Regi: Regina King

Manus: Kemp Powers (baserat på hans pjäs med samma namn)

Medverkande: Kingsley Ben-Adir, Eli Goree, Leslie Odom Jr. mfl.

Produktionsbolag: ABKCO Films & Snoot Entertainment

År: 2020

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10612922/

Sent i februari 1964 sammanstrålade Cassius Clay (den blivande Muhammad Ali), Malcolm X, Sam Cooke och fotbollsstjärnan Jim Brown på ett motell i Miami. Clay, precis krönt världsmästare efter att ha besegrat Sonny Liston, förutsätter att kvällen ska spenderas med firande av episka proportioner, men hans andlige vägledare Malcolm X har andra planer för de fyra.

Återigen en pjäs som filmatiseras. Jag börjar bli småtrött på det nu. Det går att göra bra adaptioner av scenshower, men när det gäller intima, dialogtunga, dramaberättelser bör de oftast stanna på scen. Film och teater är två olika medier som inte alltid går hand i hand. Trots min något surmulna början på den här recensionen måste jag säga att förra årets val av pjäser att filmatisera inte har varit helt dumma.

Berättelsen om fyra giganter som råkade vara goda vänner och ha varandras ryggar är märkligt rörande. Vi har den ständigt militant argumenterande Malcolm X, den unge showmannen i Clay, den slipade affärsmannen i Cooke och Jim Brown som en slags everyman (vilket han definitivt inte var, men det är svårt att hävda sig i sällskapet så att säga). Skådespelarna gör väldigt fina roller allihop, men den klarast lysande stjärnan, och den som knep Oscarsnomineringen, är Leslie Odom Jr. som Sam Cooke. Odom Jr. har helt uppenbart gjort sin hemläxa när det gäller Cooke, i min mening en av de kanske fem bästa sångarna genom tiderna. Hans intensitet kontrasterat mot hans väldigt mjuka sångröst är perfekt fångat.

Den genomgående berättelsen, om hur Clay ska konvertera till islam, fungerar gott och väl, men jag skulle kortat den här filmen till cirka 90 minuter. Den extra halvtimmen bjuder på ganska mycket padding och så, så mycket dialog. Ofta är vad som sägs intressant (tack och lov för det), men ibland känns det mer som man tittar på en föreläsning snarare än en film.

One Night In Miami... är en slice-of-life om en natt som råkade samla fyra väldigt betydande nutidshistoriska personer på ett och samma ställe. Intressant, ibland rörande, men det lyfter tyvärr inte förrän mot slutet. Då har tyvärr nerven redan i viss mån hunnit gå ur berättelsen. Som ett helt slutet kammarspel hade det kanske funkat hela vägen ut. Alla filmer med musik av Sam Cooke är dock sevärda bara för den sakens skull.

Betyg: 3- snacksaliga legender av 5 möjliga

Regi: Paul Greengrass

Manus: Paul Greengrass & Luke Davies (baserat på Paulette Jiles roman)

Medverkande: Tom Hanks, Helena Zengel, Tom Astor mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures/Playtone/Universal Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 118 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6878306/

Texas, 1870: Kapten Jefferson Kyle Kidd kuskar runt på den dammiga prärien för att i varje stad han kommer till ha en nyhetsuppläsning för lokalbefolkningen. Under en av dessa resor träffar han på den unga Johanna, en flicka som bott hos Kiowastammen sedan hon var fyra år gammal och nu ska föras tillbaka till sina släktingar. Med ingen annan som kan ta sig an Johanna bestämmer sig Kidd för att föra henne till sin familj. Johanna har dock andra idéer och vill inte alls bo hos människor där hon inte ens kan göra sig förstådd.

News Of The World är en smältdegel av saker jag både gillar och ogillar. Tom Hanks är alltid sevärd och jag säger aldrig nej till en westernrulle. Samtidigt har jag aldrig varit särskilt imponerad av Paul Greengrass utdragna berättarteknik i regissörsstolen. Tack och lov lägger han i viss mån band på sig här och levererar en film som rullar på utan större motstånd.

Hanks kan spela vem och vad som helst, så det är ingen överraskning att han är bra även här. Den mest lysande stjärnan i News Of The World är dock Helena Zengel i rollen som Johanna. I och med att Johanna endast har ytterst lite dialog på engelska är det mest hennes minspel och fysiska skådespel som får tala och hon gör detta fullkomligt lysande! Hon påminner mig om en ung Saoirse Ronan både till uttryck och utseende. Jag har ingen aning om hur bra hon faktiskt talar kiowa, men för en icke-talare känns det trovärdigt.

Det är en annan sak jag gillar med News Of The World - språken! Den visar upp Texas som den blandning det var, med immigranter från stora delar av världen som trängdes med ursprungsbefolkningen och alla de språk som mixades med varandra. Det är definitivt den första film jag sett med betydande dialog på kiowa!

Kruxet med den här filmen är att den är lite för oförarglig för sitt eget bästa. Greengrass visar förvisso upp de mörkare sidorna av livet i Texas med, men jag skulle gärna haft lite mer fokus här - inte minst gällande konflikten mellan lokalinnevånarna och nordstatstrupperna som upprätthåller freden bara fem år efter inbördeskrigets slut. Det finns också en bihandling om Kidds tidigare liv som kommer igång alltför sent för att ha någon reell emotionell punch.

News Of The World är både gott filmhantverk och en mysig liten western road movie. Jag lär inte komma ihåg den om några år, men för stunden duger den gott och väl.

Betyg: 3+ Hanksar i sadeln av 5 möjliga

Regi: George C. Wolfe

Manus: Ruben Santiago-Hudson (baserat på August Wilsons pjäs)

Medverkande: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10514222/

Chicago, 1927. Under en stekhet sommardag uppstår konflikter mellan bluesdrottningen Ma Rainey och hennes band under en inspelningssession. Främst är det spänt mellan Rainey och den relativt färske trumpetspelaren Levee som har sina egna idéer om gruppens inspelning. Levee får dock snart lära sig något de andra i bandet vetat sedan länge - man tar sig inte ton mot Ma Rainey...

Ma Rainey tillhör de största bluesartisterna genom tiderna och för någon som uppskattar just blues såg jag fram emot den här filmen. Raineys larger-than-life-persona och skandalomsusade leverne är perfekta ingredienser att göra film av. Sen fick jag reda på att filmen baseras på en pjäs av August Wilson.

Wilsons pjäser gör sig bra på scen, det kan jag inte säga något om, men det verkar som att alla som filmatiserar hans material är så jäkla rädda för att gå in och göra en ordentlig adaption. Ma Rainey's Black Bottom är inte riktigt lika dåligt adapterad som förra stora Wilson-filmen, Fences (2016), men den är fortfarande full av scener som tar mig helt ur illusionen av att titta på film och istället får mig att känna att jag tittar på en filmad scen istället. Jag älskar film, jag älskar teater, jag avskyr teaterfilm. Det är två snar- men samtidigt väldigt olika konstarter som tyvärr oftast gifter sig väldigt dåligt när det kommer till framförallt drama.

Berättelsen i sig är det inget fel på som sådan, annat än att fokus ligger lite för mycket på Levee och lite för lite på Ma Rainey. Det är dock skådespelet som ändå gör den här filmen sevärd. Viola Davis tornar upp som en jätte, både bokstavligen och bildligt, och hennes prestation som Ma Rainey är enastående. Hennes samspel med den alltför tidigt bortgågne Chadwick Boseman (Levee), här i sin sista roll, är filmens stora höjdpunkt. Även det rent tekniska är snyggt med ett 1920-tals-Chicago som tycks stå still i hettan och även om filmen till stor del utspelar sig i två rum är de få utomhusscenerna något som förhöjer.

Ma Rainey's Black Bottom hade behövt lite jobb på flera områden, men tack vare Davis och Boseman är den fortfarande väldigt sevärd. Den hade kunnat bli en musikbiografisk klassiker, men nu blir den mest okej.

Betyg: 3- nödvändiga manusrevideringar av 5 möjliga

Regi: Simon Stone

Manus: Moira Buffini (baserat på John Prestons roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Ralph Fiennes, Archie Barnes mfl.

Produktionsbolag: Magnolia Mae Films/Clerkenwell Films

År: 2021

Längd: 112 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3661210/

Änkan Edith Pretty anställer grävaren och amatörarkeologen Basil Brown för att gräva ut ett antal högar på hennes ägor i Sutton Hoo, England. Med andra världskriget i antågande försöker landets arkeologer slutföra allt arbete de kan innan de måste dra ut till landets försvar. Vad Brown hittar i en av högarna blir dock ett av de mest betydelsefulla fynden i Englands historia och får stor uppmärksamhet. Samtidigt kämpar Edith mot sin sviktande hälsa och ensamhet efter makens död.

Fynden i Sutton Hoo utgör några av de mest spektakulära i England och fyllde i en mängd viktiga luckor i landets historia samtidigt som de givetvis väckte ännu fler frågor. Att de gjordes mot en backdrop av andra världskrigets början ökade egentligen bara det dramatiska i berättelsen. Simon Stones film efter Moira Buffinis manus fångar bitvis det fantastiska skeendet, men kommer då och då av sig med onödiga och distraherande interpersonella utsvävningar.

The Dig är helt klart en mycket välspelad film, men jag hade inte förväntat mig mindre av Ralph Fiennes och Carey Mulligan. De är alltid åtminstone sevärda och aldrig sämre än "bra". Både Fiennes och Mulligan har känslomässigt komplexa roller i den här filmen och de klarar av sina tolkningar med bravur. Kanske hade jag uppskattat det ännu lite mer om man hade försökt behålla deras riktiga åldrar i filmen (där Mrs. Pretty var betydligt äldre än Mr. Brown), men det är inget som stör nämnvärt. Även Archie Barnes förtjänar att omnämnas i rollen som Ediths son Robert. Jag upphör aldrig att förvånas över Storbritanniens och USAs förmåga att få fram duktiga barnskådespelare!

Den brittiska landsbygden är också sagolikt vackert skildrad med ett foto som verkligen tar tillvara på naturligt ljus. Sen är det tyvärr det där med de förhållanden karaktärer emellan som inte funkar särskilt bra. Allra tydligast är detta i det beskrivna äktenskapet mellan Peggy (Lily James) och Stuart Piggott (Ben Chaplin) där vi från första scen inser att Stuart är gay och har ingått i ett skenäktenskap. Berättelsen makarna Piggott emellan är inte dålig som så, men den tillför endast en ytterst liten del med att driva hem filmens underliggande tes - vi är vad vi lämnar efter oss i såväl tanke som materiella ting. Hela bihandlingen känns relativt malplacerad.

Jag är djupt fascinerad av arkeologi och har varit så sedan jag såg en SVT-special om Birka som sjuåring. Därför är arkeologiscenerna ren jämrans porr för min del. Jag är inte helt bekant med 30-talets olika metoder, men kan ändå avgöra att man faktiskt har bemödat sig med att få det att åtminstone se korrekt ut. Berättelsen om Sutton Hoo-fynden och vänskapen mellan Brown och Pretty hade kunnat berättas bättre, men jag är glad över att någon parvel någonstans kanske får samma aha-upplevelse som jag fick av Birka-specialen av den här filmen. Gott så.

Betyg: 3+ gravhögar av 5 möjliga

Regi: Darius Marder

Manus: Darius Marder & Abraham Marder

Medverkande: Riz Ahmed, Olivia Cooke, Paul Raci mfl.

Produktionsbolag: Caviar See

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5363618/

Ruben och hans flickvän Lou kuskar runt på de amerikanska vägarna i sin turnébuss och stannar här och där för att uppträda på diverse klubbar. Efter många års trummande får Ruben dock sitt livs chock när blir nästan helt döv inom loppet av några dagar. Med musiken som en numera insomnad dröm måste Ruben nu lära sig ett nytt sätt att leva på.

Härmed dubbar jag 2020 års mest omtalade filmer till att tillhöra sin egen subgenre. Vi kan kalla den för 2020-depp. Herregud, allt är misär! Även filmerna! Även om Sound Of Metal gjordes 2019 fick den inte sin breda release förrän årets därpå och är därför med i årets Oscarsrace. För även om det är ännu en depressiv slice of life-inrättning daterad 2020 är den, liksom de andra filmerna med människor på dekis från förra året, ytterst välspelad och tekniskt utsökt.

Det kanske viktigaste rent filmtekniskt som Sound Of Metal bjuder på är föga förvånande ljuddesign och ljudmixning. Av förklarliga skäl har jag ingen aning om hur det är att plötsligt förlora hörseln helt och hållet, men den här filmen ger mig åtminstone en fingervisning om hur det kanske är. Det faktum att betydande delen av filmen använder sig av ASL utan textning gör också att vi enklare kan sätta oss in i Rubens situation. Han har inte bara förlorat hörseln utan i mångt om mycket även sitt språk.

Riz Ahmed gör en jättefin huvudroll och det här spås bli hans riktiga genombrott efter en rad mycket fina prestationer i framförallt birollsfacket de senaste tio åren. Han visar hela känslospektrat från att vara tyst och tillbakadragen till att explodera i våldsam frustration över sin situation. Det mest imponerande med Ahmed är att han kan vända dessa känsloyttringar väldigt snabbt och filmen har ett antal långa entagningsscener där han får spela ut till fullo. Mycket bra!

Där filmen tappar mig lite är, som så ofta med sådana här filmer, på manussidan. Det är så nattsvart utan någon riktig ljusning förrän den sista kvarten. Precis som jag varit inne på med andra filmer på sistone kanske jag hade uppskattat den här filmen mer om den inte hade kommit när den kom. Jag kommer kanske se om den när pandemin är ett minne blott och jag känner för lite feel-bad utan svart humor. Just nu blir det dock ett ganska medelmåttigt betyg.

Betyg: 3 eländes, eländes, elände av 5 möjliga

Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Anthony Mackie, Jamie Dornan, Katie Aselton mfl.

Produktionsbolag: Patriot Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Love & Death Productions

År: 2019

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9016974/

Steve och Dennis arbetar som ambulanssjukvårdare i New Orleans och börjar stöta på märkliga överdoser av en ny designerdrog kallad Synchronic. Saker och ting har få eller inga logiska förklaringar till ställena de kallas till. Varför har en pundare ett guldmynt från 1721 skräpandes på golvet? Varför sitter de en sabel intryckt i väggen? Steve får dock annat att tänka på när han diagnosticeras med en inoperabel hjärntumör. En kväll testar han Synchronic och mysteriet börjar få sin förklaring...

Justin Benson och Aaron Moorehead gör mig lite knäpp. Efter sina filmer Spring (2014) och The Endless (2017) lämnades jag båda gångerna med känslan att det här är nästan, nästan riktigt bra, men faller precis på mållinjen. Efter Synchronic hade jag tyvärr exakt samma känsla.

Benson & Moorehead är alltså inte dåliga filmskapare på något sätt, men saknar det där lilla extra som förhöjer deras ofta väldigt goda idéer till något riktigt minnesvärt. Grundpremissen bakom Synchronic är det inget fel på och påminner mig om något som Philip K. Dick hade kunnat skriva under sina drogdrivna senare karriär. Det som stör är att de hade kunnat göra så mycket mer med den. Bensons manus är tämligen tudelat med en dramadel och en science fiction- och/eller skräckdel. Bitarna passar inte riktigt ihop även om båda är bra i sig.

Anthony Mackie gör en bra huvudroll som Steve. Han har ofta varit med i storfilmer där han fått spela andrafiol (eller i MCU typ femtondefiol) och visar här att han även kan bära en film. Intressant nog finns det en koppling mellan Mackie och vad Benson & Mooreheads karriär tar dem härnäst. Någon på Marvel såg den här filmen och polarna har plockats upp till att bli tv-regissörer för just Marvel. Förhoppningsvis kan de genom vidare samarbete med de stora gossarna på Disney får den där lilla udden som just nu saknas i deras filmskapande. Jag håller i alla fall ögonen öppna.

Betyg: 3 nästan-nästan-nästan... igen av 5 möjliga

Regi: Lee Isaac Chung

Manus: Lee Isaac Chung

Medverkande: Steven Yeun, Yeri Han, Youn Yuh-jung mfl.

Produktionsbolag: Plan B Entertainment

År: 2020

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10633456/

Jacob och Monica flyttar med sina två barn för att prova lyckan som bönder i Arkansas. Monica är redan från början tveksam över flytten och det blir inte bättre när hon inser att de ska bo i en trailer medan Jacob försöker få fart på odlingarna. För att hjälpa henne med barnen ber de Monicas mor, Soonja, flytta in. Speciellt sonen, David, utvecklar snart en speciell vänskap med Soonja - trots att hon inte är någon riktig farmor i hans ögon.

Alltså, 2020 fortsätter att hemsöka oss från filmvärlden. Först hade vi den halvt deprimerande Nomadland (2020) och nu har vi ytterligare en slags deprimerande take på den amerikanska drömmen i Minari. Är det något jag inte behöver nu är det mer socialrealism, men jag måste medge att Minari funkar lite bättre än Nomadland av flera olika anledningar.

Framförallt är det det vackra fotots förtjänst. Färgerna från den amerikanska landsbygden formligen hoppar av skärmen och kameraarbetet är utsökt. Det faktum att filmen är gjord på koreanska och skildrar en koreansk nybyggarfamilj (som vi i ärlighetens namn får kalla dem) ger också en extra dimension. Det är en lågmäld krock mellan det koreanska och det amerikanska, utan invandringskildringars ofta ganska svartvita vi-mot-dem-tematik.

Alla skådespelare i filmen är bra, men den som är helt klart bäst är Youn Yuh-jung som den väldigt frispråkiga farmodern Soonja. Stort plus blir det även för Will Patton i en fin biroll. Även regin är bra, men sen var det det där med manuset. Lee Isaac Chungs manus är uppriktigt sagt tämligen tråkigt. Minari är en film som har alla beståndsdelar som en bra film ska ha, men manuset drar ut i det oändliga utan någon sann riktning.

Ja, det här ska vara karaktärsdrivet, men det är väldigt sällan som saker och ting i berättelsen faktiskt får konsekvenser. De konsekvenser de dock får är främst deprimerande sådana och trots det hopp som slutet skildrar kände jag mest att jag inte var upplagd för mer misär. Om jag ser om den om några år kanske jag tycker bättre om den än vad jag nu gjorde, men Minari är en film som märkligt nog lyckas vara mindre än sina mycket fina beståndsdelar.

Betyg: 3 still needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga

Regi: Chloé Zhao

Manus: Chloé Zhao (baserat på Jessica Bruders bok)

Medverkande: Frances McDormand, Gay DeForest, Patricia Grier mfl.

Produktionsbolag: Cor Cordium Productions/Hear/Say Productions/Highwayman Films

År: 2020

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9770150/

Efter finanskrisen 2008 drar Fern runt på USA:s vägar och tar de ströjobb hon kan få. Tillsammans med andra i samma situation bildas en slags gemenskap och familjekänsla i de husbilsparker som uppstår där jobb finns. Vi får följa Fern under ett antal år på hennes färder genom ett land långt ifrån de rika förorterna och storstäderna.

Jag vet inte. Nomadland har hyllats av allt och alla för sitt karaktärsporträtt av Fern, och ja,Frances McDormand är som vanligt lysande, men det här är inte en lysande film. McDormand bär det bristfälliga narrativet på sina axlar i 108 minuter och skådespelarregin är väldigt bra av Chloé Zhao. Vad Zhao däremot inte lyckats med är manuset.

Manuset till Nomadland är baserat på en reportagebok med samma namn och det märks att förlagan är dokumentär. Livet är inte så dramatiskt som det är på film (oftast), men för att få en intressant och lyckad karaktärsresa måste du ha någon form av mål, mening eller förklaring till varför de agerar som de gör. Zhao ger Fern en motivation till sina handlingar, men väntar med denna tills det bara är cirka tio minuter kvar. Om denna scen hade lagts i början, eller till och med mitten, av filmen hade den blivit sju resor bättre. Det hade gett Ferns agerande kontext som vi nu mest får försöka gissa oss till.

Det mesta andra i filmen är dock bra, från McDormands magiska skådespel till det finstämda ljudspåret och vackra foto över det amerikanska hjärtlandet. Med manusets felsteg blir det dock aldrig mer än "bra". Zhaos vilja att skildra nomadlivet som en slags lite mer positiv take på Vredens druvor är beundransvärd, men behöver mycket mer kontext och motivation för att fungera fullt ut. Synd på en enastående prestation av McDormand som mycket väl kan vinna henne sin tredje Oscar.

Betyg: 3 needs more Bruce Springsteen av 5 möjliga