FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

Om White Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.

Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

“Sometimes loving eyes don't see what they don't want to see.”

Författare: Stephen King

År: 2005 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 188

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-0-8439-5584-2

Stephanie McCann stormtrivs med sin praktik på en liten landsortstidning i Maine. Det händer inte så mycket på ön där redaktionen ligger, men de gamla två tidningarrävarna Dave och Vince tar sitt arbete på största allvar. När en resande reporter försöker luska fram om ön har haft några oförklaliga händelser i sin historia kör de honom på båten inför en förvånad Stephanie. När hon undrar varför de gjorde som de gjorde berättar de om den story som blivit en besatthet för dem båda - historien om The Colorado Kid.

Kings andra bok för Hard Case Crime (där även tidigare recenserade Joyland publicerades) var en svår nöt att knäcka. Fram tills i år hade den varit out of print sedan månaderna efter de getts ut och av någon anledning har en ny upplaga dröjt fram tills nu. Precis som med Joyland är det här tänkt att vara en hårdkokt (och ironiskt nog lättuggad) kriminalhistoria som skrivits och publicerats i all hast, ala gamla pulpromaner. Den här gången lyser dock övernaturligheterna med sin frånvaro, vilket passar genren bättre.

Historien som sådan påminner inte så lite om det berömda fallet med talmud shud (google that sucker) som är ett av de mest häpnansväckande dödsfallen under 1900-talets kriminalhistoria. King citerar inspiration ifrån ett annat fall i efterordet, men vissa detaljer gör att de som läst om ovanstående fall snabbt känner igen sig. Stilen är lika lös och ledig som i Joyland och King har i sina gamla tidningsmurvlar Dave och Vince lyckats skapa två väldigt sympatiska berättare.

Slutet kommer vara en vattendelare. Personligen tog det ett tag innan jag kunde acceptera det, men ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det. Det följer samma skola som min favoritregissör David Lynch brukar göra gällande mysterier. Kanske är det inte upplösningen som är det viktigaste utan vägen dit?

The Colorado Kid är en lättläst bok som du tar dig igenom på en regnig eftermiddag utan några större problem. Om du gillar kriminalare och King, varför inte? Och just det, även om tv-serien Haven (2010 - 2015) säger sig vara baserad på historien är likheterna väldigt ytliga. 

Betyg: 3 borttappade personer av 5 möjliga

Regi: Danny Boyle

Manus: Richard Curtis

Medverkande: Himesh Patel, Lily James, Joel Fry mfl.

Produktionsbolag: Decibel Films/Etalon Film/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 116 min

Land: Storbritannien/Ryssland/Kina

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8079248/

Jack drömmer om att slå igenom som musiker, men annat än hans kompisgäng gapar hans spelningar mest tomma. Efter en märklig olycka där all elektricitet på planeten slås ut under några sekunder (och Jack blir påkörd av en buss) vaknar Jack upp till en värld precis som den han är van vid, med några stora undantag - ingen har hört talas om Coca-Cola, Oasis och framförallt The Beatles. Jack ser sin chans att bygga sig en karriär genom att återskapa Liverpool-kvartettens odödliga klassiker, men han får akta sig för att inte förlora sig själv på vägen.

Det fanns egentligen bara en anledning att jag såg den här filmen - musiken. Som miljontals andra har jag älskat The Beatles sedan barnsben och de är en av huvudanledningarna till att jag själv blev hobbymusiker. Premissen är dessutom väldigt intressant. Vad skulle man egentligen göra i samma situation? Richard Curtis manus tar upp flera intressanta moraliska frågor, men i och med filmens egentliga historia blir dessa undanskuffade ganska bryskt.

Yesterday är i första hand en romantisk komedi och jag brukar vara allergisk mot sådana. När de görs bra kan de vara fantastiska filmer, men allt som oftast presenterar de totalt orealistiska sagor som åtminstone jag blir mer deprimerad än upplyft av. Nu är inte Yesterday så illa. Musiken löper naturligt som en röd tråd genom hela filmen och huvudrollsinnehavarna, Himesh Patel och Lily James, har en fin kemi tillsammans. Och visst finns här småroliga scener här och där (som producenternas insisterande på att döpa Hey Jude till Hey Dude), men det är inte något vi inte sett tusen gånger förr. 

Däremot är Yesterday en extremt kompetent film. Med Danny Boyle bakom kameran blir det sällan annat än åtminstone lyckat och så även här. Om manuset inte imponerar sett till sin helhet är Boyles regi klanderfri som vanligt. Om du är ett fan av genren kommer du säkert älska den här filmen. För mig var musikscenerna (varav det finns många) de absoluta höjdpunkterna... och varje gång Ed Sheeran inte var med i en scen.

Betyg: 3 hey dudes av 5 möjliga

“When it comes to the past, everyone writes fiction.”

Författare: Stephen King

År: 2013 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 288

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-1-781-16264-4

Devin Jones är en hårt kämpande collegestudent som försöker dryga ut kassan med att ta ett sommarjobb på nöjesparken Joyland i North Carolina. Devin trivs med arbetet och får snabbt två nya vänner i Erin och Tom, även de sommarjobbare. Det finns dock en skugga över Joyland. Några år tidigare mördades en ung kvinna i nöjeslandets spökhus... och frågan är om hon egentligen verkligen har lämnat stället?

Joyland är Kings andra bok för förlaget Hard Case Crime, ett förlag som vände sig till redan välkända författare att skriva pulpromaner för deras räkning. De tackade sin lyckliga stjärna när King tackade ja inte bara till en utan två böcker (den andra boken är nästa planerade recension i projektet). King gillar pulplitteratur och det märks. Joyland innehåller alla kännetecken, men det är först och främst en berättelse som bär Kings signum - välutvecklade karaktärer, bra miljöer... och tyvärr ett slut som inte lever upp till det som kommer innan.

Det här med Kings oförmåga att skriva bra slut är en smula oförtjänt rykte. Det är helt klart så att han har fler böcker än andra välkända författare där slutet är ett problem, men å andra sidan har han också fler böcker publicerade än de flesta välkända författare. Slutet i Joyland är inte katastrofalt, men det lider lite av att King var under kontrakt att skriva en bok på under 300 sidor. King skriver, som vi vet, gärna långa romaner och om den här hade fått mer utrymme hade den kunnat bli några snäpp bättre än vad den nu är.

Det som King verkligen lyckas med i Joyland är miljöbeskrivningarna. Att han inte skrivit något längre som utspelar sig på ett nöjesfält tidigare är ett mysterium. Det är en klassisk skräcktrop som King verkligen gör levande med vad som verkar vara ett genuint intresse för karnevalsfolket och dess egenheter. Det är också dessa som gör Joyland, om inte till en klassiker i Kings bibliografi, läsvärd. Om du gillar stuket med nöjesfält som kan hysa ondska av ett eller annat slag kan jag rekommendera Joyland.

Betyg: 3 nöjesfältsmord av 5 möjliga

Regi: Simon Kinberg

Manus: Simon Kinberg

Medverkande: Sophie Turner, James McAvoy, Michael Fassbender mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Kinberg Genre mfl.

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6565702/

När X-Men kallas in för att rädda besättningen på en rymdfärja som NASA förlorat kontakten med blir Jean Grey måltavla för en mystisk urkraft. Väl på jorden igen börjar hon utveckla krafter som ligger så långt över hennes normala att hon får svårt att kontrollera både dem och sig själv. Med de mentala murar som Charles byggt upp inom henne för att skydda henne från diverse trauman rämnade börjar Jean dessutom inse att Charles har undanhållit väldigt viktiga saker från henne...

Andra gången gillt för den kanske mest kända storylinen i X-Men att bli spelfilm. Förra gången det begav sig, i X-Men: The Last Stand (2006), var resultatet allt annat än lyckat så om någon Marvel-film behövde en remake var det just den här storyn. Filmen har sågats längs med fotknölarna av både fans och kritiker. Den har dessutom den lägsta Rotten Tomatoes-poängen av alla Marvelfilmer sedan superhjältevågen drog igång under sent 90-tal. Själv ställer jag mig lite i mitten. Dark Phoenix är knappast en home run, men ändå bra mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Det stora problemet ligger i källmaterialets natur. Det är en väldig massa saker man behöver få in för att historien ska göras rättvisa och helst av allt hade jag sett den som säg säsong 3 av en tv-serie. Då hade man haft tid att etablera karaktärerna på riktigt, något som är ett måste för att berättelsen ska fungera fullt ut. Det skulle dessutom gett plats till de delar som Simon Kinberg valde att efter övervägande plocka bort, trots att grundarbetet lades redan fanns där. Många av de här bihistorierna är den stora anledningen till varför serieförlagan blir så drabbande. Dark Phoenix lyckas inte förmedla den skala som källmaterialet har och det hot som Jean Grey faktiskt utgör inte bara mot jorden utan skapelsen självt.

Skådespelarna är fortfarande i regel bra, i synnerhet James McAvoy (Charles Xavier) och Nicolas Hoult (Hank "Beast" McCoy). Tråkigt nog är det huvudrollen som inte riktigt funkar. I och med att den här filmen spelades in mitt under sista säsongen av Game Of Thrones är det inte märkligt att Sophie Turner inte riktigt är där i alla sina scener. Det kräver sin kvinna att spela Jean Grey och Turner kanske inte är där än.

Dark Phoenix är en okej representation av storylinen från serierna, men den går fortfarande att göras så mycket bättre, mer bombastisk och karaktärsdriven på samma gång. Den är dock långt ifrån den katastrof som alla vill påstå och mycket bättre än förra försöket.

Betyg: 3 eldfisar i etern av 5 möjliga

Regi: Jim Jarmusch

Manus: Jim Jarmusch

Medverkande: Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/Film i Väst

År: 2019

Längd: 104 min

Land: USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8695030/

När skrupellösa regeringar börjar med fracking vid jordens poler sätter de igång en serie händelser som skiftar planetens lutning. Katastrofer är att vänta, men den kanske mest spektakulära händelsen är att de döda vaknar till liv igen. I den lilla hålan Centerville tar staden polis det dock med ro. De döda lever? Tja, då får vi väl döda dem igen.

Jim Jarmusch är en regissör som jag alltid tänkt att jag borde gilla mer än vad jag faktiskt gör. Hans filmer har ofta bra idéer och är stilistiskt säkra, men tappar på att han aldrig tycks veta när han ska släppa något och gå vidare. Så även i The Dead Don't Die - troligen den mest stjärnspäckade zombiefilm du någonsin har sett. Rollistan är inte bara imponerande utan helt jävla sjuk! Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Tilda Swinton... Iggy Pop! Ja, läs på postern. Det går ingen nöd på talangen här inte.

Värre är det med Jarmuschs manus som är väldigt hit or miss. Många av skämten räddas av framförallt Murray och Swinton som är de klart mest sevärda skådisarna i den här filmen. Till sist blir det bara lite för mycket. Precis alla, förutom Sevignys karaktär, ska spela så oberörda de bara kan eftersom... det är kul? Ja, jo, det är det bitvis, men till sist blir det mest påfrestande och jag letar efter lite känsla till poängerna.

Regimässigt klarar sig dock Jarmusch mycket bättre. Det är ganska svårt att misslyckas med skådespelarregin när man har den här ensemblen, men här finns också en mängd andra små detaljer och val som gör det hackiga manuset än mer irriterande. Det här hade kunnat bli riktigt, riktigt bra nämligen. Som det är nu är det en habil zombierulle med några lysande scener, fantastiska skådespelare och framförallt det bästa ledmotivet jag hört i år. Sturgill Simpsons countryhit med samma namn som filmen skulle mycket väl kunna bli Oscarsnominerad för bästa sång nästa år. Finns på en YouTube nära dig och länkas nedan.

Betyg: 3 ojämna zombiekavalkader av 5 möjliga

Regi: Robert Hiltzik

Manus: Robert Hiltzik

Medverkande: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields mfl.

Produktionsbolag: American Eagle Films

År: 1983

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0086320/

Den extremt blyga Angela är traumatiserad över en olycka där hennes far och bror omkom. I ett försök att bryta hennes blyghet skickar hennes faster henne till ett sommarläger tillsammans med kusinen Ricky. Det är ju inte alls ett exempel på katastrof att kasta en socialfobiker till vargarna på ett sommarläger. Än jobbigare blir det när folk i lägret börjar dö på de mest märkliga vis.

Avdelning "film man inte hade kunnat göra 2019 1A". Sleepaway Camp är kanske inte den mest blodiga slashern som 80-talet bjöd på och knappast den mest originella. Vad den däremot har är ett extremt obehag i sitt totalt ignorerande av en av slashergenrens "regler" - barn ska inte dö. Oh holy hell vad Sleepaway Camp bryter mot den regeln!

Sommarlägret som ungarna hänger på verkar ha allt från sjuåringar upp till 18 - 19-åringar i en enda salig blandning och givetvis uppstår det konflikter mellan åldersgrupperna. Det kanske mest talande är den jobbiga sexuella underton som ligger i hur en aning för gamla pojkar tittar på en aning för unga flickor och pratar om dem. Överhuvudtaget är en undertryckt sexualitet ett huvudtema i filmen, men till skillnad från många andra slasherfilmer är Sleepaway Camp inte särskilt explicit i den regelrätta skildringen av den samma. Mestadels är det ungdomskärlek med allt vad det innebär med problem och ångest. Jag är väldigt tacksam att de inte drog det längre än så!

Det som funkar allra bäst med Sleepaway Camp är hur vissa av karaktärerna är skrivna. Både Angela och Ricky agerar som ungar skulle göra och det känns som Robert Hilznik (manus och regi) lagt ner lite jobb på deras förhållande till varandra. Sen är det de vuxna karaktärerna bara. Jag har, hands down, sällan sett ett sådant överspel av nästan samtliga vuxna skådespelare i en film! Det är på gränsen att jag började tro att det var ett medvetet stildrag. Barnskådespelarna är i regel rätt okej (med vissa lysande undantag), men de vuxna, i synnerhet Desiree Gould i rollen som Rickys mor, Martha, är så usel att filmen är sevärd bara för det faktumet! Hon har till och med teaterviskningar för sig själv. Det är underbart uselt!

Sleepaway Camp är kitsch gjort på rätt sätt. Den försökte inte vara något annat och slutscenen är en klassiker inom genren. Det är tyvärr svårt att få tag i en oklippt version och den klippta är väldigt, väldigt tam. DVD-versionen från 2014 ska enligt rapporter vara oklippt, så kolla in den!

Mest schlockiga scenen: Alla scener med karaktären Judy, den stereotypa 80-talsbitchen med alla de rätta modetipsen.