På väg hem från skolan blir fjortonåriga Susie Salmon medlurad av sin granne till ett underjordiskt rum där han våldtar och mördar henne. Susie betraktar polisutredningen, sin mördare och framförallt sin familj från sin egen personliga himmel där hon följer händelserna på jorden och de konsekvenser som hennes mord för med sig.

I baksidestexten står det att Alice Sebold har skrivit en mörk men hoppfull historia. Hoppfull?! Jag har sällan läst en sån ångestladdad berättelse och vissa kapitel gjorde nästan ont att ta sig igenom. Varför släppte jag då inte boken? För den är förbannat bra.

Sebold har i sin debutroman lyckats fånga personliga öden och livets orättvisor på ett sätt som gör att man som läsare verkligen inte kan lägga boken ifrån sig. Hennes språk är enkelt men hela tiden överraskande och sprudlar av innovativa bilder och metaforer. Sebolds grepp om sina karaktärers svagheter är det som imponerar allra mest. Hon lyckas beskriva förkrossande sorg utan att ta till enkla och teatrala begrepp. Porträtten är komplexa och ständigt överraskande. Som läsare vill vi inte alla gånger följa karaktärerna på deras Golgatavandring, men Sebold tvingar oss vidare eftersom hon får oss att verkligen bry oss. Flera gånger fick jag lägga ifrån mig boken och pusta en timme eller två för att kunna fortsätta.

Jag kan egentligen inte hitta någonting att klaga när det gäller den här boken. Rent tekniskt är den utsökt konstruerad och estetiskt är den så gott som fulländad. Det är just det där med ångesten den framkallar som gör att jag inte vet om jag faktiskt kan rekomendera den till alla. Jag brukar inte vara sentimental och lättpåverkad när det gäller sådana här saker men det här är fruktansvärd läsning för även den mest hårdhudade.

En filmatisering av boken ligger just nu i post-production och en trailer finns på YouTube. Det är en imponerande samling skådespelare (Mark Wahlberg, Rachel Weisz och Susan Sarandon med flera) och ett lika imponerande filmteam (regi och medförfattare till manus av Peter Jackson och musik av Brian Eno för att nämna några) och jag ska äta upp min hatt (ja, den på bilden) om den här filmen inte vinner ett ton med priser. Källmaterialet är så pass bra att jag kommer räkna det som årets besvikelse om filmen visar sig vara något annat än fantastisk.

Betyg: 5 förkrossande familjetragedier av 5 möjliga