Alla inlägg under oktober 2011

Av Ulf - 31 oktober 2011 19:41


Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell & Frank Darabont

Medverkande: Kevin Dillon, Shawnee Smith, Donovan Leitch mfl.

Produktionsbolag: Palisades California Inc. & TriStar Pictures

År: 1988

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0094761/


En meteroit kraschlandar utanför en liten amerikansk bergsstad. Ut väller en rosaaktig gelé som genast börjar tugga i sig allt i sin väg. Det är upp till några ungdomar att bekämpa hotet från yttre rymden - The Blob!


Kolla på ovanstående synopsis. Det är så här man gör en underhållande popcornskräckfilm. En enkel premiss, okej skådespelare och framförallt bra manus, regi och effekter. Det behövs inte mer. The Blob i den här inkarnationen är en sorgligt bortglömd pärla från sent 1980-tal, med manus av bland andra The Walking Dead-skaparen Frank Darabont, och är bra mycket bättre än filmen den är en remake på. Skådespelarna håller måttet, dialogen tillräckligt lökig för att bli otroligt underhållande och effekterna charmiga och välgjorda för att vara från 1988. Dessutom bör alla filmer som har en biroll till Jack Nance premieras.


Chuck Russells regi har dessutom lyckats bibehålla sin fina form från hans förra film A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) och visar en gång till att han kan hanskas med både skräck och kitsch i samma film utan att det blir så löjligt att man slår sig för pannan. Tyvärr har han mest gjort skräp efter den här filmen, inklusive så-dåligt-att-det-inte-ens-är-kul-rysaren Bless The Child (2000). Men vill du se en creature feature som både är kul och förvånansvärt våldsam för 1988 så skaffa den här rullen! Den kan troligen hittas i närmsta dvd-butik för en struntsumma.


Betyg: 4- rosa geléklumpar from beyond the stars! av 5 möjliga

Av Ulf - 31 oktober 2011 15:17



Regi: Gabe Ibáñez

Manus: Javier Gullón

Medverkande: Elena Anaya, Bea Segura, Mar Sodupe mfl.

Produktionsbolag: Madrugada Films/Telecinco Cinema/Roxbury Pictures mfl.

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1318025/


Sex månader efter att Maria har tappat bort sin son Diego på en färja kallas hon till ön Hierro för att identifiera liket av vad polisen tror är hennes son. Lättad inser Maria att det inte är hennes son på bårhuset, men för att kunna avskriva alla möjligheter ber polisen Maria stanna kvar på ön några dagar i väntan på ett DNA-test. På den lilla ön bor en annan kvinna som förlorade sin son under mystiska omständigheter och lokalbefolkningen verkar minst sagt vara skum. Maria inser snart att inte allt står rätt till och att om hon vill se sin son igen får hon leta reda på honom själv.


Jag hade ganska höga förhoppningar på Hierro trots den väldigt typiskt spanska skräckfilmstematiken - mor och förlorat barn. Filmen börjar också väldigt bra med vackert foto och riktigt kuslig stämning. Elena Anaya är riktigt bra i huvudrollen som den sörjande och desperata modern och birollsskådespelarna gör också sitt jobb. Dessvärre faller allt som ett korthus i sista akten. Det till en början väldigt krypande och suggestiva manuset blir en vanlig psykothriller utan överraskningar. Även den till en början väldigt kompetenta regin börjar fallera mot slutet och framförallt tempot blir otroligt ryckigt och förvirrande utan att det behöver vara det.


Så ja, ingen höjdare att börja min Halloween med, men det blir förhoppningsvis bättre under dagen!


Betyg: 2+ barn & mor är skrämmande i sydliga Europa tydligen av 5 möjliga

Av Ulf - 28 oktober 2011 22:00


Regi: Tate Taylor

Manus: Tate Taylor (baserad på Kathryn Stocketts roman med samma namn)

Medverkande: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: 1492 Pictures & Harbinger Pictures

År: 2011

Längd: 146 min

Land: USA/Indien/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454029/


Tidigt 1960-tal återvänder Eugenia "Skeeter" Phelan till sin lilla hemstad i Mississippi efter fyra år på college. Hon blir mycket upprörd dels över att hennes barnflicka/hemhjälp blivit avskedad efter 29 år i familjens tjänst och dels över hur hennes nu gifta ungdomsvänner behandlar sina svarta hemhjälperskor. Skeeter får snart idén att hon vill skriva en bok bestående av historier från svarta hemhjälperskor och får på så vis kontakt med Aibileen, en kvinna i övre medelåldern som går med på att vara Skeeters första intervjuobjekt. Det är bara det att dylika skrifter är förbjudna enligt lag i Mississippi och kan medföra fängelsestraff...


Grattis, vi har en vinnare i tävlingen "Årets mest puckade översättning av en engelsk titel"! The Help, ett ord som enkelt kan översättas till exempelvis Tjänstefolket har blivit "översatt" till Niceville i Sverige. Nog för att Niceville är titeln på den bok som Skeeter skriver i filmen, men snälla nån! Hör upp filmfolk i Sverige: Man byter inte ut en engelsk titel till en annan engelsk titel! Basta!


Så, nu när jag fått titelfrågan ur världen, hur är filmen? Jag måste säga att jag är väldigt kluven. Skådespelarna är väldigt, väldigt bra - speciellt Octavia Spencer och Jessica Chastain som stjäl varenda scen de är med i. Deras scener tillsammans utgör filmens absoluta höjdpunkter och båda kan vara på tal när det handlar om nomineringar till bästa birollsskådespelerska till nästa års Oscarsgala. De två huvudrollsinnehavarna är också väldigt bra, särskilt Viola Davis som Aibileen. Men medan skådespelarna är bra är manuset rentav ganska dåligt.


Det här är en historia som genomsyras av "white guilt" så långt ögat når. Alla karaktärer porträtteras som antingen genomgoda eller genomruttna. Nyanseringen är obefintlig. Speciellt tydligt blir detta hos de vita hemmafruarna (männen lyser med sin frånvaro) som mer verkar hämtade från The Stepford Wives (1975) än något annat. Robotlika och känslokalla får de verkligen stå för den obevekliga rasism som jag säkert tror var utbredd i Mississippi vid den här tidpunkten, men knappast så här onyanserad. Visst finns här riktigt bra, rörande och roliga scener, men det känns som att historien filmen berättar både har berättats förr och bättre. Dessutom är slutet så sentimentalt att sockervadd dryper från stråkarna med karaktärer som gör helomvändningar de sista fem minuterna.


Regimässigt gör Tate Taylor sitt jobb, men är knappast någon komet på regissörshimmeln i min bok. Sammantaget är The Help en ganska långdragen historia med ljusglimtar, bra skådespelare men ett riktigt skakigt manus. Den är okej, men inte alls så bra som hypen säger.


Betyg: 3 chokladpajer med specialingredienser av 5 möjliga

Av Ulf - 26 oktober 2011 22:16


Franchise Hell: Friday The 13th - Sammanfattning


   


När jag nu nått slutet på Franchise Hells första anhalt är det dags för en sammanfattning. Notera att jag inte recenserat Freddy vs. Jason (2003) – helt enkelt eftersom den rör sig över två franchises. Jag har några fler sådana filmer i mitt projekt så dessa kommer samlas i en enskild sektion och betygen kommer räknas om efter att denna, den sista, sektion är klar. Hur som helst, nu tar vi oss en närmre titt på både Friday The 13th som franchise och dess huvudkaraktär, Jason Vorhees.


Med en filmserie om elva (12 om vi räknar tidigare nämnda Freddy vs. Jason) filmer är Friday the 13th den mest ekonomiskt framgångsrika skräckfilmsfranchisen i filmhistorien sett till biljettförsäljning på bio. Det är inte illa med tanke på att manusförfattaren till den första filmen, Victor Miller, öppet har erkänt att filmen i princip var ett försök att hoppa på slashertrenden som startats av John Carpenters Halloween (1978). Redan i seriens första del lades grunden till den legend som alla följande delar skulle baseras på:


Den förståndshandikappade Jason Vorhees drunknar på Crystal Lakes sommarläger år 1957. Jasons mor, Pamela, skyller drunkningsolyckan på lägerledarna som vid tidpunkten för dödsfallet var upptagna med att studera varandras kroppar snarare än att hålla ett öga på sjön. Nästa år mördas två lägerledare av en okänd gärningsman och lägret slår igen. Först 21 år efter morden på lägerledarna öppnar Camp Crystal Lake igen. Pamela Vorhees återvänder till lägret och mördar alla lägerledare hon stöter på tills hon till slut möter sitt eget öde, halshuggen av den sista överlevande lägerledaren. Lättnaden av att ha överlevt blir dock inte långvarig då kvinnan bara några månader efteråt mördas i sitt hem av en inte alls särskilt död Jason. Efter detta återvänder Jason till skogarna runt Crystal Lake där han fram tills 1995 (filmernas tidslinje) har ihjäl en aldrig sinande ström av puckade tonåringar som inte riktigt har fattat att stället kallas Camp Blood av en anledning.


Min egen historia med franchisen tog sin början en regnig eftermiddag i tredje klass. En klasskompis berättade att han hade spelat in en häftig film som han ville visa mig. Det visade sig vara Friday The 13th Part III som inte bara blev min introduktion till Jason Vorhees utan även till slashergenren överhuvudtaget. Trots detta, som kanske framgått av mina recensioner, är inte Jason en större favorit för mig. Anledningen är väldigt enkel – Jason Vorhees är i regel en väldigt trist karaktär som inte visar särskilt mycket uppfinningsrikedom när det gäller sitt ”kall”. De få gånger i serien som de försöker ge honom lite mer personlighet misslyckas det helt och därför är han och förblir en stereotypisk stoisk mördare. En annan anledning är att franchisen kan ha en av de värsta kontinuiteterna bland 80-talets slashersagor. Om man försöker få någon ordning på tidslinjen i filmerna blir man oftast mer än lovligt förvirrad. Det finns ingen riktig ursäkt för det eftersom historien är så pass enkel som den kan bli. Men, om ni är uttråkade en regnig kväll finns det ändå en viss katharsis i att se Jason göra det enda han är duktig på att göra – ha ihjäl väldigt klyschigt skrivna tonåringar. Att ha sett åtminstone en av dessa filmer skulle jag dessutom säga ingår i en filmisk allmänbildning. Ni kan hoppa in precis var som helst i serien, men personligen rekommenderar jag de två av de elva filmerna som fått en fyra i betyg. Nästa slasherserie i Franchise Hell slumpar jag fram imorgon! Keep your eyes peeled or have your eyes peeled!



Recenserande filmer i serien:


Friday The 13th  (1980) - 2+ giftekseksem av 5 möjliga

Friday The 13th Part II (1981) - 2+ mordiska skogsmullar av 5 möjliga

Friday The 13th Part III (1982) - 3 jävligt förbannade campare i hockeymask av 5 möjliga

Friday The 13th Part IV: The Final Chapter (1984) - 4- lågbudgetporrfilmer från 20-talet av 5 möjliga

Friday The 13th Part V: A New Beginning (1985) - 2 chokladbitar värda att dö för av 5 möjliga

Friday The 13th Part VI: Jason Lives (1986) - 3 varför envisas de med att skicka ungar på läger just där? av 5 möjliga

Friday The 13th Part VII: The New Blood (1988) - 1 partytuta i ögat av 5 möjliga

Friday The 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989) - 2+ New York-punkare med attitydproblem av 5 möjliga

Jason Goes To Hell: The Final Friday (1993) - 1 hockeymålis som till sist fick vila... ett tag av 5 möjliga

Jason X (2001) - 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga

Friday The 13th (2009) - 1 silikonbröst av 5 möjliga 



Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,27 avrundat till 2

Av Ulf - 25 oktober 2011 21:25


Regi: Marcus Nispel

Manus: Damien Shannon & Mark Swift

Medverkande: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Derek Mears mfl.

Produktionsbolag: Crystal Lake Entertainment & Platinum Dunes

År: 2009

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0758746/

 
Ett gäng ungdomar försvinner spårlöst i skogarna runt Crystal Lake. Ett halvår senare försöker en av de försvunna tonåringarnas bror fortfarande hitta sin syster. Snart inser han dock att det finns betydligt farligare saker i skogen än giftek.


24 minuter är ganska lång tid i en film. Det är ett helt avsnitt av en halvtimmeskomedi med reklamen borträknad. 24 minuter är också så lång tid det tar för Friday The 13th att "avsluta" historien om den första gruppen ungdomar och för titelskärmen att dyka upp. Det är ett lika vansinnigt som uselt grepp i en slasherfilm och redan här var mitt intresse kört i botten. Den nya gruppen ungdomar är lika irriterande som den förra, men medan tidigare filmer i franchisen åtminstone har spenderat lite tid med att bygga upp personliga karaktärsdrag hos sin ensemble finns här en massa ansiktslösa skådisar som jag inte kommer komma ihåg imorgon. Undantaget är Jared Padalecki i den manliga huvudrollen. Padalecki har varit med i en del kända produktioner sedan tidigare och visar här skillnaden mellan en skådespelare och en amatör. Han är inte på något vis en lysande rolltolkare men jämfört med de andra i filmen syns det klart och tydligt att han sysslat med det här ett tag.


Manuset är, speciellt med sin 24 minuter långa "prolog", en riktig röra. I ett patetiskt försök att ge Jason Vorhees mer psykologiskt djup visar manusförfattarna en skrämmande dålig förståelse för karaktären. Jason är inte smart, han har inget djup - han är en ostoppbar mördarmaskin och det är det som gör honom så effektiv. Regin är inte mycket bättre den och det märks verkligen att allas vår Michael Bay har haft ett finger med i produktionen. Efter gårdagens recensionsobjekt, Jason X (2001), känns det här bara så jäkla dumt! Det är en slasher där filmskaparna missförstått hela konceptet och försökt göra en "seriös" skräckfilm av det hela. Och fallet är mycket, mycket hårt.


Betyg: 1 silikonbröst av 5 möjliga 

Av Ulf - 24 oktober 2011 22:47


Regi: James Isaac

Manus: Todd Farmer

Medverkande: Lexa Doig, Lisa Ryder, Kane Hodder mfl.

Produktionsbolag: Crystal Lake Entertainment & Friday X Productions

År: 2001

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0211443/


Jorden, 2455: En grupp studenter ombord på utbildningsskeppet Grendel hittar en nedfrusen Jason Vorhees tillsammans med en lika frusen kvinna i ett övergivet laboratorium. Väl ombord på sitt rymdskepp inser studenternas professor att den nedfrusna kvinnan fortfarande går att rädda tillbaka till livet. Dessvärre tycker även Jason att skeppet är varmt och mysigt...


Det tog åtta år från det att Jason tog en envägstripp till helvetet i del nio tills Paramount Pictures bestämde sig för att tiden var mogen för en comeback. I en märklig konstant inom skräckfilmsvärlden förlades handlingen till rymden. Detta grepp har bland annat tagits i både Hellraiser- och Leprechaun-franchiserna. Det låter som att Jason X enkelt kunde bli en kalkon som inte hade något existensberättigande. Det märkliga är att det fungerar förvånansvärt bra! Manuset är roligt skrivet med flera klockrena one-liners och regin är förvånansvärt bra. Framförallt har man fört in ännu en dimension - något som jag vill kalla för Spielberg-dimensionen. Steven Spielberg är expert på att skapa spänning i sina filmer genom att inte låta en källa till fara vara allt som våra hjältar måste kämpa mot. Istället är det två, tre eller rentav fyra olika faror på en och samma gång. I Jason X nöjer man sig oftast med två källor, men det ger filmen en helt annan spänning jämfört med många av de tidigare delarna i franchisen.


Skådespelarna är för genren oftast riktigt bra. Lexa Doig och Lisa Ryder, kollegor i sci-fi-serien Andromeda (2000 - 2005), spelar de två mest tongivande rollerna och i en rolig twist för genrefans gör de motsatta roller från tidigare nämnda serie. Kane Hodder som Jason ser mer skräckinjagande ut än tidigare och antingen har de pumpat honom full med kuddar och vadd eller har Hodder legat i hårdträning - killen är en enda stor biff!


Även om manuset är roligt finns det några rejäla logiska luckor i det. Filmens stora svaghet är också att det helt enkelt är ännu en film i franchisen - även om man försöker bryta upp gamla mönster. Efter tio filmer i samma serie börjar jag bli mer än lovligt trött på formelslasher 1-A med Jason Vorhees. Men, det måste erkännas, för genrefansen och för någon som inte sett en film i serien på ett tag är detta faktiskt riktigt bra.


Betyg: 4- metalliska bröstvårtor av 5 möjliga

Av Ulf - 21 oktober 2011 10:58


Regi: Michael Bay

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Shia LaBeouf, Rosie Huntington-Whiteley, Patrick Dempsey mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures

År: 2011

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1399103/


Efter händelserna i del två spenderar Autoboterna sina dagar med att hjälpa sina allierade (läs: USA) med diverse problem som kräver stora robotar av något slag. Vid ett uppdrag till Tjernobyl hittar Optimus Prime en motordel tillhörande Arken - ett mytomspunnet skepp som skulle vunnit kriget åt Autoboterna innan det försvann. Det visar sig att Arken har kraschlandat på Månen. Samtidigt håller Sam Whitwicky på att göra omställningen från att strida med gigantiska robotar till ett vanligt liv när han nås av illavarslande nyheter - någon håller på att döda gamla NASA-medlemmar som arbetade med Apolloprogrammet...


Jag såg verkligen inte fram emot den här filmen. Att se en film man inte hyser särskilt stort intresse för är en sak, men när nämnda film är över två och en halv timme kände jag att jag fick ta den i omgångar. Men för att vara rättvis är inte Transformers: Dark Of The Moon en totalt genomusel film. Eller "film" kanske inte är rätta ordet. Precis som sin föregångare är det här ett spektakel snarare än en film. Skillnaden från föregångaren är främst att man tack och lov minimerat antalet irriterande bikaraktärer. Å andra sidan känns det som den aldrig tar slut, även om den bara är fyra minuter längre än del två.


Vi slipper Megan Fox men får Rosie Huntington-Whiteley på halsen istället. Skådespelarmässigt ligger hon på samma nivå som Fox, det vill säga i källarvalven, men hennes karaktär är åtminstone inte lika irriterande. Shia LaBeouf repriserar sin roll från de två tidigare filmerna men har utvecklat den irriterande ovanan att skrika alla sina repliker. Hans ADHD-utbrott på en militärpolis är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett i år. Peter Cullen och Hugo Weaving gör sina respektive röster till Optimus Prime och Megatron. Leonard Nimoy skänker också lite stjärnglans till robotarna med sin röst till Sentinel.


Regi- och manusmässigt vet du vad du får - explosioner, skrik till dialog och lite mer explosioner. Det här är helt enkelt en Michael Bay-film och har du sett en sedan tidigare kan du förvänta dig mer av samma. Specialeffekterna spelar fortfarande första fiol, det är löjligt episkt blandat med bara löjligt och till syvende och sist mest en gäspning.


Betyg: 2- har du sett den förr? av 5 möjliga

Av Ulf - 20 oktober 2011 18:44


Titel: Elskede Poona

Svensk titel: Älskade Poona

Författare: Karin Fossum

År: 2000

Sidor: 251

Förlag: J.W Cappelens Forlag a/s (svenskt förlag Månpocket)

ISBN: 91-7643-868-6


Gunder Jomann har allt han kan önska sig i livet utom en partner att dela det med. Inspirerad av en bok om världens kulturer reser han till Indien för att finna sig en fru. Där träffar han Poona Bai från Bombay som han blir blixtförälskad i. De båda gifter sig, men när Poona ska resa till Norge för att starta sitt nya liv med Gunder kommer hon aldrig fram. Istället hittas en kvinna av indiskt ursprung brutalt mördad på en åker i närheten av Gunders hus...


Ännu en fördel med att ha en beläst flickvän är alla böcker hon bombarderar en med. Fossum är en författare som fladdrat förbi lite i periferin hos mig tills jag fick den här boken i min hand. Det här, mina damer och herrar, är en riktigt bra deckare. Fossum skriver enkelt och vackert utan onödigt blomsterspråk men inte heller avskalat och hårdkokt. Tonen i romanen är helt enkelt väldigt njutbar. Framförallt gillar jag hur Fossum lyckats skildra småstadsmentaliteten. För mig själv, född och uppvuxen i Hörby, blir många av karaktärernas reaktioner ganska bekanta. I ett litet samhälle vet alla allt om alla kan man tro, men när man skrapar på ytan kan det hända att man kommer ner till ett djupare mörker än man kunnat ana. Likadant är det i Elskede Poona. David Lynch hade en gång en tagline till sin film Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992); "In a town like Twin Peaks, no one is innocent." Jag slogs hela tiden av den frasen när jag läste Fossums bok. En skicklig väv med trovärdiga karaktärer som kanske lurar på något under ytan.


Ett extra plus blir det för det något öppna slutet. Det finns nämligen inte bara en möjlig tolkning på vem Poonas mördare är. Att jag funderar på att läsa om boken för att se händelserna från de misstänktas perspektiv är ett väldigt gott betyg. Rent formmässigt har jag problem med böcker som inte har en tydlig kapitelstruktur. Kapitel ger en naturlig avslutning när man vill lägga ifrån sig boken. Nu är visserligen Elskede Poona en relativt kort bok, men med kapitelindelning skulle läsupplevelsen höjas ytterligare ett snäpp. En annan invändning är att Fossum släpper vissa händelser lite för fort och lägger ut spår som aldrig får någon förklaring eller upplösning. Boken skulle helt enkelt kunna vara 100 sidor längre och mer uttömmande, men bra är den!


Betyg: 4 skumma typer av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16
17 18 19 20 21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards