Regi: Leigh Whannell

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Dermot Mulroney, Stefanie Scott, Lin Shaye mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/Blumhouse Productions/Sony Pictures International mfl.

År: 2015

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3195644/

Quinn Brenner har under en längre tid försökt kontakta sin bortgångna mor på andra sidan, men har fått inse att hon inte har någon medial förmåga. När hon försöker ta hjälp av det pensionerade mediet Elisie Rainier stöter hon också på patrull. Elisie vägrar att ha något med andevärlden att göra längre av okänd anledning. Till sist lyckas hon dock övertala henne att försöka. Fast något väntar på både Elisie och Quinn i andevärlden...

Efter en bra förstadel i filmserien blev jag måttligt imponerad av uppföljaren, Insidious: Chapter 2 (2013). Från att ha varit effektiva och krypande spökerier lyckades tvåan schabbla bort det mesta. Slutscenen lovade dock gott och pekade mot en förklaring eller utveckling i nästa film i serien. Så blev det inte. Istället får vi en prequel som utspelar sig innan film nummer ett. Det är klart att man vill suga ut så mycket man kan av en lågbudgetserie som drar in mycket pengar, men att slänga in annan film än vad fansen väntat sig efter två års tystnad är lite väl kalkylerande. Mina invädningar om hur man gått tillväga till trots visade sig del tre i serien vara ett steg i rätt riktning.

Framförallt beror det på manus och foto. Manuset är knappast originellt, men ger oss en välsammanhållen historia som fungerar under filmens knappa hundra minuter. Här finns tyvärr en del logiska luckor mot slutet, däribland uppföljningen av filmens kanske bästa scen, men tempot är gott och tekniken i övrigt likaså. Fotot förhöjer som sagt berättandet. För diggare av filmteori blir det ganska övertydligt på sina ställen med färgkoder och dylikt, men lika ofta är det subtila små vinkar och framförallt en komposition som man oftast inte ser i gemene skräckrulle.

Lin Shaye gör sin paradroll som mediet Elisie Rainier lika bra som hon gjort i föregående delar. Däremot är filmens huvudsakliga protagonist, Quinn, kan vara en av de mest irriterande skrivna tonårskaraktärerna jag sett på länge. Varje gång hon börjar gnälla ville jag se ett förbannat spöke plåga henne i några minuter. Det är inte Stefanie Scotts, skådespelerskan bakom Quinn, fel utan troligen manusförfattaren Leigh Whannells totala oförståelse för tonåringar som gör det.

Insidious: Chapter 3 levererar vad som förväntas av den och kanske till och med lite mer. Det är ingen lysande skräckrulle på något vis, men för dem som gillade de tidigare delarna och skräckfans i allmänhet finns det bra mycket sämre alternativ att tillgå.

Betyg: 3- knakande ben av 5 möjliga

Regi: Mark Hartley

Manus: Mark Hartley

Medverkande: Sam Firstenberg, David Paulsen, Luigi Cozzi mfl.

Produktionsbolag: Fury Productions/RatPac Documentary Films/XYZ Films

År: 2014

Längd: 106 min

Land: Australien/USA/Israel/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125501/

Menahem Golan och Yoram Globus växte upp som kusiner med en dröm - att göra film. Efter att ha lagt hemlandet Israel under sina fötter under sent 70- och tidigt 80-tal fanns dock drömmen om Hollywood och den amerikanska marknaden fortfarande kvar att uppnå. Med mer entusiasm än kapital och kunnande skulle kusinerna förändra drömfabriken med sitt nystartade bolag - Cannon Films. Det här är historien om bolagets uppgång och fall.

Cannon Films. Så fort man såg loggan visste man vad man skulle få. Det skulle bli explosioner, storbystade nakna kvinnor och så mycket våld att Studio S hade spytt i moralpanikpåsarna. Som barn av 80-talet älskade jag givetvis de av Cannon Films alster som tog sig hit och än idag kan de väcka den inre pre-pubertala grabben i mig. Cannon Films är ansvariga för att bland annat göra Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme till actionikoner. Här finns en historia som måste vara bra. Och ja, det är den. Dessvärre har dokumentären i sig sina brister.

Menahem Golan var ett galet geni. Man kan inte titulera honom som så mycket annat. Han var Israel motsvarighet till Ed Wood i den mån att han visste exakt vilka filmer han ville göra och om det sen inte alltid (läs: oftast) inte blev vad kritikerna skulle klassa som "kvalitet" var det inte så viktigt. Hans filosofi, som uttrycks åtskilliga gånger i filmen, var att alla andra bara snackar en massa, han fick saker gjorda. När man ser antalet filmer som Cannon Films producerade är det svårt att argumentera mot det uttalandet.

Just historierna om Golan är Electric Boogaloos höjdpunkter. Som lysande exempel på hans personlighet kan man ta historien om hur han till en film ville ha musik i stil med Poltergeist (1982). När musikansvarige invände med att den filmmusiken spelades av en hundramannaorkester och att de inte hade råd med detta kallade Golan honom för idiot och sa åt honom att anställa 50 musiker som skulle spela soundtracket två gånger istället...

Dokumentärens stora problem är tyvärr att det är en väldig massa personer som pratar om Golan och Globus men de två medverkar inte själv. Det gör att man hela tiden känner att man får en andrahandsberättelse av händelserna. Varför de inte var med? Tja, varför låta en bra idé gå till spillo? tänkte de två och gjorde sin egen dokumentär om sig själva. Bara en sådan sak!

Betyg: 3+ galna regissörer av 5 möjliga

Regi: Romano Scavolini

Manus: Romano Scavolini

Medverkande: Baird Stafford, Sharon Smith, C.J Cooke mfl.

Produktionsbolag: Goldmine Productions

År: 1981

Längd: 97 min

Land: USA/Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082818/

George Tatum har spenderat stor del av sitt vuxna liv under tvångspsykiatrisk vård. Fruktansvärda mardrömmar får honom att återuppleva ett barndomstrauma natt efter natt. Trots detta bedöms han som botad av sina läkare och släpps ut på villkorlig frigång. Snart struntar George i att dyka upp hos sin psykolog och styr kosan söderut. Allt medans ångesten blir värre börjar George stalka en familj vars son påminner honom om honom själv som liten.

Titeln. Bara titeln. Den är lika delar underbar, lika delar störtlöjlig. Känd som enbart Nightmare i delar av världen är detta en av de mer lyckade amerikansk-italienska samproduktionerna det går tio på dussinet av under sent 70- och tidigt 80-tal. Romano Scavolini har flertalet intressanta grepp i både manus och regi. Det är ganska tydligt att han sneglat på Maniac (1980), men Nightmare är mer förankrad i amerikansk förort, med allt vad det innebär, än storstad. Mysteriet vad som hände George under barndomen blir tydligt efter ungefär hälften av speltiden och det är intressant att se hur karaktären kämpar med sig själv för att båda undertrycka och leva ut sina fantasier. 

Nightmare hade dock inte funkat om det inte vore för familjen som George terroriserar. Förvisso är det mestadels den ensamstående mamman och hennes son, CJ, som porträtteras, men Georges strykande kring husknuten och i kvarteret gör att filmen får ett tydligt ankare. Således rör den sig inte in i slashergenren utan håller sig i utkanterna av psykologisk thriller/skräck.

Det som sänker filmens betyg är hantverket i sig. Skådespelarna är av mycket varierande kaliber och saker som kontinuitetsklippning och berättartempo är ibland under all kritik. Trots det måste jag säga att Nightmare verkligen var en överraskning. En liten bortglömd pulppärla.

Betyg: 3+ barndomstrauman av 5 möjliga

Chockerande idag?:  På gränsen. Är du känslig så absolut. Är du härdad skräckfilmsfantast som undertecknad skulle jag inte säga det. Vissa tematiska val är det som är mest chockerande, inte gore-scenerna i sig.

Förbjuden i: Kanada, Finland, Storbritannien, Tyskland

Fortfarande förbjuden i: Kanada, Tyskland

Regi: Charles Kaufman

Manus: Charles Kaufman & Warren Leight

Medverkande: Nancy Hendrickson, Deborah Luce, Tiana Pierce mfl.

Produktionsbolag: Duty Productions/Saga Films/Troma Entertainment

År: 1980

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0081186/

Abbey, Jackie och Trina gjorde sitt college osäkert under tidigt 70-tal och har varit vänner sedan dess. Varje år samlas de för att prata gamla minnen och åka på en äventyrsweekend. Det här året ska det bli camping i ett avlägset strövområde. Som väntat är de dock inte ensamma. Två män kidnappar kvinnorna och för med dem hem till sin bindgalna mor... som vill ha underhållning.

Skräckdiggare är välbekanta med Troma Entertainment, lågbudgetbolaget som fick sitt stora genombrott under 1980-talet med filmer som gick emot allt vad god smak heter. Vissa av deras produktioner är fruktansvärt roliga i all sin absurditet och denna galghumor kan man också hitta i deras relativt tidiga verk, Mother's Day. Gjord under den stora slasherboomen som inleddes i början av 80-talet bjuder filmen på överraskande många positiva aspekter.

Vad Charlie Kaufman, bror till Troma-bossen Lloyd Kaufman, har lyckats med konststycket att få mig att bry mig om karaktärerna i en lågbudgetslasher. Som läsare av bloggen vet så gillar jag slashergenren i allmänhet, men inte ens som det fan jag är kan jag försvara karaktärsporträtten i de flesta av dem. De är inte direkt lysande i Mother's Day heller, men Kaufman tar sig tid att bygga upp karaktärerna och ge dem personligheter, styrkor och svagheter... nästan som en "riktig" film.

Skämt och sido så fungerar Mother's Day över förväntan. Den har en tidlös lågbudgetcharm, bra skurkar och är förvånansvärt kompetent regisserad. Det jag i viss mån vänder mig mot är den ojämna tonen. Vissa scener är på tok för brutala för att fungera ihop med de mer parodiska avsnitten av filmen. Nåväl, slutet fick mig att gapskratta i alla fall. Gott så.

Betyg: 3- mommy issues av 5 möjliga

Chockerande idag?:  Mjäaoa? Det finns en scen ungefär i mitten av filmen som jag tror de flesta skulle reagera på. Det är också en av huvudanledningarna till att trean i betyg har ett minus efter sig. I generell ton skulle jag dock säga nej.

Förbjuden i: Storbritannien, Tyskland, Australien

Fortfarande förbjuden i: Australien

Regi: George Miller

Manus: George Miller/Brendan McCarthy/Nick Lathouris

Medverkande: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult mfl.

Produktionsbolag: Kennedy Miller Productions/Village Roadshow Pictures

År: 2015

Längd: 120 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392190/

Max Rockatansky, mer känd som Mad Max, kidnappas av den maktfullkomlige galningen Immortan Joe. Dömd till att bli en "blodpåse" - färskt blod för Joes soldater - inser Max att han måste rymma. Chansen kommer när klanmedlemmen Furiosa stjäl Joes fruar för att föra dem i säkerhet från ett liv som avelsdjur. Med Joe och hans allierade hack i häl beger de sig på jakt efter ett ställe där det fortfarande ska finnas växtlighet och liv.

Som uppväxt på 80-talets science fiction-apokalyser älskade jag verkligen Mad Max: The Road Warrior (1981). Som en western fast med bilar och fruktansvärt överdrivna karaktärer gick den rakt in i mitt hjärta. Jag var inte den ende. The Road Warrior blev stilbildande och inspirerade mängder av filmskapare. Det är ett arv som förpliktigar. I och med att Fury Road dessutom haft seriens skapare, George Miller, vid rodret var jag minst sagt entusiastisk när jag satte mig i biostolen. Två timmar senare inser jag att det här må vara vad Miller alltid velat skapa, men med en budget på 138 miljoner dollar mer än förra delen har Miller dragit hårdkoktheten ett steg för långt. Det som gjorde att The Road Warrior fungerade så pass bra som den gjorde var att den trots sin kitschfaktor hade en enkel men engagerande story. Fury Road har i jämförelse en rad fantastiska scener, men brister i sin helhet.

Miller har verkligen använt sin budget på bästa sätt när det kommer till en sak - produktionsdesignen. Fury Road är bland det snyggaste du kan se just nu, i all sin skitighet och märkliga motoriserade konstruktioner. I och med att filmen till 90% spenderas med långa biljakter är får vi också all tid i världen att njuta av skapelserna - om de bara hade kunnat vara stilla på skärmen mer än en halvsekund. Vissa har hyllat klippningen av Fury Road. Själv är jag måttligt imponerad. När varenda scen består av ADHD-klippning blir effekten inte ett sätt att förhöja hastigheten i biljakterna så mycket som att ta fokus ifrån det som händer på skärmen.

Rent skådespelarmässigt är Fury Road vad man kan förvänta sig. Tom Hardy gör den tystlåtne hjälten rättvisa och den i recensionerna hyllade Charlize Therons hjältinna Furiosa är i mångt om mycket en kvinnlig version av honom. Det ges ärligt talat inte särskilt mycket utrymme för skådespel i den här filmen, utan merparten är reaktioner. Undantaget är Nicholas Hoult som den totalt bindgalne soldaten Nux. Hoult har bra komisk timing och blir en välkommen sidekick till de två hjältarna.

Det som slutligen sänker mitt betyg för Fury Road är dock manuset. En actionrulle behöver inte ha en episk berättelse, men om man jämför med Road Warrior ser man ett tydligt problem - bristen av ett väldefinierat uppdrag. Ja, det är en road movie det här och ja, de ska ta sig från punkt A till B, men på vägen dit borde de stöta på fler och mer varierade svårigheter än att hela tiden bli jagade. The Road Warrior handlade till syvende och sist om gerillakrigföring mot en mäktigare fiende. Fury Road handlar mer om att fly från en mäktigare fiende och när inte det funkar fly åt andra hållet. Det är en bra actionfilm, ja, men hypen har fått den att verka som det bästa sedan skivat bröd. Det är den inte. Mer substans, mindre flash till nästa film önskas.

Betyg: 3+ ögongodisbitar med tomma kalorier av 5 möjliga

Regi: Kevin Finn & James Rolfe

Manus: Kevin Finn & James Rolfe

Medverkande: James Rolfe, Jeremy Suarez, Sarah Glendening mfl.

Produktionsbolag: CineMassacre/Skinny Ugly Pilgrim/Evil Empire Entertainment

År: 2014

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2123146/

Efter ett antal år som internetfenomen har The Nerd fortfarande den beryktade Atari-adaptionen av E.T - The Extra-Terrestrial (1982) kvar att recensera. När ett skrupellöst programhus bestämmer sig för att rida på vågen av internetrecensenter som recenserar dåliga spel och släppa en uppföljare till det ökända spelet inser The Nerd att han måste rädda sina fans. Tillsammans med sina vänner beger han sig mot New Mexico för att bevisa att legenden om att Atari dumpade miljontals spel i öknen är felaktig. Vad han inte förväntat sig är att den kanske är sann och en del av något mycket märkligare...

För många år sedan nu gick jag igenom en rejäl depression. Till och med saker som brukade kunna underhålla och distrahera mig saknade helt plötsligt poäng. Det första rejäla gapskratt jag hade på flera månader kom då från ett oväntat håll. Efter att ha sökt efter något gammalt spel att fördriva tiden med hittade jag en video av kille som iklädd typisk "nördutstyrsel" gav en ny innebörd till termen "gamer rage". Den mannen var James Rolfe och sedan den dagen har jag i princip slaviskt följt hans videos via hans sajt CineMassacre.

Det som lockade mig med Rolfes videos var inte så mycket humorn som hans totala passion för allt vad populärkultur heter. Utöver tv-spel är film Rolfes stora passion i livet och han hade alltid gjort egna hemvideoproduktioner av skräck- och science fiction-rullar tillsammans med sina vänner. I och med skapandet av The Nerd hade Rolfe fått en oväntad hit i händerna. Nätet älskade hans karaktär och efter några år bestämde sig Rolfe för att göra en spelfilmsversion av honom. En lång filmning, crowd funding och månader av redigering senare kunde Rolfe betitla sig långfilmsregissör. Var det värt väntan? Både ja och nej.

AVGN: The Movie är definitivt inte en film för alla. Den är först och främst en film för de redan frälsta och som sådan hade jag riktigt kul under rullens knappa två timmars speltid. Rolfe har lyckats samla ett team runt sig som kanske inte är det mest namnkunniga som Hollywood har att erbjuda, men som ändå har en del erfarenhet under sina bälten. Den klart bästa skådisen av de tre huvudrollsinnehavarna är Jeremy Suarez som Rolfes sidekick. Hans kemi med Rolfe ger en hel del riktigt roliga ögonblick och scener.

Det vore dock fel att säga att det här är något annat än Rolfes film. För den som är bekant med hans videos skiner all hans kärlek till kitschiga genrefilmer med billiga effekter igenom, allt från zombierullar till kaijus får plats. Det är denna entusiasm som räddar de delar av filmen som inte riktigt fungerar fullt ut. Jag är tveksam till om The Nerd är en karaktär att göra längre saker med än de halvtimmesepisoder som Rolfe gör till sin sajt. För de redan frälsta, så som jag, kan jag ändå rekommendera den här filmen. Ni andra... tja, titta på några av Rolfes videos på sajten länkad ovan innan.

Betyg: 3+ arga nördar av 5 möjliga

Regi: Antony Petrou

Manus: Leeshon Alexander

Medverkande: Leeshon Alexander, Aymen Hamdouchi, Gethin Anthony mfl.

Produktionsbolag: Terra Rossa Films Entertainment/Immortal Transmedia/Unstoppable Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3402232/

I början av februari 2000 placeras Robert Stewart, känd för polisen som en våldsam och oberäknelig rasist, i samma fängelsecell som Zahid Mubarek. Sex veckor senare hittas Stewart stående över Mubareks döda kropp. Det här är historien om hur fängelsesystemet i Storbritannien, i synnerhet ungdomsvården, fullkomligt brakade samman.

We Are Monster är en av de där filmerna som jag drogs till på grund av titeln. Jag hade ingen koll på om den skulle handla om det uppmärksammade fallet med Robert Stewart eller om Storbritanniens fängelsesystem i stort, men jag blev lite fundersam när jag såg att manusförfattaren också spelade huvudrollen. Till viss mån var mina farhågor korrekta - We Are Monster är ett skrytprojekt designat för Leeshon Alexander att visa upp vad han kan. Dessvärre gör det också att filmens mycket viktiga budskap kommer något i skymundan.

Det måste ändå sägas att Alexander är fruktansvärt bra i rollen som den mycket obehaglige och gravt störde Robert Howard. Titeln åsyftar Howards alternativa personlighet, en mer självsäker version av honom själv som han även samtalar med. Howards alternativa personlighet vill visa hur de båda ska göra för att till sist bli det monster som alla sagt att de varit sedan barnsben. Alexander porträtterar fallet ner i total galenskap på ett mycket övertygande vis och vi ges även ledtrådar till varför han blivit den han blivit.

Kritiken mot fängelsesystemet kommer tyvärr i andrahand i We Are Monster. I verkligheten har berörda fängelse, Feltham Young Offenders' Incarcenation, blivit starkt kritiserat sedan början av 2000-talet och varit föremål för en rad utredningar. Detta tema hade filmen tjänat på att utveckla desto mer och inte bara ha fängelsevakterna sucka om överbefolkning och att de inte har resurser. Verkligheten är något värre...

We Are Monster är till syvende och sist ett karaktärsporträtt som fungerar väldigt väl i en film som haltar något i övrigt. En fördjupad tematik och ett större perspektiv vore att önska, men Alexander har definitivt satt sitt namn på kartan med den här filmen.

Betyg: 3 monster på begränsad yta av 5 möjliga

Regi: Sean McNamara

Manus: Elissa Matsueda (baserat på Joshua Davis tidningsartikel)

Medverkande: George Lopez, Carlos PenaVega, Marisa Tomei mfl.

Produktionsbolag: Brookwell-McNamara Entertainment/Circle of Confusion/Indieproduction mfl.

År: 2015

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3233418/

Dr. Fredi Cameron har gått från att vara en framgångsrik ingenjör till att hanka sig fram på lärarvikariat. När han får anställning på en inte alltför högt ansedd high school kräver hans chef att han ska hålla i en intresseklubb. Övertygad att ingen kommer dyka upp blir han förvånad när en väldigt driven elev, Oscar, vill att klubben ska ställa upp i en tävling som går ut på att bygga en undervattensrobot. När ytterligare elever dyker upp tvingas Cameron inse att han måste ta tag i tävlingsbidraget. Men kan en high school ens ställa upp i en collegetävling och ha någon chans alls att vinna?

Spare Parts är en av de där filmerna man vet kommer vara ganska formelmässig, utan större tuggmotstånd och ha ett påklistrat lyckligt slut... om det inte vore sant. Eftersom jag av hävd är skeptisk till filmer som säger att de är "based on a true story" var jag tvungen att göra lite efterforskningar. Döm min förvåning att den här historien är ganska trogen vad som verkligen hände, sliskigt slut och allt. Det gör att jag i viss mån får tänka om som recensent. Jag kan knappast kalla en sann historia för klyschig. Det var liksom vad som hände.

Nu är filmen inte överdrivet sliskig heller. Tvärtom har den ganska mycket svärta i sig, inte minst eftersom alla fyra tävlande har immigrationsmyndigheterna efter sig. Kombinerat med fint skådespel från George Lopez, Marisa Tomei och en alltid lika bra Jamie Lee Curtis i en biroll blir Spare Parts en klart sevärd rulle. Det är tämligen ont om inspirerande stories från förortsskolor som faktiskt är sanna och inte är ännu ett återberättande om en "karismatisk lärare som räddar de stackars underpriviligerade barnen från dem själva." Det är ingen fantastisk film, men gott och väl över genomsnittet.

Betyg: 3+ korta recensioner, jag har saker att fira av 5 möjliga