Alla inlägg under maj 2014

Av Ulf - 31 maj 2014 20:05

 


Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: John W. Richardson /Christopher Roach /Ryan Engle

Medverkande: Liam Neeson, Julianne Moore, Scoot McNairy mfl.

Produktionsbolag: StudioCanal/Silver Pictures/TF1 Films Production mfl.

År: 2014

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2024469/

 

Bill Marks är kanske inte den bäste personen att sätta i rollen som flygvakt. För det första tycker han det är ganska obehagligt att flyga och för det andra har han problem med spriten. Under en flygning mellan USA och England får Marks ett textmeddelande med ett krav - om du inte ordnar 150 miljoner dollar till ett konto kommer jag döda någon ombord på planet om 20 minuter. Bill inser snabbt att det inte rör sig om ett dåligt skämt, men frågan är om han kan få de andra som han behöver med sig på sin plan att göra det. Klockan tickar...

 

Liam Neeson har spenderat de senaste åren med att springa runt och fråga främlingar var hans dotter/fru/hund/iller är. Han har kort sagt blivit lite av en parodi på sig själv med sina ständiga paranoiathrillers där någon familjemedlem försvinner och Neeson måste jaga rätt på dem. Med det sagt så vet alla att Neeson kan göra fantastiska roller när han ges chansen. Non-Stop, den generiska titeln till trots, är ett litet steg tillbaka mot de bra rollerna. Samtidigt står den stadigt och stampar i Neeson-land med mycket av samma tematik.

 

Filmens uppbyggnad är riktigt, riktigt bra och tät. Att förlägga handlingen till ett färdmedel man inte kan stanna hur som helst påminner mig lite om Hitchcock och hans fascination med att förlägga thrillers till tåg. Manuset tar också god hjälp av trovärdig modern teknik (sms och gps - inga flashiga hackerprogram) för att effektivt isolera Marks på planet. Julianne Moore är som alltid bra, även om hon mest verkar gå på halvfart i den här filmen. Å andra sidan har hon inte jättemycket att göra med sin roll. Det är en surmulen Neeson och manuset som spelar huvudrollerna i den här historien. Och det håller - fram tills de sista 20 minuterna. Efter att ha varit en smart och spännande thriller tar man de enklaste utvägarna man kan komma på med i princip allting. För mig dog rullen när personen bakom sms:en avslöjas. Det kändes så framhastat när man haft så pass mycket tid på sig att misstänkliggöra och bygga upp eventuella gärningspersoner. Dessutom var jag tvungen att sucka lite när Neeson än en gång har ett, låt oss säga "komplicerat", förhållande till sin dotter.

 

Non-Stop är ändå ett fall framåt för Neeson. Om du vill ha en spännande thriller och inte går in med för högt ställda förväntningar duger Non-Stop gott och väl som underhållning. Med lite manusarbete hade det dock kunnat bli mycket bättre.

 

Betyg: 3+ kommunikationsmissar av 5 möjliga

Av Ulf - 30 maj 2014 11:37


 


Regi: Jean-Pierre Jeunet

Manus: Jean-Pierre Jeunet (baserat på Reif Larsens roman The Selected Works Of T.S Spivet)

Medverkande: Kyle Catlett, Helena Bonham Carter, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Epithète Films/Tapioca Films/Filmarto mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: Frankrike/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1981107/

 

T.S Spivet, tio år gammal, får ett samtal från The Smithsonian om att de vill ge honom ett pris för en ritning han skickade in. Spivet, vis bortom sina unga år, inser att de aldrig skulle tro på honom om han berättade att det var han som uppfunnit världens första evighetsmaskin. Inte riktigt säker på hur han ska lösa problemet ger han sig ändå av till Washington. Bakom sig lämnar han en familj fortfarande i sorg över T.S tvillingbrors död - något som kanske var T.S fel, eller inte. Under sin resa genom USA får T.S tid att tänka både på sin bror och sitt förhållande till sina föräldrar.

 

Det var titeln som drog in mig. Jeunets senaste alster har helt enkelt en fantastisk titel som väcker fantasin. När jag såg att det dessutom var just Jeunet som suttit i regissörsstolen var det ett måste att se den här filmen. Känd för bland annat Delicatessen (1991), La cité des enfants perdus (De förlorade barnens stad, 1995) och inte minst Le fabuleux destin d'Amélie Poulain(Amelie från Montmarte, 2001) har Jeunet gjort sig ett namn som en av vår tids mest intressanta regissörer. Hans sätt att porträttera barn går igen även i T.S Spivet och gör något så ovanligt som en film som formligen ryker av americana, gjord av en fransman och inspelad i Kanada.

 

Kyle Catlett är pefekt i rollen som pojkgeniet Spivet och lyckas hela tiden balansera på rätt sida linjen mellan "irriterande och allvetande" och "genuint charmig". Det är dessutom kul att se Helena Bonham Carter i något annat än filmer regisserade och/eller producerade av Tim Burton. Bonham Carter är en duktig skådespelerska som tyvärr fastnat i ett fack med Burton. Inte för att hennes roll i T.S Spivet är helt fri från excentriska drag, men här får hon göra en karaktär och inte bara djupdyka i sminklådan och sen sättas framför kameran. 

 

På tal om kameran måste jag nämna det utsökta fotot. Det här är definitivt en film jag önskar att jag hade sett på bio istället för recensionskopian. De långa, svepande miljöbilderna som nästan känns färglagda i technicolor suger verkligen in tittaren.

 

Jeunets sätt att berätta historier om barn är alltid lika uppfriskande att se. Det är aldrig svart eller vitt. Alla, även barn, har en mörk sida hos sig. I Spivets fall kretsar mycket kring broderns död och vilken skuld (om någon) han hade i den. Det blir aldrig tungt utan mer hjärtknipande. Som sådan passar filmen verkligen till barn runt tio år, vilket är Spivets egen ålder i filmen. Den fördummar inte, försöker inte släta över, men är ändå en familjefilm. Det är ytterst ovanligt att man kan kombinera dessa element. Rekommenderas varmt!

 

Betyg: 5 evighetsmaskiner av 5 möjliga


Av Ulf - 27 maj 2014 17:00


Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

 

 

1.25 The Devil In The Dark

 

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

 

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

 

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

 

 

 

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!



1.26 Errand Of Mercy


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5


Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

 

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

 

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

 

 

Kommer du ofta hit, eller?



1.27.  The Alternative Factor


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

 

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

 

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

 

 

 

Trippy shit



 

 

1.28 The City On The Edge Of Forever

 

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

 

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

 

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

 

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

 

 

Väktaren... vaktar?




Av Ulf - 25 maj 2014 20:18

 


Regi: Joon-ho Bong

Manus: Joon-ho Bong & Kelly Masterson (baserat på Jacques Lob, Benjamin Legrand & Jean-Marc Rochettes grafiska roman Le Transperceneige)

Medverkande: Chris EvansJohn Hurt, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: CJ Entertainment/Stillking Films/Opus Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 126 min

Land: Sydkorea/USA/Frankrike/Tjeckien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1706620/

 

Efter att världens vetenskapsmän försökt bekämpa den globala uppvärmingen på konstgjord väg fryser hela planeten till is och endast ett fåtal människor, ombord på ett enormt höghastighetståg, överlever. Drygt 30 år senare har tåget gett upphov till ett klassamhälle som är på gränsen till total revolution.

 

Le Transperceneige är en av de senaste årens mest hypade serieromaner. Eller ja, det har varit en stor hype i serievärlden exklusive upphovslandet Frankrike. Det tog mer än 30 år innan den första delen av serien översattes till engelska och samma år kom den internationella filmatiseringen. Efter att ha spenderat lite mer än två timmar ombord på det postapokalyptiska tåget känner jag mest ett "jaha, var det allt?".

 

Här finns saker som är riktigt bra. Designen, i sin säregna cyberpunkestetik, är riktigt bra. Likaså gör de flesta skådespelarna bra ifrån sig. Framförallt är det kul att se John Hurt och Ed Harris i lite mer påkostade produktioner igen. För Snowpiercer är verkligen påkostad - trodde jag. När jag såg att budgeten "bara" låg på lite över 39 miljoner dollar blev detta ett lysande exempel på hur man använder sina pengar på bästa sätt. Dessvärre är manuset inte lika bra.

 

Jag kan inte säga något om källmaterialets över- eller underlägsenhet, men manuset bjuder egentligen inte på något nytt annat än den rent fysiska sättningen. Det är klasskamp 1A och när karaktärerna inte är särskilt engagerande blir inte heller konflikten det. Det är klart, postapokalyps handlar väldigt ofta om klasskamp och dystopi (om det finns någon organisation efter katastrofen kan du ge dig på att den är totalitär), men det kan fungera om karaktärerna är engagerande. Nu blir Snowpiercer mest en parentes och inte något jag kommer komma ihåg om några månader. Synd på bra design. 

 

Betyg: 2+ vanliga dagar på Skånetrafiken av 5 möjliga

Av Ulf - 23 maj 2014 19:08

 


Så gott som komplett - Twin Peaks på Blu-ray

 

 

För en vecka sedan slog releasen av Twin Peaks på Blu-rayner som en bomb bland fans av både David Lynch och serien. Att serien kommer ut på ännu ett nytt format var ingen nyhet i sig, men att boxen skulle innehålla omkring 90 minuter aldrig förr visat material gjorde verkligen ett avtryck. Det har tagit mer än 20 år för materialet att äntligen bli inkluderat på någon utgåva överhuvudtaget. Det här är inte George Lucas med sina två minuters extramaterial i random Star Wars-film vi snackar om utan en och en halv timme extra speltid!

 

Varför det tagit mig en vecka att skriva ett inlägg om denna för Lynch-fans monumentala händelse? Jag har tappat räkningen på hur många gånger det här har varit på tal för att sen visa sig vara en bluff. För några dagar sedan öppnade dock Amazon upp förhandsbokningarna av boxen. Det här kommer att hända, och det kommer hända snart. Releasedatum är 29/7. Utöver de tidigare aldrig visade scenerna, främst från filmen, kommer boxen innehålla flertalet dokumentärer, specialvinjetter och självklart ytterligare tweaks i bild och ljud. Det är kort sagt den mest kompletta utgåvan av den älskade tv-serien och den inte lika älskade, men ändå sevärda, filmen.

 

Det är klart att man alltid kan hitta mer material att trycka in i en box av den här typen, men det här ser ut att bli någon av de mest kompletta representationer av en tv-serie som någonsin getts ut. Det är bara att gratulera alla fans och räkna ner dagarna. Det är 66 dagar kvar nu. Här, kolla trailern till de borttagna scenerna så länge:

 

 

 

Av Ulf - 21 maj 2014 18:26

 


Everything Trek del 6: The Original Series 1.21 - 1.24

 


 

 

1.21 The Return Of The Archons

 

Sändes: 9/2 1967

Stardate: 3156.2

Manus: Boris Sobelman

Regi: Joseph Pevney

Platser: C-111 (solsystem med åtminstone tre planeter), Beta III (planet mycket lik Jorden med en teknologisk nivå i likhet med sent 1800-tal)

Betyg: 4/5

 

Enterprise befinner sig i systemet C-111 där ett skepp, The Archon, försvann drygt 100 år tidigare. Undersökningen av systemet leder besättningen till planeten Beta III där man stöter på en till synes fredlig civilisation påminnande om USA under sent 1800-tal. När Sulu börjar uppvisa märkligt beteende efter att ha återvänt från planeten inleder Kirk en undersökning. Det visar sig snart att planetens fredliga civilisation kanske kommer med en baksida…

 

The Return Of The Archons är ett bra avsnitt som ställer den eviga frågan om vad man ska verka för - individuell frihet eller kollektivism. Det är kul att se att Sulu får en ledande roll i ett avsnitt, då George Takei är en skådespelare som underanvändes rent generellt. Att avsnittet är ett av många i originalserien som har med allegorier över Kalla kriget att göra gör det dessutom intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är tämligen enkelt att se Federationen, demokratins försvarare, som USA och innevånarna på Beta III som Sovjetunionen. Vad man däremot kanske inte tänker på är hur handlingen speglar den mänskliga moralen kontra realiteter. Å ena sidan är det väldigt fridfullt (den största delen av tiden) på Beta III, men å andra sidan är också perioderna av kaos desto mer destruktiva. Ett fritt samhälle (läs: demokratiskt) där man tillåter människans mer basala natur att sippra igenom i mindre strömmar mest hela tiden, kan verka som en självsanerare när det gäller de verkligt stora och destruktiva brotten - de som sker på regeringsnivå. Intressanta tankegångar och ett bra avsnitt.


 

Star Wars-konventet var i stan och alla ville cosplaya Obi-Wan

 

 

 

 

1.22 Space Seed


Sändes: 16/2 1967

Stardate: 3141.9

Manus: Gene L. Coon & Carey Wilber

Regi: Marc Daniels

Platser: Ceti Alpha V (omnämnd), Starbase 12 (omnämnd som huvudbas i sektor Gamma 400)

Betyg: 5/5


Kirk och besättningen stöter på ett till synes övergivet skepp, The Botany Bay, svävande genom rymden. Skeppets modell identifieras att ha tillverkats under sent 1900-tal, troligen under Jordens senaste världskrig, även kallat The Eugenics Wars. Under kriget/krigen gjorde en rad genetiskt modifierade människor uppror och förklarade sina erövrade landområden självständiga. Eftersom kriget var så destruktivt känner Federationen till väldigt lite om detaljerna mot krigets slutskede. När besättningen bordar Botany Bay får de därför en chock. Infrusna i kryogenisk sömn hittas ett knappt hundratal av människor från 1990-talet. Men det är något märkligt med dem… speciellt med deras karismatiske ledare Khan.

 

Ett av de absolut bästa avsnitten av originalserien och även grunden för en av de främsta filmerna i franchisen, Star Trek II: The Wrath Of Khan. Star Trek har oftast lyckats hålla sig ganska bra med att lägga eventuella framtida händelser så pass långt fram i tiden att vår egen historia inte säger emot dem. Det är därför lite konstigt att man här valde att förlägga tredje världskriget till 1992 - 1996 - mindre än 30 år efter serien gjordes. Eller, det är inte konstigt med kriget i sig (från ett 60-talsperspektiv), men i och med att det utkämpas av genetiskt manipulerade supermänniskor känns det som man borde ha lagt det smula längre fram i tiden. Nåja, om vi bortser från denna historieskrivning är Space Seed fortfarande ett riktigt spännande och välskrivet avsnitt. Trots att det är välskrivet är det inte manuset som gör avsnittet utan Ricardo Montalbán som Khan. Montalbán hade en lång karriär som främst tv-skådespelare både före och efter sin roll som Khan, men det är ingen överdrift att påstå att alla främst kommer komma ihåg honom som den arrogante sikhen. Montalbán spelar rollen med en sådan självklar aura av att “det är klart att jag är bättre än er” att det går rysningar längs ryggraden. Han är en perfekt skurk och han skulle komma att bli ännu bättre i tidigare nämnda film. Där skulle han utvecklas till en nästan Shakespeare-liknande skurk och även franchisens främste enskilde skurk överhuvudtaget. Det finns stora hot av varierande karaktär i franchisen, men om vi ser till individuella prestationer och karisma kan ingen slå Montalbán på fingrarna.

 

Space Seed är ett av avsnitten från originalserien du måste se. Det är en perfekt introduktion till serien och går att se fristående såväl som på sin kronologiska plats. Det innehåller alla de klassiska ingredienserna för ett bra Star Trek-avsnitt, men få av de klassiska missarna. Bra karaktärer, bra action och kul! Rekommenderas!



 

"To your health..." (snigger, snigger)

 

 

 

 

1.23 A Taste Of Armageddon

 

 

Sändes: 23/2 1967

Stardate: 3192.1

Manus: Gene L. Coon & Robert Hamner

Regi: Joseph Pevney

Platser: Eminar VII (planet lik Jorden, befolkad av en högteknologisk civilisation), Vendikar (omnämnd att ligga i krig med Eminar VII, troligen lika högteknologisk civilisation), Organa II (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise utforskar en region av rymden, stjärnkluster NGC-31, där en mängd skepp från Federationen försvunnit spårlöst. När Federationen bestämmer sig för att upprätta diplomatiska förbindelser med regionens huvudplanet blir de varnade att hålla sig därifrån. Diplomaten ombord väljer att ignorera Kirks rekommendation och ändå fortsätta med sitt uppdrag - ett uppdrag som kommer hota alla ombord när Enterprise finner sig mitt i ett mycket kliniskt och “rent” krig som rasat i 500 år.

 

A Taste Of Armageddon är en skarp kritik mot modern krigsföring, om än inte lika uppenbar som många andra allegorier som används i Star Trek från den här tiden. I och med uppfinnandet av ICBM:s under 1950-talets slut skulle ett eventuellt krig mellan USA och Sovjetunionen troligen bli högst opersonligt. Kärnvapenmissiler skulle skickas över hela världen, miljoner skulle dö och ingen skulle behöva se sin fiende och dennes lidande direkt. I A Taste Of Armageddon dras detta till sin spets då de stridande parterna inte ens använder missiler utan simulerade anfall med riktiga dödsfall som följd. Krigets smutsiga sida har rensats bort och även om folk dör så gör dem det med en slags pliktkänsla, utan iidande eller blod.

 

Avsnittet ställer intressanta frågor om huruvida “gårdagens” krig, där man såg sin fiende i vitögat och inte bombade honom från luften på något sätt var ett bättre sätt - något som främjade snabbare fred. Jag vet inte om jag håller med om Kirks agerande i situationen som följer, men bara det faktum att avsnittets frågeställningar stannar kvar hos mig är värt mycket. Om det inte vore för vissa logiska luckor i manuset hade det här varit en fullpoängare. Det är dock mindre skavanker som inte bör hålla dig ifrån det här avsnittet.



 

Löjliga hattar? Check!

 

 

 

 

1.23 This Side Of Paradise

 

 

Sändes: 2/3 1967

Stardate: 3417.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Ralph Senensky

Platser: Omicron Ceti III (Jordliknande planet, dock helt utan djurliv), Starbase 27 (omnämnd), Berengaria VII (omnämnd, har djurliv, däribland drakar)

Betyg: 3/5

 

Det har varit tyst från kolonisatörerna på Omicron Ceti III i nästan tre år. Anledningen är troligen att planeten bombarderats med en speciell typ av strålning som Federationens forskare inte upptäckte förrän kolonisatörerna redan gett sig av. När Enterprise anländer till planeten visar det sig dock att kolonisatörerna inte bara lever utan är vid perfekt hälsa. En kvinna som en gång varit förälskad i Spock är en av kolonisatörerna - och hon tänker göra allt för att Spock ska stanna kvar.

 

Det är intressant att se hur Star Trek försöker ge svar på frågorna om personlig ambition. Om det inte fanns en hierarki i samhället, ingen stege att klättra uppför - hur skulle vi då utvecklas som samhälle? Senare installationer i franchisen visade på hur just personligt strävande och fri tillgång till såväl material som husrum och mat styrde mänskligheten till att använda sin tid utanför yrkeslivet till förbättring för sig själv och sin omvärld. Jag hoppas verkligen så hade varit fallet. I This Side Of Paradise handlar det dock om farorna med att stagnera, när man inte har någon drift för att förbättra sig själv längre. Det är mer ett tankeexperiment än ett avsnitt med en bra central konflikt. Det har dock sina intressanta delar. När får man annars se Spock klättra i träd och kyssa kvinnor, liksom?

 

 

Logical love - där har ni namnet på mitt electronicaband om jag startar ett

 

Av Ulf - 18 maj 2014 21:29

 


Regi: Gareth Edwards

Manus: Max Borenstein

Medverkande: Aaron Taylor-JohnsonKen Watanabe, Elizabeth Olsen mfl.

Produktionsbolag: Disruption Entertainment & Toho Company

År: 2014

Längd: 123 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0831387/

 

Efter att ha stött på ett gigantiskt skelett med tillhörande äggkapslar i en gruva på Filippinerna visar det sig att en av de två kapslarna har kläckts. Snart börjar märkliga seismiska fenomen inträffa i närheten av Janjira-regionen i Japan. Joe Brody, säkerhetsansvarig vid det lokala kärnkraftverket förlorar sin fru i olyckan som inträffar i och med skakningarna. Femton år senare, övertygad om att det inte var en jordbävning som orsakade olyckan, försöker Joe fortfarande bevisa sin tes. Samtidigt har hans son, Ford, vuxit upp och flyttat tillbaka till USA med fru och barn. När Ford återvänder till Japan för att hjälpa sin far som (återigen) hamnat i klammer med rättvisan visar det sig att farsgubben nog hade rätt trots allt...

 

Okej, jag ska villigt erkänna att jag inte är det största fanet av Godzilla-franchisen, men ungefär hälften av rullarna jag sett i serien har varit rolig underhållning om inget annat. Sist amerikanerna försökte göra en film om jätteödlan blev det ett gigantiskt magplask med 1998 års avskrädeshög med samma namn - Godzilla - en film så usel att den inte ens är rolig på ett kitschigt vis. I en era av reboots och remakes är bara det faktum att det tog 16 år att göra ett nytt försök med en amerikansk version ganska talande för 1998 års versions uselhet. Det nya försöket då? Det funkar rätt okej.

 

Vissa saker i Godzilla fungerar bättre än andra. Monsterdesignen är riktigt snygg och Godzilla själv ser helt enorm ut. Det finns en tyngd i specialeffekterna som jag inte upplevt i en annan film i serien och den ligger definitivt bra till för specialeffektspriser nästa år. Det samma gäller nämligen även ljuddesignen. Även monsterfighterna i sig är njutbara - när vi nu får se dem. Det är här som 2014 års ödla tappar svansen nämligen. Så fort saker och ting börjar hetta till på riktigt klipper filmen till de tämligen ointressanta mänskliga karaktärerna. Ja... det här är en monsterfilm med försök till drama...

 

Ja, man måste ha med ett mänskligt element i en monsterfilm för att all förstörelse ska kännas som den betyder någonting. Det finns två sätt att göra det på - försätt sympatiska karaktärer med lite eller ingen betydelse för handlingen i livsfara (se det japanska originalet) eller försök att bygga en historia utifrån starkare karaktärer. Godzilla 2014 försöker med det sistnämnda, men lyckas inte särskilt bra. Det är inget fel på skådespelarna (för helsike, Bryan Cranston är med i en monsterfilm!) men manuset är svagt på den här punkten. De ganska ointressanta karaktärerna får dessutom så mycket speltid på bekostnad av monstren och actionscenerna så att vågen ibland tippar över till tråkighetsskalan. Är det något som en monsterfilm inte ska vara så är det tråkig. Den får gärna vara dåligt spelad och regisserad, men den får inte vara tråkig!

 

Men, som sagt, här finns saker som ändå är bra. När monstren väl fajtas är det bra och tunga actionscener och många av de viktiga beröringspunkterna från franchisen används. Även om filmen ibland saktar ner och blir lite halvtrist är den dessutom kul den största delen av tiden. Det är inte en av de bästa monsterfilmerna de senaste tio åren, men i jämförelse med det tidigare amerikanska försöket är det ett mästerverk. Om du har tid över och gillar monsterfilm, varför inte.

 

Betyg: 3- vrål som skakar biostolen av 5 möjliga

Av Ulf - 16 maj 2014 20:29

 


Regi: Denis Villeneuve

Manus: Javier Gullón (baserad på José Saramagos bok The Double)

Medverkande: Jake GyllenhaalMélanie Laurent, Sarah Gadon mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Roxbury Pictures/Mecanismo Films mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2316411/

 

Adam har ett tryggt om än något slentrianmässigt liv. Han går till sitt jobb som historielärare vid det lokala universitetet, har ett tämligen kyligt förhållande till sin flickvän och inte mycket mer. När han en dag ser en med honom i princip identisk man i en film börjar Adams tillvaro vändas upp och ner. Vem är egentligen skådespelaren Anthony och vad har han för koppling till Adam?

 

Jag borde sett den här filmen för länge sedan. Den har alla beståndsdelar filmer jag älskar har: en smart historia, god regi och bra skådespelare. När den dessutom har bra musik och foto undrar jag lite hur jag kunde missat den här pärlan. Nåja, ikväll var det dags och jag måste säga att jag är riktigt imponerad. Javier Gullón har skrivit ett manus som hela tiden får dig att tänka och gissa. Gullón lyckades lura in mig i logiska hörn mer än gång och jag skulle ljuga om jag sa att jag förstod exakt hur hela historien hänger ihop efter en första genomtitt. Det bäddar dock för både en omtitt om införskaffande av José Saramagos roman som manuset bygger på. Framförallt är det den säregna blandningen av realism och ibland riktigt utflippade detaljer som fascinerar mig. Jag skulle inte vilja kalla det magisk realism utan nästan mer åt science fiction-hållet.

 

Denis Villeneuve hade ett aktivt år i regissörsstolen 2013. Han blev inte minst uppmärksammad för Prisoners (2013) där jag inte tyckte han gjorde särskilt bra ifrån sig. Enemy är mycket kortare och passar bättre till Villeneuves lågmälda stil. Den färdiga produkten, inte minst arbetet med ljudspårets placering och förhöjande av bilderna, påminner mig till och med om min favoritregissör, David Lynch. Villeneuves skådespelarregi är också den mycket bra. Liksom i Prisoners har Jake Gyllenhaal en bärande roll och dessa två får gärna samarbeta fler gånger. Gyllenhaal är en mäkta underskattad skådespelare enligt mig och den här typen av filmer passar honom perfekt.

 

Enemy var en riktig överraskning som höll mig på spänn hela tiden och fick mig att hoppa högt mot slutet. Den är inte för alla. Den har kallats för artsy och det kan jag i viss mån förstå. Om ni, liksom jag, tycker om djupdykningar i karaktärspsykologi bör ni dock inte missa den här rullen!

 

Betyg: 5- spiders, why did it have to be spiders? av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6 7
8
9 10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards