Alla inlägg under juni 2013

42

Av Ulf - 30 juni 2013 22:53

 

Regi: Brian Helgeland

Manus: Brian Helgeland

Medverkande: Chadwick Boseman, Harrison Ford, Nicole Beharie mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures & Legendary Pictures

År: 2013

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0453562/


Det här borde vara en film jag gillar. Sportfilmer har en märklig plats i mitt hjärta. Jag vet att de är formelmässiga (det osannolika laget/spelaren som vinner allt!) men de lyckas ganska ofta spela på mina sentimentala strängar och få mig att uppskatta dem. 42 har allt som en sportfilm bör ha för att vara bra: en osannolik hjälte i Jackie Robinson (den förste svarte spelaren i högsta baseballigan i USA), bra skådespelare och en regissör som gjort en av mina favoritfilmer från 90-talet, L.A Confidential (1997). Dessvärre misslyckas den med att väcka mitt intresse av en enkel anledning - den är så förbannat tråkig.

 

De flesta bra sportfilmer har något som särskiljer dem från den stora massan. I exempelvis Ali (2001) vävdes socialrealism in på ett bra sätt och i Rocky (1976) lyckades regissör John G. Avildsen popularisera vad som senare blivit klyschor inom genren, exempelvis träningsmontage till musik. 42 har verkligen ingenting unikt. Det är riktigt synd, inte minst eftersom det är en mycket kompetent film rent tekniskt och har en säker Oscarsnominering för bästa manliga biroll i Harrison Ford. Ford har god hjälp av Chadwick Boseman i huvudrollen och även resten av ensemblen är mycket bra. 

 

Tyvärr räcker inte det här. 42 är riktigt långsam och glimrar egentligen bara till när Boseman spelar ut riktigt väl och när Ford smider planer. Just det här att lägga "munkavle" på Bosemans karaktär kanske är historiskt korrekt, men det blir inte bra på film. Jag förstår varför han gör vad han gör, men när man ändå tar sig poetiska friheter med annat i filmen kanske man hade kunnat göra Robinson lite mindre lugn och sansad än i verkligheten. Den enda scen där han riktigt ger efter för sin frustration är också filmens bästa. Det är hedersvärt att som människa vara så stark att man kan låta alla förolämpningar rinna av en, men för filmens blir det som att allt agg riktas mot en levande vägg. Samspelet och dramat uteblir och 42 kan inte, hur tekniskt bra den än är, får högre än ett godkänt betyg. Synd.

 

Betyg: 2 filmer i stort behov av lite jävlar anamma av 5 möjliga


Av Ulf - 29 juni 2013 17:47

 

 

Regi: Josh Trank

Manus: Max Landis

Medverkande: Dane DeHaan, Alex Russell, Michael B. Jordan mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment & Dune Entertainment

År: 2012

Längd: 89 min (dir. cut)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1706593/

 

Andrew går sista året på high school men hans blyghet gör att han i stor mån lever genom sin kameralins. När Andrew släpas med på fest av sin kusin Matt gör de båda, tillsammans med skolans mest populäre kille, Steve, en märklig upptäckt ute i skogen. En stor, glänsande kokong av något slag ger de tre vad bara som kan beskrivas som superkrafter. Till en början använder de sina nyvunna krafter till att ställa till med jäkelskap och ha skoj, men efter ett tag tar det roliga en mörkare vändning...

 

Chronicle har legat i min "ska se-hög" sedan i oktober förra året. Visserligen är det en lång tid, men å andra sidan byggs nämnda hög hela tiden på och vissa filmer glöms bort. Chronicle borde jag inte ha förpassat till högens undre del så länge som jag gjorde. Det här är den bästa superhjältefilm jag sett på år, ja, faktiskt en av de bästa jag någonsin sett.

