Alla inlägg under oktober 2010

Av Ulf - 29 oktober 2010 22:26



Regi: Frank Darabont

Manus: Frank Darabont

Skådespelare: Andrew Lincoln, Jon Bernthal, Laurie Holden mfl.

Produktionsbolag: Darkwoods Productions

År: 2010

Längd: 67 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med största sannolikhet 15 år


Rick Grimes vaknar upp desorienterad på ett sjukhus efter att ha blivit skjuten. Ingen är där för att hjälpa honom och när han lyckas stappla ut ur rummet upptäcker han att sjukhuset är tomt - sånär som på några halvätna lik. Utomhus är det inte mycket bättre och en förvirrad Rick tar sig hem för att se till sin fru och son. De står inte att finna. Tydligen har världen förändrats rejält medan Rick var medvetslös. De döda går igen.


Det var bara en tidsfråga innan den första tv-serien om zombies dök upp. Zombies är troligen det filmmonster som har rönt störst framgångar under 2000 - talet än så länge och om sanningen ska fram var jag mer än lovligt trött på atletiska superzombies som springer gatlopp medan de jagar efter käk. För mig, som när han var liten parvel blev skrämd från vettet av Night Of The Living Dead (1968), har den nya zombievågen mest varit en besvikelse. De bra zombierullarna det senaste decenniet kan räknas på ena handens fingrar - 28 Days Later (2002), Dawn Of The Dead (2004) och Shaun Of The Dead (2004). De senaste sex åren har en uppsjö mer eller mindre hjärndöda (pun intended) filmer om zombies fyllt videobutikernas hyllor. De har funkat som underhållning en regnig eftermiddag, men inget mer. Allt detta ändras med The Walking Dead.


The Walking Deads pilotavsnitt är en tillbakagång till George Romeros gamla zombies, pre-anabola steroider. Till och med en skräckfilmsräv som undertecknad blev halvt och halvt chockad över hur fruktansvärt våldsamt det här är. Det här är en grad av underhållningsvåld man sällan skådar utanför de riktigt blod- och slemdrypande genrefilmerna, så om du är känslig är det här inte serien för dig. För dig som däremot har stark mage, gillar zombies och vill se en välskriven historia (baserad på de grafiska romanerna med samma namn) kan The Walking Dead mycket väl utvecklas till något jag aldrig tidigare sett - en sammanhängande skräckfilmsserie i tv-format som inte förlitar sig på korta, avslutade episoder. De serier med skräckelement som tidigare kommit har antingen varit miniserier, lagts ner efter en säsong eller blandats upp med lika delar humor. 


Skådespelarna är samtliga mycket bra och regin utsökt. Det är inte så konstigt när man synar regissören/manusförfattaren Frank Darabonts tidigare projekt. Han ligger bland annat bakom de två ypperliga Stephen King-adaptionerna The Shawshank Redemption (1994) och The Mist (2007). Darabont har ett eget bildspråk som man känner igen från dessa och andra av hans produktioner. Han är otroligt duktig på att fånga det vardagliga på ett oväntat sätt och kan verkligen konsten att få ut det bästa av sina skådespelare.


Som ni märker är det här riktigt, riktigt bra. Jag skulle önska att pilotavsnittet var 20 minuter längre dock och således klockat in på 90 minuter ungefär. Det skulle gett vissa delar av storyn mer tid att utvecklas och stämningen hade kunnat bli ännu tätare än vad den är. Jag ser verkligen fram emot nästa avsnitt!


Betyg: 5- nu får jag sluta sätta femmor av 5 möjliga

Av Ulf - 27 oktober 2010 17:07



Titel: The Boy In The Striped Pyjamas

Svensk titel: Pojken i randig pyjamas

Författare: John Boyne

År: 2006 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 176

Förlag: David Fickling Books (svenskt förlag Ponto Pocket)

ISBN: 978-91-32-15871-1


Nioårige Bruno växer upp i krigets Berlin. På grund av sin fars höga ställning har Bruno aldrig behövt konfronteras med vad kriget egentligen innebär. En morgon upptäcker han hur familjens husa packar ner alla hans saker i resväskor. Till Brunos förskräckelse ska familjen flytta från Berlin. Hans far har nämligen fått ett arbete på ett ställe som kallas för "All Svisch". En dag, när Bruno uttråkad ger sig iväg på upptäcktsfärd, möter han pojken Shmuel - en av alla människor som lever på andra sidan stängslet och bär randig pyjamas. Det blir början på både en vänskap och Brunos uppvaknande för vad kriget egentligen innebär.


Trots en uppmärksammad filmatisering för några år sedan hade den här boken gått mig helt förbi. Det är mycket möjligt att jag befann mig i en period av "inte en till koncentrationslägerhistoria" när boken var på tapeten, men det här är en historia om Auschwitz som jag lovar dig att du aldrig läst förut. Berättad helt genom Brunos barnlogik och begränsade förståelse för vad som egentligen sker blir historien du hört otaliga gånger än en gång färsk och drabbande på ett sätt jag inte upplevt på länge. Det närmsta jag kan jämföra den med är La vita é bella (Livet är underbart, 1997).


John Boyne har ett enkelt och kraftfullt språk (boken är skriven med ungdomar som främsta målgrupp) och den avskalade prosan passar historien väldigt väl. Brunos naivitet till trots är han en väldigt intelligent pojke och de frågor han får om varför vissa människor inte alls är människor petar så effektivt hål på de äldres argument att de allt som oftast inte kan svara honom. Trots sin tunga tematik kan boken samtidigt vara väldigt rolig - speciellt i dialogerna mellan Bruno och hans syster, det Hopplösa Fallet. Alla som vuxit upp med en äldre syster kommer känna igen flera diskussioner man hamnade i med henne som liten.


Det verkar som jag på något sätt lyckas välja riktigt bra böcker just nu så fort jag plockar upp något. Med Boynes mästerligt berättade historia kan det inte bli annat än ett toppbetyg även för The Boy With The Striped Pyjamas. Gör dig själv en tjänst bara och läs inte slutet bland folk. Gråtfest kan inträffa.


Betyg: 5 nya tolkningar av historier som ska berättas om och om igen av 5 möjliga

Av Ulf - 24 oktober 2010 15:07



Regi: Ridley Scott

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Imagine Entertainment

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år


När Rikard Lejonhjärta dör på väg hem från sitt korståg ser Robin Longstride och hans vänner sin chans att ta sig tillbaka till England innan den engelska kanalen svämmar över av britter med hemlängtan. På väg till kusten ser de hur männen som ska föra kungens krona tillbaka till England anfalls i ett bakhåll. Robin och hans män får tag i kronan men Robin tvingas även svära en blodsed till den döende Robert av Loxley - att föra familjesvärdet tillbaka till Loxleys far. Iklädd identiteten som Robert av Loxley beger sig Robin och hans vänner hemåt till ett England som står inför stora förändringar och faror.


Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här filmen. Jag älskar verkligen Robin Hood-legenden, men samtidigt lämnade trailern till den här adaptionen en riktigt dålig eftersmak. Det såg ut som att Ridley Scott hade sett till att Robin Hood fått en "gritty reboot" som så många andra hjältar vi växte upp med. Det är delvis också sant, men Robin Hood har en hel del förmildrande omständigheter... som sen slarvas bort. Låt mig ta några exempel:


1. Karaktärerna verkar mer välskrivna än i många adaptioner och agerar mer som jag tänker mig att människor på 1100 - 1200-talet agerade... tills slutet då det blir kvinnokamp och demokratisträvan för hela slanten.


2. Prins John har fått en mer ambivalent roll i historien och man vet aldrig var man har honom... tills han gör exakt det alla förväntade sig mot slutet ändå.


3. Russell Crowe och Cate Blanchett har en väldigt bra kemi som Robin och Marion...tills Marion bestämmer sig för att gå upp och slåss på barrikaderna.


Missförstå mig inte nu, visst är det bra med starka kvinnliga roller, men om man strävar efter att låta karaktärerna agera så som människor agerade på medeltiden (det lilla vi vet om hur människor faktiskt agerade då) så klingar det bara rätt falskt med en krigarprinsessa/adelsdam/bondmora/läkare. Scenerna mellan Blanchett och Crowe är dock oftast riktigt bra och har sina roliga replikskiften. Annars verkar det som att Helgeland glömde att Robin Hood brukade vara synonymt med underhållande äventyrsfilm med mycket humor. Det är mörkt och inte så lite deprimerande på sina ställen. Å andra sidan måste Helgeland prisas för sitt utforskande av de politiska intrigerna som känns verklighetstrogna... tills den där invasionen i slutet av filmen som aldrig hände. Seriöst, om ni vill göra en realistisk Robin Hood, fine, gör det, men gör det i så fall fullt ut. Kör inte med historierevisionism som går väldigt mycket djupare än vilken färg en karaktär råkar ha på tunikan.


