Alla inlägg under december 2009

Av Ulf - 29 december 2009 21:08

Skitfinkultur läggs på is i några veckor eller någon månad pga att jag måste komma i fas med mina nya arbetstider, vilket innebär en rejäl omställning. Oroa er inte, tids nog dyker jag upp igen med mina rants. Tills dess, gott nytt och god fortsättning.

Av Ulf - 21 december 2009 22:06



Regi: James Cameron

Skådespelare: Sam Worthington, Sigourney Weaver, Zoe Saldana mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2009

Längd: 162 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år


Jake Sully är en krigsveteran som tar sin döde brors plats på en expedition till planeten Pandora. Sully ska tjänstgöra som en så kallad "avatarförare". En avatar är en hybrid mellan mänskligt DNA och DNA från Pandoras dominerande humanoidkultur, Na'Vi, framtagen för att försöka förbättra relationerna mellan de båda raserna. När Jake av misstag kommer bort i djungeln räddas han av Na'Vi-kvinnan Neytiri. Neytiri är inte glad när det visar sig att Jake utses till en provmedlem i stammen och att hon ska lära honom deras seder. Samtidigt vill människorna få bort Na'Vi från deras land för att kunna komma åt en värdefull mineral och Jake fångas mellan två världar.


James Camerons opus Avatar har varit på idéstadiet sedan Titanic och processen för att få filmen gjord har nästan blivit en legend i sig själv i science fiction-kretsar. Cameron är som bekant en av mästarna när det gäller att leverera actionpackade science fiction-filmer men efter att inte ha gjort något i genren sedan Terminator II: Judgement Day var jag orolig för hur den teknikorgie som Cameron inväntat skulle påverka hans historieberättande. Dessvärre har den gjort det mycket sämre.


Det som först slår en med Avatar är givetvis specialeffekterna. I mångt om mycket är de fantastiska med undantag för en väldigt viktig detalj - karaktärerna. Na'Vi ser ut som vilka halvdana CGI-karaktärer som helst om man bortser från att ansiktsrörelserna är väldigt mjuka och naturtrogna. Designen faller dock på vad alla CGI-karaktärer verkar falla på - ett totalt blankt uttryck i ögonen. Den dagen man kan göra själfulla ögon med CGI ska jag sluta tjata om att det var bättre förr. Men som sagt är specialeffekterna allt som oftast riktigt snygga. Miljöerna är fantastiska och filmen är ögongodis så det förslår.


Vad Cameron dock inte har lyckats med är manuset. Det här är en dussinhistoria om de onda imperialisterna (läs: USA) som vill driva det nobla naturfolket (läs: de amerikanska indianstammarna) från deras hem och ta deras land. Vi har sett det gång på gång förut och i bättre tappningar än här. Speciellt likheterna med Dances With Wolves är så uppenbara att jag nästan förväntade mig Kevin Costner i indiankostym komma springande genom djungeln. Jag är av den övertygelsen att story is king. Det finns inget sätt att komma runt det. Inte ens med bländande teknik.


Actionscenerna är helt okej, speciellt den sista striden, och de flesta skådespelare i de större rollerna sköter sig. Ett lysande undantag är Stephen Lang som den onde generalen. Han är lika nyanserad som valfri Disneyskurk och blir mest skrattretande efter ett tag.


Avatar är en helt okej film som skulle kunnat vara mycket bättre om Cameron lagt ner mer krut på manuset (som exempelvis ge huvudpersonen en ordentlig bakgrundshistoria. Det brukar hjälpa med karaktariseringen.) och mindre på specialeffekterna. Det är inget fel med en klassisk ont-mot-gott-historia men lite nyansering skulle vara på sin plats. Nu blir det mest en bagatell som kommer ha större betydelse för filmhistorien på ett tekniskt plan än ett filmiskt.


Betyg: 3- science-fictionfilmer för folk som egentligen inte gillar sci-fi av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2009 22:18

Ingen bild till dagens inlägg helt enkelt eftersom det inte fanns några tillräckligt bra. Däremot fick jag ett mail häromdan där jag fick förfrågan om att skriva ut lite mer information om sakerna jag recenserar. Bra idé som jag tar till mig. Nu till recensionen.


Titel: En ledig man

Författare: Jamel Hamou

År: 2009

Sidor: 269

Förlag: Efron & Dotter

ISBN: 978-91-85653-39-3


Erik är utbildad jur.kand men har inga som helst ambitioner med sitt liv. De senaste fem åren har han spenderat på bäste kompisen Johns soffa och trivs bra med att hänga på Stockholms barer, sova sent och spela Playstation när andan faller på. Sen kommer katastrofen - John vill flytta in med sin flickvän och slänger ut Erik. Pank och med en rik men gnidig far tvingas Erik ta det jobb som ges. Det visar sig vara som ingenjörsassistent till den "briljante" Hugo Haraldsson som arbetar på ett hemligt projekt i Stockholms skärgård. Men vad är det Hugo bygger egentligen?


Jamel Hamous andra roman är en smalhumoristisk tillställning med hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång dragit runt i det zombietillstånd som kallas för arbetslöshet. Protagonisten Erik pendlar mellan att vara extremt naiv och bortskämd till att vara ganska ansvarstagande och en hygglig kille. Jag tänkte hela tiden på en mer vuxen version av "Bert" från böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson.


Hamous språk flyter bra med riktiga ljusglimtar här och där. Vad han tyvärr också har lyckats med är att dra ut boken utan att något riktigt händer. Det är visserligen trevligt att följa Erik, den excentriske Hugo och de andra orginalen på ön, men när det egentligen inte händer något har jag en misstanke om att jag kommer ha glömt bort den här boken om en månad eller två. Det är synd, Hamou har uppenbarligen talang, men En ledig man blir mest en axelryckning, om än en mycket trevlig sådan.


Betyg: 3- hundar döpta efter skånska rockband av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2009 17:00

                               


Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.


Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.


Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.


Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.


Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga

Av Ulf - 18 december 2009 13:26



Vissa saker är konstanter här i världen; solen är varm, politiker ljuger och det är omöjligt att få en bra kopp svart kaffe på ett café sen lattefolket tog över världen. En annan konstant är Die Hard - en film som jag till min förskräckelse fick reda på att min sambo inte hade sett. Nu har hon det och jag har sett den för femtionde gången eller nåt.


John McClane, polis i New York, åker till Los Angeles för att spendera julen tillsammans med sin fru han så gott som separerat från och deras dotter. När John blir inbjuden till julfest på frugans företag tar kvällen dock en lite jobbig vändning när den tyske terroristen Hans Gruber beslutar sig för att ta personalen gisslan och genomföra ett rån. Det är upp till McClane att sätta stopp för tysken och hans blonda anhang.


Bruce Willis hade redan innan Die Hard haft en del roller som gjort honom ganska känd där den kanske mest kända var som ena halvan av det brottslösande paret i serien Moonlightning (I Sverige känd som Par i hjärter). Det var dock med den här actionfesten han fick sitt rejäla genombrott. Willis är perfekt i rollen som den cyniske kungen av one-liners och blev en fräsch actionhjälte i sin tuff-som-sten-attityd utan att för den sakens skull se ut som Stallone eller Schwarzenegger. Rollen som hans nemesis, Hans Gruber, är också perfekt castad i och med den alltid lika sevärde Alan Rickman. Slutligen är Reginald VelJohnson bra i en av sina eviga polisroller. Stort plus också för att de lyckats samla en massa av birollsskådespelarna som alltid fick spela hantlangare och allmänt elaka typer under 80-talet i en och samma film. För ett bra exempel, kolla in Al Leongs sida på IMDB. Killen var kung på 80-talet.


Manuset, otippat nog baserat på en roman, är grunt som en vattenpöl men det funkar otroligt bra eftersom det inte försöker vara något annat än vad det är - högoktanig action med skådespelare som kan leverera både repliker och action. Det är speciellt i den andra avdelningen som Die Hard lyser. Actionscenerna känns än idag, 21 år senare, som några av de tätaste som filmats och regissören John McTiernan har verkligen lyckats skapa en otroligt häftig film. Han har dessvärre bara, med undantag för några av uppföljarna till filmen i fråga, gjort skräp de senaste 20 åren, men han är odödlig i min bok för att ha gjort den här filmen.


Och just nu...kan jag bara hylla Die Hard och kan inte tänka på något annat för i skrivande stund fick jag just reda på att jag har fått en fast anställning på ett medieföretag. Just nu är jag bara fruktansvärt glad och osammanhängande. Och ja, Die Hard är bra.


Betyg: 5 tysktalande engelsmän av 5 möjliga

Av Ulf - 17 december 2009 14:13



När strömmen än en gång går i Quahog berättar Peter ännu en Star Wars-relaterad historia, den här gången baserad på The Empire Strikes Back.


En väldigt kort beskrivning där uppe, men ärligt talat anser jag den som inte sett The Empire Strikes Back som en populärkulturell idiot. Nåväl, vi vet alla hur röstskådespelarna agerar så jag ger mig helt enkelt in på parodin i sig själv. Tyvärr är den inte alls lika bra som parodin på förra filmen, Blue Harvest. Framförallt känns tempot allmänt långsamt och när detta går att säga om en animerad komediserie är det något som är allvarligt fel. Något som verkligen slog mig var hur fruktansvärt mycket tid som läggs på flybys med Star Destroyers - ett ratio som antagligen slår filmen den parodierar.


Det är klart att här finns några riktigt bra skämt här och där. Dessvärre känns det som de flesta av dessa är förlagda till början och The Battle of Hoth. Efter det blir det en ganska seg transportsträcka mellan skämten och jag kom på mig själv med att sitta och undra när den skulle ta slut. Jag hoppas verkligen att de skärper sig till den avslutande delen i trilogin. Eller, här är en idé, de kanske skulle göra parodier av de nya filmerna också. Där finns det en hel del material att ta av så att säga.


Betyg: 2+ ha-ha-äsch av 5 möjliga

Av Ulf - 17 december 2009 02:39

 


När jag var i tonåren ville jag helst av allt bli författare. Det är fortfarande en dröm jag har, men när inspirationen tryter och kreativiteten tycks ha emigrerat är det inte alltför lätt. För några dagar sedan hände dock något underbart. En ganska okej bok jag läste började leva sitt eget liv i mitt huvud. Jag visste hur jag skulle göra för att göra om den från "ganska okej" till jäkligt bra. Det var så idén till mitt skrivprojekt föddes.


Jag sökte efter boken i diverse sökmotorer och även om jag hittade den omnämnd då och då var det ingen särskilt känd bok. Inte heller fanns det någon option tagen på ett eventuellt filmmanus. Därför tänker jag skriva ett manus på nämnda bok, förlägga handlingen till Sverige och försöka få en filmproducent att köpa option och manus för en nätt summa. Arbetsnamnet blir Blue Harvest. Nej, manuset har inget med Star Wars att göra. Det är däremot ett bra arbetsnamn.


Varför tjatar jag då om detta i bloggen? Jo, helt enkelt för att jag tänker dokumentera processen här. Researchfasen börjar imorgon och sen kommer en uppdatering i veckan ungefär, eller när jag känner att jag har något intressant att berätta. De vanliga recensionerna/artiklarna kommer publiceras som vanligt, kanske med något lägre frekvens. Nåja, kul ska det bli i alla fall och jag hoppas att ni vill följa mina vedermödor.


(Nej, jag tänker inte avslöja bokens namn så fråga inte)

Av Ulf - 14 december 2009 14:04



Mandy Lane kommer tillbaka efter sommarlovet och får helt plötsligt en massa uppmärksamhet från skolans pojkar som alla är inställda på att vara den som får henne i säng först. Mandy har däremot inga sådana planer när hon följer med sina nya vänner till en ranch för en helgs festande. När festdeltagarna börjar försvinna börjar dock Mandy ana oråd. Någon är inte alls särskilt road över Mandys nya umgängeskrets.


Jag har några sajter jag går till för recensioner, däribland den lysande Arrow In The Head Movie Reviews för skräckfilmer (googla namnet och ni skola finna!). Den här filmen rekomenderades där och jag måste säga att jag var ganska entusiastisk inför att se den. High School och skräck går otroligt väl ihop. I All The Boys Love Mandy Lane blir det tyvärr ganska unket rätt snabbt.


Amber Heard spelar huvudrollen som den igenomtråkiga Mandy Lane. Det här är också filmens stora problem - jag fattar inte varför alla killar ska älska Mandy Lane. Mandy ser ut som vilken blondin som helst utan något som sticker ut eller gör henne särdeles attraktiv. När hon dessutom är träig som en träslöjdslektion ställer i alla fall jag mig frågande till vad som är så speciellt med henne. Heard gör vad hon kan med rollen, vilket inte är särskilt mycket. Resten av skådespelarna är slasherklichéerna och de är ungefär lika intressant som blöta papperspåsar.


Vad jag däremot måste berömma är regin som på sina ställen är riktigt snygg - speciellt för att vara en independentproduktion med väldigt begränsade medel. Scenografiskt ligger den också högt över ganska många högbudgetproduktioner. Manuset är också helt okej, även om författaren verkar tro att han är otroligt orginell med sina plot twists. Personligen räknade jag ut slutet ungefär 35 minuter in i filmen och jag brukar inte vara den som sitter och kommer på twists när jag ser en film för första gången (eftersom...då tittar man på film och analysen kommer senare.)


Det här är ingen film jag kan varken varna för eller rekomendera. Den blir ett enda stort "meh" på min skala. Kan vara kul för en tråkig eftermiddag men förvänta dig inte för mycket.


Betyg: 2 blondiner alla faller oförklarligt för av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards