FFF 2021 Dag 1: Faust är inte död! Han bara luktar så!

Klang och jubel! Mitt tionde år som en del av inredningen till Lund Fantastisk Filmfestival inleddes igår. Eftersom vi fortfarande har en pandemi är även årets upplaga en hybridvariant med både fysiska och digitala visningar. Jag tror att detta i viss mån kan vara vägen framåt även efter pandemin. Det ger filmerna större spridning och skapar dessutom fler samarbetsytor att utveckla.

Årets partner när det gäller den digitala delen är TriArt Play - en mycket lättanvänd plattform som gör precis vad den ska utan massa onödigheter. Jag, som sitter på en uppkoppling från utvandrarnas dagar, (vem tyckte Com Hem-hus var en bra idé? Förutom Com Hem då.) hade inga som helst problem med streamningen, vilket jag ibland har för andra plattformar. En samarbetspartner att behålla!

Utöver TriArt Play är även festivalgeneralen ny för i år. Förra året tackade Maritte Sørensen för sig efter tre år på posten och lämnade plats för Anders E. Larsson. Larsson har många strängar på sin lyra, men är kanske mest känd som kulturskribent. Innan kvällens andra film visade han också upp prov på sitt musikaliska kunnande då han i samband med den officiella invigningen spelade en lysande version av Mad World. Suggestivt värre i ett nedsläckt Skissernas Museum!

Kvällen inleddes dock på festivalens högborg, Kino, där den brasilianska Medusa (2021) satte tonen för kvällen - gör inte avtal med Djävulen, vare sig hen är en sekulär eller religiös variant.

Mariana bor tillsammans med sina "systrar" i en kristen församling i São Paulo där de drillas i konsten att vara modernt konservativa kvinnor. Med en karismatisk pastor och en i princip paramilitärisk organisation för församlingens män råder det ingen tvekan om att församlingen mer eller mindre är en sekt. Mariana och hennes systrar går till och med så pass långt att de misshandlar kvinnor de anser har syndat. En kväll går ett av deras överfall väldigt fel och Mariana får ett långt ärr i ansiktet. Det blir början på en frigörelsekamp och något som kommer ställa hela sekten på sitt huvud.

Medusa är Anita Rocha da Silverias (manus och regi) rasande brev till den rådande politiska situationen i Brasilien. När hon introducerade filmen via tidigare inspelat filmklipp beskrev hon den med en mängd olika genrebeteckningar. Hon menade på att det var en skräckfilm, en thriller, en feministisk kampfilm, en komedi och mycket mer. Det är den här splittringen som gör Medusa både grymt facinerande och kanske i behov av en lite striktare form, i min mening.

Mari Oliveira är riktigt bra i huvudrollen, men da Silverias manus gör henne ibland en otjänst i karaktärens resa. Det blir ibland lite för mycket, lite för snabbt utan klar uppbyggnad. Vad da Silveria däremot nästan behärskar felfritt är regin. Det är helt klart att hon har en vision med den här filmen och hon lyckas allt som oftast få fram den. Man kan verkligen se ultrahögerns ideologi här, inte minst med den gamla fascistidén om den "rena kroppen". Jag måste också nämna soundtracket som tar sin inspiration ifrån 80-talets mörkare synthvrår, men inte skriver tittaren på näsan med det. En film som börjar med Siouxsie & The Banshees Cities In Dust har redan gjort mycket för att vinna mig.

Medusa är en märklig upplevelse. Jag tror jag måste se den minst en gång till innan jag kan sätta ett rättvist betyg, men för tillfället får den ligga i limbo mellan en trea och fyra. Som alltid friar jag hellre än fäller så det blir 4- skönhetsdemoner av 5 möjliga.

Efter en kort promenad i ett vackert höst-Lund var det dags för den officiella invigningen och kvällens andra film på Skissernas Museum. För den som inte varit på Skissernas Museum är det en tämligen unik institution som visar upp just skisserna, modellerna och arbetsexemplen på vad som senare skulle komma att bli offentlig konst. Det är en imponerande samling som jag verkligen kan rekommendera ett besök till!

Anders E. Larsson berättade om festivalens lite annorlunda inriktning under hans ledning. Fler event ska ligga utspridda under året och fokus läggs på att festivalen i första hand ska växa nationellt.. Som ni kanske har märkt på bannern längst upp har ordet "international" försvunnit för i år och jag måste säga att jag tror det är rätt väg att gå. Festivalen har haft ganska sviktande besökarantal de senaste åren, även innan pandemin, och en strategi kan absolut vara att få ut information och hype runt FFF i landet innan man försöker erövra världen.

För FFF är viktigt. Det säger jag inte bara för att jag får se en massa intressant film under en ett antal dagar varje år utan för att det är en av få genrefestivaler i Sverige. Vi ser mer och mer film och tv som kan platsas in under "fantastisk-paraplyet", men skillnaden mellan utbudet på FFF och gemene streamingsajt är att det finns en reell tanke och arbete bakom hur programmet ligger. Det såg man inte minst i kvällens andra film, den kanadensiska svarta dramakomedin Anything For Jackson (2020).

Audrey och Henry lever i en sorgedimma i och med att deras barnbarn Jacson har omkommit. Inte nöjda med att gå i terapi som andra sörjande äldre par väljer de istället att gå med i den lokala satanistförsamlingen. Målet är att hitta en ritual som kan föra Jackson tillbaka till livet. När paret får tag i en urgammal bok inser de att de faktiskt har en chans. Det är bara det att de måste kidnappa en kvinna som snart ska föda och sen var det det där med att högläsa saker man inte riktigt förstår. Det är aldrig en bra idé!

Den jämförelse som återkom under flertalet tillfälle när jag såg Anything For Jackson är att den kändes som en ockult Fargo (1996) i sin mörka humor. Vi får till och med nästan en flismaskinscen, fast med en annan, mer otippad, trädgårdsmaskin. Regissör Justin G. Dyck har innan först och främst gjort tv-filmer kopplade till olika högtider. Seriöst, kolla in hans IMDB-profil och du ser nästan bara ganska okända julfilmer. Det måste ha varit lite av en befrielse att göra Anything For Jackson och både han och manusförfattare Keith Cooper verkar ha haft väldigt kul! Det faktum att Cooper arbetat med specialeffekter för ett antal större Hollywood-produktioner gör att specialeffekterna också är oförskämt bra för att vara i en lågbudgetfilm.

Den meriterade birollsskådespelerskan Sheila McCarthy får här visa att hon även klarar av att bära en film. Hon är filmens stora skådespelarbehållning i rollen som Audrey, den sörjande mormodern, och äger varje scen hon är med i. Även resterande ensemble är bra, men McCarthy har en sårbarhet som gör de trots allt tokroliga komiska scenerna ännu bättre. För Anything For Jackson är på sina ställen rolig som fan!

Du måste troligen ha en ganska brutal typ av galghumor för att se den som så, men jag hade klart argumenterat för att de komiska scenerna är filmens höjdpunkt. De rena skräckelementen, om än snygga, är inte lika intressanta och jag känner att filmen hade tjänat på att gå mer åt det komiska hållet. Det är dock helt klart en sevärd film som återigen visar att Kanada är bland de mest intressanta länderna när det kommer till genrefilm rent generellt.

Och det där jag skrev om att köra filmen tillsammans med Medusa? Här finns så många beröringspunkter, både tematiskt men framförallt visuellt att jag bara kan säga well played till schemaläggarna! Snyggt! 3+ det som massakreras i snö... av 5 möjliga.

Ikväll kurerar jag en förkylning (sedvanligt festivalproblem!) och ser om Scream (1996). Jag tycker att ni andra ska gå och se den på stor duk 19:30 på Kino. Om ni kommer lite innan finns det ett paket med Halloween-kortfilmer 17:30 och sen blir det en hemlig Europapremiär på samma tema klockan 22:00.

Vi hade nog alla velat vara excellent towards each other, men Linda är ju inte med! Eller ja, hon är med via Arja Saijonmaa-proxy och som skyldig för den inspelade brakare som ingen annan i podden kan vara skyldig till! Linda dog för våra flatulenssynders skull. Matti har lite olycklig ordföljd när han pratar om Freud och förkunnar även sitt hat mot Lost Boys, även om han blir lite till sig av saxofonister från 80-talet. Den här veckan är dock ingen sak på sin plats och Ulf får lägga ut texten om en av de kanske trevligaste skådespelarna i Hollywood som fortfarande inte kan skådespela sig ur en blöt papperspåse. Gustaf slår rekord i antalet referenser till Vikingarnas version av Djinghis Khan och vi blir alla lite betagna av Missy... sorry, mom.

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Josh Stolberg & Pete Goldfinger

Medverkande: Chris Rock, Samuel L. Jackson, Max Minghella mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Twisted Pictures/Serendipity Productions mfl.

År: 2021

Längd: 93 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10342730/

Ezekiel "Zeke" Banks har knappast gjort sig några vänner på polisenheten han arbetar på. Efter att han fått en kollega dömd för mord mer än ett decennium tidigare är det fortfarande ingen som vill jobba med honom. Saken blir inte bättre av att hans far är en legendarisk pensionerad poliskapten. När Zeke får en ny partner i den nyexaminerade polisen William dras han dessutom in en serie mord som använder sig av en för staden alldeles för välbekant symbolik. Någon vill Zekes kollegor väldigt illa...

Det ska sägas att jag knappast gick in med högt uppskruvade förväntningar med den här spinoffen till Saw-franchisen. Jag blev dock positivt överraskad... till en början. Kopplingarna till tidigare filmer i serien är i mångt om mycket kosmetiska och mördaren är knappast någon ny Jigsaw, trots snarlika metoder. Det som skiner igenom istället är viljan att göra en mer karaktärsdriven film, likt det avstamp som gjorde första filmen så lyckad. Tyvärr tappar man bort sig på vägen.

Chris Rock har fått mycket skit för sin rolltolkning i den här filmen, men det mesta av det är oförtjänt. Är han bra? Nej. Är han dålig? Nej. Han är precis i mitten när det gäller sitt dramatiska skådespel, långt ifrån hans mer skrikiga komedier. Han kommer knappast vinna några priser för rollen som Zeke, men han gör knappast bort sig heller. Dessutom är  Samuel L. Jackson alltid Samuel L. Jackson och således också sevärd.

Som sagt gör manusförfattarna en ansats till att låta Zekes historia ta första rummet och det är också här man tappar bort sig. Med några klumpiga beslut och dålig klippning lyckas filmskaparna förlägga manuselement i helt fel ordning för att de ska ge ordentlig effekt. Allt behöver inte vara en flashback! Det går att berätta en rak historia när berättelsen kräver det. Inte i den här filmen dock.

Samtidigt måste jag ge en liten tumme upp till manusets sätt att lyckas lura mig på. Saw-filmerna är lite som magitrick - det är väldigt tillfredsställande att se "the reveal", men samtidigt kan det också döda ögonblicket. Spiral hamnar någonstans i mitten med en lysande början på avslöjandet men en gäspning till avslutning. Det är också symptomatiskt för den här filmen - den är hela tiden nästan bra, men faller platt oftare än inte. Det är ändå en nystart för en franchise som jag trodde skulle vara död och begraven ett tag nu. Det är lite imponerande i sig.

Betyg: 2+ var är Jackie Chan när man behöver honom? av 5 möjliga

Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som kardade grisen! Huvudkaraktären i veckans film hade man nog inte kommit nära nog att karda utan att förlora ett öga dock. Och saknar du ett öga blir du automatisk ond. Matti är numera efterlyst i Frankrike, Italien, Japan och av folk med karakteristiska hakor. Han satsar på rekord den här veckan! Linda käkar blodpaj och vi oroar oss för hennes mor eftersom alla filmer Linda väljer har en mamma som dör en våldsam död i sig. Samtidigt har Ulf som vanligt ingen skam i kroppen och proklamerar att det här är den mest japanska film han sett på länge. Gustaf försöker förgäves hålla ihop trupperna när diskussionen urartar med gritty reboots av Nalle Puh och Mattis googlande inom furry-communityn. Som alltid lyckas vi på något sätt avhandla en film ändå. Ur kaos växer stor poddkonst, sa Ulf som kardade Matti!

Regi: David Gordon Green

Manus: David Gordon Green, Danny McBride, Scott Teems

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Anthony Michael Hall mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Miramax/Blumhouse Productions mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10665338/

Efter händelserna i Halloween (2018) körs Laurie Strode med ilfart till sjukhuset för akutbehandling. Samtidigt lyckas Michael Myers föga förvånande överleva den fälla som Laurie gillrat åt honom i sitt mer eller mindre bunkerliknande hem. När Michael tar sig tillbaka till Haddonfield för att fortsätta jakten ställs han dock mot något han aldrig förr har stött på - en hel stad är ute efter hans blod. Med Tommy och Lindsey, de två överlevande barnen från 40 år sedan, i spetsen är Haddonfield redo att slå tillbaka.

Jag var inte jätteimponerad över 2018 års "reboot" av Halloween i och med att det kändes väldigt mycket old hat jämfört med vad de utlovade. Precis som i några tidigare inkarnationer skulle man ignorera allt som hänt efter Halloween II (1981) och fokusera på Laurie Strodes karaktär och inget annat. Gott så, men genomförandet lämnade väldigt mycket övrigt att önska. Därför var jag inte heller särskilt entusiastisk för Halloween Kills. Tack och lov kom denna brist på förväntningar på skam. Detta är den bästa filmen i franchisen sedan 1998 års Halloween H20.

Att låta filmen fortsätta bokstavligen direkt från förra installationens slut är samma grepp som de två första filmerna tog, men det funkar bättre här. Gamla karaktärer vi inte sett sedan 1981 gör comeback och har betydande roller att spela. Det är också en intressant take på vad vi förvisso sett i många andra slashers med "jägaren blir den jagade", men här sker det på så mycket större skala att det känns fräscht. Haddonfield känns som ett riktigt samhälle och inte bara en rad med pittoreska villor.

Det är klart att man får bortse från vissa löjligheter i manuset när det är den tolfte filmen i serien (även om det bara är nummer fyra i just den här tidslinjen... ja, it's weird, just go with it), men Halloween Kills känns oförskämt fräsch i jämförelse med mycket annan modern skräck. När det mot slutet blir en liten tillbakagång till hela Thorn-mytologin (de som vet, de vet...) hade jag gärna sett en annan lösning eller förklaring, men det är ingen stor sak i helheten. Jag önskar att man hade använt Jamie Lee Curtis lite mer i och med hennes status som skräckkunglighet, men hon gör sin paradroll lika bra som vanligt.

Halloween Kills var en riktigt trevlig överraskning för en slashernörd som undertecknad. Om du liksom jag gillar den här typen av filmer är det julafton... eller Halloween.

Betyg: 4- when posses go bad av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: James Wan, Ingrid Bisu, Akela Cooper

Medverkande: Annabelle Wallis, Maddie Hasson, George Young mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Atomic Monster/Starlight Culture Entertainment

År: 2021

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3811906/

Madison är hoppfull att äntligen kunna få det barn hon längtat efter med sin man Derek. När Derek visar sig vara ett misshandlande as börjar dock märkliga saker att hända i huset. Samma natt dör Derek mystiskt och Madison attackeras av någon, eller något. När hon vaknar upp igen är hon på sjukhuset och har förlorat barnet. Hon har dock fått något annat - förmågan att se fruktansvärda mord utförda av samma person som attackerade henne. Allt verkar peka tillbaka till en "incident" på ett forskningssjukhus 27 år tidigare...

Sett postern? Den är sjukt cool. Nu har du också sett det bästa med Malignant. James Wan, känd för en massa noterbar modern skräck, kommer snart att bli lite av den officielle Stephen King-adaptören. Han har just nu tre projekt igång från skräckmästaren och då passar det ju bra att man tar ett fjärde, döper om det, blandar det med troper och idéer från ett halvdussin andra filmer och kallar det sitt eget. Anledningen till att jag tar upp Wans nyvunna status som BFF med King är att om inte hade haft denna hade han antagligen blivit stämd av King för plagiat. Det här är en version av The Dark Half (1989) med all subtilitet och metahumor bortskalad.

Jag vet ärligt talat inte vem som skrev den här filmen. Alla tre skribenterna står listade som att de ligger bakom "story" och ingen har en screenwriter credit för Malignant. Jag förstår alla inblandade. Jag skulle inte heller basunera ut att jag hade skrivit det här. Manuset kan vara 2021 års sämsta, alla kategorier. Karaktärerna är så illa skrivna att man börjar undra om det är en AI som försöker lura oss att den fått självmedvetande som ligger bakom. Ingen någonsin reagerar på traumatiska situationer som karaktärerna i den här filmen och skådespelarna får desperat kämpa för att ens verka trovärdiga som människor.

Det som stör mig mest är hur Wan ogenerat plockat från olika uppmärksammade independentfilmer, inte minst i kortfilmsfacket, utan att ge någon som helst credit. Tvärtom har han i intervjuer tydligt poängterat att det här är en "original ip". Ja du, Wan... när du exempelvis låter en illa dold remix av Where Is My Mind? av The Pixies fungera som genomgående tema utan att ge credit hamnar geniknölen lite på sned.

Malignant klarar sig från nollan av två enkla anledningar - den är tämligen tekniskt kompetent och fungerar som en omedveten komedi. Den är dock inte dålig så den blir bra, den är bara dålig så den blir "meh". Den mäktar inte ens med att misslyckas med stil.

Betyg: 1 where is your mind, James? av 5 möjliga

Nazister på månen och Gustaf går på lina med formuleringarna gällande nazism, blowjobs och erotiskt laddade energivapen. Gustaf! Det måste ha med hans längtan efter stora, grova män (och inte Ant-Men) att göra. Lindas dryckesvanor och "färgstarka" familjehistoria diskuteras. Vi snubblar på finska, tyska och danska i uttalspodden och lyssnar på Laibach in space. Hugo Boss arv som designer leder till den obehagliga slutsatsen att det alltid är ondingarna som har snyggast kläder. Och vad har Sailor Moon med Iron Sky att göra? Inte ett skit, men nu har Ulf ledmotivet på huvudet. Tack, Gustaf! Linda vill för övrigt meddela att hon är en Autobot politiskt och inte nazist. Hon lovar faktiskt!

Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga, Neal Purvis, Robert Wade

Medverkande: Daniel Craig, Ana de Armas, Rami Malek mfl.

Produktionsbolag: MGM/Universal Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2021

Längd: 163 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2382320/

Bond har dragit sig tillbaka från aktiv tjänstgöring och spenderar sin tid i Italien tillsammans med sin flickvän. När han utsätts för ett attentat måste han dock gå i exil och de flesta tror att han dött. Fem år senare blir Bond, nu boendes på Jamaica, kontaktad av sin gamle vän Felix Leitner. CIA-agenten vill ha James hjälp att rädda en kidnappad forskare, men det står snart klart för alla inblandade att något mycket större är på spel.

Daniel Craigs karriär som 007 har verkligen varit upp och ner. Förutom hans första, Casino Royale (2006), har det varit ganska underväldigande måste jag säga. Dock faller ingen skugga över Craig utan mer över manusförfattare och de alltid väl tilltagna speltiderna. När Craig nu gör bokslut över sin tid i rollen är det med en mycket kompetent regissör och huvudsaklig manusförfattare i Cary Joji Fukunaga. Det är bara det No Time To Die är en fruktansvärt lång kompetent film där det är ganska långt mellan höjdpunkterna.

Craig är, föga förvånande, mycket bra i huvudrollen. Han har alltid varit den lite "hårdare" Bond, ett resultat av Jason Bourne och liknande karaktärer. Han har dock bra kontroll över den typiska Bondhumorn också, även om de mer "slapstickmässiga" ögonblicken som exempelvis Roger Moore hade tack och lov uteblir.

Manuset för No Time To Die är tyvärr ganska formelmässigt när det gäller actionsekvenserna och den genomgående handlingen. Jag saknar också en rejält spektakulär öppningsscen som annars brukar vara ett av Bondfilmernas signum. Det som Fukunaga och kompani gör väldigt bra är däremot karaktärsinteraktioner. Ett genomgående tema i Craigs Bondfilmer har varit ensamhet och att Bond inte kan ha någon vid sin sida mer än för ett ytligt förhållande. Det slutar alltid illa annars. Det här temat skruvas upp till tio i den här filmen och det är ingen tillfällighet att We have all the time in the world från den tragiskt underskattade Bondfilmen On Her Majesty's Secret Service (1969) är ett genomgående ledmotiv.

Det här är Craigs film raktigenom och tyvärr blir viljan att låta honom få ett bra avslut lite som en stoppkloss för många andra karaktärer. Rami Maleks skurk är tämligen lättförglömelig och även om Ana de Armas är en energiinjektion den tid hon är med får hon alldeles för lite speltid. Istället är det Christoph Waltz få scener som Blofeld de enda där Craigs annars totala dominans får lite draghjälp. Även Lashana Lynch tål att nämnas som bästa kvinnliga roll och jag skulle inte bli förvånad om vi får se mer av henne i framtida installationer.

No Time To Die är trots min kritik klart över medel, inte minst om vi tänker på Craigs övriga filmer i serien. Det kanske inte är något du behöver se på bio då den troligen tjänar på att ses med en paus i mitten. Den är som sagt nästan löjligt lång. Till nästa del i serien (kom igen, det är klart det blir en nästa del) hoppas jag någon hittar klippsaxen.

Betyg: 3+ värdiga avslut av 5 möjliga