Jag har redan varit inne på skådespelarna och Crowe och Blanchett är bra, även om Crowe inte har några av de "tricksteregenskaperna" som jag förknippar hjälten med. Max von Sydow gör en mycket bra biroll som Sir Walter Loxley och visar vilken proffs han fortfarande är. Filmen är också annars fylld med duktiga birollsskådespelare såsom William Hurt och Eileen Atkins.


Den här filmen gör mig ordentligt kluven. Den har sina stunder och har definitivt potential till något större, men tempot är för långsamt på sina ställen och manuset haltar till lite här och där. Det mesta av den för Robin Hood så karakteristiska humorn är som bortblåst samtidigt som filmen åtminstone försöker göra något nytt av historien. För mig är fortfarande de två bästa Robin Hood-filmerna The Adventures Of Robin Hood (1938) för sin humor och Robin Hood: Prince Of Thieves (1991) för sin blandning mellan den gamla tidens lättsamma äventyrsfilm och lite mer svärta. Inkarnationen från i år dessvärre ganska enkel att förpassa till mellanfilmsträsket.


Betyg: 3 filmer i behov av gröna trikåer av 5 möjliga

Av Ulf - 24 oktober 2010 00:22



Regi: Steve Pink

Manus: Josh Heald/Sean Anders/John Morris

Skådespelare: John Cusack, Craig Robinson, Rob Corddry mfl.

Produktionsbolag: MGM

År: 2010

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ingen svensk rating på IMDB


Adam, Nick och Lou är tre män mellan 40 och 50 vars liv inte riktigt blev som de planerat. De tre var bästa vänner på 80-talet men har mer eller mindre tappat kontakten med varandra. När Lou hamnar på sjukhus för ett "självmordsförsök" träffas vännerna på nytt och Adam och Nick bestämmer sig för att pigga upp sin suicidale vän med en weekend på en skidort de brukade åka till som unga. Med sig har de Adams systerson och tillika socialt inkompetente Jacob. När gänget kommer till skidorten blir de snart varse om att orten, liksom dem själva, har gått ner sig sedan 80-talet. När de senare på kvällen lyckas få igång hotellets bubbelpool inträffar dock något väldigt märkligt - de vaknar upp på 80-talet, med sina minnen de hade som vuxna, men i sina tonårskroppar.


Jag såg den här filmen av två orsaker - John Cusack och komedi brukar vara en bra kombination och titeln. Kom igen, Hot Tub Time Machine? Det måste vara en av årets bästa titlar! Jag gillade även grundidén som utvecklas till en märklig blandning mellan It's A Wonderful Life (1946) och Back To The Future (1985). Dessvärre är utförandet inte lika bra.


Skådespelarna sköter sig men inte mer. Cusack verkar mest gå på tomgång och ser ut att bara vill få sina scener överstökade. Det känns mest som han tackade ja till den här rollen för regissören Steve Pinks skull då de tidigare arbetat tillsammans med en del, mycket bättre, filmer. Det är något som går igen hos de flesta skådespelare, med visst undantag för Clark Duke i rollen som den socialt missanpassade Jacob. Dialogen har sina poänger och det fanns till och med vissa riktigt roliga dialogdrivna scener. Oftast är det dock mest dumhumor och inte ens rolig sådan. En sak som verkligen störde mig var hur manusförfattarna försökt trycka in precis hela 1980-talet i den här filmen i form av referenser. Vi fattar, de är i 80-talet, vi behöver inte ännu en neonrosa benvärmare för att förstå. Pinks (seriöst, hur kul kan det vara att heta det?) regi är liksom skådespelarnas insatser mestadels trött.


Det här är knappast den sämsta komedi jag sett de senaste åren, men den känns bara så förbaskat menlös. Samtidigt irriterar det mig att jag inte kan tycka riktigt illa om den heller, eftersom idén är rolig och man hade kunnat få ut något bättre av den. Som det blir nu är det en film jag inte kommer komma ihåg om en månad.


Betyg: 2 referenskåta manusförfattare av 5 möjliga

Av Ulf - 23 oktober 2010 15:12



Titel: My Sister, My Love

Svensk titel: Älskade syster

Författare: Joyce Carol Oates

År: 2008 (svensk utgåva 2009)

Sidor: 650

Förlag: Ecco Press (svenskt förlag Bonniers...ja, jag vet)

ISBN: 978-91-7429-126-1


Den mycket lovande skridskoåkerskan Bliss Rampike, 6, hittas mördad i familjens källare. Mediedrevet som följer är utan dess like. Hur har någon kunnat så brutalt slå ihjäl en oskyldig sexårig flicka? Ett decennium senare börjar Bliss bror, Skyler, på allvar söka efter svar på vad som hände hans syster i sina förvirrade minnesanteckningar. Hade hans mamma rätt när hon anklagade honom för Bliss död eller var det något helt annorlunda som hände i den välmående amerikanska förorten?


Joyce Carol Oates har en imponerande stor produktion och det mesta jag läst av henne har varit åtminstone bra. My Sister, My Love baseras på en verklig händelse. Hela USA chockades av mordet på barnskönhetsdrottningen JonBenét Ramsey 1996 - ett mord som aldrig klarats upp. Efter att ha läst en del om det verkliga fallet verkar det som att Oates lånat mer än lovligt från den infekterade historien. Det ligger farligt nära gränsen till det obehagliga, men eftersom Oates hela tiden lyckas hålla sig på rätt sida linjen antar jag att det inte finns någon större fara med texten. Särskilt inte eftersom båda Ramseys föräldrar var döda när den här boken kom ut.


My Sister, My Love bjuder på en av de vidrigaste karaktärerna jag någonsin stött på i Bliss och Skylers mor, Betsey. Betseys högsta önskan är att passa in i det fina bostadsområde familjen flyttat in i och gör verkligen allt för att bli vän med hemmafruar med kända efternamn. Det här hade mest gjort Betsey till en tragisk karaktär, men när hon dessutom styr sin dotters liv med järnhand (och totalt ignorerar sin son) är det svårt att inte låta känslan av tragik gå över till förakt. Även barnens far, Bix, är ett svin, men hans karaktarisering är mer traditionell i sin machobullshit.


Skyler fungerar som bokens berättare, ibland i första person men först och främst i tredje person, och guidar oss igenom alla de institutioner och sjukdomsdiagnoser han utsätts för efter sin systers död. Han är en uppenbart intelligent men väldigt emotionellt omogen ung man som jag snabbt fick sympati för samtidigt som denna sympati inte slog över till det sötsliskiga. Skyler är ingen perfekt lidande tonåring utan har ordentliga brister som inte skönmålas. Samtidigt kan man som läsare inte låta bli att undra om han skulle ha utvecklats till en "välanpassad-ung-man" om han inte hade fått den uppväxt han hade. Skyler är bokens verkligt tragiska figur.


Oates utforskar flera stora tematiska områden i texten, men det mest genomgående borde vara förljugenheten i den perfekta förortsfasaden. Allt som inte passar inte ska beläggas med en diagnos och i ett ytterst komiskt kapitel tävlar Skyler och en vän om vem som diagnosticerats med flest bokstavkombinationer. Här är några exempel:


TUS - tvångsmässigt upprepningssymptom

BBS  - begåvade barn-syndromet

FA -   frisk anorektiker (om en nioårig flicka)

APM - akut prematur melankoli


Samtidigt utforskas skillnaden mellan kommersiell religiositet och sann tro på ett väldigt vackert sätt i bokens sista delar. Även kärnfamiljen får sig en känga och speciellt sättet som äktenskapets band tycks rättfärdiga att stanna kvar i förhållande man uppenbarligen inte mår alls bra av. Slutligen är kritiken av mediernas häxjakt på nästa nya scoop ständigt återkommande.


Det känns som jag alltid hyllar Oates när jag läst något av henne. Det är en sanning med modifikation eftersom jag lyckats undvika de flesta av hennes mindre lyckade böcker på grund av den stora uppmärksamhet hon får från litteraturälskare. My Sister, My Love är en otroligt bra Oates-bok som jag rekommenderar varmt. Den är djupt melankolisk, otroligt sorglig och tragisk samtidigt som den har partier som fick mig att gapskratta i all sin absurditet och galghumor. Oates när hon är som bäst helt enkelt.


Betyg: 5 eländes, eländes, elände men med en lite silverkant av 5 möjliga

IT

Av Ulf - 20 oktober 2010 19:58




Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Lawrence D. Cohen

Skådespelare: Tim Curry, Jonathan Brandis, Brandon Cane mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Television

År: 1990

Längd: 192 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år


Jag tänker inte skriva en sammanfattning av handlingen en gång till den här månaden. Scrolla en bit och läs min recension av boken så får du en synopsis. Hur som helst, det var oundvikligt att jag skulle se om den här filmen (egentligen en miniserie) efter att jag tagit mig igenom mastodontboken till förlaga. Förra gången jag läste boken var jag troligen för ung för att uppskatta alla element och vändningar i den. Då tyckte jag filmen var ungefär lika bra som boken, undantaget slutet som av rent filmtekniska skäl ändå inte skulle ha gått att göra rättvisa 1990. Nu är jag inte lika säker på min bedömning.


Som film betraktat blir IT relativt innehållslös om man jämför med boken. Tim Currys tolkning av Pennywise är fantastisk, barnskådespelarna (i synnerhet Jonathan Brandis och Seth Green) är väldigt bra, stämningen är absolut rätt men sen halkar filmen till några gånger för att tyvärr då och då sätta sig rätt på röven. Filmatiseringen misslyckas med tre mycket viktiga saker: fånga karaktärerna i det tätt sammansvetsade gänget, göra deras plågoande i mobbaren Henry Bowers tredimensionell samt misslyckas med att porträttera IT som den urondska han/hon/den/det verkligen är. Dessvärre är också merparten av de vuxna inkarnationerna av barnskådespelarna riktigt usla.


Trots mina klagomål kan jag inte låta bli att gilla den här filmen för vad den är - en miniserie från tidigt 1990-tal som fångar brytpunkten mellan 80- och 90-tal perfekt med sin filmkvalitet och klippning. Wallace regisserar med vana från tidigare skräckproduktioner och det är trots allt imponerande att "korta" ner över 1 300 sidor bok till ett filmmanus som klockar in på dryga tre timmar. Manuset, anpassat till TV som det är, tar dock bort mycket av bakgrundshistorien och även den krypande skräck som IT lyckas väcka hos de inblandade genom att mer och mer nästla sig in i deras liv. Förhoppningsvis kan den planerade re-maken rätta till det här. Jag hoppas verkligen på en miniserie om sex till åtta timmesavsnitt. Det skulle nog behövas för att göra historien rättvisa.


Inte lika skrämmande som när jag var liten, inte lika bra som boken men fortfarande sevärd, inte allra minst för Tim Curry.


Betyg: 3 ballongtrick av 5 möjliga

Av Ulf - 18 oktober 2010 01:32



Regi: David R. Ellis

Manus: Eric Bress

Skådespelare: Bobby Campo, Shantel VanSanten, Haley Webb mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Practical Pictures

År: 2009

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år


[noterat: det blev fel poster till Iron Man 2 igår.]


Nick och Lori är tillsammans med sina vänner Janet och Hunt på en biltävling där Nick plötsligt får något som bara kan beskrivas som en vision. Han ser hur stora delar av publiken dör i en fruktansvärd olycka. Skärrad lyckas han få sina vänner att lämna läktaren och mycket riktigt sker en fruktansvärd olycka sekunderna senare. Fast det är inte riskfritt med visioner som räddar en ifrån döden. Döden har en benägenhet att ta sådant personligt...


De två första filmerna i den här franchisen var förvånansvärt bra och smart skrivna. Den tredje orkade jag mig aldrig igenom av ren besvikelse. Jag var således mer än lite tveksam till att se den här "rebooten" eller vad man ska kalla den. Titeln är mer än lovligt förvirrande och jag var inte säker på om det var en re-make (dumt) av den första filmen eller en reboot (dummare). Efter att ha sett den tror jag inte det är något av det. Jag tror helt enkelt att bolaget inte vill ha siffran "4" i titeln.


Förvirringen till trots så börjar den här filmen helt okej för att efter ungefär 20 minuter falla ihop som ett korthus. Som jag sa var de första filmerna i serien välskrivna. Så är inte fallet här. Manuset, författat av Eric Bress, lider av total brist på originalitet. Bress är väl inte en av Hollywoods storheter men när han ändå har den helt okej The Butterfly Effect (2004) och den beroendeframkallande tv-serien Kyle XY (2006-2009) på sin meritlista hade jag hoppats på lite mer än det här. I sin iver att försöka få till vändningar i historien blir Bress manus bara dumt och förutsägbart. Inte blir det bättre av att han antagligen blivit tillsagd att skriva in en massa saker i manuset som man i post-production kunde göra till 3D-effekter. Ja...det här är en sån film.


Karaktärerna är även dem otroligt platta och det är imponerande att just karaktärerna skapades av en annan kille är Bress. Någon fick betalt för att skriva ner några schablonfigurer. Jag vill ha det jobbet! Skådespelarna är väl varken bra eller dåliga. De är mest där och läser sina dumma repliker. Den enda som är värd att titta lite extra på (i alla fall för den manliga/lesbiska publiken) är den undersköna Shantel VanSanten. Hon är inte bättre eller sämre än någon annan i filmen, men hon ser i alla fall ut som en stjärna.


Det här är ingen bra film. Samtidigt kan jag inte låta bli att i viss mån uppskatta den för de spektakulära dödsscenerna. Det blir dem som räddar en annars riktigt usel film ifrån bottenbetyg. Se del 1 och 2 istället.


Betyg: 2- Döden är fruktansvärt lättirriterad för att vara en eterisk varelse av 5 möjliga

Av Ulf - 16 oktober 2010 13:06



Regi: Jon Favreau

Manus: Justin Theroux

Skådespelare: Robert Downey Jr., Mickey Rourke, Gwyneth Paltrow mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Paramount Pictures

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år


Sedan sitt avslöjande av sin hemliga identitet som Iron Man lever Tony Stark ett ännu mer spektakulärt jet set-liv än tidigare. Allt är dock inte som det ska vara. Den amerikanska senaten är upprörd över att Stark inte vill lämna över tekniken bakom sin dräkt och Stark själv börjar känna av sitt dåliga hjärta. Samtidigt är en rysk fängelsekund med imponerande tekniska kunskaper av någon anledning ute efter Tony - och han har teknik snarlik Tonys egen på sin sida.


Iron Man (2008) var en färsk injektion i de allt tröttare adaptionerna av Marvels superhjältar. Robert Downey Jr. gjorde verkligen rollen som den excentriske Tony Stark till sin egen och filmen bjöd på rolig dialog och en jäkla massa action. Två år senare kommer en uppföljare som behåller den roliga dialogen men dessvärre tonar ner actionscenerna. Tony Stark/Iron Man har alltid varit en av mina favoriter i Marvels universum. Han är en fullblodsnarcissist med ordentliga personliga problem både när det gäller sin hälsa och sin relation till alkohol. Det gör honom till en hjälte med en mörk sida - vilket oftast är de bästa hjältarna.


I Iron Man 2 läggs det stor vikt vid Starks personliga problem men dessvärre görs det inte lika bra som i Marvels serier. Downey Jr. underspelar sin roll i de mer personliga scenerna samtidigt som han är lika bra som innan i de mer komiska och actionladdade. Paltrow gör som innan en väldigt bra roll som Pepper Potts och scenerna mellan henne och Downey Jr. är bland filmens höjdpunkter rent dialogmässigt. Dessvärre utnyttjar inte filmen en annan känd skådespelerskas, Scarlett Johansson, talang tillnärmelsevis lika mycket som jag hade hoppats på. Hennes rollfigur är väl inte en av Marvels större skapelser, men jag hade ändå sett fram emot att se Black Widow sparka lite mer röv än vad hon gjorde. Som det är nu fick hon en riktigt bra scen och resten var utfyllnad. På skurksidan har vi Mickey Rourke i en roll som såg mycket bättre ut på papper och i trailers än i den färdiga filmen. Rourke kan se riktigt hotfull ut men hans löjliga ryska accent fråntar honom möjligheten att verkligen leva sig in i sin roll. Tack och lov är Sam Rockwell mycket bättre som korrumperad senator.


Favreu, som även har en mindre biroll i filmen, har lyckats väl med de actionscener som nu finns i filmen (speciellt slutstriden är väldigt välregisserad) och i dialogscenerna. Vad han inte riktigt lyckats med är scenerna där Downey Jr. i allmänhet och Rourke i synnerhet ska föra filmen själva. Det blir lätt lite stelt och tillgjort. Man bör dock ha i åtanke att Therouxs manus inte är så mycket att hurra för alla gånger. Vissa av scenerna känns på tok för utdragna och Theroux visar en ganska dålig förståelse för källmaterialet. Han ska dock ha en eloge för att han gett James Rhodes/War Machine en så framträdande roll som han har.


Iron Man 2 fungerar bra som matinéunderhållning och som uppbyggnad till den enorma superhjältesluggerfesten The Avengers (2012). Det är dock en film som skulle tjänat på att ha haft ett tajtare manus och mer action.


Betyg: 3 intressanta toalettlösningar för superhjältar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards