Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 11 juli 2019 18:08

 

Regi: Tim Story

Manus: Kenya Barris & Alex Barnow

Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4463894


1989 tvingas John Shaft ta farväl av sin flickvän och deras nyfödde son när han blir måltavla för en heroinkung i Harlem. Trettio år senare har sonen, JJ, vuxit upp och blivit en dataanalytiker hos FBI. När hans bäste vän blir mördad med en avsiktlig överdos tvingas JJ gå utanför de strikt legala ramarna för sin undersökning och vem passar då bättre som partner än farsgubben? Det är bara det att inte alltid är så lätt att återknyta efter trettio års frånvaro.


Okej, det här är förvirrande. Första Shaft kom 1971 och blev startskottet för den kommersiellt framgångsrika blaxploitationgenren. Det hade funnits filmer som kan räknas till genren tidigare, men det var just med Richard Roundtrees hårda privatdetektiv som den verkligen tog fart. Roundtree spelade karaktären i ytterligare två filmer, 1972 och 1973, samt i en kortlivad tv-serien 1973 - 1974.


Så långt allt enkelt. När karaktären skulle fräschas upp för 2000-talet blev det föga förvånande Samuel L. Jackson som rollen gick till. Resultatet blev Shaft anno 2000. Roundtree medverkade i en liten roll som just John Shaft, en man som säger sig vara Shaft Jr.:s farbror. Nu, 19 år senare, kommer en tredje film som heter Shaft med Richard Roundtree som John Shaft, Jackson som John Shaft Jr. och Jessie T. Usher som John Shaft Jr.:s son JJ. Roundtrees roll uppgraderas också till John Shaft Jr.:s farsa i en tämligen rolig dialogväxling. Vi har alltså inte reboot här utan en röd och förvirrande tråd från 1971 års första film. Det... är speciellt. Hur är filmen då? Jovars.


Det är svårt att göra en Shaft-film år 2019. Shaft kan vara en av de minst politiska korrekta karaktärerna någonsin och tack och lov har Netflix och resterande produktionsbolag inte gjort om honom. Jacksons Shaft är fortfarande ett riktigt jäkla rövhål, men han är ett rövhål med en kolon av guld. Framförallt märks det hur kul Samuel L. Jackson har i den här rollen. Efter den tämligen misslyckade filmen från 2000 tror jag han var sugen på att spela karaktären igen och här kommer den äntligen till sin rätta. Givetvis är även soundtracket värt att se filmen för bara det. Isaac Hayes ledmotiv vävs in skickligt och John Shaft Jr. har alltid en schysst soullåt på lager.


Rent manusmässigt finns här inte så mycket att orda om. Det är en väldigt ordinär polisactionsak det här och huvudanledningen är att karaktärerna får fritt spelrum. Jessie T. Usher är bra i rollen som fish out of water med sin extremt skyddade uppväxt långt ifrån Harlems gator. Kulturkrocken mellan JJ och Shaft Jr. är filmens höjd- och huvudpunkt.


Shaft är precis vad du förväntar dig att det är. Den är inte på något sätt dålig, men lyfter heller aldrig några längre stunder. Se den med popcorn och ladda för one-liners.


Betyg: 3+ talking bout Shafts av 5 möjliga

Av Ulf - 4 juli 2019 21:22

 

Regi: Ted Nicolaou

Manus: Ted Nicolaou

Medverkande: Diane Franklin, Gerrit Graham, Chad Allen mfl.

Produktionsbolag: Altar Productions & Lexyn Productions

År: 1986

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0092074/

 

När en något okonventionell förortsfamilj installerar en ny parabolantenn på bakgården lyckas de på något vis fånga upp en signal de absolut inte skulle fånga. Många ljusår från jorden har nämligen ett förstörelsecentrum för farliga mutanter haft ett mindre missöde med sina maskiner och en av deras farligaste "klienter" är nu på väg till jorden via tv-signal - och han är hungrig!

 

TerrorVision är något så ovanligt som en skräckkomedi från 80-talet som parodierar årtiondet den gjordes i. Det som jag brukar gilla med de här rullarna är hur fullkomligt omedvetna om hur usla de var de är. Inte så med TerrorVision. Den vet att den är skräp från första till sista bildrutan, men är på sina ställen sjukt underhållande.

 

Ted Nicolaou kan ha skrivit en av de mest dysfunktionella familjer jag sett på film. Hela familjens hus är dekorerat med erotisk "konst" och ungarna blir förmanade om att vara tysta eftersom mamma och pappa ska ut på swingingklubb och de kanske har någon med sig hem. Alltså, detta är egentligen inte som framställs som något märkligt, vilket gör det hela ännu konstigare. Med en totalt bindgalen morfar boendes i ett skyddsrum i källaren (för varför inte?) och ett monster som ser ut som en blandning mellan en smält hög med skit och den brittiska mardrömsmaskoten Blobby kan det här bara bli bra.

 

De verkliga stjärnor i TerrorVision stavas dock specialeffekterna och Jennifer Richards. Specialeffekterna är förvånansvärt bra med en riktigt härlig gammal dockmakarkänsla som i princip är en utdöd konst i dagens CG-värld. Jennifer Richards spelar Medusa, en parodi på den gamla skräckpresentatören/karaktären Elvira, med allt vad det innebär. Elvira var, för yngre läsare, en karaktär skapad av skådespelerskan Cassandra Peterson som var en klassisk vamp med gothstil och en urringning som inte lämnade mycket åt fantasin. Jennifer Richards spelar på samma "talanger" och hennes byte mellan karaktären Medusa och hennes alter ego tillhör filmens höjdpunkter.

 

TerrorVision är ett tidsdokument och ska inte tas mer på allvar nu än när den kom. För diggare av monsterfilm, skämskuddeskådespel och obekväm sexualitet är det här en höjdare.

Av Ulf - 29 juni 2019 16:15

 

“Strange, the things you noticed when your day—your life—suddenly went over a cliff you hadn’t even known was there.”

 

Författare: Stephen King

År: 2018 (svensk utgåva 2018)

Sidor: 475

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47367635-0

 

Den populäre läraren och baseballcoachen Terry Maitland grips inför fulla läktare i den lilla staden Flint City, Oklahoma. Maitland står anklagad för ett bestialiskt mord på en ung pojke och polisen tycks ha all bevisning de behöver. Ett stort antal ögonvittnen har sett Maitland under mordkvällen och hans DNA och fingeravtryck finns på mordvapnet. Det är bara det att också Terry har ögonvittnen som han var på konferens med under mordkvällen. Polisen Ralph Anderson står inför ett till synes omöjligt brott att lösa.

 

De senaste åren har Stephen King skrivit allt fler thrillers. Jag måste säga att jag verkligen gillar denna för honom i viss mån nya genre. Han har tagit sina fina karaktärbeskrivningar och förståelse för deras psykologi till en lite annorlunda berättarstil än sin mer traditionella skräckhistoria. När King är som bäst som thrillerförfattare är när han fokuserar på polisarbetet och gärningsmannapsykologi. Det är därför jag tycker att första boken i Bill Hodges-serien, Mr. Mercedes (2016), funkar så jäkla bra. Det är en rakt berättad historia med en sådan vidrig skurk att det inte behövs en massa lulllull runt det. The Outsider lider dock lite av samma problem som den avslutande delen om Bill Hodges gjorde - King kan inte hålla sig från övernaturligheterna.

 

De första 150 sidorna av The Outsider är helt jäkla briljanta. King visar återigen att han behärskar skuggspelet bakom förortsfasaden och karaktärsbeskrivningarna är grymma i ordets verkliga betydelse. Man känner verkligen för Maitland och hans familj. Sen händer en ytterst oväntad sak. Ni som kan er Raymond Chandler kan säkert räkna ut det så fort jag nämner Chandlers namn, men resultatet är inte lika bra som för deckarmästaren. Boken tappar rejält i trovärdighet och det är det som är thrillers A och O - kan jag inte tro på händelseförloppet faller berättelsen också samman.

 

Nu är det inte illa i Kings fall. Bokens andra halva tar en mycket mer traditionell skräckkaraktär, men tjänar många poäng på att lyfta in min favoritkaraktär från Bill Hodges-böckerna, den alltid lika älskvärda Holly Gibson. Med en blinka-och-du-missar-det-koppling till The Dark Tower också blir The Outsider till syvende och sist en helt okej King-thriller. Det är inte hans bästa och skulle behövt en annan twist, men funkar som sommarläsning.

 

Betyg: 3 dubbelmördarmördarmördare? av 5 möjliga

Av Ulf - 24 juni 2019 17:53

 


Regi: Stephen Herek

Manus: Dominic Muir/Stephen Herek/Don Opper

Medverkande: Dee Wallace, Scott Grimes, Nadine Van der Valde mfl.

Produktionsbolag: Sho Films & Smart Egg Pictures

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090887/


Familjen Brown får sin tillvaro vänd upp och ner när tio förrymda intergalaktiska fångar, så kallade crites, landar på deras bondgård i Kansas. Efter sig fångarna två utomjordiska prisjägare som inte bryr sig om vem eller vad de skadar för att få hotet under kontroll. Crites är nämligen kända för en enda sak - de äter allt de kommer över och växer varje gång de käkat.


Ofta anklagad för att vara en rip-off på den mer kända Gremlins (1984) har manusföfattaren Dominic Muir fått förklara fler gånger än han kan räkna att det här manuset skrevs innan Spielbergs och Dantes monsterbonanza. Muir är fortfarande riktigt bitter i och med att manuset fick skrivas om en hel del för att det inte skulle likna tidigare nämnda film alltför mycket. Vad Critters lyckades med var däremot att skapa en franchise av hela saken. Medan Gremlins fick en enda uppföljare (vi talar inte högt om den planerade nyinspelningen...) kunde Muir och grabbarna pumpa ut en hel drös filmer om de luddiga små mördarmaskinerna. Är de bra? Nja, de vet vad de är och försöker inte vara något annat.


Första filmen i den här franchisen är en ganska typisk 1980-tals-rulle i det att det porträtterar en kärnfamilj från arbetarklassen som blir attackerad av ett hot från yttre rymden. Det finns en hel uppsjö sådana filmer och som sådan är Critters absolut på den övre halvan. De stora stjärnorna är inte skådespelarna utan monstren själva. Vem som än fick idén att texta deras "prat" var ett geni och dialogen mellan monstren är filmens höjdpunkt.


Så länge man inte förväntar sig något lika bra som den där filmen som Muir inte vill höra talas om funkar Critters riktigt bra. Ett par kända ansikten skymtar också förbi, bland annat representerade av en ung Billy Zane och en tillika knappt-torr-bakom-öronen Ethan Phillips. Ha något att äta när du kollar på filmen dock. Du lär bli hungrig.


Mest schlockiga scenen: Den fiktive 80-talsstjärnan Johnny Steele sjunger sin hitlåt Power Of The Night, med tillräckligt mycket hårsprej i lockarna att ha ihjäl ett mindre husdjur.

Av Ulf - 19 juni 2019 15:30

 


Regi: Fred Dekker

Manus: Fred Dekker

Medverkande: Jason Lively, Steve Marshall, Jill Whitlow mfl.

Produktionsbolag: Delphi V Productions & TriStar Pictures

År: 1986

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0091630/

 

Ett utomjordiskt vetenskapligt experiment kraschlandar i den lilla collegestaden Corman, 1959. Närmre 30 år senare lyckas två ovetandes förstaringare väcka ett experiment som helst skulle fått fortsätta sova. Nu plågas staden av utomjordiska parasiter som tar över människor - levande som döda. Det är upp till Chris och J.C att rädda dagen.

 

Vi fortsätter med "Night Of-filmer" med Night Of The Creeps - filmen som försöker göra för sniglar vad Jaws (1975) gjorde för hajar. Grundad i klassisk creature feature-anda blandar Creeps och ger med vissa inslag av invasionsfilm från yttre rymden och framförallt en stor dos zombierulle. Resultatet är även det blandat i och med att Night Of The Creeps är lite för självmedveten för sitt eget bästa.

 

Anledningen till att jag älskar den här typen av film är att de allt som oftast är gjorda helt oironiskt och någon lade sin själ i att bygga i värld som välter av minsta ifrågasättande. Det gör dem väldigt charmiga. Night Of The Creeps har vissa höjdarscener, men tempot är sisådär. Det verkar som att Fred Dekker inte riktigt kunde bestämma sig för vilken ton han ville ha i sin film. Oftast är det over the top-zombie-fun, men då och då slår det över till att bli alldeles för seriöst för den här typen av film.

 

Det är klart här finns en hel del riktigt schlockiga saker att titta närmre på dock. En 80-talstrop som saknades i den förra filmen, men som tas igen med råge här, är 80-talets besatthet av att skildra duschscener i studenthem för kvinnor som en slags social sammankomst, så även här. Jag tror det säger mer om Dekker och övriga regissörer än något annat. Bröst säljer, eller gjorde det i en era pre-internet. Specialeffekterna är också härligt old school med en dockmakare som arbetat övertid och en bra sminkavdelning.

 

Night Of The Creepes är en helt okej rulle från det neonfärgade decenniet, men det blir inte mer än "helt okej".

 

Mest schlockiga scenen: Huvudkaraktären kör över en zombie med en gräsklippare och levererar den lamaste one-linern någonsin: "Later, dude!"

Av Ulf - 14 juni 2019 12:55

 

Regi: Ethan Hawke

Manus: Ethan Hawke & Sybil Rosen (baserat på Rosens biografi)

Medverkande: Ben Dickey, Alia Shawkat, Charlie Sexton mfl.

Produktionsbolag: Ansgar Media/Cinetic Media/Under The Influence Productions mfl.

År: 2018

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6443294/


Blaze Foley var en av de där artisterna vars musik främst uppskattades efter hans död. Ethan Hawke och Sybil Rosen, Blazes fru, baserar den här biografin på den senares bok om Foleys kamp mot sin alkoholism, att försöka hitta ett sätt att glömma sin traumatiska barndom och att balansera viljan att leva i avskildhet med viljan att förmedla sin musik.


Sedan jag köpte min första Johnny Cash-skiva har countryn varit en stor del av mitt musikaliska liv. Jag älskar historieberättandet, legenderna, de mörka texterna som inte baserar sig på skrik och skrän utan hjärta och smärta. Blaze Foley är en sådan legend som jag visste förhållandevis lite om. Vän till de mycket mer namnkunniga Townes Van Zandt och Merle Haggard verkade Foley i skymundan och många av hans mest kända låtar blev främst kända genom andras versioner. Det låter med andra ord som ett perfekt livsöde att göra en film av. Det tror jag fortfarande. Tyvärr är Blaze en extremt ojämn film, mycket tack vare Ethan Hawke.


Ethan Hawke är givetvis mest känd som skådespelare och det är där han också bör hålla sig. Det är uppenbart att han är väldigt influerad av sin långtida samarbetspartner, regissören Richard Linklater, men han har också fått med sig det som i min mening är Linklaters stora problem - oviljan att klippa. Blaze är en väldigt pratig film. Det pratas vitt och brett om högt och lågt och ibland vill man mest vråla åt skärmen att show, don't tell. Sen är många av Foleys historier väldigt underhållande, men i scenerna tillsammans med Sybil (Alia Shawkat) blir det på tok för navelskådande efter ett tag. Det gör inte filmen några tjänster direkt och då och då blir berättartempot rejält lidande av det.


Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Tvärtom är huvudrollsinnehavarna, i synnerhet Ben Dickey som Blaze själv, mycket bra och jag hade absolut inte kunnat gissa att det här bara är Dickeys andra större roll. Som musiker hade Dickey knappast haft några problem med musikscenerna, men det är framförallt i scenerna där han inte spelar som han imponerar stort. Här finns också lite mindre cameos som är värda att notera, såsom Kris Kristofferson i en liten biroll och trion Richard Linklater, Steve Zahn (!) och Sam Rockwell som en trio investerare.


Jag hade önskat att Blaze var en jämnare film. När den är bra är den fantastiskt bra, men den står också still och stampar då och då. Musiken är föga förvånande höjdpunkten och om du gillar country och har inte hört Foley kan jag verkligen rekommendera en Spotify-binge.


Betyg: 3 och när ni gjort det, kolla även in mitt eget countryband, In The Pines, på Soundcloud av 5 möjliga

Av Ulf - 3 juni 2019 18:45

 

Regi: Richard Shepard

Manus: Richard Shepard/Eric C. Charmelo/Nicole Snyder

Medverkande: Allison Williams, Logan Browning, Steven Weber mfl.

Produktionsbolag: Capstone Film Group

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7772580/

 

Charlotte var i princip redo att ta över tronen som världens främsta cellosolist när hennes mor blev plötsligt sjuk. Efter att ha spenderat tio år som hennes sköterska går modern ur tiden och Charlotte försöker göra comeback. Hon blir inbjuden till en konsert med cellovärldens nya stjärnskott, Lizzie,  i Shanghai av sin gamle musikmentor vid konservatoriet, men istället för att det ska uppstå avundsjuka mellan de två kvinnorna faller de stenhårt för varandra. När de båda beslutar sig för att ta några dagars sightseeing börjar dock Lizzie må dåligt... och inte bara lite dåligt.

 

The Perfection har de senaste veckorna fått den bästa reklam som en skräckfilm kan få - folk har blivit upprörda. I och med att filmen främst visas via Netflix hade säkert en hel del av de som började titta på filmen inte sett något lite mer magstarkt i skräckgenren och "skandalen" var ett faktum. Man kan inte köpa sig bättre publicitet och filmen seglade snabbt upp från "kanske se" till "ska se" på min lista. Och som så många andra gånger när folk blir upprörda blir jag mest besviken.

 

Man kan ha betydligt sämre inspirationskällor än Darren Aronofskys fantastiska Black Swan (2010) kryddat med en dos Suspiria (1977), men problemet med  The Perfection är att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Kemin mellan Allison Williams och Logan Browning i huvudrollerna fungerar väldigt bra och jag kan absolut tro på ett förhållande mellan de här kvinnorna. Sen kommer det inte inte bara en, inte två utan tre (!) händelser som var och en skickar filmen i en annan riktning. När man har 90 minuter på sig att berätta en historia är detta minst två för många. Det mest frustrerande är att det finns korn av briljans i alla de här plot twistsen (även om man får leta länge och väl efter dessa korn mot slutet) och var och en hade pontential att bli en bra film. Nu blir det tämligen ofokuserat med vissa riktigt höga toppar, men en karaktärspsykologi som pendlar mellan att vara förstående och påläst med att vara minsta gemensamma nämnare för Hollywood-psykologi. The Perfection är helt enkelt för mycket film för sitt korta format.

 

Hur var det då med kontroversen? Äsch, här finns några scener som är över medel på äckelskalan, men kom igen, du har sett Game Of Thrones.

 

Betyg: 3 parallellhandlingar för mycket av 5 möjliga

Av Ulf - 1 juni 2019 14:00

 


Regi: Robert Budreau

Manus: Robert Budreau

Medverkande: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Darius Films/Lumanity Productions/Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6474040/

 

En fiktionaliserad version av Norrmalmstorgsdramat 1973, där ett mycket märkligt rån och gisslantagande gav upphov till den psykologiska termen "Stockholmssyndromet" - när en gisslan börjar sympatisera med eller till och med falla för sin fångvaktare.

 

Norrmalmstorgsdramat var en absurd händelse i svenska historia. Det gör filmen också klart från första bildrutan, att den är baserad på en absurd men sann händelse. Namnen har ändrats och vissa friheter har tagits med karaktärsdetaljer, men i grund och botten är Stockholm en ganska rak adaption av vad som inträffade. Det är alltid fascinerande att se ens hemland genom andras ögon, inte minst när det är nutidshistorisk miljö det handlar om. Robert Budreau (manus och regi) har gjort sin hemläxa när det gäller det mesta och ja, det här ser ut som svenskt 1970-tal. Där det inte riktigt funkar är med den svenska "accenten" som i princip alla karaktärer har. Här finns gott om skandinaviska skådespelare i biroller, men på det hela taget låter det som ensemblen i stort bryter på tyska.

 

Det är dock inte fallet för den stora anledningen att se den här filmen - Ethan Hawke. Jag har alltid gillat Hawke och här gör han ytterligare en riktigt bra roll och stjäl i princip hela filmen. Hawke spelar "Lars Nyström", den fiktive motsvarigheten av rånaren Jan-Erik Olsson, och får spela ut hela sitt galenskapsregister. Det är med Olssons karaktär som filmen också tar sina största friheter och han spelas som en halvgalen svensk-amerikan som innerst inne har ett gott hjärta. Kemin mellan honom och Noomi Rapace (i rollen som "Bianca Lind", gisslan som troligen ska vara verklighetens Birgitta Lundblad) är väldigt bra och är filmens stora karaktärsutvecklingslinje. Resterande skådespelare, inklusive Mark Strong i rollen som "Gunnar Sörensson" (verklighetens Clark Olofsson), får stå tillbaka för Hawke och Rapace.

 

Norrmalmstorgsdramat har skildrats åtskilliga gånger i dokumentärer, böcker och spelfilm, men det har sällan poängterat den nästan surrealistiska utveckling som fallet tog. Robert Budreau gör detta genom att göra Stockholm till en dramakomedithriller och det funkar rätt okej. Det som skulle kunna vara bättre är just bristen på välutvecklade karaktär runtom Hawke och Rapace. Shanti Roney är en duktig skådespelare, men jag kommer nog aldrig kunna se honom i rollen som Olof Palme. Det går liksom bara inte ihop. Det är det som är Stockholms slutgiltiga problem - många mindre beslut blir till close, but no cigar. Tillräckligt underhållande för stunden är det dock absolut.

 

Betyg: 3+ märkliga bankrån av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se