Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 21 februari 2019 21:00

 



Animated Double Feature: Spider-Man: Into The Spider-Verse & Mirai No Mirai  

 

Jag kör vidare med mina double features, vilket jag har upptäckt är ett rätt trevligt recensionsformat som jag nog behåller efter Oscarsgalan. Dagens två filmer avrundar kategorin Bästa animerade film och står som typexempel på de vitt skilda sätten att göra animerad film på i USA respektive Japan.

 

Spider-Man: Into The Spider-Verse har hypats så jag inte ens vet var jag ska börja. Det har talats om att det är den bästa Marvelfilmen från 2018. Superlativen har avlöst varandra i recensenternas vilja att hylla Spidde. Själv tyckte jag den var... okej. Till och med lite bättre än "ok", men långt ifrån den fantastiska film som alla andra verkar ha sett.

 

Filmen tar sin början med att Miles Morales, begåvad men uttråkad tonåring, blir biten av en, you guessed it, radioaktiv spindel. Världen har dock redan en Spider-Man i Peter Parker, men när denne tragiskt nog omkommer funderar Miles på att dra på sig masken och dräkten själv. Det som komplicerar saker än mer är att Wilson "Kingpin" Fisk har lyckats öppna en dimensionsportal för att kunna hämta tillbaka sin familj. Saker går som de brukar med galna planer och plötsligt spottar portalen ut inte mindre än fem andra spindelpersoner, alla från sin egen verklighet. Nu måste de hjälpas åt för att kunna skicka hem alla och stoppa Fisk.

 

Okej, jag erkänner - jag är en Spider-Man-puritan. Serien dog för mig med publiceringen av One More Day/Brand New Day (2007 - 2008) då Marvel tog beslutet att göra hela sin kontinuitet med hjälten värdelös genom den dummaste deus ex machina jag läst. Alltså, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det elva år senare. Därför är jag inte heller särskilt intresserad av de olika Spider-Man-karaktärerna i den här filmen, alla utom en yngre än ovan nämnda storyline. Märkligt nog är den enda hjältevarianten från innan deus ex stupido Spider-Ham som dök upp i en parodipryl redan 1983. Ja, och Gwen Stacy givetvis, men det här är inte min Gwen Stacy. Hmph!

 

Nu när jag surgubbat mig klart får jag sätta mig över 2008 års traumatiska upplevelser och bedöma Into The Spider-Verse på egna meriter. Den är helt okej. Storyn är inget speciellt, men inte något som heller stör. Filmens stora vinningar ligger i teknik och design. Into The Spider-Verse ser i mångt om mycket ut som en levande serietidning, ibland med onomatopoetiska uttryck på skärmen mixat med inre monologer i tankebubblor. Animationen är väldigt, väldigt mjuk och det märks att det var ett för Sony rekordstort team som varit ansvarig för den.

 

Men... sen är det det där med det überamerikanska sättet att göra animerad film på. Det är aldrig tyst! I en film runt 90-minuters-strecket hade fullt ös medvetslös varit helt okej. När filmen klockar in på knappa två timmar blir det dock för mycket. Allt och alla rör sig hela tiden och det ges väldigt lite utrymme för några karaktärsögonblick. Visst, det här ska vara en actionfylld film för barn, men det går att göra båda. Animationsjättarna hos förvisso amerikanska Pixar brukar lyckas hålla en bra balans i detta. Sony har tyvärr mycket kvar att lära. Betyg: 3 men stå still någon gång! av 5 möjliga.

 


Den japanska Mirai No Mirai är för en gångs skull en nominerad film från landet i öst som inte är producerad av Studio Ghibli. Istället är det relativa nykomlingarna Studio Chizu som står för underhållningen. Jag nämner det främst eftersom man kan verkligen se vilken enorm inverkan Ghibli har haft på den japanska animerade långfilmen. Om jag inte visste bättre skulle jag helt klart sagt att den var producerad av Miyazakis gamla gäng. Det är ett gott betyg i sig.

