Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 2

Av Ulf - Fredag 10 maj 20:30

 


Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/


Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...


Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.


Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.


Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.


Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 7 april 11:09

 


Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blinding Edge Pictures/Blumhouse Productions mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6823368/

 

David Dunn är på jakt efter den mystiske seriemördare som härjar i staden. När han till sist hittar honom blir dock både David och mördaren, Kevin, gripna och satta på en rättspsykiatrisk klinik. Dr. Ellie Staple inleder en behandling av David och Kevin för att komma till bukt med att de uppenbarligen tror att de har superkrafter. Kliniken är dock också hem för en viss Elijah Price, även känd som "Glass", och han har helt andra planer för de intagna och den gode doktorn...

 

Jag avskydde verkligen M. Night Shyamalans Split (2016) som tog en intressant premiss om multipla personligheter och totaldemolerade den till en löjlig sörja. Den enda anledningen att se Split var James McAvoys tour de force som en hel radda olika karaktärer som han kunde byta mellan utan att blinka. Glass är om än ännu mer McAvoys film och han spelar skjortan av både Willis och Jackson i varje scen.

 

Split var "andra delen" av Shyamalans försök att skapa sitt eget cinematiska universum, med en slutscen där Kevin möter Bruce Willis karaktär David från Unbreakable (2000). Det var en sjukt cool idé som kom från ingenstans alls och därför såg jag också ändå fram emot Glass. Kanske skulle Shyamalan nå sin tidigare storhet från just Unbreakable med den här filmen? Ja... det hände ju nu inte.

 

Uppbyggnaden i Glass är smått briljant och ger en väldigt verklighetstrogen bild av hur "verkliga" superhjältar troligen hade arbetat. Tyvärr tar filmen sen en rejäl djupdykning i och med att handlingen förläggs till kliniken. Det verkar som Shyamalan skrev in sig i ett hörn med den utvecklingen och framförallt är Dr. Ellie Staple (Sarah Paulson) en skrattretande dåligt skriven karaktär som bedriver den värsta av poppsykologi jag sett på ett bra tag. När filmen till sist hämtar sig är det för lite, för sent. Glass var liksom Split en intressant idé som helt enkelt inte roddes i land. Trist.

 

Betyg: 2 och klipp ner den en halvtimme, tack av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 17 mars 22:15

 


Regi: Matthew Holness

Manus: Matthew Holness

Skådespelare: Sean Harris, Alun Armstrong, Simon Bubb mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/thefyzz

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6081670/

 

Dockmakaren Philip återvänder hem till sin styvfar på den engelska landsbygden. Med sig har han bara en av sina egna skapelser, The Possum - en bestialisk kombination mellan en spindel och en människa. Hur han än försöker göra sig av med The Possum tycks den alltid återvända hem. När en lokal tonårig pojke dessutom försvinner spårlöst börjar Philip ana oråd...

 

Ta en titt på den där postern och säg att den inte får det att krypa längs ryggraden! Tyvärr är det också bland det bästa med Possum. Matthew Holness (manus och regi) har skrivit en säregen historia som förvisso bara klockar in på 85 minuter, men som känns som 155. The Possum ger "långsam" en ny innebörd och dess repetativa struktur (som till en början funkar ganska bra) blir efter ett tag mest påfrestande. Inte heller skådespelarna är något att skriva hem om med Sean Harris i huvudrollen. Harris klarar inte riktigt av att bära en film nästan på egen hand.

 

Det som filmen dock gör bra är stämningsskapandet. Här finns en hel del scener som är så fantastiskt snygga att det arthouse-liknande manuset mest kommer i vägen. Filmens stora stjärna är just skapelsen The Possum som ser ut som något H.R Giger hade kunnat skapa efter en LSD-tripp. Jag tycker besjälade dockor är läbbiga i vanliga fall och Possum avhjälper inte direkt detta!

 

Till syvende och sist är dock Possum en besvikelse. Den har så mycket potential att den i någon annans händer säkert hade kunnat bli en riktigt bra film. Holness är inte rätt regissör för det här projektet helt enkelt. Någon Lynch är han inte, hur mycket han än försöker.

 

Betyg: 2 dirty boys av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 12 mars 20:04

 


Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Manus: Mark Perez

Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Access Entertainment/Dune Entertaiment/New Line Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2704998/

 

Max har aldrig slagit sin storebror Brooks i något spel överhuvudtaget. När Brooks kommer till stan i affärer och erbjuder sig att vara värd för nästa spelkväll ger sig Max därför fan på att han ska slå honom. Spelet, en iscensatt kidnappning, visar sig dock vara lite för verklig när Brooks blir kidnappad på riktigt. Nu måste Max och hans vänner hitta honom innan det är för sent.

 

Kan du säga "mellanmjölk"? Det är nämligen exakt vad den här filmen är. Det har gjorts åtskilliga varianter på det här temat innan, men Game Night är väl troligen den första som släpps på bred kommersiell front sedan The Game (1997). Tematiken är dock populär hos indiefilmare och jag har sett flertalet mer eller mindre bra versioner på det här de senaste åren. Game Night är inte direkt en dålig film som sådan, men så fruktansvärt "säker" i allt den gör. Här finns ingen svärta eller udd som annars brukar vara subgenrens kännetecken. Det är en urvattnad version av de hjärnspöken de här filmerna brukar utforska. 

 

Av ovanstående anledning blir det här den kortaste recensionen på länge. Det finns helt enkelt ingenting att säga om Game Night. Totalt förglömelig. Det är egentligen ett värre betyg än en sågning.

 

Betyg: 2 såg jag en film ikväll? av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 18 jan 11:50

 

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Yalitza Aparicio, Marina de Tavira, Diego Cortina Autrey mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Participant Media

År: 2018

Längd: 135 min

Land: Mexico/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6155172/

 

När en välbeställd familjs hemhjälp blir gravid med ett utomäktenskapligt barn i 1970-talets Mexico City blir det en omställning för alla, inte minst för den plötsligt gravida Cleo. Under ett år får vi följa hennes liv i ett Mexico som präglas av klasskamp och oroligheter.

 

Det är för filmer som Roma som jag skapade Skitfinkultur. Det här är antitesen till vad jag anser vara bra film. Alfonso Cuarón har tillsammans med Guillermo del Toro gjort Mexico till en stormakt när det gäller film. Cuarón har alltid enligt mig varit den som varit mest intressant av dem i och med att han berättat historier med empati och djup medan del Toro har lika mycket djup som en fingerborg och ett fokus på yta över substans. Roma är den förres uppväxtskildring tagen från egna erfarenheter. Det är också en tekniskt utsökt film som lider allvarlig brist på tempo och berättarstruktur.

 

Huvudhistorien om Cleos graviditet puttrar på utan några större förvecklingar annat än konfrontationen med barnets mycket märklige far, Fermín. Filmens stora höjdpunkt för min del var dessa excentriska birollskaraktärer som påminner mig om Fellini i sina bästa stunder. Fotot är också det bra, även om det inte finns någon som helst anledning att filmen är i svartvitt. Det förhöjer inte det tekniska direkt utan ligger istället som ett urblekt filter över scener och vyeer som troligen hade varit fantastiska i färg.

 

Huvudproblemet med Roma är istället att den är ytterst fragmentarisk i sitt berättande. Cuarón kastar ut linor som han sen missar att dra in igen. Exempelvis hade ett lite större fokus på studentrevolterna varit önskvärt. För mig, som knappast är någon större kännare av Mexicos nutidshistoria, skulle det vara ytterst intressant att få en fördjupad bild av detta. Det går också igen i etnicitetsfrågan. I och med att Cleo tillhör någon form av urinnevånare (maya?) behandlas hon också därefter av sin omgivning då och då. Det är inget som problematiseras utan bara "så det är".

 

Roma är som sagt en uppväxtskildring av Cuaróns eget liv och däri ligger också problemet - om du inte kan gå in och klippa bort transportsträckor som du anser vara viktiga, lämna ditt manus till någon annan. Det brukar bli bättre. Nu kommer Roma plocka hem en väldig massa priser eftersom den är i svartvitt, på ett annat språk än engelska och har en regissör som är högprofilerad. En bra film på sina egna meriter är det dock inte.

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

Av Ulf - 6 november 2018 19:19

 


Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Skådespelare: Clive Owen, Amanda Seyfried , Afiya Bennett mfl.

Produktionsbolag: K5 Film/K5 International/K5 Media Group

År: 2018

Längd: 100 min

Land: Tyskland/USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5397194/

 

I en nära framtid där de sociala nätverken tagit över allt mer av mänsklighetens liv är det i princip omöjligt att komma undan med ett brott. Trots detta är det någon som mördar till synes slumpmässiga personer och får inspelningarna att se ut som att morden skildras från offrens synfält. Polisen Sal Frieland sätts på fallet för att fånga en mördare som kommit på ett sätt att i grund och botten vara osynlig.

 

Den här filmen hade legat i min Netflix-kö tillräckligt länge tyckte jag. Nu är den borta från nämnda kö och jag kommer inte direkt sakna den. Anon har flertalet goda idéer, men utförandet är så färglägga efter nummer att den har svårt att hitta en egen personlighet.

 

Clive Owen är alltid bra (även om jag undrar om det står i hans kontrakt att alla hans karaktärer ska röka) och Amanda Seyfried har jag gått från att ogilla rent allmänt till att uppskatta när hon får rätt roll. Jag vet väl inte om rollen i Anon direkt är rätt roll för henne, men med tanke på hur träigt skriven den är så gör hon det bästa hon kan med den. Det är just det - den total bristen på originalitet även när det gäller karaktärer - som gör att Anon blir en besvikelse. Science fiction-användningen av sociala medier är fascinerande och skrämmande, men när den hängs upp på en så här tunn tråd funkar det inte för en hel film. Jag skulle dessutom vilja ta ett snack med set designern. Jag skojar inte när jag säger att allt i den här filmen går i grått, svart och vitt. Det kan vara en av de tråkigaste filmerna rent estetiskt att titta på som kommit på länge.

 

Anon är en gäspning med goda intentioner. Med ett större fokus på det sociala nätverkandet och mindre på den slarvigt skrivna mordhistorien hade det här kunnat bli bra. Nu blir det knappt godkänt.

 

Betyg: 2- Apple-drömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 12 oktober 2018 22:33

 


Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Åsne Seirstad (baserat på Seirstads bok)

Skådespelare: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions

År: 2018

Längd: 143 min

Land: Norge/Island/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7280898/

 

Den 22:e juli 2011 utfördes det värsta terrorattentatet i Norge sedan andra världskrigets slut. Paul Greengrass har skildrat händelserna under nämnda dag och efterspelet ur synvinkel från gärningsmannen, Anders Behring Breivik, från norska regeringen samt från ett av offren, Viljar Hanssen.

 

Tiden går och i mitt sinne var det kanske fyra - fem år sedan Breivik utförde sitt illdåd när det i själva verket är sju. Tidsaspekten är viktig eftersom det förr eller senare kommer göras film av alla tragedier verkar det som och i år verkar det som man beslutat sig för att tiden var mogen. Paul Greengrass har både för- och nackdelen att komma med en utomståendes perspektiv till berättelsen, men hans många fina ansatser tappar många poänger i och med att han trampar i klaveret lika ofta som inte.

 

Efter att ha spenderat inledningshalvtimmen vid själva attacken skiftar Greengrass fokus och lägger allt större vikt på rättegången mot Breivik. På så vis känns stora delar av filmen som ett efterspel till vad vi sett och det tredje perspektivet, Viljars, kommer lite i skymundan. Greengrass behåller sin sedvanliga, nästan dokumentära, stil genom större delen av filmen och lyckas navigera undan de värsta sensationalismgroparna. Dessvärre har han också tagit det mycket märkliga beslutet att låta skådespelarna (samtliga norska) tala engelska. Det... gör de, fast med väldigt varierande framgång. Jag förstår inte riktigt hans resonemang här. Om det är för autencitetens skull borde han gjort filmen på norska och om det var för att amerikaner på sedvanligt vis inte vill läsa undertexter - ha lite stake och visa att du kan gå i clinch med producenterna!

 

Valet med att göra filmen på engelska förtar i viss mån flera fina rollprestationer, inte minst från Jonas Strand Gravli i rollen som Viljar. Gravli är helt klart en väldigt duktig skådespelare, men i vissa scener kämpar han med uttalet och det faller tyvärr lite platt. Greengrass vilja att skildra hela händelseförloppet gör också att vissa delar känns förkortade medan andra märkligt nog känns förlängda. Den helnorska produktionen Utöya 22 juli (2018) var mycket bättre än det här. Se den istället.

 

Betyg: 2+ fruktansvärda historier som måste berättas bättre av 5 möjliga

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se