 

Chronicle använder sig av found footage-tekniken som blivit så populär de senaste tio åren, men skillnaden mellan den här rullen och merparten av filmer som använder sig av stilgreppet är att det förhöjer berättelsen snarare än ligger den till last. De fantastiska effekterna ser ännu bättre ut när de sätts i en mer verklighetstrogen avbildning av... tja... verkligheten, än när de skriks ut i 3D. Skillnaden mellan Chronicle och exempelvis gårdagens hemorrojd till film, Olympus Has Fallen (2013), är himmelsvid när det gäller specialeffekter. Ändå kostade Chronicle "bara" 12 miljoner dollar att göra jämfört med nämnda skitfilm budget på 70 miljoner dollar. Det är anmärkningsvärt om något.

 

Samtliga skådespelare gör bra ifrån sig och känns helt naturliga i sina roller. Bäst är Dane DeHaan under de scener som han inte håller i kameran. Eller "håller och håller" - jag vill inte avslöja hur de löst problemet med att få en av huvudkaraktärerna som egentligen borde spendera merparten av filmen utanför bild att vara med så mycket som han är, men det är lika enkelt som genialiskt.

 

Allt ovanstående vore inte värt mycket om manuset inte funkat. Max Landis har mer än sneglat på animeklassikern Akira (1988) när han skrev sitt manus, men det slår aldrig över till att bli en plankning. Det har ryktats om en spelfilmsversion av just Akira så länge jag kan minnas, men jag nöjer mig gott och väl med Chronicle. Det är en klassisk hjältesaga om makt och hur makt korrumperar, men samtidigt så pass jordnära och verklighetstrogen när det gäller karaktärernas reaktioner att det blir något helt unikt. Jag kan inte rekommendera Chronicle nog. Förhoppningsvis blir det bara den här filmen och inga fler. En uppföljare skulle förstöra en hel del av mysteriet.

 

Betyg: 5 apex predators av 5 möjliga

Av Ulf - 28 juni 2013 22:43


Regi: Antoine Fuqua

Manus: Creighton Rothenberger & Katrin Benedikt

Medverkande: Gerard Butler, Aaron Eckhart, Morgan Freeman mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films/Gerard Butler Alan Siegel Entertainment/West Coast Film Partners mfl.

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2302755/

 

Den här filmen kostade 70 miljoner dollar att göra. Man får många pamfletter för den summan. Det är i princip vad den här filmen är - något av det värsta i politisk propaganda maskerad som underhållning jag sett. Dessutom är den dödligt tråkig.

 

Olympus Has Fallen börjar med att en Secret Service-agent räddar USA:s president från en isig död när hans limousin håller på att köra av en bro. Dessvärre dör rikets första dam i olyckan och agenten, Mike Banning, sätts på ett skrivbordsjobb (gee... thanks Mr. President...). Ett och ett halvt år senare ska ett toppmöte mellan Sydkoreas och USA:s högsta höns äga rum i Vita huset. Det är ett givetvis ett party som Nordkorea tänker våldgästa. Med presidenten fången i Vita huset är det upp till Mike att ställa allt till rätta och rädda presidenten... igen.

 

Jag var inte under några illusioner om att detta skulle vara ett mästerverk på något vis. På sin höjd tänkte jag att det kunde vara en eftermiddags hjärndöd underhållning medan jag vek tvätt eller något. Det visade sig vara så jäkla illa att jag bara kunde stirra på fanskapet och skaka på huvudet tills nacken började göra ont.

 

Olympus har många duktiga skådespelare (Freeman för helsike!) och en regissör som visat att han kan sina grejer när han får rätt manus. Varför Antoine Fuqua hoppade på det här fuskbygget vet jag inte, men han har å andra sidan gjort djupdykningar som King Arthur (2004) och inte bara välregisserade och karaktärsdrivna historier som Training Day (2001). Fuquas regi här är så oinspirerad att man undrar om han bara ställde upp en kamera och sen gick på lunch. Samma ointresse ser man hos skådespelarna. Morgan Freeman är den som kommer undan med hedern i behåll, men jag har nog aldrig sett Gerard Butler så här usel.

 

Skådespelare och regi åsido måste manuset kommenteras. Det finns gott om mer eller mindre propagandaliknande film från så gott som hela världen. De flesta vet att exempelvis Independence Day (1996) är überpatriotisk och nästan parodisk i sitt sätt att skildra "oss och dem" på, men skillnaden mellan nämnda film och Olympus är underhållningsvärdet. Olympus är inte bara en dålig film, den är dessutom tråkig. De allra flesta actionfilmer är inte Shakespeare precis, men det är inte därför vi ser dem. De är katarsis och en verklighetsflykt i två timmar. Olympus är så dålig att jag ville fly den. Att göra Nordkorea till skurkar är ju kutym nuförtiden, men de flesta brukar visa upp åtminstone en ansats till nyansering. Olympus gör inte ens det. Den är dum, tråkig och en av de sämsta filmer jag haft missnöjet att se de senaste fem åren. Till och med effekterna är värdelösa. Jag kan inte hitta något som räddar den här filmen från absolut lägsta betyg. Undvik som pesten.

 

Betyg: 0 fallande penismonument av 5 möjliga


Av Ulf - 26 juni 2013 22:28

Regi: Stephen Sommers

Manus: Stephen Sommers (baserat på Dean Koontz bok med samma namn)

Medverkande: Anton Yelchin, Willem Dafoe, Addison Timlin mfl.

Produktionsbolag: Future Films/Fusion Films/The Sommers Company

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1767354/

 

Dean Koontz har alltid varit ett sämre alternativ till Stephen King för min del. King brukar anklagas för att snabbskriva kommersiellt gångbara historier utan substans (något som läsare av Skitfinkultur vet att jag inte håller med om) men Koontz lever upp till detta utlåtande. Därför var jag också skeptisk till den här filmen baserad på Koontz bokserie om kocken och mediet (antar jag man får kalla honom) Odd Thomas. Jag måste nog införskaffa mig böckerna nu. 

 

Missförstå mig inte; Odd Thomas är inte ett mästerverk på något vis, men den har tillräckligt många intressanta idéer för att jag ska vilja få reda på vad som händer i resterande delar. Odd Thomas är en helt enkelt en underhållande film, även om den dras med ett antal skavanker som drar ner betyget.

 

Handlingen kretsar kring titelkaraktären, som heter just "Odd" i förnamn. Odd arbetar som kock på en liten diner, men han har en förmåga som gör honom oumbärlig för den lokala polisen. Då och då besöks Odd nämligen av avlidna människor som vill att han ska ställa deras banemän till svars för vad de gjort. Polismästaren i staden känner till Odds förmåga och har efter flertalet tillfällen då Odd haft rätt övertygats om att han talar sanning. Överhuvudtaget har Odd ett ganska bekvämt liv med sitt jobb, sin flickvän Stormy och sin hemliga förmåga. En dag börjar han dock se så kallade "bodachs" överallt. En bodach dyker bara upp där något mycket värre och spektakulärt än ett vanligt mord ska ske... och nu finns de överallt.

 

Det som gör att Odd Thomas funkar är karaktärerna. Titelkaraktären själv, spelad av Anton Yelchin, är en frisk fläkt som killen som inte ser ut som en fotomodell men ändå kan föra sig själv och vara charmig. Yelchins porträtt gör Thomas till en verklighetstrogen person och i kontrast med de fantastiska händelserna han utsätts för blir det en mycket intressant och rolig dynamik. Även Addison Timlin är riktigt bra som Thomas flickvän Stormy och veteranen Willem Dafoe (han dyker upp ofta just nu) gör för en gångs skull en sympatisk roll som stadens polischef. Överlag är Odd Thomas en mycket välspelad film. 

 

Manuset är däremot väldigt brokigt. Dialogen är det inget fel på. Den känns rapp, realistisk och är allt som oftast riktigt rolig. Själva handlingen känns däremot väldigt förutsägbar. Odd Thomas bjuder helt enkelt inte på särskilt många överraskningar eller intressanta vändningar utan det mesta kan räknas ut redan efter en halvtimmes speltid. Manusförfattaren Stephen Sommers är inte direkt känd för välskrivna manus (slå upp honom på IMDB och ni förstår...), men det är också därför som jag vill jämföra med Koontz källmaterial. Jag kan inte fatta att jag ska köpa böcker av en författare jag halvt om halvt hånat sedan jag var tonåring... Nåja, Odd Thomas, är trots sina problem en trevlig bekantskap som hade kunnat bli så mycket mer. Nu ska jag göra ett besök på närmsta nätbokhandel.

 

Betyg: 3+ och ja, jag blev tokkär i Stormy av 5 möjliga


Av Ulf - 25 juni 2013 23:00


Damn fine cup of coffee del 12: Vilse i det amerikanska Oz

 

Efter att ha varit en starkt drivande kraft under seriens första säsong lämnade David Lynch Twin Peaks mer och mer för att söka sig till nya utmaningar. Resultatet blev att den en gång så sammanhållna serien började tappa i kvalitet. Det var fortfarande en fantastisk tv-serie, men inte den perfekta storm som tittarna fått under den första säsongen. Visst fanns här fortfarande avsnitt och stunder som kom upp i samma nivå, men Lynchs frånvaro märktes inte minst i mitten på andra säsongen innan han återtog regissörsstolen under seriens avslutande avsnitt. Under tiden hade Lynch börjat leta efter nya filmprojekt.


Dessvärre började den gamle vapendragen Dino de Laurentiis bolag knaka i fogarna och gick snart också i konkurs.  Under tiden han jobbade med pilotavsnittet till Twin Peaks hade Lynch fått kontakt med ett nytt produktionsbolag, Propaganda Films, som ville att han skulle göra en film noir-inspirerad deckare med handlingen satt till 1940-talet. När Monty Montgomery, producent till Twin Peaks och innehavare av ett riktigt superskurknamn, gav David utkastet till en bok som författaren Barry Gifford arbetade på kunde Lynch inte släppa det. Manuset, baserat på Giffords egen bok, skulle komma att bli Wild At Heart. Lynch älskade boken och fick tillstånd från Propaganda Films att ändra projekt bara två månader innan inspelningen skulle börja. Det skulle visa sig bli ett lyckodrag.

 

Wild At Heart är å ena sidan en mycket typisk kärlekshistoria men å andra sidan något helt unikt. Filmen kretsar kring förhållandet mellan Sailor och den några år yngre Lula. Lulas mor, Marietta, tycker inte alls att hennes dotter ska ha något med Sailor att göra utan övertalar en bekant att döda honom. Sailor går vinnande ur striden men döms för dråp. Lula kan dock inte glömma Sailor och när han till sist muckar från fängelset bestämmer de två sig för att rymma undan både galna svärmödrar och lagen – något som framförallt inte Marietta tänker acceptera.   

 

  Nicolas Cage innan han började ta varenda skitroll som erbjöds


Wild At Heart är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Det är svårt att skriva om något man älskar så pass mycket utan att superlativen staplas på varandra och texten blir osammanhängande, men om jag skulle försöka beskriva filmen med ett ord är det ”passion”. Lynch har tillsammans med huvudrollsinnehavarna Nicolas Cage och Laura Dern hittat en historia som blir väldigt påtaglig i all sin överdrivenhet och sina vilda humörsvängningar. I princip alla skådespelare står för överspel så det heter duga, men det fungerar verkligen! Det överdrivna skådespelet bara förstärker känslostormarna.


Förutom Cage och Dern måste man nämna Diane Ladd när man pratar om Wild At Heart. Hennes roll som Marietta gav henne en Oscarsnominering och jag lovar att du aldrig kommer glömma den tragikomiska damen som desperat försöker hålla kvar vid sin ungdomliga stil. Även Willem Dafoe syns i en biroll som den extremt obehaglige Bobby Peru. Jag undrar om Dafoe föddes med det där hemska grinet? Många andra Lynchfavoriter skymtar också förbi, exempelvis Jack Nance och Sherilyn Fenn.

 

Ja, det där är Willem Dafoe med en strumpbyxa över nunan. Mardrömmarna får ni på köpet. 


Wild At Heart vore dock ingen Lynchfilm om den inte innehöll surrealistiska inslag. Genom hela filmen finns det upprepade allusioner till The Wizard Of Oz (1939) – till den milda grad att vi till och med får se Sheryl Lee (Laura Palmer i Twin Peaks) som den goda häxan. Marietta är givetvis symbolen för den onda trollpackan. Liksom The Wizard Of Oz tas flertalet andra amerikanska klassiker upp. Elvis Presleys musik är ett genomgående tema i filmen och fans av kungens filmer kan hitta flera hyllningar till dessa.

 

 

Vaddådå? Har ni aldrig sett en god häxa i en ljuslila bubbla förr?



Det mesta i Wild At Heart är genomsyrat av den amerikanska folksjälen. Det är öppna vägar, Cadillacs, Elvis och The Lone Ranger. På typiskt Lynchmanér blandas detta upp med den mörkare sidan av den amerikanska drömmen; alla är inte vad de verkar vara, världen är full av märkliga människor och händelser som både kan vara befriande och dömande. Wild At Heart är ytterligare ett exempel på den fascinerande dualism som bara Lynch tycks kunna visa. Våldet är både extremt och ibland roligt, sexualiteten är både glödhet och hotfull med vissa scener som är riktigt obehagliga. I centrum står dock det älskande paret, Sailor och Lula. Deras passion för både varandra och den friheten de kan ge och få gör dem till ett av de mest minnesvärda kärlekspar jag sett på film. Slutscenen är fortfarande något som ger mig gåshud och får mig att börja gråta. Jag kan inte komma på någon annan film som gör det med mig efter så många genomtittningar.

 

 

  Nej, jag gråter inte åt slutscenen... jag har bara fått något i ögat... upprepade gånger

 

Wild At Heart är en av världens bästa filmer. Om du inte är pryd eller har problem med våld på film är det här ett måste i din filmsamling. Det tyckte även juryn på Cannesfestivalen som gav Guldpalmen till Lynch för Wild At Heart. När han två år senare skulle återvända till Cannes var tongångarna dock något annorlunda…


 


Av Ulf - 23 juni 2013 21:25


 

Svensk titel: Drakens flykt + Tears klippa (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1991 (svensk utgåva 1995/1996)

Sidor: 675

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-065-9

 

"I am not so big a fool as that, boy. Any fool knows men and women think differently at times, but the biggest difference is this. Men forget, but never forgive; women forgive, but never forget."


Rand al'Thor har motvilligt tvingats inse att han kanske är den man som profetiorna talar om som Draken återfödd. Det är dock inget öde som han tänker acceptera utan strid. Plågad av mardrömmar om vad som komma skall dras han till staden Tear och Callandor - det magiska svärd som bara Draken återfödd ska kunna röra vid. Samtidigt börjar mystiska saker och ting ske i Tar Valon där Egwene, Nynaeve och deras nyfunna vän Elayne dras allt djupare in i Aes Sedaiernas politiska maktspel.

 

Robert Jordans tredje bok i fantasyeposet The Wheel Of Time är, liksom sina föregångare, en imponerande och karaktärsdriven historia. Dessvärre lider den något av början till Jordans ganska splittrade berättarstil som skulle bli en återkommande problematik runt mitten av sagan. Precis som i den föregående delen, The Great Hunt (1990), dras parallellhandlingarna (fyra till antalet den här gången) samman mot slutet, men där det i nämnda bok fungerade väldigt bra finns här några logiska krumbukter och felsteg på vägen. Framförallt faller Rands bihandling under långa stunder bort på vägen.

 

Rands två barndomsvänner, Perrin och Mat, har sina egna bihandlingar (mer eller mindre intressanta) men huvuddelen av kapitlen tillägnas de kvinnliga karaktärerna den här gången. Det är också detta som är bokens styrka. Jag har redan varit inne på hur Jordan skriver kvinnliga karaktärer så mycket bättre än merparten av fantasyförfattare och det är i The Dragon Reborn som dessa porträtt verkligen börjar blomma ut. Nynaeve, Egwene, Elayne och de andra är så mycket mer levande och välrundade karaktärer än de för genren arketypiska damerna i nöd eller onda drottningarna. Just temat med kvinnlig ambition gör att Jordans karaktärer ständigt ställer ens egna fördomar och förutfattade meningar på huvudet. Det är minst sagt spännande!

 

The Dragon Reborn är boken där seriens unga protagonister verkligen börjar växa in i sina roller, även om de kämpar emot dem. Den är inte riktigt lika vass som föregående delar, men mycket god läsning ändå!

 

Betyg: 4- drömvärldar av 5 möjliga


Av Ulf - 21 juni 2013 21:55



Regi: John Luessenhop

Manus: Adam Marcus/Debra Sullivan/Kirsten Elms

Medverkande: Alexandra Daddario, Dan Yeager, Trey Songz mfl.

Produktionsbolag: Leatherface Productions/Lionsgate/Mainline Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1572315/

 

Efter händelserna i första filmen (alltså den från 1974) tog ortens lokala lynchmobb kol på hela familjen Sawyer genom att bränna ner deras gård. Ett spädbarn överlevde hämndaktionen och adopterades bort. Cirka 20 år senare får det räddade barnet, Heather, reda på att hon ärvt ett hus i Texas. Men dog verkligen alla i familjen Sawyer i branden?

 

Okej, nu ska vi försöka bena ut begreppen. Texas Chainsaw 3D är alltså en uppföljare på originalfilmen från 1974 och inte remaken från 2003. Jag måste säga att det är rätt häftigt att försöka göra en rak uppföljare på en 40 år gammal film, men av förklarliga skäl fungerar det sådär. Flashbackscenerna från "1974" går inte ihop alls med originalets story, eller för den sakens skull de gamla uppföljarna. Om vi bortser från dessa lastbilsstora logiska luckor, är det åtminstone en bra film för vad den är? Nej, det här är snuddande nära ett bottennapp.

 

Alexandra Daddario är bra i huvudrollen (och så förbaskat snygg så jag höll på att smälla av) men bortsett från henne är det här en dåligt spelad film som inte har någon av varken originalets eller remakens suspens. Dåligt spelade skräckfilmer ingen nyhet, men det som verkligen sänker den här filmen är det urbota dumma manuset. De sista 20 minuterna kan innehålla några av de dummaste twists jag sett det här året och då har jag sett mycket skit under 2013. Den enda anledningen till att det inte blir en etta är just Daddario och vissa ganska snygga gorescener. Det finns dock otroligt många bättre filmer att lägga din tid på.

 

Betyg: 2- men att Gunnar Hansen var med var lite kul i alla fall av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 19 juni 2013 23:01

 

Det finns vissa artister som jag älskat sedan sekunden jag hörde dem sjunga. Ingen tvekan, inget "han kanske har gjort två bra skivor" - det här är artister som jag alltid kommer tillbaka till förr eller senare. En av dessa är Chris Isaak. Chris Isaak är troligen mest känd för sin hitballad Wicked Game från 1989. Faktum är att den inte blev en särskilt stor hit alls förrän nedanstående musikvideo. Singeln gjorde Isaak till en stjärna, men han försvann snart tillbaka in i mittenfållan av artister som säljer bra med skivor men inte blir megastjärnor. Kanske är det lika bra det. En artist som Isaak kompromissar aldrig. Med undantag för inspelningsteknik och större mognad i textförfattandet har han gjort musik i samma stil sedan starten 1985. Videon nedanstående är faktiskt den andra till låten. Den första snabbregisserades av en viss David Lynch när han ville ha med låten i sin film Wild At Heart. Videon har ingen story att tala om, men kolla på fotot! Så fantastiskt vackert! Tillsammans med Isaak och danska supermodellen Helena Christensen är bland det hetaste som fångats på film. Och ja, jag är fullt medveten om att de där töntiga finnarna har gjort en cover på den här - jag försöker glömma den.

 

Artist: Chris Isaak

Låt: Wicked Game

Album: Heart Shaped World

År: 1989

 

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards