Regi: Cary Joji Fukunaga

Manus: Cary Joji Fukunaga, Neal Purvis, Robert Wade

Medverkande: Daniel Craig, Ana de Armas, Rami Malek mfl.

Produktionsbolag: MGM/Universal Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2021

Längd: 163 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2382320/

Bond har dragit sig tillbaka från aktiv tjänstgöring och spenderar sin tid i Italien tillsammans med sin flickvän. När han utsätts för ett attentat måste han dock gå i exil och de flesta tror att han dött. Fem år senare blir Bond, nu boendes på Jamaica, kontaktad av sin gamle vän Felix Leitner. CIA-agenten vill ha James hjälp att rädda en kidnappad forskare, men det står snart klart för alla inblandade att något mycket större är på spel.

Daniel Craigs karriär som 007 har verkligen varit upp och ner. Förutom hans första, Casino Royale (2006), har det varit ganska underväldigande måste jag säga. Dock faller ingen skugga över Craig utan mer över manusförfattare och de alltid väl tilltagna speltiderna. När Craig nu gör bokslut över sin tid i rollen är det med en mycket kompetent regissör och huvudsaklig manusförfattare i Cary Joji Fukunaga. Det är bara det No Time To Die är en fruktansvärt lång kompetent film där det är ganska långt mellan höjdpunkterna.

Craig är, föga förvånande, mycket bra i huvudrollen. Han har alltid varit den lite "hårdare" Bond, ett resultat av Jason Bourne och liknande karaktärer. Han har dock bra kontroll över den typiska Bondhumorn också, även om de mer "slapstickmässiga" ögonblicken som exempelvis Roger Moore hade tack och lov uteblir.

Manuset för No Time To Die är tyvärr ganska formelmässigt när det gäller actionsekvenserna och den genomgående handlingen. Jag saknar också en rejält spektakulär öppningsscen som annars brukar vara ett av Bondfilmernas signum. Det som Fukunaga och kompani gör väldigt bra är däremot karaktärsinteraktioner. Ett genomgående tema i Craigs Bondfilmer har varit ensamhet och att Bond inte kan ha någon vid sin sida mer än för ett ytligt förhållande. Det slutar alltid illa annars. Det här temat skruvas upp till tio i den här filmen och det är ingen tillfällighet att We have all the time in the world från den tragiskt underskattade Bondfilmen On Her Majesty's Secret Service (1969) är ett genomgående ledmotiv.

Det här är Craigs film raktigenom och tyvärr blir viljan att låta honom få ett bra avslut lite som en stoppkloss för många andra karaktärer. Rami Maleks skurk är tämligen lättförglömelig och även om Ana de Armas är en energiinjektion den tid hon är med får hon alldeles för lite speltid. Istället är det Christoph Waltz få scener som Blofeld de enda där Craigs annars totala dominans får lite draghjälp. Även Lashana Lynch tål att nämnas som bästa kvinnliga roll och jag skulle inte bli förvånad om vi får se mer av henne i framtida installationer.

No Time To Die är trots min kritik klart över medel, inte minst om vi tänker på Craigs övriga filmer i serien. Det kanske inte är något du behöver se på bio då den troligen tjänar på att ses med en paus i mitten. Den är som sagt nästan löjligt lång. Till nästa del i serien (kom igen, det är klart det blir en nästa del) hoppas jag någon hittar klippsaxen.

Betyg: 3+ värdiga avslut av 5 möjliga

Disclaimer: September 2021 har varit den stressigaste månaden för mig på flera år. Därav bristen på uppdateringar. Ämnar råda bot på detta med start nästa vecka.

Regi: Nia DaCosta

Manus: Jordan Peele/Win Rosenfeld/Nia DaCosta

Medverkande: Yahya Abdul-Mateen II, Teyonah Parris, Nathan Stewart-Jarrett mfl.

Produktionsbolag: USA/Kanada/Australien

År: 2021

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9347730

Anthony McCoy är en ung och lovande konstnär som drabbats av inspirationstorka. När han får höra talas om kvarterets blodiga historia hittar han dock en krok (ba-dum-dum-dish!) i form av legenden om Candyman. Miljonprojektet Cabrini Greens kvarlevor bjuder dock inte bara på vandringssägner utan Anthony tvingas snart inse att det kanske ligger sanning bakom berättelserna.

Jag må inte ha läst riktigt alla Clive Barkers noveller än, men den som stannat med mig sedan jag läste den första gången är definitivt The Forbidden. Den låg till grund för första filmen med titeln Candyman (1992) som i sin tur är en av 90-talets bästa skräckfilmer. Hur har Jordan Peele & co förvaltat detta tunga arv? Sådär, ärligt talat.

Candyman av 2021 års modell är en rak uppföljare till 1992:s film och summerar föregående film genom något så pass ovanligt som klippdockor (!). Det funkar väldigt bra och ger bakgrundsberättelsen en kuslig dimension. Det står också klart att manusförfattarna har försökt replikera den samhällskritik som fanns i första filmen. I första filmen var kritiken mot att slumhyresvärdar styra och ställa väldigt tydlig, men den berättades aldrig om i dialogen. I den här filmen får du gentrifieringsteori nedtryckt i halsen och den aspekten av manuset är tämligen valhänt.

Även Tony Todd saknas i mångt om mycket från del 2. Han var en stor anledning till att 1992 års film blev så lyckad med sin nästan hypnotiska röst och larger than life-närvaro. Hans kemi med Virginia Madsen gav filmen nästan ett sensuellt intryck kontrasterat mot den kalla blåskala den filmades i. Det var, helt enkelt, en förbaskat vacker film. Den här är inte vacker.

Candyman (2021) ser ut som vilken annan film som helst. Här finns lite idéer som kunnat förverkligas i och med att specialeffekterna gått framåt, men den karakteristiska färgskalan och utsattheten som orginalet förmedlade finns knappt ett spår av. Även manuset spretar lite och framförallt är det "förhållandet" mellan protagonist och antagonist som saknas. Evighetstematiken, med att den här typen av smärta och kärlek stannar kvar och går i cykler, sopas även den under mattan. Vad som är kvar är en fullkomligt adekvat slasher, men inget att skriva hem om. Bättre kan du, Peele.

Betyg: 3- krossade speglar av 5 möjliga

Regi: Elza Kephart

Manus: Elza Kephart & Patricia Gomez

Medverkande: Romane Denis, Brett Donahue, Sehar Bhojani mfl.

Produktionsbolag: EMA Films/Entertainment Squad/Téléfilm Canada

År: 2020

Längd: 73 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9741310/

Det råder febril verksamhet i en av klädjätten CCC:s butiker. Den nya kollektionen ska lanseras och med hela världens (nåja...) blickar på vad den ekologiskt och rättighetsmedvetna kedjan ska presentera är pressen på topp. Det är alltså minst sagt en stressig första dag på jobbet för Libby. Den blir dock mycket, mycket stressigare när butikens anställda börjar trilla av pinn. Alla spår tycks peka mot ett par av de nya byxorna de ska lansera nästa morgon...

Det här var för knäppt för att jag skulle låta det passera. Ett par besatta jeans som dödar folk? Klart jag är game! När den dessutom delar producenter med den underbara nostalgitrippen Turbo Kid (2015) hade det här potential till att bli riktigt underhållande! Det är det också... bitvis.

Jag är kluven över beslutet att låta Slaxx vara en deadpansatir. Å ena sidan är manuset så pass knäppt att det hade blivit svårt att göra en långfilm av det om det hade flippat från filmruta ett. Å andra sidan behöver det paradoxalt nog övertydliga budskapet tryckas på än hårdare. Som ni säkert förstått har klädkedjan inte helt rent mjöl i påsen när det kommer till sina påståenden om att de bara använder ekologisk fairtrade-bomull. Detta i kombination med den sektliknande (tänk Apple Store gånger tio) företagskulturen blir ganska underhållande, men det behövs något mer för att få det att riktigt lyfta.

Jag tror det mest har att göra med skådespelet. Den ende som hittar helt rätt i sin roll är Brett Donahue som den extremt slemmige mellanchefen Craig. Resten är utbytbara på ett nästan slasherliknande sätt. Men, till syvende och sist, det är rätt underhållande att se ett par trendiga jeans ha ihjäl folk och skräck med socialt patos, om än valhänt sådant, är inte direkt tio på dussinet. Hade förväntat mig något mycket löjligare, men Slaxx duger gott och väl till en regnig fredag.

Betyg: 3 perfekta jeansrövar av 5 möjliga

Regi: Ferdinando Cito Filomarino

Manus: Kevin A. Rice

Medverkande: John David Washington, Boyd Holbrook, Alicia Vikander mfl.

Produktionsbolag: Frenesy Film Company/MeMo Films/RT Features mfl.

År: 2021

Längd: 110 min

Land: Italien/Brasilien/Grekland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10230994/

Beckett semestrar med sin flickvän April i Grekland när oroligheter bryter ut i Athen. För att inte fastna mitt i protesterna far de upp i bergen, men en bilolycka med dödlig utgång tvingar Beckett att hanka sig tillbaka till huvudstaden. När Beckett informerar den lokala polisen om att han såg någon i huset han och April kraschade in i kommer två poliser dock på andra tankar. Beckett måste dö och han har ingen aning om varför.

Beckett är en splittrad upplevelse. Valet att förlägga en actionthriller med politiska förtecken i så gott som nutid har sina problem. Framförallt kräver det en väldigt duktig berättare för att kunna navigera de politiska vattnen och ge en trovärdig och spännande tolkning med tillräcklig tyngd. Kevin A. Rices manus klarar inte riktigt av det. Det är högerextremism, finanskris och korrumperade makhavare, men med en analys som ligger lite för nära i tid för att Rices förmåga ska ro det helt i hamn.

Skådespelarinsatserna är det dock inget fel på. John David Washington gör en bra roll som Beckett och framförallt gillar jag hur han tecknas som att han inte är den coola killen med alla svaren. Tvärtom porträtteras han som osäker och att han inte gillar sociala sammanhang särskilt mycket. Washington gör det väldigt bra. Alicia Vikander är som alltid bra även hon, men med sin ytterst begränsade scentid känns hennes talang något bortslösad.

Bra är även regissör Ferdinando Cito Filomarinos actionscener. Beckett är en vanlig kille som inte har Jason Bourne-skills och han slåss därefter. Det är inte "snygg" fighting utan snarare riktigt grisig med vad som än kan hjälpa honom. Framförallt var det länge sedan jag såg en actionprotagonist bli så fullkomligt söndermanglad av sina upplevelser. Det råder ingen tvekan om att Beckett har riktigt jäkla ont i slutet av filmen.

Problemet är att det aldrig riktigt vill lyfta. Mer fokus på det politiska spelet eller Beckett flykt är önskvärt. Kanske borde man skippat hela det politiska elementet och gjort det till en renodlad flyktfilm? Som underhållning en regnig måndagskväll funkar filmen dock bra. Förvänta dig inte för mycket bara.

Betyg: 3- valfria Godot-referenser av 5 möjliga

Regi: Navot Papushado

Manus: Navot Papushado & Ehud Lavski

Medverkande: Karen Gillan, Lena Headey, Carla Gugino mfl.

Produktionsbolag: StudioCanal/The Picture Company/Studio Babelsberg

År: 2021

Längd: 114 min

Land: Frankrike/Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8368408/

När Sams mor försvinner spårlöst efter ett av sina lönnmördaruppdrag växer hon upp i vårdnad av moderns arbetsgivare, Firman. Femton år senare är det Sam som axlat sin mors mantel och arbetar som lönnmördare för den ljusskygga organisationen, men när hon av misstag skjuter fel person finner hon sig snart utan backup och jagad av sina gamla kollegor.

För knappt åtta år sedan gjorde jag en intervju med regissören Navot Papushado när hans förra film, Big Bad Wolves (2013), visades på Fantastisk Filmfestival i Lund. Intervjun, som den återges, är ganska kondenserad eftersom vi större delen av tiden mest satt och nördade ut gällande filmfavoriter. Jag tänker tillbaka på den intervjun när jag ser Gunpowder Milkshake, filmen han följde upp nämnda vargar med sent om sider. Det är nämligen ganska symptomatiskt för filmen i sig - det här är alla saker som jag och Navot satt och pratade om att vi tyckte var coola, men draget till sin spets. Precis som så mycket annat här i livet funkar det sådär när man tar något som är jättebra och kombinerar det med något annat som är jättebra. Det är lite pannkakor med chips och kolasås över det.

Det behöver inte vara något negativt i sig, men Gunpowder Milkshake tar ändå sig själv på lite för stort allvar för att kunna leverera den totala kavalkad av våld som exempel den till stilen liknande Kick-Ass (2010) kunde. Det är allt och badrumsvasken också som Papushado slänger på tittaren och resultatet blir verkligen blandat.

Skådespelarna kan jag inte säga något ont om. Att kunna landa den här casten till sin första engelskspråkiga film är imponerande. Bäst av alla är föga förvånande Lena Headey i rollen som Sams mor Scarlet. Jag sörjer fortfarande att hon inte fick göra sin tolkning av Sarah Connor i en film då hon är en perfekt arvtagerska till Linda Hamilton och Sigourney Weaver som rövsparkandets drottning. Karen Gillan är förvisso charmig i huvudrollen, men det är Headey som äger varje scen hon är med i. 

Sen var det det där med manuset. Det är helt enkelt inte bra. Actionsekvenserna är bra, absolut, och vissa av de mer dramatiska scenerna, men det hänger inte riktigt ihop. Det är, som tidigare skrivet, en film med extra allt hela tiden. Papushado är en duktig regissör, absolut, men manuset är inte alls i klass med hans infernaliskt spännande Big Bad Wolves. Det är två olika genres, ja, men filmer av den här typen (som jag brukar kalla för "våldsballett") kräver ett tillräckligt snabbt berättande mellan sina set pieces för att skavanker inte ska synas. 

Gunpowder Milkshake är en helt okej actionfilm, men den levererar inte alls på den nivån jag hade hoppats efter den där intervjun för åtta år sedan. Den har ju blivit tämligen uppmärksammad i alla fall, så jag hoppas att Papushado får göra fler filmer i Hollywood. Då vill jag dock se en tillbakagång till thrillergenren som han ärligt talat gjorde mycket bättre.

Betyg: 3 technicolorvåldsdrömmar av 5 möjliga

Regi: Jarand Herdal

Manus: Jarand Herdal

Medverkande: Gitte Witt, Thomas Gullestad, Thorbjørn Harr mfl.

Produktionsbolag: Motion Blur Films & Film Kolektiv

År: 2020

Längd: 86 min

Land: Norge

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11284280/

Någon gång i en närbelägen framtid har världen till sist hamnat i kärnvapenkrig. I spillrorna av vad som en gång var Oslo bor Leonora tillsammans med sin man Jacob och deras dotter Alice. När en mystisk man kommer till grannskapet för att göra reklam för en teaterföreställning på det pampiga hotellet som lyckats undgå bombningarna är Leonora fast besluten att ta med hela sin familj dit. Om inte annat för att glömma den grå vardagen. Kvällen kommer dock inte bli som de tänkt sig...

Cadaver är den första helnorska film som producerats för Netflix och om jag ska vara helt ärlig var det framförallt den brutala titeln som drog in mig. Beslutet att förlägga handlingen i en postapokalyptisk version av Norge är intressant, inte minst eftersom vi sällan eller aldrig får se dylika skildringar av detta i så pass stor skala i europeisk film. Kontrasten med det till synes helt intakta hotellet där teaterföreställningen ska hållas blir också väldigt stor och drabbande.

Framförallt är jag imponerad över Jarand Herdals regi. Cadaver är bara hans andra långfilm, men hans öga för framförallt stämningsbyggande är väldigt bra. Han är helt klart inspirerad av Kubricks The Shining (1980) med hotellet som i princip sin egen karaktär. Tyvärr är Herdals manus inte i klass med hans regi. Det är väldigt uppenbart vart filmen är på väg redan efter 20 minuter och manuset skulle behöva någon form av twist för att riktigt lyfta. Vägen till det stora "avslöjandet" är dock tillräckligt sevärd för att jag ska kunna rekommendera den här filmen.

Skådespelarna är klart över medel med Gitte Witt (Leonora) i en riktigt bra roll. Den som dock äger varenda scen han är med i är Thorbjørn Harr i rollen som den excentriske teaterdirektören Mathias. Han har en väldigt bra intensitet i alla sina scener och påminner mig mest om en elak variant av de få gånger jag sett Jo Nesbø skådespela.

Cadaver lär inte gå till världshistorien direkt, men det är en väldigt välproducerad film med fina skådespelarinsatser och fantastisk scenografi. Synd bara på det spretiga och förutsägbara manuset.

Betyg: 3+ norgehistorier av 5 möjliga

Regi: Roberto De Feo & Paolo Strippoli

Manus: Roberto De Feo/Paolo Strippoli/Lucio Besana mfl.

Medverkande: Matilda Lutz, Francesco Russo, Peppino Mazzotta mfl.

Produktionsbolag: Colorado Film Production/Netflix Studios/Rainbow S.p.A

År: 2021

Längd: 95 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12877640/

Fem bilpoolare reser genom den italienska landsbygden tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Efter att av misstag ha krockat med ett träd vaknar gänget upp mitt i en skog. Det är uppenbart att allt inte är som det ska och gruppen blir bara mer illa till mods när de upptäcker ett mystiskt hus och de som bor i det...

Det här med metaskräck är svårt. A Classic Horror Story gör inga illusioner om att det är något annat med titeln i sig. Frågan är hur man ska få ihop självmedveten skräck 2021 utan att det blir pajigt och drygt? Svaret är att ta sitt material seriöst och inte hela tiden peka på varifrån referenserna kommer ifrån.

För den som sett mer än tio skräckfilmer från de senaste 30 åren borde många av referenserna och hyllningarna vara uppenbara, men här finns också mer subtila diton. Jag gillar italiensk skräck i allmänhet och här finns många callbacks till landets gyllene era i genren - 70-talet. Filmens största problem är att den är för snäll.

Italiensk skräck är ökänd för att vara bland de mest bloddrypande och äckligaste produktioner du kan se. Zombies, slafs och kannibaler liksom. I och med att det här är en film som är medproducerad av Netflix måste den kunna platsa in på plattformen ifråga. Det gör att många av de gamla gialloreferenserna till exempel känns ganska urvattnade.

Manuset är dock tillräckligt intressant för att hålla min nyfikenhet, även om det är ganska enkelt att gissa vart detta är på väg. Twisten i eftertexterna går däremot ett steg längre så stäng inte av filmen direkt när den slutar! Skådespelarna gör sitt jobb men inte mer, men gott så. Vad många verkar ha missat i recensioner är själva filmens poäng. Den ska vara formelmässig (återigen, det ligger i titeln) och jag skulle gärna se att de gjort lite mer med den saken. Inte för att skriva tittaren på näsan utan för att paradoxalt nog skapa sig en starkare egen identitet genom mer imitation. Det är dock en sevärd film för genrediggaren. För er andra, mja, det finns bättre.

Betyg: 3 inget bra händer i skogen av 5 möjliga

Regi: Leigh Janiak

Manus: Leigh Janiak & Zak Olkewicz (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Sadie Sink, Brandon Spink, Emily Rudd mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

Gänget har lyckats hitta den mystiska "C. Berman", en av få överlevande från den massaker som ägde rum på sommarlägret Nightwing 1978. För att få reda på någon ledtråd om hur de ska kunna bekämpa vad det än är som har besatt Sam lyssnar de till en motvillig Bermans historia om vad som hände på lägret.

Första delen i Fear Street (2021) hade en hel del skavanker i sin uppbyggnad och hur den förhöll sig till den genre den försökte emulera. Del 2 är lyckligtvis ett fall framåt. Det som ändrats är att Leigh Janiak fått en ny skrivarpartner till manuset med Zak Olkewicz som, trots att det här är hans första manus, har ett mycket bättre grepp om genrekonventioner och stil än föregående medförfattare. Del 2 är i sina bästa stunder så nära en "bortglömd" film från slashergenrens guldera som vi kommer komma. Att förlägga handlingen till 1978 (mitt i början av slasherboomen) och till ett sommarläger (för att, hallå, kom igen) var ett riktigt lyckodrag. Det är också en mycket rakare film. Det är en slasher - vi behöver inte krångla till det.

Framförallt känns inte del 2 så jäkla anpassad och med lika mycket "glimten i ögat" som föregående del. Den vågar ta sitt ämne seriöst och blir därför om inte skrämmande så i alla fall mycket mer underhållande än referensbonanzan som var första installationen. Sadie Sink gör ytterligare en bra roll som en något missförstådd tonåring och jag undrar lite om hon har någon förbannelse över sig på riktigt. Hon åldras inte. Skådespelerskan är 21 år och ser fortfarande ut som 15. Spooky. Hur som helst är Sinks kemi tillsammans med de två andra huvudrollsinnehavarna, Emily Rudd och Brandon Spink, en av filmens höjdpunkter.

Hur tusan de nu ska få ihop nästa film, som utspelar sig på 1600-talet, får vi se, men jag är game! Om första filmen var nära en stark 2:a men klarade 3:an precis är den här filmen precis i gränslandet till en svag 4:a, men lyckas inte riktigt nå ända fram. Förhoppningsvis går trilogin ut med sitt starkaste kort. Den som lever får se.

Betyg: 3+ och alla filmer med Joan Jett på soundtracket ska premieras av 5 möjliga