 

Mirai No Mirai följer fyraårige Kun som måste vänja sig vid att plötsligt ha en lillasyster att tävla med om föräldrarnas kärlek. Han hanterar inte det så värst väl. Men huset där familjen bor har en märklig ek i trädgården - en ek som tycks kunna transportera Kun i tid och rum för att se och lära sig av äldre och framtida familjemedlemmar.

 

Mirai No Mirai är i motsats till Into The Spider-Verse en slow burn som tog ett tag för att vinna mitt intresse, men när den gjorde det fick jag se förra årets sötaste familjefilm. Mamoru Hosoda (manus och regi) har gjort en film från ett perspektiv jag inte kan påminna mig att jag tidigare sett. I och med att vi får följa Kun och hans avundsjuka inställning till lillasyster Mirai blir det också hans verklighet vi får ta del av. Färdas han verkligen i tid och rum? Vem vet? Det spelar inte så stor roll faktiskt. Scenerna när Kun får "lära sig" cykla av sin gammelfarfar eller när framtida Mirai skäller ut honom när han är elak mot henne som barn är både finstämda och härligt surrealistiska. Animationen är på topp och Mirai No Mirai visar upp den säregna japanska traditionen att lyckas göra magisk realism i animerad form. Rekommenderas! Betyg: 4 tågentusiaster av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - 20 februari 2019 15:45

 



Documentary Double Feature: Minding The Gap & Free Solo  

 

Plötsligt händer det, som det heter i reklamen. Bolagen fick tummarna loss och skickade mig två dokumentärscreeners. Nu ser klassen åtminstone hyfsad ut rent recensionsmässigt. Det var två väldigt olika filmer jag fick se. Bing Lius självbiografiska Minding The Gap skildrar Bings uppväxt tillsammans med sina skejtarkompisar i en av lågkonjukturens hårt drabbad stad i Illinois. Free Solo tar oss med på en minst sagt kittlande klättring när Alex Honnold siktar på att bli den första att klättra den svåraste stigningen på Yosemite utan linor.

 

Minding The Gap visar på en uppväxt långt ifrån den amerikanska drömmen. Bing Liu har ständigt sin kamera med sig vart han än går, eller ännu hellre skejtar, och lyckas på så sätt fånga en väldigt naturlig coming-of-age-historia som verkligen löper över en mängd år. Tänk Boyhood (2014) fast på riktigt. Att Liu skulle arbeta som kameraman när han kom ur tonåren var ingen högoddsare när man ser bilderna han filmade med billigaste möjliga utrustning under sin uppväxt. Minding The Gap är nästan oförskämt snygg för att vara en independentproduktion först och främst filmad av en kille som inte ens visste om att han filmade en dokumentär! Det är djupt orättvist att den här filmen inte är nominerad i bästa klippning med tanke på det enorma jobb det måste ha tagit för få ihop det här till en enhet. 

 

Lius debutfilm som regissör är lika delar en uppväxtskildring som det är en svidande kritik mot den andra sidan av USA som vi sällan ser på nyheterna. Dåliga socioekonomiska förhållanden döljs med fina fasader på husen och Liu och hans vänner för en ständig kamp för att hitta arbete. Bristen på jobb föder trassliga familjeförhållanden och samtliga Lius vänner bär på massa skräp i sin bakgrund. Det fina är att de, med undantag för den väldigt omogne Zack, reser sig över detta och tar hand om varandra. Minding The Gap är lika hjärtskärande som älskvärd. Se den. Betyg: 4 brädor på hjul av 5 möjliga.

 


Om Minding The Gap tar sitt avstamp i gemenskap är Alex Honnold å andra sidan väldigt ensam i Free Solo. Beslutet att klättra Yosemites svåraste vägg, El Capitan, är häftigt bara det. Att göra det utan linor är snudd på galenskap. El Capitan reser sig i nästan 90 grader och är ökänt svår att klättra överhuvudtaget. Alex är dock inte riktigt som andra människor. Det står klart när han genomgår en magnetröntgen som visar på hur hans hjärnan är tillräckligt tränad för att hans amygdala inte ska skrika i högan sky och börja pumpa ut flight or flight-responser. Han är verklighetens Daredevil - han känner ingen fruktan. Samtidigt framstår han som väldigt livsbejakande Vi får följa med på Alex två år långa resa för att förbereda sig och till slut klättra El Capitan.

