Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 17 juni 2020 22:16

 


Regi: Jonathan Milott & Cary Murnion

Manus: Nick Morris/Ruckus Skye/Lane Skye

Medverkande: Lulu Wilson, Kevin James, Joel McHale mfl.

Produktionsbolag: Yale Productions/BoulderLight Pictures/BondIt Media Capital mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10314450/

 

Becky har haft ett minst sagt jobbigt år. Hennes mor har gått bort i cancer, hennes far tänker sälja deras sommarhus som hon älskar och till råga på allt har han redan träffat en ny kvinna. När pappan, Jeff, ångrar sig gällande huset tänker han och dottern spendera en helg tillsammans däruppe. Becky är inte särskilt nöjd över att nya flickvännen med son är med, men det blir snart väldigt mycket värre. En grupp förrymda fångar invaderar deras hem och det verkar som de letar efter något speciellt...

 

I subgenren "pre-pubertala flickor är överdrivet våldsamma" (andra exempel inkluderar Léon samt Hanna) har det inte hänt så mycket de senaste åren. Det verkar som att det kommer en sådan här film, eller en bunke på samma tema, kanske var femte år. Det är inte överraskande egentligen. De är enkla att göra, har ett satt formula och drar oftast in flera gånger sin budget. Sen är vissa av dem riktigt bra också. Becky (vad är det med att alla de här filmerna bara ska ha ett personnamn som titel?) tillhör inte de bästa, men absolut inte de värsta heller.

 

Castingen är helskum. Det finns inget annat sätt att säga det på. Lulu Wilson i huvudrollen är helt okej, även om hennes karaktär redan från början uppenbart är en sociopat. Oavsett hur hennes karaktär är skriven är Wilson väldigt trovärdig i rollen. Nej, det märkliga kommer när vi ser vem som spelar skurkarna. Gängets ledare spelas av... Kevin James?! Ja, den Kevin James. Den usle komikern vars skämt verkar ha övervintrat från 90-talet.

 

Det tog halva filmen innan jag kände igen honom under allt skägg och alla nazitatueringar. Det mest förvånande är att lika illa som jag tycker om honom som komiker lika bra tyckte jag han var i den här rollen. Sjukt obehaglig och James borde satsa på fler sådana här roller istället för att plåga oss med "komik". Sen har vi den gamle wrestlaren Robert Maillet i rollen som James högra hand. Ja... vad säger man?

 

Manuset till Becky är det svagaste kortet. Här finns inget som vi inte sett ett dussintal gånger tidigare i berättarform. Då lyckas Jonathan Milott & Cary Murnion mycket bättre med sin regi. Becky är en förvånansvärt blodig och våldsam historia som med råge överträffar de flesta skräckfilmer i form av gore och blod. Se den inte om du är äckelmagad! För mig som gillar sådana effekter var det dock mest kul!

 

Becky kanske inte är något jag kommer komma ihåg om något år eller så, men det är fullgod underhållning som ligger klart över medel. Något för genrefansen.

 

Betyg: 3+ Paul Blart, neo-nazi av 5 möjliga

Av Ulf - 14 juni 2020 22:02

 


Regi: Spike Lee

Manus: Spike Lee/Danny Bilson/Paul De Meo/Kevin Willmott

Medverkande: Delroy Lindo, Jonathan Majors, Clarke Peters mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Rahway Road Productions

År: 2020

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9777644/

 

Fyra Vietnamveteraner återvänder till Vietnam närmre 50 år efter att de lämnade det. Deras uppdrag är att hämta hem sin stupade kamrat, Norman, som de var tvungna att begrava i djungeln. Vad de har behållit för sig själva under alla år är att de dessutom begravde en hel last med guldtackor, ämnade för de vietnamesiska sympatisörerna under kriget...

 

Spike Lee följer upp sin välförtjänt Oscarsvinnande film BlacKkKlansman (2018) med den här märkliga blandningen mellan skröna, amerikansk historia och krigsfilm. Man kan lugnt säga att Da 5 Bloods skjuter från höften och lyckas på något märkligt sätt träffa de flesta mål den siktar på. Trots det är det här en betydligt svagare film än Lees senaste rulle.

 

Det finns något nästan dokumentärt över Da 5 Bloods tekniska sida. Flashbacks från 70-talet filmas i 4:3-format för att få en mer autentisk känsla och ett stort antal kameratekniker och för den delen kameror används under filmens gång. Varför vet jag inte. Det är mer distraherande än något annat. Det vanligtvis för Lee så träffsäkra valet av ljudspår är också lite upp och ner och kommer inte upp i hans vanliga standard. Det gör däremot hans skådespelarregi.

 

Lee är en mästerlig regissör när det kommer till att få ut det bästa av sina skådespelare. Bäst av alla är Delroy Lindo i rollen som den PTSD-drabbade Paul. Lindo lyckas verkligen göra Paul till en karaktär som man förvisso känner sympati för, men som man måste erkänna är komplett jäkla galen. Hans monologer mot slutet av filmen är sånt som kan landa en Oscarsnominering. Att hans karaktär är fanatisk Trump-supporter passar in i all sin absurditet och Lindo spelar skjortan av resten i ensemblen, trots att  även dessa gör mycket lyckade roller.

 

Manuset är som sagt lite spretigt, men jag gillar grundpremissen. Det känns som en mer seriös take på den brutalt underskattade Three Kings (1999) och det är ett gott betyg. I och med att filmen släpptes i år, med tanke på allt som händer i världen för närvarande och i USA i synnerhet är Da 5 Bloods också helt rätt i tiden. Möjligen kan kopplingarna till BLM-rörelsen kännas lite påklistrade i efterhand, men parallellen känns också nödvändig att göra.

 

Det enda som Lee inte tycks kunna regissera är actionscener. Det funkar inte bättre här än det gjort i många av hans tidigare mer actiontunga produktioner och här borde han ha en medregissör. Fast, säg det till Spike Lee och du får nog en känga någonstans solen inte skiner.

 

Da 5 Bloods är en ojämn resa, men ändå en sevärd film. Framförallt är det kul att den släpptes på Netflix så att den fick en stor publik trots pandemi. Gott så!

 

Betyg: 3+ guldfeberdrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 18 maj 2020 21:25

 

Regi: Simon Rumley

Manus: Simon Rumley/Terry Stone/Will Gilbey

Skådespelare: Terry Stone, Leo Gregory, Andy Beckwith mfl.

Produktionsbolag: Gateway Films

År: 2019

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4444956

 

Samtidigt som fascismen sveper över Europa lyckas Jack "Spot" Comer bygga upp den första riktiga dynastin i organiserad brottslighet i England. När en yngre förmåga, Billy Hill, börjar arbeta för honom verkar Comers imperium dock börja svaja betänkligt och frågan är om han släppt Hill alldeles för nära?

 

Ah, gangstersagor med titelprefixet "Once upon a time..." - jag älskar er. Om man enkelt vill platsa in en film i en gangstertradition finns det få titelkonventioner som är bättre att använda sig av. Simon Rumleys gangsterrulle utspelar sig dessutom i en för mig ganska färsk miljö. Det är inte jätteofta vi får se film som till stor del utspelar sig under andra världskriget i England och som inte har med kriget i sig att göra. Det är intressant i sig.

 

De två huvudrollsinnehavarna, Terry Stone (Jack Comer) och Leo Gregory (Billy Hill) är dessutom väldigt bra i sin maktkamp. Framförallt Stone är som klippt och skuren för sin roll. Med imponerande smink lyckas filmteamet få den 49-årige Stone att se riktigt gammal och härjad ut. Jag trodde uppriktigt talat att han var i 65 - 70-årsåldern. Gregory påminner inte så lite om en yngre Viggo Mortensen både till utseende och uttryck. Kort sagt är Once Upon A Time In London en väldigt välspelad film.

 

Det fina skådespelet och fotot till trots tappar filmen mig något när det gäller manuset. Det är ofta ganska långa transportsträckor mellan ögonblick av fullkomlig briljans och tempot hade absolut behövt tajtas till. Regimässigt är det dock bättre, med flertalet intressanta infallsvinklar. Framförallt gillar jag hur det "typiskt" brittiska kommer fram. För den som spenderat mer än några utekvällar i London vet så är det brittiska sättet att lösa pubkonflikter på ganska... våldsamt om vi håller oss konservativa. Det är inte fråga om skjutvapen utan snarare knivslagsmål och det gör sig ofta mycket bättre i den här typen av film. Vilket pucko som helst kan trycka på en avtryckare, men att se en enorm snubbe dessutom beväpnad med kniv närma sig sitt tilltänkta offer blir mycket mer spännande... och i det här fallet brutalt.

 

Once Upon A Time In London kommer inte gå till historien som en av de bästa gangsterfilmerna genom tiderna, men det är fullgod underhållning och en liten crash course i Londons kriminella nutidshistoria. Well played, chaps.

 

Betyg: 3+ dartpilar i pannan av 5 möjliga

Av Ulf - 12 maj 2020 19:00

 

 

Regi: Gille Klabin

Manus: Carl W. Lucas

Skådespelare: Justin Long, Donald Faison, Sheila Vand mfl.

Produktionsbolag: EchoWolf Productions

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4354756/

 

Frank har efter 16 år som försäkringsjurist slutligen hittat målet som kommer göra honom ett namn. När hans vän Jeff insisterar att de två ska ut och göra stan för att fira går dock något väldigt snett. Frank tar en för honom okänd drog som inte vill lämna honom. Det märkliga är att drogen inte enbart tycks ge hallucinationer utan även en förmåga att resa i tid och rum...

 

Whoa... trippy. Carl W. Lucas manus till The Wave hade lyst upp som en julgransbelysning om man testat pappret för hallucigener. Det är också filmens både största styrka och svaghet. Justin Long spelar en väldigt typisk Long-karaktär i rollen som Frank. Han är framgångsrik och älskvärd, men lite tafatt. Dessutom tycks Long aldrig åldras. Vad häller de i vattnet i Hollywood? Hur som helst har Long redan tidigare visat att han klarar av att bära en film och är helt okej, om än inte lysande, även här. Dessutom är det kul att se Donald Faison (Jeff) på vita duken igen. Det var ett tag sedan!

 

Lucas manus leker mycket med tid och rum, men jag känner att det kunde tagit ännu några steg på galenskapsskalan. Här finns många missade chanser att använda tidsresandet som intressanta plot points, men större delen av filmen ägnas åt Franks (förvisso förståeliga) vilja att komma ner från ruset. Det är egentligen inte förrän i filmens sista akt som Frank inser vilka krafter han har att leka med och även då blir det lite för lite, lite för sent.

 

Trots detta finns det mycket att tycka om med The Wave. Den påminner mig om svunna tiders science fiction-romaner (tänk 60-talet) i sin uppbyggnad och stil och är en story som hade kunnat författas av exempelvis Philip K. Dick. Som förstlingsverk i registolen är det också en bra början för Gille Klabin. Kan vara värd att hålla ögonen på.

 

Betyg: 3+ trips in time and space av 5 möjliga

Av Ulf - 2 maj 2020 22:00


Regi: Patrice Laliberté

Manus: Patrice Laliberté/Charles Dionne/Nicolas Krief

Skådespelare: Réal Bossé, Guillaume Laurin, Marie-Evelyne Lessard mfl.

Produktionsbolag: Couronne Nord

År: 2020

Längd: 83 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10307440/

 

Antoine förbereder både sig själv och sin familj för när katastrofen kommer. Inte nöjd med vanlig prepping beger han sig ut i den kanadensiska vildmarken för att tillsammans med en handfull andra deltagare gå en överlevnadskurs, ledd av den hårdföre Alain. När en hemsk olycka inträffar ställs dock allt på sin spets och Antoine och de andra tvingas inse att de kanske måste använda sina kunskaper snarare förr än senare.

 

Jag försöker utforska lite film som kanske ligger utanför den mest typiska Netflix-kön då och då. Tjänsten har en hel del att komma med när det kommer till både europeisk och kanadensisk film, vilket gör att man åtminstone får lite andra perspektiv än det strikt amerikanska. Jag hoppas på en storsatsning på asiatisk film snart, men tillsvidare duger den kanadensiska The Decline gott.

