I en odefinierad framtid (även om serieförlagan säger att det är år 2017) har i stort sett alla i USA kopplat upp sig mot så kallade "surrogates" - otroligt avancerade robotversioner av dem själva. Robotarna har gjort att befolkningen knappt lämnar sina hem rent fysiskt längre utan lever hela sina liv genom avatarer. En liten grupp människor gör dock motstånd mot surrogattrenden och bildar egna små enklaver där surrogatrobotar är förbjudna. En kväll blir en surrogatrobot tillhörande sonen till surrogatmodellernas uppfinnare "mördad". Det som är annorlunda den här gången är att skyddsprotokollen som skyddar användaren inte går igång utan personen bakom avataren dör också. FBI kallas in och agent Tom Greer (Bruce Willis med hår!) kallas in för att undersöka vad som gått snett.

Bruce Willis är en av mina barndomshjältar. Första gången jag såg Die Hard fick jag filmnördens motsvarighet till en riktig sockerkick och terroriserade alla mina vänner och mina föräldrar med att berätta filmen i detalj så fort jag kunde spränga in den i en konversation. Därför har jag också svårt att klaga på Bruce Willis skådespel. Han är en adekvat skådespelare när han får rätt manus att arbeta med, exempelvis i Terry Gilliams utmärkta 12 Monkeys. Däremot kan han också vara riktigt oinspirerad och trött i sina roller ibland. Den här filmen är en mellanfilm i Willis karriär och han gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Birollerna är för det mesta också välspelade, med birollskungen James Cromwell som bästa exempel, även om filmen underanvänder honom på tok för mycket. Cromwell är en av skådespelarna ni har sett i så gott som alla filmer där det måste finnas en lite äldre, tuff kille, gärna polis. Här spelar han en desillusionerad uppfinnare och resultatet är som sagt väldigt bra.

Om skådespelarna är bra så är regin och manuset bristfälligt. Den här filmen gjorde mig rent ut sagt förbannad. Den har ett ton riktigt bra idéer men springer verkligen igenom dem så pass att filmen landar till och med utanför vad jag brukar kalla för "90-minuterskonventionen". Det här har säkert en massa folk redan lagt märke till, men om ni tittar på valfri b-film och/eller valfri skräckfilm så hamnar förbluffande många filmers längd mellan 85 - 95 minuter med en klar majoritet av dessa på exakt 90 minuter. Jag antar att det är en studiokonvention som används till filmer de inte vill lägga en massa pengar på och således har jag dubbat det till "90-minuterskonventionen". Surrogates landar precis utanför den här konventionen och klockar in på 84 minuter. Det finns verkligen inte en död stund under dessa 84 minuter och ibland önskar man att filmen ville sakta ner och förklara vissa intressanta saker mer ingående. Jag hade lätt kunnat sitta i två och en halv timme om jag hade fått mer karaktarisering, mer social kontext och framförallt ett lite lugnare tempo. Det verkar som att manusförfattarna (John D. Brancato och Michael Farris) har plockat flera intressanta tematiska grepp men inte har tid att genomföra dem. Deras föregående manuserfarenheter är inte särskilt imponerande (Terminator Salvation, någon?) men här har de fått ett mycket bra källmaterial att arbeta med och kan ändå bara skrapa på ytan av vad som skulle göra den här filmen så mycket mer intressant - mänskliga relationer och lite mer känsla, tack! Regin av Jonathan Mostow är där men inte så mycket mer. Någon borde dock ha ett allvarligt snack med klipparen eftersom den här filmen verkligen lider av "ett-klipp-varannan-sekund-syndromet".

Trots alla mina invändningar är det här åtminstone en underhållande film. Det enda som känns lite surt är att den hade kunnat bli något mycket, mycket bättre i mer kompetenta händer. Som det är nu känns den lite väl lättförglömlig och kommer knappast kommas ihåg av den större massan om något år.

Betyg: 3- elchocksorgasmer av 5 möjliga