Då kör vi igång med sista filmen baserad på boken I Am Legend. Boken recenseras någon gång under denna eller början av nästa vecka.

Robert Neville (har ni hört den förut?) lever i ett post-apokalyptiskt New York år 2012. Tre år tidigare spårade ett påstått mirakelvaccin mot cancer ut. De som inte dog genast förvandlades till zombieliknande varelser som skyr solljus. Neville tillhör den procent som visade sig vara immuna mot viruset och tur är väl det - han är nämligen inte bara överste inom armén utan också en sjujävlars vetenskapsman som spenderar sina dagar med att forska om ett motvaccin mot...vaccinet?

Will Smith är ett välbekant ansikte i mastodontfilmer och har här en svår uppgift - att bära en storproduktion helt själv. Han klarar det med bravur. Många glömmer bort att mellan Smiths allt mer patetiska försök att sälja komedier så är han också en väldigt duktig skådespelare. Smith är särskilt bra i scenerna där hans påtvingade ensamhet får honom att prata med skyltdockor och faktiskt då och då tvivla på om de verkligen är av plast eller riktiga människor. Smiths enda kompanjon (till en början i alla fall) är schäfern Sam. Hur värderar man ett djurs skådespelartalanger? Svaret är att man inte gör det. Däremot är vänskapen mellan Sam och Neville en av filmens höjdpunkter.

Manuset är helt okej och följer en för närvarande skrämmande tanke - ett vaccin som ges i stora kvantiteter som visar sig ha hemska biverkningar. Dessvärre är filmens upplösning inte alls lika stark som den hade kunnat vara. Om ni är intresserade kan ni hitta det mycket bättre originalslutet på YouTube. Nu blir det istället lite väl mycket "den  heroiske mannen räddar dagen" över det hela.

Medan manuset är helt okej är det dock scenografi och foto som imponerade mest på mig i den här filmen. Post-apokalypsen har aldrig varit så vacker och det är så här en stad som övergivits antagligen skulle sett ut efter några år. Byggnaderna står fortfarande men det växer högt gräs på Times Square. Saker och ting har inte börjat rosta utan förklaring men bristen på elektricitet gör staden till en hemsk urban urskog om nätterna. På det hela taget är I Am Legend en vacker film att titta på - med ett stort undantag. Zombierna kan vara något av det fulaste jag sett på film när det kommer till CGI-effekter. De saknar tyngd, textur och ser helt enkelt för jävliga ut.

Det här är en riktigt bra film och den vassaste filmatiseringen av Mathesons roman. Den är inte perfekt, men den visar upp en ny sida av den på senare år så populära zombietematiken. Det är en re-make som ironiskt nog känns nyskapande, vilket inte är det allra vanligaste.

Betyg: 4+ Bob Marley-dyrkande forna rapstjärnor av 5 möjliga

Vi tar en liten paus från I Am Legend och ger oss på vad som med största sannolikhet kommer räknas som 2009 års största skräckfilm. Några ord innan jag sätter igång med recensionen eftersom det här är ytterst förvirrande. Jag hittade den här filmen i en importaffär och tänkte att det är ovanligt att så pass snygga bootlegs når Sverige. Men nej, tydligen har Paranormal Activity funnits ute på marknaden i över två år. Varför kommer den då först på bio i år? Ingen aning. Varken IMDB eller någon annan filmsajt kan ge mig ett ordentligt svar. Vad som jag vet är att Steven Spielberg klippte om originalfilmen och ändrade en del i slutet. Detta och vissa effekter tycks dock vara det enda som skiljer de två versionerna åt. Den film jag fick tag i är alltså originalversionen och inte den som ska gå upp på bio i Sverige snart. Puh, efter den förklaringen, hur är filmen?

Filmen handlar om det unga paret Micah och Katie som precis har flyttat in i ett nytt hus tillsammans. Sedan barnsben har oförklarliga saker hänt i Katies närhet och det verkar som det finns något i det nya huset som vill kommunicera med henne. Micah köper en videokamera för att dokumentera allt som händer och förhoppningsvis fånga något oförklarligt på film.

Skådespeleriet i filmen är inte så mycket skådespel som det är två människor som sitter och pratar med varandra. Det är förvisso realistiskt, men det har inte de estetiska kvalitéer som bra skådespel har. Det är fullkomligt naturligt eftersom manusförfattaren försöker göra en Blair Witch - det vill säga att försöka lura i folk att det här är på riktigt. Givetvis är det bara riktigt dumt. Blair Witch hade en riktigt bra reklamkampanj som faktiskt lyckades lura en del människor. Jag tror inte någon går på att den här filmen är "the real deal". Det är bara drygt tio år sedan The Blair Witch Project  gick upp på bio. Om den här filmen hade gjorts om 20 år så kanske, kanske den skulle kunna spela på samma effekt men nu är det helt enkelt för tidigt.

Manuset haltar betänkligt på sina ställen. Micah är (pardon my French) ett riktigt rövhål och vi får egentligen ingen förklaring på varför Katie står ut med honom. Det finns en scen där hon ilsknar till men efter att Micah fortsätter vara kungen av skithögar förefaller den scenen vara totalt meningslös. Vidare blir manuset aldrig särskilt spännande. Där föregångaren The Blair Witch Project hade elementet av att vara vilse i en skog, hunger, törst och en gruppdynamik mellan tre personer utspelar sig Paranormal Activity  i ett ganska lyxigt hus...och det är allt. Man kan dela upp filmen i två distinkta delar - dag och nattscener. Dagscenerna är i stort bara transportsträckor till de i alla fall något suggestiva nattscenerna där saker faktiskt händer. Den obefintliga dynamiken mellan huvudrollsinnehavarna gör dagscenerna lika roliga att titta på som att titta på färg som torkar.

Det här var en grym besvikelse. Efter att ha hört så mycket gott om den här filmen hade jag ganska höga förväntningar men blev bara uttråkad. Jag vet att bioversionen har lite annorlunda scener och klippning men efter att ha läst på är jag övertygad om att inte ens dessa kan rädda den här filmen. Det här är riktigt dåligt.

Betyg: 1 fotspår i mjöl av 5 möjliga