 

Högaktuell i en tid av covid-19 och social distansering lyckas The Decline överraska med att inte vara så formelmässig som man vid första anblick kan tro. Den kanadensiska naturen gör underverk för fotot och Alain, väldigt bra spelad av Réal Bossé, är en riktigt obehaglig typ. Guillaume Laurin är en bra everyman som Antoine, men den som är filmens riktiga badass är helt klart Marie-Evelyne Lessard som ex-soldaten Rachel. 

 

Actionsekvenserna är välregisserade och känns oftast trovärdiga, inte minst i slagsmålsscenerna där det inte är tal om några flygande high kicks utan med klar bas i krav maga och jujutsu. Snyggt. Det jag vänder mig lite mot gällande The Decline är att vi inte har tillräckligt med tid för att lära känna de flesta karaktärerna. Jag brukar klaga på att filmer är för långa, men detta är ett sällsynt exempel på en film som hade tjänat på att vara 20 minuter längre. Inte heller lyckas man riktigt knyta ihop säcken i slutet med ett osedvanligt dumt taktiskt beslut som känns som det går helt mot karaktärsutvecklingen vi sett i filmen tidigare.

 

Hur som helst kan jag rekommendera The Decline. Det är inte världens bästa actionthriller, men den är klart över genomsnittet och det är kul att Netflix nu också satsar på film från Quebec på franska. Gör dig själv en tjänst och ändra inställningar till originalspråk. Det borde ärligt talat vara standardvalet alltid.

 

Betyg: 3+ preppers på jakt av 5 möjliga


Av Ulf - 30 april 2020 09:15


Regi: Paca Plaza

Manus: Juan Galiñanes & Jorge Guerricaechevarría

Skådespelare: Luis Tosar, Xan Cejudo, Ismael Martínez mfl.

Produktionsbolag: Atresmedia Cine/Film Constellation/Canal+ mfl.

År: 2019

Längd: 107 min

Land: Spanien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7967412/


Den åldrade knarkkungen Antonio Padín släpps av humanitära skäl från fängelset. Hans söner är helt övertygade om att farsgubben kommer hem och blir förvånade när Antonio istället väljer att bosätta sig på ett ålderdomshem. Antonio är trött på det gamla livet och ser fram emot händelselösa sista dagar. Det ändras dock när han träffar på Mario, chefssjukskötaren på hemmet. Mario har nämligen en gammal koppling till Antonio och vissa saker går inte att förlåta...

 

Eye For An Eye gör mig förbannad, men av fel anledningar. Det finns så mycket bra här, men filmen är feldisponerad i sitt manus. Båda huvudrollsinnehavarna, Luis Tosar (Mario) och Xan Cejudo (Antonio) är sjukt bra och det är på deras förhållande som historien borde haft sitt totala fokus. Tyvärr kombineras denna ofta extremt drabbande hämndhistoria med en bihandling om en knarkaffär som är så klichéartad att den skär sig med den täta spänning som råder mellan Mario och Antonio. Även slutet, som ska kännas chockerande och brutalt, lyckas bara halvvägs eftersom filmskaparna inte riktigt vågar ta hela steget ut. Trist.

 

Å andra sidan är Eye For An Eye en som sagt mycket välspelad film med ett klart moraliskt dilemma. Hämnd funkar jättebra tills du förlorar allt på grund av den. Det hade kunnat tryckas lite mer på, speciellt med kopplingen i slutet, men det här är ändå manusets starkaste kort. Paco Plaza, kanske mest känd internationellt för skräckserien [Rec] (2007), visar återigen prov på fin regi när det kommer till skådespelarna, men den realistiska ton han ofta försöker få med i sina ofta ganska spektakulära historier fungear lite sisådär här.

 

Som ni märker är jag kluven till Eye For An Eye. Den hade kunnat bli något så myclet bättre. Nåja, den har gett mig en anledning till att skriva en novell igen. Jag kan nämligen göra det här bättre själv.

 

Betyg: 2+ mordiska gubbstruttar av 5 möjliga

Av Ulf - 24 april 2020 19:30

Regi: Fernando González Molina

Manus: Luiso Berdejo (efter Dolores Redondos roman)

Skådespelare: Marta Etura, Elvira Mínguez, Carlos Librado mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures/Atresmedia Cine/Nadcon Film mfl.

År: 2017

Längd: 129 min

Land: Spanien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4924942/

 

Amaia Salazar hade helst av allt inte återvänt till sin hemstad, men som högt uppsatt utredare inom polisen är hon så illa tvungen. En seriemördare härjar i det baskiska samhället och samtidigt som hon jagar mördaren måste Salazar navigera de komplicerade familjeförhållanden hon lämnade bakom sig när hon flyttade därifrån - inte minst när det visar sig att mördaren kan vara någon hon känner.

 

Dolores Redondos trilogi om Amaia Salazar blev några av de mest uppskattde europeiska deckarna när de kom. Jag kan förstå varför. Det är familjeintriger på hög nivå, en serie mord som verkligen är vidriga (och därför fascinerande rent narrativt) och den baskiska naturen får mycket spelrum. Det som inte riktigt får plats i den här adaptionen, namnet till trots, är den magiska realism som Redondos böcker gjorde sig kända för. Den ligger lite väl mycket i bakgrunden för att spela någon större roll, vilket är väldigt synd.

 

Inte heller manuset är riktigt väladapterat nog för att The Invisible Guardian ska fungera fullt ut. Det går lite för långsamt och har inte fokuset som behövs för att hålla igång alla bihandlingar. Det som funkar bättre är regin och framförallt fotot. Naturen, med de djupa skogarna och ihållande regnet, är riktigt vacker. Marta Etura gör också en bra huvudroll som Salazar och framförallt hennes samspel med Elvira Mínguez (i rollen som Amaias syster, Flora) är bland filmens höjdpunkter.

 

The Invisible Guardian ligger trots sina problem en bit över genomsnittet. Framförallt såg jag den eftersom filmatiseringen av andra boken i serien precis har landat på Netflix. Det är den klart bästa boken i trilogin och ska bli intressant att se vad de har gjort med!

 

Betyg: 3 djupa skogar av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 21 april 2020 15:30


Regi: Jeff Chan

Manus: Chris Pare

Skådespelare: Kari Matchett, Robbie Amell, Penny Eizenga mfl.

Produktionsbolag: Colony Pictures

År: 2019

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6259380/

 

I en nära framtid har personer med superkrafter blivit andra klassens medborgare, förbjudna att använda sina krafter under allt annat än mycket kontrollerade och specifika förhållanden. Connor, en ung man med kontroll över elektricitet, är desperat efter att skaffa pengar till sin mors sjukhusbehandling. Med dåliga utsikter arbetsutsikter dras han allt djupare in i gängkriminalitet och får snart nys om ett stort jobb som kan göra honom och de andra i gänget stenrika.

 

Code 8 har gått från att vara en film som varit lite i skymundan till att ligga på topplistan på Netflix. Jag kan förstå varför. Det är en film som klarar av något många större produktioner har problem med - världsbyggande. Den värld som Chris Pares manus målar upp känns levande och framförallt trovärdig. Karaktärerna i Code 8 har inte superkrafter som är totalt utflippade utan det kan röra sig om att kunna kontrollera eld mer eller mindre bra, vara känslig för lögner etc. De graderas dessutom på en skala där ju högre du ligger på skalan desto mer kontroll har du. Det är en bra touch - samma krafter, olika styrka.

 

Problemet med Code 8 ligger i att det här borde varit en tv-serie och inte en film. Karaktärerna blir något åsidosatta till förmån för actionscenerna och jag skulle definitivt vilja se mer av vad Pares hade planerat för dem. Nu blir det kanske så, i och med att Pares nyligen annonserat en tv-serie satt i samma värld. Det kan bli riktigt bra och ett alternativ till superhjältejättarna Marvel och DC.

 

Skådespelarmässigt är Code 8 inte så mycket att skriva hem om. Samtliga sköter sig någorlunda bra, men här finns ingen som sticker ut. Istället är det de tidigare nämnda actionsekvenserna som spelar huvudrollen. Dessa är å andra sidan ofta väldigt bra. På det hela taget känns Code 8 som en ganska lyckad blandning av en lång rad inspirationskällor som skulle tjänat på att fokusera på det man gör bäst - världsbyggandet. Om Pares kan överföra detta till den planerade tv-serien kan det här bli riktigt kul!

 

Betyg: 3 elchocker av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards