Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 31 mars 2020 21:48

 


Regi: Lorcan Finnegan

Manus: Garret Shanley

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Imogen Poots, Senan Jennings mfl.

Produktionsbolag: Fantastic Films/Frakas Productions/XYZ Films mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: Irland/Danmark/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8368406/

 

Tom och Gemma letar efter sitt första hem tillsammans och följer med en något excentrisk mäklare till förorten Yonder. De är inte särskilt intresserade av huset, inte minst eftersom det är nästan skrämmande i all sin slätstrukenhet, men när mäklaren försvinner därifrån utan ett ord ser de sin chans att åka. Det är bara det att det är omöjligt att lämna Yonder. Dagarna går och någon lämnar paket med mat till dem på gatan utanför. Allt ställs dock på sin spets när paketet en dag innehåller ett barn tillsammans med en lapp - uppfostra barnet och bli fria.

 

Vivarium är en typisk filmfestivalfilm om jag någonsin sett en. En god och absurd idé sträcks ut till bristningsgränsen för att passa långfilmsformatet när det egentligen hade blivit en fantastisk kortfilm istället. Jesse Eisenberg är en av de där skådespelarna som verkar ha gjort en hemlig deal med en demon eller något eftersom han aldrig tycks åldras. Han är dock en helt okej skådespelare, vilket han visar även i Vivarium. Även Imogen Potts sköter sig bra i den kvinnliga huvudrollen och om kemin mellan Eisenberg och Potts inte hade funkat hade det här blivit en riktigt jobbig film att se. Den som stjäl showen är dock Senan Jennings som deras "son". Jennings spelar rollen perfekt mellan oskuldsfullhet och en känslokyla som är väldigt kuslig. Det är inte det att hans karaktär är ond - han har helt enkelt inga känslor att tala om och agerar därefter.

 

Det jag gillar med Vivarium utöver skådespelarinsatserna är hur manuset inte skriver tittaren på näsan. Det är upp till dig som tittare att egentligen utröna vad poängen är med vad Tom och Gemma utsätts för. Det är en studie i isolation, tristess och leda, vilket just nu i Corona-tider passar väldigt bra. Men, sen är det det där med tempot. Jag hade mycket hellre sett det här som en 45 minuters kortfilm eller som ett avsnitt i valfri övernaturlig thrillerserie. När man nu har lite tid att leka med skulle det också vara trevligt med lite mer bakgrundsinformation, mytbildning eller dylikt.

 

Vivarium är inte för alla och jag vet inte om den riktigt är för mig heller. Jag kan se vart man ville komma med historien och när den lyckas gör den det ypperligt bra. Lika ofta missar den dock målet. Trean är således svag och också ett uttryck för att jag gärna ger independentfilm något högre betyg än om den hade varit producerad av en större studio.

 

Betyg: 3- demonbarn av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2020 23:00

 


Regi: Craig Zobel

Manus: Nick Cuse & Damon Lindelof

Skådespelare: Betty Gilpin, Hilary Swank, Ike Barinholtz mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions & White Rabbit

År: 2020

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8244784/

 

Tolv personer som inte känner varandra vaknar upp i en skogsglänta och har inte en aning om hur de kommit dit. De inser snart att de befinner sig i en dödlig jakt där de själva är villebrådet, men allt är inte så simpelt som det först verkar.

 

Få filmer har haft ett sådant oflyt som The Hunt. Med ett premiärdatum i september förra året fick den skjutas fram på grund av en masskjutning i USA. Det nya premiärdatumet landade mitt i Corona-utbrottet, vilket fick distributören Universal att kasta upp händerna och erbjuda filmen on demand istället. Och tja, till syvende och sist är det precis vad jag förväntade mig, om än kanske lite, lite bättre.

 

Betty Gilpin, kanske mest känd just nu som Debbie Eagan i Netflix GLOW (2017), har huvudrollen och visar återigen att hon behärskar det här med återhållsam komisk timing. Övriga skådespelare, förutom en i sista akten viktig Hilary Swank, är tämligen utbytbara och gör inget större intryck. Lite kul är det dock att countrystjärnan Sturgill Simpson dyker upp i rollen som den väldigt, väldigt vite rapdiggaren Vanilla Nice.

 

Istället är det manus och action som The Hunt lever på. Actionscenerna är ofta extremt blodiga och over-the-top, vilket gör att filmen får nästan en serietidningsfeeling. Manuset är lite lurigt faktiskt. Det är inte riktigt så smart som det vill tro att det är, men lyckas med en sista vändning som är rätt kul. Framförallt är det en lyckad satir över klassmotsättningar i USA med "liberaler mot konservativa" som huvudtema. Båda läger framställs som tämligen löjliga och filmen tar inte sida annat än att försöka visa på hur en syntes av de båda behövs.

 

The Hunt är popcornunderhållning som är snäppet smartare än genomsnittet. Den fick mig att glömma Corona ett tag, vilket innebär att den gjorde sitt jobb!

 

Betyg: 3+ grisar i lådor av 5 möjliga

 

Statement: Som ni märkt har uppdateringarna inte varit särskilt frekventa på sistone. Hela världen slåss mot en pandemi och som tillhörande två riskgrupper har jag i princip isolerat mig helt. Det gör att jag arbetar hemifrån på dagarna och vill helst inte ens se en skärm efter åtta timmars fokus framför en. Vi klarar oss igenom det här, det är jag säker på, och bloggen har överlevt värre (för mig personligen) saker än det här. Stay safe, watch movies, make babies.

Av Ulf - 10 mars 2020 12:46


Regi: Adam Egypt Mortimer

Manus: Adam Egypt Mortimer & Brian DeLeeuw (efter DeLeeuws roman In This Way I Was Saved)

Skådespelare: Miles Robbins, Patrick Schwarzenegger, Sasha Lane mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/Marc Graue Recording Studios

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8745960/

 

Som barn blir Luke vittne till eftermälet efter ett ohyggligt brott och något händer inom honom. Han skapar låtsasvännen Daniel för att hantera skräcken, men Daniel verkar få Luke att göra rent ondskefulla saker. Många år senare, när Luke måste ta beslutet att låta sin psykiskt sjuka mor bli tvångsomhändertagen, kommer Daniel tillbaka in i hans liv. Fast är Daniel bara ett fantasifoster?

 

Som jag var inne på för några recensioner sedan är Elijah Wood en riktigt intressant figur i Hollywood just nu. Han står inte framför kameran i Daniel Isn't Real, men fungerar som en av de huvudsakliga producenterna. Det verkar som Wood söker sig till projekt som ligger lite utanför mittfåran och jag kommer absolut hålla ett öga på vad han pysslar med hädanefter.

 

Daniel Isn't Real är en film som i andra händer mycket väl hade kunnat bli paint-by-the-numbers utan egen identitet. Brian DeLeeuws historia går dock djupare än ytan och utforskar både mental sjukdom och det övernaturliga. Det fungerar för det mesta väldigt bra, även om jag personligen skulle klippt ner filmen omkring tio minuter eller så för att få en tajtare struktur.

 

Miles Robbins gör bra ifrån sig i huvudrollen, men den som äger den här filmen är Patrick Schwarzenegger som Daniel. Som namnet antyder är han son till en viss österrikisk bodybuilder, men där pappa Arnold egentligen aldrig haft några större skådespelartalanger (jag älskar hans filmer, men kom igen, han är kass) är Patrick väldigt bra.

 

Med en intressant visuell stil och en historia som känns krypande och obehaglig är Daniel Isn't Real en film jag rekommenderar. Den är inte riktigt där när det gäller allt det tekniska, men både manus, skådespel och de riktigt groteska effekterna är riktigt bra. Det är inte en film för alla. Om du är en av dessa irriterande människor som fnittrande ska säga "det där ser så fejk ut!" så fort något inte möter den allra högsta tekniska standarden kommer du säkert bli irriterad. För tittare som kan sätta sig in i karaktärspsykologi bortom vad vi ser på skärmen är det dock något att ta en titt på.

 

Betyg: 3+ våldsamma Molgans av 5 möjliga


VFW

Av Ulf - 7 mars 2020 16:30

 


Regi: Joe Begos

Manus: Max Brallier & Matthew McArdle

Skådespelare: Stephen Lang, William Sadler, Martin Kove mfl.

Produktionsbolag: Fangoria

År: 2019

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9894470/

 

När det gamla krigspolargänget samlas på Freds bar VFW för att fira hans födelsedag dras de snart in i en situation där de tvingas dra nytta av sina gamla kunskaper. Granne med baren ligger nämligen högkvarteret för ett våldsamt gängs drogaffärer och någon har precis rånat dem - någon som är på väg med bytet rakt mot VFW.

 

Man kan alltid lita på Fangoria. För den oinvigde var Fangoria alla skräckdiggares huvudkälla för nyheter innan internet blev var mans ägo. Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att köpa kraftigt överpriserade importnummer i olika specialbutiker under min uppväxt, men de var en blick in i en annan värld som inte särskilt ofta var enkel att få tillträde till i Sverige innan internet.

 

Fangoria beslutade sig sedermera också för att inte bara skriva om film utan även producera egna, varav VFW är ett av de senaste exemplen. Som sagt kan man lita på Fangoria. VFW levererar en 80-talsdoftande pastisch som borde betala royalties till John Carpenter för all inspiration man tar från honom. Det är en splattig actionfilm med i huvudsak de praktiska effekter som min generation alltid brukar muttra om ser mycket bättre ut än datoranimerade saker. Musikens släpiga synthmattor låter som de kunde vara producerade 1985 och en rad mer eller mindre kultförklarade skådespelare, från Martin "John Kreese" Kove till David Patrick Kelley, har biroller.

 

Är det stor konst? Knappast. Kommer du gilla den om du växte upp med testosteronstinna muskelmän på vita duken? Absolut. Sätt hjärnan i friläge och dra igång.

 

Betyg: 3 gammal är äldst av 5 möjliga

Av Ulf - 24 februari 2020 21:00

 


 

Regi: Ant Timpson

Manus: Toby Harvard

Skådespelare: Elijah Wood, Stephen McHattie, Garfield Wilson mfl.

Produktionsbolag: Firefly Films/Blinder Films/Nowhere mfl.

År: 2019

Längd: 96 min

Land: Irland/Kanada/Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8816194/

 

Efter att i 30 år ha undrat varför hans pappa stack får Norval chansen att återknyta kontaktskapen. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig när hans far visar sig vara en tämligen elak suput. Under ett gräl dör också farsgubben av ett slaganfall. Norvals sökande efter svar blir bara märkligare när han upptäcker en massiv stållucka i vardagsrumsgolvet. Allt är uppenbarligen inte vad det verkar.

 

Så, Oscarsbaksmällan som jag drabbas av varje år har släppt och det är dags att komma igång med filmtittandet igen. Kvällens begivenhet var den internationella samproduktionen Come To Daddy. Elijah Wood har gång på gång visat att han inte är rädd för att ta roller i obskyra indiefilmer som denna och det är jag väldigt tacksam för. Wood har en timing för mörk komik som jag skulle säga är hans främsta förmåga som skådespelare bortom Midgård. Så även i Come To Daddy.

 

Come To Daddy lider lite av att ha en bra idé som den sen inte riktigt lyckas ro i hamn. Jag uppskattar absurditeterna i berättandet, men det känns som att Ant Timpson haft problem med regitempot. För en film på 96 minuter tar det sju svåra år för den att komma igång på riktigt. Det är en blandad kompott rent storymässigt också med vissa lika briljanta som våldsamma scener som sticker ut. Dessa varvas dock med lite väl långsamma dialogscener som ger ett ryckigt helhetsintryck.

 

Inte den bästa svarta komedi jag sett direkt, men värt en titt om du som jag är fan av genren. Mest undrar jag hur Nicolas Cage kunde missa den här rullen. Den är som klippt och skuren för Cage-freakouts.

 

Betyg: 3- daddy issues av 5 möjliga

Av Ulf - 5 februari 2020 09:00

 


Regi: Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov

Manus: N/A

Skådespelare: Hatidze Muratova, Nazife Muratova, Hussein Sam mfl.

Produktionsbolag: Apolo Media & Trice Films

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Nordmakedonien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8991268

 

Hatidze Muratova bor i en övergiven bergsby utanför Skopje tillsammans med sin 85-åriga mor. För att försörja dem båda säljer hon honung som hon fortfarande producerar på traditionellt vis. Detta levnadssätt hotas dock när en familj flyttar in nästgårds som börjar se att biodling kan vara något att tjäna lite pengar på.

 

Honeyland är den första film i Oscarshistorien som lyckats med kombon att bli nominerad i både bästa dokumentär och bästa utländska film. Den har dessutom hyllats världen över och vunnit en mängd priser. Jag frågar mig mest varför? Det är inte en dålig dokumentär som sådan, men den har diverse problem som skaver.

 

Regissörerna Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov snubblade i princip över Hatidze och hennes biodling när de var uppe i bergen för att filma material till en miljödokumentär. Fokus skiftade till just biodlerskan och det traditionella sättet att leva. I viss mån blev det ändå en miljödokumentär när Hatidze visar det gamla, hållbara, sättet att utöva sitt yrke vilket sätts i kontrast till hur patriarken i den inflyttade familjen Sam vill sköta saker. Girigheten leder till tydliga konsekvenser och är en stark påminnelse om att vi kanske borde bevara sätt som fungerat under tusentals år om vi vill att saker ska fungera.

 

Det som irriterar mig är den passiva roll som Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov tar i regin. Vanligtvis brukar jag tänka precis tvärtom - att en dokumentärfilmare bör hålla sig så neutral som möjligt inför sina objekt - men här är det svårt. Regissörerna sitter på information som är livsviktig för Hatidze och hennes sjuka mor. Att då bara ställa upp en kamera och filma händelseförloppet, något de hade kunnat förhindra, är moraliskt förkastligt. Det gör också att jag, hur charmig Hatidze än är, inte riktigt kan se Honeyland utan att bli förbannad på Kotevska och Stefanov. Det är en intressant historia de har hittat, men man leker inte med människor liv och levebröd på det här sättet.

 

Som ni märker är jag ganska kluven till Honeyland. Som historia att berätta är den intressant och rent tekniskt är den många gånger utsökt. Att undlåta sig att agera när en medmänniska behöver det är dock en rejäl plump i protokollet.

 

Betyg: 3 sega bergsgummor av 5 möjliga

Av Ulf - 30 januari 2020 15:15

 


Regi: Petra Costa

Manus: Petra Costa

Skådespelare: Dilma Rousseff, Luiz Inácio Lula da Silva, Marisa Letícia Lula da Silva mfl.

Produktionsbolag: Busca Vida Filmes

År: 2019

Längd: 121 min

Land: Brasilien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6016744/

 

Petra Costa, dotter till en familj som i allra högsta grad led under militärdiktaturen i Brasilien, gör en djupdykning i de korruptionsanklagelser som riktades mot och sedermera fällde landets ex-president Luiz Inácio Lula da Silva. Rädslan för demokratins försvagning ligger tung över Costas personliga historia som även skildrar de omvälvningar som skett i brasiliansk politik de senaste åren.

 

The Edge Of Democracy gav mig mer kött på benen gällande ett ämne som jag undrat ett tag över - hur tusan kunde Bolsonaro ta makten i Brasilien? Med landets historia under militärt styre (1964 - 1985) och minnena från övergreppen färska, hur gick det som det gick? Lögner och girighet, visade det sig. Intet nytt under solen, men lika tragiskt för det.

 

Costas film är förvisso informativ, men hennes personliga anslag blir lite väl tungt ibland. Vissa saker, såsom den kreativa bokföringsskandal som ledde till Lulas fall, gås igenom väldigt fort. Här hade jag önskat att Costa hade lagt lite mer teori bakom sina teser istället för att visa bilder ifrån ännu ett protestmöte. För bilderna från protestmötena är många. I och med att de i princip består av skanderande människor och inte tillför så mycket information blir det rätt tröttsamt i längden. Jämför exempelvis med hur liknande scener för berättelsen framåt i Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom (2016) som var i ropet för några år sedan.

 

Trots min kritik är The Edge Of Democracy sevärd i och med att den ger mig som svensk en mycket mer djuplodande inblick i brasiliansk politik. Som numera en av världens största ekonomier kommer Brasiliens påverkan på omvärlden bara bli större och större. Att då ha en dåre som Bolsonaro vid makten blir bekymmersamt. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Den här filmen fungerar för vad den vill göra, men har sina skavanker. Om du har två timmar över och är orolig över världspolitiken bör du dock informera dig.

 

Betyg: 3 högertokar av 5 möjliga

Av Ulf - 18 januari 2020 21:15


Regi: James Mangold

Manus: Jez Butterworth/John-Henry Butterworth/Jason Keller

Skådespelare: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment & Twentieth Century Fox

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1950186


I början av 1960-talet dominerades racingsporten totalt av Ferrari. Samtidigt, på andra sidan pölen, hade Ford det knapert. Förslaget ges att man ska göra sig ett namn inom racing för att omlansera märket som något nytt och häftigt. Det är bara det att man inte har någon erfarenhet av att bygga racers och målet, Le Mans 24-timmarslopp, ligger bara tre månader framåt i tiden. Valet på att ta hem tävlingen för Ford faller på tidigare Le Mans-vinnaren Carroll Shelby och den minst sagt egensinnige föraren Ken Miles.


För att vara totalt ointresserad av motorsport kan jag förvånansvärt mycket om det. Det är tack vare att söndagarna under F1-säsongen var heliga för min far och soundtracket till stora delar av min barndom låter "miiiiooooooom", eller som ilskna bålgetingar som min mor kallade det. Med F1 kom även annan motorsport in i bilden så jag har blivit ofrivilligt bensinmarinerad sedan tidig ålder.


Det finns enligt mig inte särskilt många riktigt bra racingfilmer. Ford v Ferrari kommer nära, men saknar det som gjorde att 2013 års Rush fungerade så bra - pulskänslan. Ja, det är en tekniskt imponerande film när det gäller exempelvis ljud, men där den fallerar något i den grymt tajta klippning som behövs för att göra en fartig film. Racingscenerna är bra men de är inte utmärkta. Lägg därtill den väldigt långa speltiden (152 minuter) blir Ford v Ferrari en blandad upplevelse.


Matt Damon och Christian Bale fungerar dock väldigt bra i huvudrollerna, inte minst Bale som för en gångs skull inte behöver göra en amerikansk accent. Om man nu har en så pass lång speltid som man har hade jag gärna sett att lite mer fokus lades på Shelby och Miles som karaktärer, för det är just vad de är - karaktärer. Två väldigt egensinniga män som det hade varit roligt att få lära känna lite mer på djupet. Nu drunknar mycket av filmens mer finkänsliga ögonblick i motorvrål. För den som gillar motorsport kan Ford v Ferrari säkert vara ett betygssnäpp upp från min trea, men den skulle behövt lite mer bearbetning på manusstadiet för att riktigt stå ut.


Betyg: 3 miiiiiiiiom av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards