för den här typen av filmer som jag en gång i tiden skapade bloggen.

 

Som betatestare av ett antal titlar skulle jag gärna haft de förmåner och lön som Max har. I verkligheten innebär betatesting att spela halvfärdiga spel i underkläderna på en skakig server klockan kvart över galenskap. Det är lite av det som är charmen med Beta Test - den gör allt over the top. Samtidigt har den en hel del bra idéer som gör att intresset hålls vid liv. Fylld med action och kitschiga one-liners gör att om jag kisar kan jag nästan se Arnold i rollen som Creed. Med skådespelare som varierar från godtagbara till den lokala amatörteatern har Beta Test en märklig charm som pengar inte kan köpa. Den andas entusiasm och skaparglädje och rekommenderas till alla som saknar VHS-eran.

 

Betyg: 4- avatarer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards