När man säger att man läser och ser science fiction får man ofta menande blickar från äldre läsare som säger att "du växer nog också upp, lille vän.". Vad många inte inser är att science fiction är så mycket mer än rymdskepp som skjuter på varandra. I en kortare serie artiklar tänker jag försvara vad många anser som skräpgenrerna inom litteratur och/eller film. Det här är inte ett gnällande utan poäng utan ett försök att kanske åtminstone få en eller några läsare att bli intresserade av genrerna i fråga. Som jag har skrivit innan har jag en bakgrund
inom litteraturvetenskap. När det blev dags att välja ämne för kandidatuppsats valde jag att skriva om en subgenre inom science fiction. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag skulle bli tvungen att slåss för mitt ämne och rättfärdiga mig inför universitetspersonal med klassikerna så långt uppkörda där solen inte skiner att de kunde omvandla dem till de diamanter de anser de vara. Uppsatsen gick till slut igenom och fick fin kritik. Därför tänkte jag börja med subgenren jag skrev om - alternativ historia.

Alternativa historieromaner har en lång tradition med Livius Roms historia från dess grundande som första kända verk. Livius visar här vad som skulle ha hänt om Alexander den store hade expanderat västerut istället för österut och vad ett krig mot Rom skulle ha medfört. Redan med det första kända exemplet lyckas författaren fånga genrens kärna - "vad skulle hänt om skeende x hade inträffat istället för skeende y?" Det är på den här vägen som de flesta stora verk inom genren har formats. Genren sätter fingret på en väldigt fundamental mänsklig egenhet,
att undra över händelsers olika möjliga utkomster även efter det att händelserna inträffat. Vi ser det dagligen i sportsektionen av dagstidningarna - om Zlatan inte hade träffat stolpen och om Källström hade satt den där straffen hade Sverige gått till VM. Vi älskar att analysera och tyvärr också att älta. Det negativa ältandet har dock väldigt litet spelrum i den alternativa historieromanen. Istället går den ofta ut på att ta en mer eller mindre viktig historisk händelse och ge svar på hur världen skulle sett ut om det ena eller andra skett. Detta görs oftast genom att definiera en brytpunkt, point of divergence, där historien tog en annan vändning än den vi ser i verkliga livet.

Genren är tätt sammankopplad med dystopi/utopigenrerna men där dessa ofta visar upp en ganska enahanda bild av verkligheten ger den alternativa historieromanen läsaren möjlighet att avgöra vad som egentligen är att föredra. Exempelvis anser ingen vettig människa att Orwells 1984 är en särskilt kul värld att leva i, men i de alternativa historieromanerna är verkligheten ofta mer nyanserad än en förtryckande stat eller ett sockerfluffigt sagoland där alla mår jättebra.

Så varför läser jag om saker som aldrig kan inträffa eftersom genren per definition skrivs efter de aktuella händelserna inträffat? Det finns två svar på den frågan. Det första är att de ofta är förbannat spännande. Den andra är att det får dig att tänka på historia som något kausalt och levande. Genren ger upphov till tankeexperiment och frågor som inte hade dykt upp annars. När en bok får dig att tänka samtidigt som den underhåller uppstår också några av de finaste stunderna man kan ha med en roman.


Lästips:

The Man In The High Castle av Philip K. Dick - vad skulle hänt om Franklin D. Roosevelt mördades 1933?

Bring The Jubilee av Ward Moore  - vad skulle hänt om sydstaterna vann Slaget vid Gettysburg?

Watchmen av Alan Moore - vad skulle hänt om världen fick superhjältar under sent 1930-tal?

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson - vad skulle hänt om Nazityskland invaderade Sverige?

The End Of Eternity av Isaac Asimov - vad skulle hänt om Fermi inte blev fysiker och atombomben aldrig konstruerades?

Pavane av Keith Roberts - vad skulle hänt om spanska armadan vann över England?

Fatherland av Robert Harris - hur skulle Europa se ut tjugo år efter att axelmakterna vann andra världskriget?