 

Free Solo är djupt imponerande, inte bara för Alex bedrift, men också filmtekniskt. Teamet visar på otrolig kontroll över sin utrustning  - inte minst eftersom de måste hålla sig på behörigt avstånd för att inte bryta Alex koncentration. Elizabeth Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin har i viss mån specialiserat sig på dokumentärer om bergsbestigning. För några år sedan gjorde de den uppmärksammande Meru (2015) om en expedition uppför berget med samma namn. Dessvärre är de inte lika vassa på att få fram berättelserna bakom sina dokumentärpersoner. Det känns som de inte riktigt vill pusha när de nuddar vid känsliga punkter och filmen blir lidande av detta. Trots detta är Free Solo en fascinerande film och Alex bestigning i sig gav upphov till många halvkvävda läten från min sida. Betyg: 3+ bergsgetter av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - 18 februari 2019 12:00

 


Regi: Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins (baserat på James Baldwins bok)

Skådespelare: KiKi Layne, Stephan James, Regina King mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/PASTEL/Plan B Entertainment

År: 2018

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7125860/

 

Tish Rivers och Alonzo "Fonny" Hunt har alltid varit vänner och vuxit upp tillsammans i Harlem. När de båda inleder ett förhållande blir Tish snart gravid. Det borde, trots deras unga ålder, vara ett glatt besked, men när Fonny blir anklagas för ett brott han omöjligen kan ha begått inser de snart att samhället inte vill alla väl.

 

Barry Jenkins Moonlight (2016) var en extremt drabbande och finstämd uppväxtskildring som resulterade i hela Oscarskontroversen för några år sedan. If Beale Street Could Talk är även det en bra uppväxtskildring (mer eller mindre) om afroamerikaner i ett samhälle som blandat kortleken mot dem. Tyvärr har den inte alls samma tryck som Moonlight hade. Huvudanledningen är att Jenkins borde haft hjälp med att korta och/eller fokusera manuset.

 

Beale Street har scener som är fantastiskt bra samtidigt som den ibland tappar bort sig i en väldigt dialogtung exposition utan riktig innebörd. Kemin mellan huvudrollerna, Kiki Layne och Stephan James, är filmens stora höjdpunkt och de scener de delar med varandra är nästan alltid fantastiska. Framförallt Layne visar upp mognad i sitt skådespel långt bortom sin ålder. Ändå är det den mer namnkunniga Regina King som fått en Oscarsnominering. Visst, hon gör en bra roll, men det känns mer som hon får nicken i och med att hon redan har fyra tidigare nomineringar i bagaget.

 

Nomineringen som borde fått mer uppmärksamhet är dessutom inte Jenkins spretiga manus utan Nicholas Britells soundtrack som skickligt blandar temamusik av den gamla skolan med mer experimentella tongångar. Jenkins manus tappar tyvärr bort huvudbudskapet då och då, vilket filmen tycks vilja råda bot på framemot slutscenerna. Det är dock lite för sent och Beale Street är dessvärre något av en besvikelse. Trist.

 

Betyg: 3 trassliga familjeförhållanden av 5 möjliga

Av Ulf - 3 februari 2019 09:25

 

 

Regi: Björn Runge

Manus: Jane Anderson (baserat på Meg Wolitzers roman)

Skådespelare: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons mfl.

Produktionsbolag: Meta Film/Anonymous Content/Film i Väst mfl.

År: 2017

Längd: 99 min

Land: Storbritannien/Sverige/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3750872/

 

Den hyllade författaren Joe Castlemans dröm besannas när han vinner Nobelpriset i litteratur. Med till Stockholm tar han sin fru Joan och son David. Under dagarna som leder upp till prisceremonin får vi en tillbakablick på parets liv genom Joans ögon... och allt är inte vad det verkar.

 

Även om Sverige inte har någon film nominerad i bästa utländska film på årets Oscarsgala (vilket de borde ha haft) råder det ingen brist på övriga nomineringar kopplade till det kalla nord. Björn Runges The Wife plockade hem ett fint pris på Golden Globe-galan när Glenn Close vann bästa kvinnliga huvudroll. Eftersom hon varit nominerad sex gånger tidigare till en Oscar är det en lågoddsare att hon äntligen får den i år.

 

Close är också navet runt vilket The Wife kretsar, både i såväl titel som berättarmässigt. Hon gör ett mycket bra jobb och har framförallt en väldigt bra kemi tillsammans med Jonathan Pryce (Joe) som får mig att tro på att de verkligen är ett gammalt gift par. Max Irons är också bra i rollen som deras son David, men det råder ingen tvekan om att detta är Glenn Closes film.

 

Medan filmen är verkligen välspelad lider den dock något på manussidan. Uppbyggnaden mot peripetin är väldigt snygg och engagerande, men filmen slutar precis när den börjar bli riktigt intressant. Jag hade hellre sett att Nobelceremonin hade kommit vid mittpunkten av filmen och att resterande tid hade ägnats åt det moraliska dilemma som händelserna där medför. The Wife är helt enkelt en bra film med lite extra plus för mycket fint skådespel, men som hade behövt en omdisponering eller omkring 25 minuter till för att riktigt lyfta.

 

Betyg: 3+ frugor av 5 möjliga

Av Ulf - 27 januari 2019 22:15

 



Animated Double Feature: Ralph Breaks The Internet & Incredibles 2

 

Eftersom Disney med underbolag abonnerar på minst hälften av nomineringarna till bästa animerade långfilm på Oscarsgalan tänkte jag vara lite effektiv och slå ihop deras två stora rullar för 2018 i en och samma recension. Tekniskt sett har de också med ett finger i Spider-Man: Into The Spider-Verse (2018) också, men då det främst handlar om ägandet av Marvel och inte produktionen av filmen får den en egen recension.

 

Ralph Breaks The Internet (2018) är föga förvånande uppföljaren till den väldigt charmiga Wreck-It Ralph (2012). Sedan händelserna i den filmen har Ralph och Vanellope levt en sorglös tillvaro i arkadhallen där de umgås med andra tv-spels-karaktärer. När Vanellopes arkadkabinett går sönder tvingas de två dock använda företagets nya wi-fi för att bege sig ut på en resa via internet för att skaffa reservdelar. Att försöka navigera internet som en karaktär från ett 80-tals-spel är dock inte det allra lättaste. 

 

Jag gillade verkligen den första filmen med Ralph och såg fram emot uppföljaren. Problemet är att man i viss mån går bort från det som gjorde originalet så pass charmigt. Jag älskar gamla tv-spel eftersom det är en påminnelse om en analog tid där internet, på gott och ont, inte existerade. Spelen från 80-talet andas barndom för mig och första filmen var således en riktig nostalgitripp. Om originalet väckte känslor från barndomen väcker uppföljaren mer tonårsångest över internets dummare sidor. Referenshumorn finns givetvis med igen, men den här gången är den riktad till den sociala mediegenerationen. Det kanske är ett sätt att försöka få humorn färsk och fräsch, men att baseras den förra filmen på troper från 80-talet gjorde att originalet kommer stå sig längre. Lite synd, då Sarah Silverman är lika bedårande som innan som rösten till Vanellope. Betyg: 3 kul-för-stunden-filmer av 5 möjliga.

 

Disneys andra nominerade film i år är Incredibles 2 (2018). Familjen Parr har, tillsammans med alla andra superhjältar, blivit förbjudna att använda sina krafter. En rik affärsmagnat, Winstone Deavor, vill ändra på detta då hans föräldrar var betydande superhjältesupporters. Första steget är att bygga upp hjältarnas image igen. Valet faller på matriarken, Helen, som får bli talesperson för världens hjältar. Samtidigt som Helen strider mot den onde Screen Slaver försöker Bob hålla ihop familjen bäst han kan som hemmapappa. Det är lättare sagt än gjort med tre barn med superkrafter...

 

The Incredibles (2004) är en av de där animerade filmerna som jag inte förståt storheten i. Den drog in enorma summor pengar och det är nästan bisarrt att tänka sig att det dröjde 14 år tills uppföljaren. För min del hade det kunnat vara 14 år till. Incredibles 2 är gjord i ett helt annat filmklimat än första filmen. Det finns tonvis med superhjältefilmer att hämta inspiration ifrån till både humor och story. Att detta var det bästa man kunde åstadkomma är ganska lamt.

 

Det här är en film som går från punkt A till punkt B utan nämnvärda överraskningar eller humor för den sakens skull. De få roliga scenerna har alldeles för mycket luft mellan sig för att filmen ska fungera som helhet. När man dessutom har en röstskådespelare som Holly Hunter i en av de största rollerna (Helen) kan jag inte rekommendera den här filmen. Hunter har alltid haft en talröst som låter som man stelopererat käken på henne och att lyssna på detta i två timmar blir väldigt gammal, väldigt fort. Det är också en av de mest illalåtande filmer jag kan komma på. Michael Giacchinos soundtrack försöker låta som en spionfilm från 60-talet (tänk valfri James Bond-rulle med Sean Connery), men är en orgie i trumpetstötar och blåssektioner varenda.jäkla.sekund. 

 

Oinspirerat, tråkigt och tydligen oemotståndelig för den hord av fans som franchisen har? Vi lever i en märklig värld.

 

Betyg: 1 superhjälte på dekis av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 11 januari 2019 20:54

 


Regi: Debra Granik

Manus: Debra Granik & Anne Rosellini (baserat på Peter Rocks roman "My Abandonment")

Skådespelare: Thomasin McKenzie, Ben Foster, Dale Dickey mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Harrison Productions/First Look Media

År: 2018

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3892172/

 

Will bor tillsammans med sin tonårsdotter Tom i ett läger de satt upp i en nationalpark. Will, uppenbart traumatiserad efter sin tid i armén, klarar inte av att bo med människor så de två har gjort skogen till sitt hem. Deras liv förändras dock för alltid när socialen tar hand om Tom och vill omplacera henne och Will på en gård.

 

Debra Granik verkar ha snöat in lite på den här typen av far-dotter-historier ute i obygden. Hennes genombrottsfilm, Winter's Bone (2010) hade ett liknande tema och blev Jennifer Lawrences katapult till stjärnstatus. Tiden får utvisa om Leave No Trace gör det samma för Thomasin McKenzie i rollen som Tom, men chanserna är goda. McKenzies skådespel är fantastiskt och hennes kemi med Ben Foster (Will) bär filmen. Likaså är fotot magnifikt med de stora amerikanska skogarna som canvas. Eftersom jag själv är uppvuxen med skogen runt knuten har jag alltid haft en viss vurm för filmer som utspelar sig i vildmarken. Leave No Trace är tyvärr något så pass ovanligt som en film där alla beståndsdelar är väldigt bra, men som inte riktigt klarar att knyta ihop allt till en enhet.

 

Skådespelet är som sagt fantastiskt och filmen är tekniskt utsökt. Manuset är väldigt lågmält och innehåller långa tysta partier där bildspråket får tala, vilket absolut inte är något riktigt fel. Problemet ligger istället i karaktärsutvecklingen, eller bristen därav. Filmen etablerar tämligen snabbt varför Will och Tom valt att leva i skogen borta från alla andra, men den gör inte något riktigt med anledningen. Som tittare väntade jag hela tiden på att Wills problem skulle visa sig i annat än en styvnackad vägran att bo i ett samhälle. Den utvecklingen kom aldrig. Då är Toms uveckling desto mer intressant om än ganska förutsägbar.

 

Graniks skådespelarregi är på topp, men manuset skulle behöva en del polerande. Granik är dock en väldigt intressant filmskapare och jag hoppas att det inte går åtta år tills hennes nästa spelfilm. Leave No Trace må inte vara lika bra som Winter's Bone, men den bär Graniks speciella stil och uttryck. Jag vill definitivt ha mer.

 

Betyg: 3+ skogsmullar av 5 möjliga

Av Ulf - 8 januari 2019 22:37

 


Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga/Brian Hayes Currie/Peter Farrelly

Skådespelare: Viggo Mortensen , Mahershala Ali , Linda Cardellini mfl.

Produktionsbolag: Participant Media/DreamWorks/Amblin Entertaiment mfl.

År: 2018

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6966692/

 

Tony Vallelonga måste leta efter ett tillfälligt arbete när nattklubben han arbetar som utkastare för stänger för renovering. Han får ett kontrakt som chaufför till den briljante pianisten Don Shirley som ska bege sig på en turné i de amerikanska sydstaterna. En vänskap växer fram mellan de två männen samtidigt som de måste brottas med den amerikanska rasismen under tidigt 1960-tal.

 

Green Book har plockat hem en hel drös fina priser på sistone och den förtjänar verkligen alla skådespelarditon den vunnit. Viggo Mortensen, som lagt på sig en ohälsosam mängd vikt för rollen, gör en jättefin roll som Tony. Filmen tillhör dock Mahershala Ali i varenda scen han medverkar i. Ali spelar rollen som Shirley med en sårbarhet och samtidigt ett nästan maniskt intresse för vad som är propert och hur man bör agera. Kemin mellan Mortensen och Ali är filmens stora behållning.

 

Filmens problem ligger främst på manussidan. Ja, det är en intressant historia från verkligheten, men vi har sett det här så väldigt många gånger förr. Vad man istället hade kunnat utforska är karaktärerna i sig. När filmen gör ansatser till detta är den som bäst. Detta tillsammans med musikscenerna som ofta är väldigt skickligt gjorda. Regin är även den bra och det är lite bisarrt att tänka sig att det är mannen som startade sin karriär med Dumb and dumber (1994) som suttit bakom kameran.

 

Green Book har dock problem med att det sällan eller aldrig lyfter. Det fina skådespelet är sin sak, regin, musiken och fotot andra, men helheten blir lite väl mycket racism-by-the-numbers. Filmen skulle tjänat på att ställa sig utanför den här tämligen trötta storytellingen, men beståndsdelarna är fortfarande så bra att jag rekommenderar en titt!

 

Betyg: 3+ italienare utan impulskontroll av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2019 17:35

 


Regi: Bo Burnham

Manus: Bo Burnham

Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson mfl.

Produktionsbolag: A24

År: 2018

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7014006/

 

Kayla ska precis till att lämna högstadiet för high school. Hon spenderar sin lediga tid med att lägga upp videos på YouTube och att desperat kämpa mot sin blyghet när hon inte har skärmen som medium. Med en far som inte verkar förstå någonting och en alltigenom ensam existens försöker Kayla ta sig igenom den sista veckan innan sommarlovet.

 

Bo Burnhams manus- och regidebut i långfilmsvärlden har fått fina vitsord världen över. Jag sällar mig väl kanske inte till hyllningskören, men någon som verkligen förtjänar alla fina recensioner hon fått är Elsie Fisher i huvudrollen som Kayla. Fisher, redan skådespelarveteran vid 15 års ålder, har med Eighth Grade fått sitt riktiga genombrott och som hon jobbar för det! Burnham har tack och lov inte gjort som flertalet regissörer av dylik film och castat någon som är närmre 20 än åldern som rollen avser. Det är förvisso ett enklare val i och med att unga skådespelare givetvis får lite distans till sin egen ålder ju äldre de blir, men för autencitet och uttryck kan man inte fuska. Fisher bär den här filmen på sina axlar med sitt blyga och eftertänksamma porträtt av en tjej som håller på att växa upp.

 

Burnham står för riktigt fin regi här också, men han skulle behövt någon som såg över manuset. Här finns en del konflikter, ja, men karaktärsutvecklingen kommer för sent eller inte alls. Likaså är dialogen lite väl slangbetonad (du behöver inte 15 "like" per mening) och de vuxna en aningen för omedvetna om hur de ska agera runt tonåringar. Om Burnham hade fokuserat mer på exempelvis Kaylas karaktärsutveckling under de första 80 minuterna och inte låtit denna komma först under den avslutande kvarten skulle det här varit en mycket bättre film.

 

Trots detta är Eighth Grade sevärd inte minst för Fishers skull. Det pratas om Oscarsnominering för den unga skådespelerskan och jag kan bara hålla med.

 

Betyg: 3 skopor tonårsångest av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards