Regi: Ben Lewin

Manus: Michael Golamco (baserat på Michael Golamcos pjäs)

Medverkande: Dakota Fanning, Toni Collette, Alice Eve mfl.

Produktionsbolag: Allegiance Theater/2929 Productions

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4652650/

Wendy bor på ett habiliteringshem för personer med olika grader och variationer av autism. Hennes största intressen i livet är att skriva och Star Trek. När Paramount Pictures utlyser en manustävling på temat Star Trek skriver Wendy en historia hon vill tävla med. Och om ingen vill ta en med till postkontoret i tid får man väl ordna det själv...

Please Stand By var en av många filmer som, med titeln i åtanke, ironiskt nog fick hamna i den beryktade recensionshögen när jag hade fullt upp med Oscarsfilmerna. Det lät verkligen som en film för mig. Den som läser bloggen vet att jag älskar Star Trek på ett sätt som bara kan mätas med min kärlek till Twin Peaks. Jag har flera gånger också nämnt att jag jobbat med barn och ungdomar med just den här formen av funktionsvariationer. När dessa två saker möts måste det ju vara en film för mig? Ja, delvis.

Det står helt klart att manusförfattaren gjort sin research när det gäller autism och de uttryck detta kan ta, men för guds skull - less is more! Ibland känns det som att manuset försöker kryssa av alla uttryck och kännetecken som finns. Det blir lite för mycket när Wendy uppvisar alla uttryck på en och samma gång. Jag kan inte klandra Dakota Fannin i huvudrollen för ovanstående, men det finns något med hennes skådespel som stört mig sedan hon slog igenom som barnstjärna en gång i tiden. Jag har inte kunnat sätta fingret på det de senaste 15 åren så jag tror inte jag kommer kunna göra det ikväll heller. Hon har talang, men det är något som helt enkelt verkar... falskt med hennes spel. Eller något åt det hållet. Jag återkommer i frågan.

Resterande delar av manuset är dock väldigt bra. Star Trek används som det populärkulturella fenomen det är och var för många personer med problem att förstå och tolka känslor. Jag hade gärna sett lite mer av just Wendys identifikation med Spock. Den må vara uppenbar för trekkies, men jag vet inte hur uppenbar den är för folk som inte pratar klingon.

Please Stand By är trots min kritik en annorlunda och intressant film. Den är absolut inte felfri, men med en storspelande Toni Collette som Wendys terapeut Scottie och ett manus som trots allt visar på populärkulturens kraft att verka som en central punkt i folks liv kan jag ändå rekommendera den.

Betyg: 3+ och scenerna på klingon satt som en smäck av 5 möjliga

"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci/David Schneider/Ian Martin (baserat på Fabien Nury och Thierry Robin serieroman)

Medverkande: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor mfl.

Produktionsbolag: Quad Productions/Main Journey/Gaumont mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Kanada/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4686844/

I mars 1953 får Sovjetunionens långtida diktator Josef Stalin ett slaganfall han aldrig återhämtar sig från. När han några dagar senare dör kastas unionen in i det kaos som uppstått i och med att Stalin aldrig utsåg en efterträdare. Ministrarna börjar snart positionera sig för att ta över makten, men det är inte det allra enklaste att demontera en personkult, vinna folkets hjärtan och hålla ryggen fri från knivar på en och samma gång.

The Death Of Stalin kan ha haft en av förra årets bästa trailers. Trailern sålde in filmen som en mörk komedi, men jag skulle tro att många som går och ser filmen får sina förväntningar på skam. Ja, The Death Of Stalin är förbaskat rolig på sina ställen, men dras också med ett antal problem. Du bör exempelvis ha mer än en ytlig kännedom om Sovjetunionens historia för att hänga med i alla vändningar och ibland blir manuset lite väl pratigt. Samtidigt är det en helt fantastisk ensemble man har hittat till rollerna.

Allra bäst är Steve Buscemi som den hårt pressade Niktia Chrusjtjov och Simon Russell Beale som den mycket obehaglige Lavrentiy Beria. De båda har mycket god draghjälp av Michael Palin som den åldrande Molotov och Jeffrey Tambor som Stalins efterträdare Malenkov. Huvudkonflikten om makten ligger dock mellan de två förstnämnda och jag är riktigt glad över att se Buscemi i en bra roll igen. Det var ett tag sedan.

Filmens manus är som sagt ojämnt men den generella tonen fungerar bra. Det är en säregen blandning mellan svartaste komedi och bitande satir över hur en diktatur kan fungera. Jag tror dock det hade fungerat än bättre om man valt en av dessa vägar. Ibland kommer de två infallsvinklarna ihop sig och, även om de är närbesläktade, resultatet blir en film som vill väldigt mycket, men ofta stampar på samma ställe.

Absurditeterna i The Death Of Stalin är förvånansvärt historiskt korrekta och bara dessa hade varit nog för att göra filmen intressant. Nu gapar man över ett lite för mycket och även om många av poängerna landar skjuter lika många över målet. Sen är det alltid värt att gå och se en film som blivit förbjuden någonstans i världen i modern tid. Det är en liten känga åt öst i alla fall.

Betyg: 3 vodkakuponger av 5 möjliga

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Medverkande: Denzel Washington, Colin Farrell, Carmen Ejogo mfl.

Produktionsbolag: Bron Studios/Creative Wealth Media Finance/Cross Creek Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6000478/

Roman J. Israel, Esq. är en lysande jurist som varit mångårig man bakom gallerierna på en liten advokatbyrå. När hans vän och partner får en hjärtattack tvingas Roman ut från bakom skrivbordet - en roll som han absolut inte är förberedd på. Med bristande social kompetens och diverse excentriskt beteende blir Roman ändå förvånad över att lagen, så som han alltid tolkat den, tycks komma i andra rummet i rättegångssalarna.

Denzel Washington är en gudabenådad skådespelare. Med det sagt har jag inte gillat någon film han gjort de senaste tio åren eller så. Washington har haft en benägenhet att ta väldigt bra roller i ganska usla filmer, vilket gör att jag mest suckade när jag hörde talas om att han nominerats för ett rättegångsdrama. Roman J. Israel, Esq. skulle visa sig vara en positiv överraskning och om inte en fantastisk film så i alla fall Washingtons bästa det här decenniet.

Det som gör Roman lyckad där andra Washington-filmer snubblat är att han inte bara spelar en intressant karaktär utan att manuset tack och lov är intressant. Det är inte utan problem, men kontrasten med en advokat med trolig aspergers och ett yrkessamhälle som borde vara skapt för honom men där sociala spelregler blir de största fienderna är väldigt bra. Det gör Roman till en väldigt sympatisk karaktär. Han har fullkomligt rätt i sin idealism och i en perfekt värld skulle han hyllats för att han försöker göra det rätta. Det blir dock inte riktigt så.

Filmens svaga punkt är lite överraskande Dan Gilroys regi. Jag var djupt imponerad av hans arbete med sin debutfilm Nightcrawler (2014), men här känns det som han skulle ha behövt någon som kom in och ropade "bryt!" lite oftare. Det är absolut inte så att Gilroy gör bort sig i regisstolen på något sätt, men det är helt enkelt inte i klass med vad jag vet att han kan. Man hade kunnat skära bort cirka 25 minuter av Roman och det hade blivit en mycket bättre film. Som den är nu är det en intressant moralhistoria med hjärta och hjärna som inte inte når riktigt ända fram till toppbetygen.

Betyg: 3+ övervintrade aktivister av 5 möjliga

Regi:  Steve James

Manus: N/A

Medverkande: Thomas Sung, Jill Sung, Vera Sung mfl.

Produktionsbolag: Blue Ice Films/Kartemquin Films/Mitten Media mfl.

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5952382/

Två år efter den stora ekonomiska kraschen hade fortfarande ingen bank ställts till svars för vad som inträffat med de spekulativa bostadsaffärerna som blev startskottet för krisen. Istället för att gå efter någon av jättarna valde federala myndigheter att gå efter Abacus - en familjeägd bank i Chinatown, New York. Det här är berättelsen om banken som var liten nog att åtalas.

Steve James har verkligen fått slita för sin första Oscarsnominering som dokumentärfilmare. Efter en karriär kantad av fantastiska filmer som Hoop Dreams (1994) blev det slutligen dags. Lite känns det som han får nomineringen för lång och trogen tjänst dock. Abacus är inte en dålig dokumentär på något vis, men den innehåller inte samma fingertoppskänlsa när det gäller berättarstil som många av hans tidigare dokumentärer gör.

Historien som sådan, med sitt klassiska David vs. Goliat-upplägg, är intressant ur flera olika perspektiv. På ytan handlar den förstås om ett försök att ge finanskrisen en syndabock, men det är inte dessa delar som är Abacus starkaste sida. Om man gräver lite djupare hittar man en intressant problematik med hur olika kulturer uppfattar kontakt med myndighet och stat på olika sätt. Thomas Sung, vd för banken, förklarar att när han startade Abacus så var det på innevånarna i Chinatowns villkor. Lån kunde ibland ges utan vidare säkerhet eftersom man kände varandra i kvarteret och på så vis hade man också koll på vem man kunde lita på. Detta synsätt följde sedan med när banken växte och blev både en styrka och svaghet. Det är också här som filmens fokus borde ha varit.

James berättar förvisso initierat om finanskrisen sedd ur familjen Sungs ögon, men det blir inte någon större suspens eller tyngd i det hela. James misslyckas helt enkelt med att förmedla situationens långtgående implikationer när det kommer till den större bilden i sin iver att berätta en historia om ett familjeföretag. Synd.

Betyg: 3- kulramar av 5 möjliga

Regi:  Steven Spielberg

Manus: Liz Hannah & Josh Singer

Medverkande: Meryl Streep, Tom Hanks, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/DreamWorks/Participant Media mfl.

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6294822/

Den amerikanske militäranalytikern Daniel Ellsberg inser att landets fyra senaste presidenter har ljugit för befolkningen angående hur stor inblandning man haft i Sydostasien i allmänhet och Vietnam i synnerhet. Ellsberg ser till att en stor mängd säkerhetsstämplade filer når The New York Times och den vid tiden relativt välmående men tämligen lokala tidningen Washington Post. När Times publicerar en artikel baserad på de hemliga dokumenten dras ett drev igång som The Post, under ledning av den ganska oprövade men slipade Kay Graham undrar hur de ska hantera.

När en film regisserad av Spielberg och med Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna får så pass lite press som The Post ironiskt nog har fått börjar man undra. Skeendet som filmen skildrar är minst sagt dramatiskt och samtidigt högaktuellt med den rådande pösmunken i Vita Husets förhållande till pressen. Subgenren "tidningsdrama och/eller thriller" brukar alltid tilltala mig också . Senast var det Spotlight (2016) som lyckades gör en murvelhistoria med känsla. Och det är däri som The Post inte riktigt lyckas. Den mänskliga biten av historien försvinner lite i alla vändningar i historien.

Hanks och Streep är givetvis bra, men ingen av dem förtjänar en Oscarsnominering för sina prestationer. Det känns mer som de prenumererar på dem om de gör en film som ligger över genomsnittet. Det finns scener där de blänker till, såsom Streeps slitning mellan sina gamla familjevänner och att berätta sanningen, men på det hela taget puttrar The Post på utan större tuggmotstånd. Källmaterialet är som sagt mycket intressant, men det känns som det hade behövts mer personlig förankring för att det skulle bli något annat än en mycket kompetent genomförd film som jag kommer ha glömt om några månader. Synd.

Betyg: 3- intensiva dialogscener till bombastisk musik av 5 möjliga

Regi: Michael & Peter Spierig

Manus: Pete Goldfinger & Josh Stolberg

Medverkande: Matt Passmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Productions & A Bigger Boat

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3348730/

När kropparna efter bestialiska mord börjar dyka upp runt om i staden pekar allt på att John "Jigsaw" Kramer har återupptagit sin självpåtagna roll som världens elakaste livscoach. Jigsaw har dock varit död i tio år vid det här laget. Så vem är det som spelar ett nytt spel med livet som insats och med fyra deltagare fastkedjade i en hinderbana till och med din gamle gympalärare skulle tycka var over the top?

Ok, hands down så är Jigsaw en riktig skitfilm, men det är en underhållande skitfilm. Vi är ljusår från det smart skrivna manuset från första filmen nu och Goldfinger & Stolberg slår verkligen knut på sig själva för att presentera chockerande vändningar. Kruxet är bara att man inte ska kunna räkna twisten i en film i den här franchisen när det gått 20 minuter. Vägen dit är dock lika lökig som kul.

Jag har inte riktigt kunnat ta franchisen på allvar sedan Saw III (2006), men det är först med Jigsaw som jag känner att de sista logiska fjällen har fallit från manussidorna och det numera är en ofrivillig parodi. Fast är den egentligen så ofrivillig? Ingen i den här filmen tar den på allvar och spelar sina roller med minsta möjliga ansträngning. Det är lite som skådespelarna säger att "om manuset inte försöker, varför ska vi?".

Så ja, Jigsaw är en brutalt dum film, men den underhåller ändå i och med att filmteamet inte ens orkar bry sig längre. Om det här är framtiden för franchisen så ser jag gärna fler rullar med Jiggsy och hans vidunderliga maskiner.

Betyg: 3 blodiga manicker av 5 möjliga