Regi: Todd Haynes

Manus: Phyllis Nagy (baserat på Patricia Highsmiths roman The Price Of Salt)

Medverkande: Cate Blanchett, Rooney Mara, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Number 9 Films/Film4/Killer Films

År: 2015

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2402927/

Två kvinnor från väldigt olika bakgrund träffar varandra i 1950-talets New York. Therese, en ung kvinna i 20-årsåldern, arbetar som affärsbiträde i en exklusiv leksaksbutik. En dag träffar hon den äldre Carol, en kvinna i ett olyckligt skenäktenskap. När Carols make börjar ana oråd gällande deras vänskap vill han ha ensam vårdnad om deras dotter, baserat på den vid tiden rådande omoralitetsklausulen.

Man kan inte riktigt fela när man castar Cate Blanchett i en huvudroll. Blanchett är tillsammans med Meryl Streep och Julianne Moore vår generations stora skådespelerskor när man ska casta en "seriös roll" (tm). Och ja, Blanchett är riktigt bra även i Carol som den uttråkade och olyckliga lesbiska hemmafrun som gift sig av social konvention. Hon har väldigt fin kemi med Rooney Mara också. Mara hade en ganska brokig start på sin karriär, men jag måste säga att jag tycker hon bara blir bättre ju mer jag ser henne.

I motsats till den tidigare recenserade Brooklyn (som porträtterade samma tidsperiod och samma stad) lyckas Phyllis Nagy med att ge karaktärerna både rötter i 50-talets sociala kontext samtidigt som manuset berättar en engagerande historia... till stor del i alla fall. Problemet med Carol är att vi sett samma historia lite för många gånger nu. Tänk lägenheter och fina hus istället för prärie och tält och du har en lesbisk Brokeback Mountain (2005) till exempel. Det som skiljer den är kopplingen till vårdnadstvist. Denna utvecklas aldrig riktigt och ligger mest i bakgrunden. Personligen tycker jag att det vore ett mycket mer intressant manus om man hade tryckt mer på detta.

Rent tekniskt är Carol en utsökt film med ett riktigt bra soundtrack, snyggt foto och välgjorda miljöer. Tyvärr blir det tillsammans med ovanstående ganska typiska händelseförlopp en ganska förutsägbar film som inte lyckas slå an några större känslotrådar förrän i filmens sista ögonblick. Det ska sägas till Carols försvar att den går ut på topp, med ett stegrande tema från det tidigare nämnda soundtracket och ett leende. Sammantaget är det dock en film som hade tjänat på att ta ut svängarna mer.

Betyg: 3 ack så förutsägbara om än tekniskt utsökta kärlekshistorier av 5 möjliga

Regi: Levan Bakhia

Manus: Adrian Colussi

Medverkande: Spencer Locke, Dean Geyer, Kote Tolordava mfl.

Produktionsbolag: Sarke Studio/Imedi Films/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 110 min

Land: Georgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2186848/

Bästa vännerna Chris, Alicia och Daniel backpackar genom de georgiska bergen som en sista gemensam aktivitet innan de sistnämndas bröllop. När Chris trampar på en landmina avslöjar Daniel att hela tilltaget varit planerat. Han vet nämligen att Alicia och Chris haft sex med varandra och detta är hans hämnd. När Daniel lämnat de andra två ser situationen minst sagt mörk ut, men när Ilya, en jägare från en närbelägen stad, hittar dem tänds hoppet. Frågan är bara om det inte just blev värre?

Hur ofta ser man genrefilm från Georgien? Om ditt svar är något annat än "aldrig" måste du vara från landet själv. Det är en i princip helt vit fläck på min cineastiska karta. Det ska dock sägas att det som drog mig till den här filmen var den fantastiska titeln. Jag hade en liten aning om vad filmen handlade om utöver detta, men blev ändå positivt överraskad av historiens utveckling. Eller, så "positivt" överraskad man nu kan bli av en av de värsta feel-bad-filmerna jag sett i år.

Landmine Goes Click har en del stora problem. Skådespelarna är med få undantag inget vidare och kameraarbetet känns ibland amatörmässigt. Kote Tolordava (Ilya) är den ende skådespelaren som gör ett riktigt bra jobb och ger oss en extremt obehaglig karaktär. Levan Bakhias regi är av varierande kvalitet. Problemen han har med skådespelarregin vägs i viss mån upp av hans öga för isbergsteknik. Många av scenerna ger snarare ledtrådar till vad som händer än visar det rakt ut, vilket gör dem mer effektiva. När han sen visar brutala scener i all sin hemska prakt blir de väldigt, väldigt obehagliga.

Jag är kluven till den här filmen. Med mer säker hand hade den kunnat bli en av de bästa thrillerfilmerna jag sett i år, men det saknas en del kunnande och erfarenhet. Jag kommer däremot kolla in Levan Bakhias andra filmer. Bakhia har en unik röst som bara behöver lite skolning för att kunna bli något riktigt stort. Se Landmine Goes Click och bilda en egen uppfattning är mitt råd.

Betyg: 3+ inget bra händer någonsin i bergen av 5 möjliga

Regi: Michael Medaglia

Manus: Michael Medaglia

Medverkande: Erin Hagen, Sean McGrath, Mary McDonald-Lewis mfl.

Produktionsbolag: Polluted Pictures/Vitamin M

År: 2015

Längd: 79 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2914740/

Hermann har försökt bli en erkänd konstnär så länge han kan minnas. När han gör bort sig på en vernissage börjar han dock tvivla på att det där med vilja och hårt arbete är det enda som räknas. Desperat att göra sig ett namn i konstvärlden gör han en deal med en galleriägare. Han ska stänga in sig i ett litet kyffe till lägenhet under två veckors tid och om han inte producerat något fantastiskt vid de två veckornas slut kommer han ge upp sina konstnärsdrömmar för gott. Men han är inte ensam i lägenheten. Någon talar till honom genom ett hål i väggen. Någon som säger sig kunna hjälpa honom.

Deep Dark är en mycket märklig film. Idén om en konstnär som långsamt blir mer och mer galen återfinns i litteraturen på åtskilliga ställen, men det som främst slår mig som liknelse är historien om den ökände mördaren David Berkowitz (Son of Sam) och hur han upplevde att en demonisk entitet bodde i ett hål i hans lägenhet. Det (och titeln i sig) låter väldigt mörkt, men Deep Dark har en slags subtil galghumor som framförallt riktar sig mot pretentiösa konstnärstyper. Det gör Deep Dark till en märkligt underhållande film, samtidigt som den har stora problem med mycket annat.

Skådespelarmässigt är den ärligt talat inget vidare utan andas amatörteater. Det gäller genomgående för alla roller i filmen och jag kan inte riktigt peka på någon som är bättre än någon annan. Likaså är manuset väldigt spretigt. Jag gillar verkligen idéerna som Medagliga presenterar, men ibland låter han form gå före substans för mycket. Berättartekniskt sett finns här också skavanker i form av ett väldigt svagt slut. Men, som sagt, Deep Dark har ändå en tämligen unik charm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, och jag skulle definitivt hellre ha sett att exempelvis Cronenberg hade stått för manus och regi, men för vad den är duger den för en genomtitt. En film med många problem, men ändå en unik röst.

Betyg: 3 pratglada vägghål av 5 möjliga

FFF 2015 Dag 14: Groovy

Festivalens sista dag började märkligt. Efter att ha mött upp en vän i centrala Lund visade sig Stortorget (och således och biljettluckan) vara avspärrat av cirka tio piketbussar och kravallstängsel. Statsministerbesök? Kungen ville chilla på torget ett tag? Nej, bara ett gäng förvirrade nazister som skulle demonstrera. Tilltaget ledde till sms-trafik värdig en koffeinstissig tonårsflicka om vart polare skulle hämta sina biljetter. Det löste sig tack och lov, men om det inte vore nog sedan innan fick jag ytterligare en anledning till att avsky brunskjortor. Hur som helst, visningarna för kvällen började sedan för min del med Benjamin R. Moodys Last Girl Standing (2015).

Last Girl Standing tar avstamp i där de flesta slasherfilmer brukar sluta. En grupp ungdomar har mött sina öden via en bestialisk seriemördare. Den enda överlevande, Camryn, lyckas stoppa mördaren. Fem år senare lever Camryn ett tillbakadraget liv efter tonvis med terapi. Hon plågas fortfarande av hemska mardrömmar, men klarar av sitt arbete på en kemtvätt ganska bra. Hennes sociala ångest blir bättre när hon börjar falla för Nick, den nye killen på jobbet. Men något från Camryns förflutna är inte riktigt klar med henne än...

Slashergenren ligger mig varmt om hjärtat och därför välkomnar jag alla försök att förnya och utveckla den. Last Girl Standing tar också nya grepp i och med att vi får följa efterspelet till en typisk händelse i slasherfilmer. Samtidigt vette fanken om jag tycker den är så nyskapande som den vill få sig att framstå. Jag kom omgående att tänka på en yngre version av Jamie Lee Curtis roll i Halloween H20: Twenty Years Later (1998) och det finns fler, mer obskyra, exempel att ta av. Akasha Villalobos är bra i huvudrollen som Camryn, men hon är ingen Jamie Lee. Det är det visserligen få som är.

Med det sagt innebär detta inte att Last Girl Standing är en dålig film. Den innehåller förhållandevis smart karaktärspsykologi... fram tills det förutsägbara slutet. Slutet skulle inte kunna vara tydligare om det stod i tio meter höga neonbokstäver. Trots det lyckas filmen underhålla och kan vara något att kolla upp om du gillar genren och vill se något som gör ansatser till originalitet inom den. 3 trauman i tvättstugan av 5 möjliga.

Efter sedvanligt mingel på Filmstadens innergård (champagne smakar fortfarande bäst i oktober) var det så dags för avslutningsceremoni och efterföljande film. General Barrander tackade sponsorerna och den internationella juryn valde glädjande nog att ge sitt pris till Liza, The Fox Fairy (2015) - en av mina absoluta favoritfilmer under festivalen som helhet. I år var även första året som juryn var rörande överens med publiken om vilken film som var bäst... såvida inte kvällens antologifilm, Tales Of Halloween (2015), skulle fullkomligt hänföra publiken. Det tror jag inte den gjorde.

Tales Of Halloween består av elva kortare skräckhistorier av varsin regissör. Det blandas högt med lågt, men ingen kortfilm sticker ut som direkt dålig. Det är svårt att skriva en recension av en antologi med så många olika röster, vilket också är problemet med den här filmen - det är för många berättelser. Enligt mig är Trick 'r Treat (2007) fortfarande det bästa exemplet på halloween-antologi. Där höll man sig till fem berättelser som alla hade starkare kopplingar till varandra än vad berättelserna i Tales Of Halloween har. Det skulle behövas en bättre ramberättelse helt enkelt. Sen är vissa av segmenten riktigt jäkla bra, men det finns lika många som mest är en axelryckning. På det hela taget blev jag dock underhållen och det är gott nog! 3 grannskap i upplösning av 5 möjliga.

Efter en kortare paus var det så dags för vad jag och många andra hade väntat på som en av festivalens höjdpunkter på förhand - pilotavsnittet av tv-serien Ash vs. Evil Dead (2015). I och med tidsförskjutningen mellan USA och Sverige fick vi på Filmstaden se piloten några timmar innan jänkarna själva. Häftigt värre.

Trettio år efter händelserna i Army Of Darkness - Evil Dead III (1992) har Ash lyckligtvis inte stött på någon mer deadite. Istället hänger han på den lokala baren, raggar på allt som rör sig och spenderar sina arbetsdagar i den lokala elektronikaffären. När han hög som ett hus försöker imponera på ett ragg med sina poesikunskaper tar han fram den enda bok han kan tänka på - Necronmicon. Det borde han inte gjort...

Sedan jag började intressera mig för skräckfilm i allmänhet har Evil Dead-franchisen tillhört mina absoluta favoriter. Långt innan han drog hem miljarder med sina Marveladaptioner skapade Sam Raimi den unika blandningen av skräck och humor som blivit seriens signum. Jag har dock svårt att se att serien skulle blivit lika älskad som den är utan Bruce Campbell i rollen som Ash. Få skräckskådespelare sedan Bela Lugosis och Boris Karloffs dagar (Robert Englund och Christopher Lee undantagna) har blivit lika synonyma med en roll som Campbell. Hans konstanta överspel borde inte funka, men jäklar vad det gör det!

TV-adaptionen av Raimis klassiker har varit i rykteslandet så länge jag kan minnas, men det är inte någon tillfällighet att den kommer nu. Vi lever som bekant i en gyllene ålder för manusdrivna tv-serier och med alternativa medieoutlets kan man också göra sådana här saker. Ash vs. Evil Dead hade aldrig gått att göra för femton år sedan. Den är på tok för våldsam för hur tv-landskapet såg ut då. Nu är den här och jag kunde inte vara gladare!

Ash vs. Evil Dead är precis vad jag ville att den skulle vara. Det är grund och botten en fjärde del i Raimis saga (re-maken ej räknad för att... tja... re-make) och allt som gjorde att jag älskade de tre gamla filmerna finns med här. Om ni gillade filmerna kommer ni gilla det här. Jag som älskar filmerna kommer sitta med min skumgummimotorsåg (kul marknadsföring från C More!) och vänta otåligt på nästa avsnitt. Den här serien kommer stå i min hylla som box. Det är en sak jag redan är säker på efter 40 minuters fantastisk underhållning! 5 groovies av 5 möjliga.

Festivalen må vara slut för i år, men imorgon kommer festivalkrönikan, samlade betyg, Skitfint pris delas ut för tredje året och de som bör hyllas kommer hyllas.

FFF 2015 Dag 13: Beprövade morsor, dödsdejting och ren skär vrede

Efter den något avslagna torsdagen hade jag ändå förhoppningar på fredagens begivenheter. Det började också bra med Lyle (2014).

Leah och June flyttar till New York tillsammans med sin dotter Lyle. Leah, redan gravid med parets andra barn, intar en hemmafruroll medan June försöker få igång sin karriär. Tragedin är dock snart ett faktum. I ett obevakat ögonblick faller Lyle ut genom ett öppet fönster och dör. Leah, utom sig med sorg, försöker förstå vad som egentligen hände. Samtidigt börjar allt märkligare saker hända i byggnaden...

Rosemary's Baby (1968) är en av de där klassiska filmerna som jag helt enkelt inte kunnat ta till mig. Det finns något som stör mig med berättandet som gör att jag mest blir uttråkad av den. Lyle fungerar lite som en kondenserad version av nämnda film. Den klockar in på lite mer än en timme (istället för över två timmar) men lyckas ändå bygga upp en stämning och karaktärer jag bryr mig om. För vissa hade det väl varit som att jag svär i kyrkan nu, men jag föredrar den här versionen av historien framför Polanskis.

Gaby Hoffman gör en mycket fin roll som Leah och föga förvånande är det också hon som har top billing på postern ovan. Man får dock inte glömma bort de andra fina skådespelarinsatserna i filmen och i synnerhet inte Rebecca Street som den excentriska hyresvärden Karen.

Det har varit många filmer i årets program med graviditetstema och/eller lägenheter där saker inte uppträder som saker bör. Lyle är, i all sin minimalism, den jag föredrar av dessa rullar. Den förlitar sig mer på skådespel och personliga relationer än på direkta skrämseltaktiker och som sådan blir den också mer effektiv. Samtidigt skulle jag vilja ha sett filmen i en lite bredare kontext än vad den erbjuder. Tjugo minuter till med bakgrundshistoria och utvecklande av relationer mellan övriga karaktärer i filmen hade inte skadat. Trots det en mycket sevärd film. 3+ prövade mödrar av 5 möjliga.

Även kortfilmen innan Lyle, The Mill At Calder's End (2015) var sevärd med sin gotiska saga om hur Nicholas Grimshaw, arvvinge till Calder's End, tvingas gå i strid med den förbannelse som plågat familjen i generationer. Mycket imponerande rent tekniskt med den snyggaste dockanimation jag sett på länge och en intressant story.

Det var dock förfilmen innan Liza The Fox-Fairy (2015) som var kvällens höjdare i det korta programmet. Franska The Black Bear (2015) låter oss följa med en grupp strövare i deras möte med naturen och givetvis en björn. Det visar sig dock inte vara vilken björn som helst utan en... ja, jag vill inte spoila er, men jag kan säga som så här att om du gillar galghumor är The Black Bear en högtidsstund. Av att döma av publikens reaktioner var jag inte den ende som tyckte det. The Black Bear är den klart roligaste kortfilmen jag sett i årets program och rekommenderas varmt.

Efter det franska kraftprovet var det inte lätt för kvällens sista kortfilm, tyska Schnee in Rio (2014), att göra ett ordentligt avtryck, men denna James Bond-pastisch med båda fötterna fast förankrade i 60-talet, lyckas ändå segla upp som en av de absolut bästa kortfilmerna jag sett under veckan. Sebastian Schneider får i uppdrag att föra en värdefull tavla till Prag. Vad han inte vet är att ombord på samma tåg finns inte bara en utan tre intressenter för tavlan ifråga... och Ian Fleming till råga på det. Stilsäkert och med många blinkningar till klassiska Bond-rullar (speciellt 1963 års From Russia With Love) är Schnee in Rio en film att kolla upp för alla diggare av klassiska spionfilmer.

Kvällens andra långfilm, ungerska Liza The Fox-Fairy, var en av festivalens mest välbesökta filmer hitintills. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig, men föll snart pladask för denna extremt charmiga och galghumoristiska romantiska komedi.

Liza ska snart fylla 30 och längtar efter den stora kärleken. Eller... vilken kärlek som helst faktiskt. Hennes stora intresse för japansk kultur, och det faktum att hon bor och arbetar som hemsamarit för en gammal ambassadörshustru med vurm för den japanske schlagerartisten Tomy Tani, gör henne till något av en udda fågel. När den gamla kvinnan dör och efterlämnar sin lägenhet till Liza blir hennes släkt misstänksamma att Liza kanske hade något med dödsfallet att göra. Och folk, i synnerhet män, tycks dö som flugor runt Liza. Kan det vara så att henne låtsasvän, i skepnad av Tomy Tanis spöke, kanske inte alls är ett hjärnspöke?

Romantisk komedi är bland de svåraste genrer man kan ge sig på. När man lyckas, vilket är väldigt sällan, kan det bli fantastiska filmer, men allt som oftast faller man in i Meg Ryan-träsket och det hela blir 90 minuters lidande. Károly Ujj Mészáros klarar tack och lov av att undvika de många fallgroparna som genren erbjuder och ger oss en fantastiskt rolig film med en oemotståndelig Mónika Balsai i huvudrollen som den kärlekstörstande Liza. Hennes spel, speciellt tillsammans med David Sakurai i rollen som Tomy Tani, gör att vi direkt sympatiserar med henne och hennes kärleksideal. Kombinationen med japansk kultur och ett soundtrack som är extremt smittsamt fick mig helt att gå upp i den här historien.

Liza The Fox-Fairy befolkas av idel excentriska karaktärer, men vi känner något för samtliga av dem. Här finns allt ifrån japanska hjärnspöken i knallgröna kostymer till ungerska polismän som snöat in på finsk westernmusik (!). Det är precis lika knäppt som det låter, men gjort med en sådan fin touch och känsla att jag inte nog kan rekommendera den här filmen. Det är inte vanligt att en ungersk film får distribution i Sverige, men skaffa er den här underbara kärlekshistorien om ni kan. En av festivalens absolut bästa och roligaste filmer. 5 japanska mytologiska varelser av 5 möjliga.

Efter det ungerska lyckopillret hade The Demolisher (2015) den något otacksamma uppgiften att avsluta kvällen. Även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som Liza lyckades den med att förmedla en helt annan känsla - ren jävla vrede.

Polisen Samantha lider av sviterna efter ett gängöverfall på jobbet. Hennes make, Bruce, rasande över vad som hänt henne, tar till stadens gator för att straffa de skyldiga. Samtidigt försöker studenten Marie acceptera att hennes idrottskarriär kanske är över efter att ha blivit diagnosticerad med en degenerativ sjukdom. Efter ett missförstånd hamnar Marie på Bruces radar och en dödlig jakt tar sin början.

General Barrander liknade The Demolisher vid något som Walter Hill hade kunnat göra och jag kan inte komma på en bättre beskrivning än så. Det är helt klart varifrån Gabriel Carrer hämtat sin inspiration till den här våldsamma vigilante-sagan, men The Demolisher lyckas med mer än att bara bli en hyllning. Tack vare Ry Barrett i rollen som Bruce lyckas den här filmen förmedla vrede på ett sätt som är få filmer förunnat.

Missförstå mig inte, vi ser arga människor på film var och varannan dag, men det är en oceans skillnad mellan att vara arg och känna vrede. De få gånger i mitt liv jag känt direkt vrede har den varit allomslutande och totalt destruktiv. Det är en hemsk känsla, men när du är uppe i den kan du inte se hur destruktiv du verkligen är. Ry Barretts totala ilska är som ett slag i magen och förblindar honom från det faktum att han själv håller på att bli vad han försöker stoppa och straffa. Tillsammans med fina rollprestationer från Tianna Nori (Samantha) och Jessica Vano (Marie) blir The Demolisher en våldsam odyssé med ett pumpande 70-tals-soundtrack som rekommenderas. Det enda som stör är att de två parallellhandlingarna kopplas ihop lite väl sent och att klipparen älskar sin slow motion-effekt lite för mycket. Om ni vill se något som glöder av ilska bör ni dock kolla upp The Demolisher. 4- nu är han arg! av 5 möjliga

Ikväll avslutar jag festivalen med Last Girl Standing (2015) på Stadshallen 19:00 för att sedan avrunda med Tales Of Halloween (2015), avslutningsceremoni och pilotavsnittet av Ash vs. The Evil Dead (2015) klockan 21:00 respektive 00:00 på Filmstaden. Det blir episkt!

FFF 2015 Dag 12: Ask me what it means!

En känd internetkritiker har en återkommande fras när han recenserar film som vill göra anspråk på att vara mer djup och intellektuell än den lyckas med: "Ask me what it means!". Det syftar till hur regissören och/eller manusförfattaren använder sig av symbolik för att dölja faktumet att det är en väldigt tom film hen har gjort. Kvällens första film var ett ypperligt exempel på denna fras.

H. (2014) låter oss följa några personer inför och efter en händelse som kanske (eller kanske inte) är en exploderande meteor över staden Troy, New York. Till och börja med har vi Helen med maken Roy. Helen spenderar merparten av sina dagar med en docka som hon tar hand om som ett riktigt barn, en så kallad "reborn-docka". Roy tycker Helen börjar bli lite jobbig på gamla dar och vill helst av allt bara hänga med sin kompis. Sen har vi Helen den yngre (oooooh, symbolism!) som arbetar som konstnär tillsammans med sin partner Alex. När... vad det än är händer börjar Roy och Helen d.y uppträda konstigare och konstigare och... that's it.

En film som börjar med ett citat från Homeros och utspelar sig i ett modernt Troja balanserar på en farlig lina redan där. När vi sen börjar kasta in symbolik 1a i form av hästar (välkommen till Introduktion till modern film, grundkurs) och pretentiösa konstnärskaraktärer ("allt skapande sker i konflikt") var jag trött redan efter 20 minuter. Riktigt pinsamt blir det när man tänker på filmens karaktärsnamn. Roy? Verkligen? Var ni så lata att ni bara strök "T" framför? Och Alex? Väldigt subtilt.

För mig har film alltid varit ett visuellt berättande medium. Du kan berätta en komplex historia, du kan berätta en enkel, men för att bli intressant överhuvudtaget måste den ha någonting den vill förmedla. H. förmedlar ingenting alls. Här finns ansatser till tematik, men när ingenting utvecklas blir det bara yta - hur mycket djup den än vill förmedla. Om en film brister i förmedlingen är det helt enkelt ingen bra film längre.

Jag har sågat två filmer i årets festivalprogram tidigare, men H. gör mig uppriktigt förbannad. Det finns ingen räddande faktor här. Att den sedan påstås vara delvis science fiction... var är vetenskapen? Fiktionen, ja, men bara för att man alluderar till yttre rymden då och då gör inte en berättelse till science fiction. Folk som inte läst Homeros och andra berättelser om Troja brukar förutsätta att dessa berättelser är svåra att ta till sig. Det är de inte. När du väl kommit förbi språket är det väldigt enkla historier som man kan hitta botten efter botten i. Den enda botten som finns i den "moderna version" H.  försöker sig på är avgrundsnivån under ett täcke skräp. H. symboliserar den värsta typen av film jag vet. Det finns tekniskt sämre filmer, det finns mer förvirrande filmer, men H. lyckas med att vara något av det mest ointressanta jag sett på duk under 2015 och att vara ointressant är en långt större synd än tafflig teknik. 0 sömnpiller av 5 möjliga.

Då var förfilmen, Threser (2015), desto bättre med sina estetik som hämtad ur en H.P Lovecraft-novell. En man lever instängd i ett hus, för att hålla någon eller något utanför, men detta går givetvis inte vägen. Mycket snygg design och ett koncept som jag skulle vilja se i en längre variant.

Kvällens andra film, antologin German Angst (2015),  hade således inte särskilt svårt bli bästa filmen för kvällen. De tre tyska filmskaparna Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski och Andreas Marschall har gjort varsin kortfilm på temat rädsla, våld, sex och Berlin. Jag är svag för bra antologifilmer, men det är sällan man hittar någon sådan där ett eller flera av segmenten inte drar ner de andra. German Angst faller in under en annan kategori - den är relativt jämn, men inte lysande i någon av delarna.

Den första delen, Buttgereits Final Girl, är den visuellt mest intressanta av de tre. Den handlar om en ung flicka som bor ensam tillsammans med sina marsvin. Eller är hon ensam? I ett av rummen i lägenheten ligger en vuxen man bunden...

Kosakowskis Make A Wish låter oss följa ett dövstumt par som attackeras av ett gäng nynazister, men kanske har de en osannolik väg ut från situationen. Den avslutande Alraune av Marschall följer en mans upptäckt av en hemlig sexklubb i Berlin och den speciella sexuella utlevelsen de sysslar med där. Marschalls del är också den bästa av de tre, även om samtliga har sina poänger.

Gemensamt för alla delarna är att de är väldigt våldsamma och i viss mån fokuserar på sexualitet. Fattas bara med Buttgereit, regissör till den klassiska chockrullen Nekromantik (1987), som en av upphovsmännen. Medan just Buttgereits del som sagt är den mest intressant visuellt är Marschalls den bästa rent storymässigt och för tankarna till 70-talets giallorullar. Hårdkokt, sexigt och spännande berättar Marschall en tät historia som de tre filmarna klokt nog har lagt sist i trilogin. Mittendelen, Make A Wish, har några riktigt brutala chockscener, men står som den som är lite, lite svagare än de två övriga. Huvudanledningen är att skådespelet brister på sina ställen och att jag känner att man kunde gjort mer av själva ramberättelsen än man gör.

Den ganska vaga tematiska kopplingen gör dock German Angst en björntjänst. Den är fortfarande sevärd, men det finns bättre antologifilmer i skräck- och thrillerfacken. 3 fast stort plus för soundtracket av 5 möjliga.

Ikväll blir det triss på Kino med hemska graviditeter i Lyle (2014), ungerska kawaii-flickor i Liza, The Fox Fairy (2015) samt våldsam hämnd i The Demolisher (2015), 19:00, 21:00 och 23:00 som vanligt.

FFF 2015 Dag 10 - 11: Skedmördare och lokalproducerade spökerier

Efter att ha pausat med festivalen under dag tio (se tidigare inlägg för recension av dag 10:s Spring) återvände jag till Kino under gårdagen för att titta på kortfilmspaketet signerat Richard Gales skapelse Ginosaji - skedmördaren!

För den som inte är bekant med Gales skapelse handlar det om en rad kortfilmer om mördaren Ginosaji, en övernaturlig entitet som av oförklarlig anledning förföljer den hårt beprövade Jack. Ginosajis mål är enkelt: Jack ska dö, men han ska dö genom det mest ineffektiva sättet man kan tänka sig - genom tusentals slag med sked!

Jag hoppade på viraltåget ganska sent med The Horribly Slow Murderer with the Extremely Inefficient Weapon (2008), men när jag väl såg den var det kärlek vid första ögonkastet. En elev jag hade pedagogiskt ansvar för visade den för mig och under några månader hade vi en inofficiell tävling i vem som kunde freaka ut den andre mest genom skedaattacker. Jag vann per default när han tog studenten.

Det här är lika knäppt som det låter. Kortfilmspaketet som presenterade av Gale själv var just det - en rad kortfilmer som samtliga finns att hitta på YouTube. Vad som skiljer Gale från många andra på nämnda sajt är att han lagt ner väldigt mycket jobb för att få sina videos i tillräckligt bra kvaltiet för att visas på stor duk. I och med att paketet bestod av en rad kortfilmer med samma tema och mycket "tillbakablickar" kan jag inte ge dem ett samlingsbetyg. Om du gillar bisarr humor och har lyckats undgå Gales galenskaper rekommenderar jag att ni kollar in dem på YouTube helt enkelt!

Gale försöker i skrivande stund få ihop tillräckligt med pengar via Kickstarter för att göra en långfilmsversion. Från testmaterialet som visades igår verkar det vara en ytterst ambitiös satsning och inte bara ett upprepande skämt i två timmar. Det är fortfarande några dagar kvar på kampanjen, så om ni vill stödja projektet kan ni gå in här.

En snabb cykeltur senare och jag fann mig återigen på Filmstadens innergård för minglet inför Europapremiären på Christian Hallmans Sensoria (2015). Inspelad under 13 dagar i Malmö är Sensoria ett bevis på hur mycket man kan göra under begränsad tid och med begränsade medel.

Caroline, en kvinna som närmar sig medelåldern, flyttar in i en lägenhet efter att ha brutit upp med sin man. Utöver att den ene grannen är mer excentrisk än den andre börjar märkliga saker hända i lägenheten. Saker flyttar på sig, elektroniska prylar går oförklarligt igång och snart börjar Caroline även ha hemska mardrömmar. Att lägenheten har en mörk historia står klart, men vad exakt har hänt där?

Lokalproducerade filmer är alltid kul, men vad som är ännu roligare är att det här är en svensk skräckfilm som håller. En stor del av Sveriges befolkning har någon gång bott i ett sunkigt lägenhetshus och igenkänningsfaktorn är stor. Carolines lägenhet påminde mig inte så lite om en av mina egna första lägenheter där vasken i badrummet lossnade av söndermöglat murbruk. Just vattnet är ett genomgående tema i Sensoria på många olika sätt och jag kom att tänka på den japanska Dark Water (2002) under visningen. Här finns en mängd olika referenser, medvetna eller omedvetna, som tyvärr gör att jag tyckte jag hade sett stora delar av filmen tidigare. Själv hade jag tryckt mer på Carolines psykologiska tillstånd och klippt om en del av de rena skräckscenerna, men för att som sagt ha filmats under mindre än två veckor är det en imponerande uppvisning. Skådespelarna, i synnerhet Lanna Ohlsson i huvudrollen och Rafael Pettersson som den sjukt obehaglige grannen ovanpå, är bra, fotot är snyggt och klippningen är, trots min kritik av skräckscenerna, tajt.

Lite spökhus, lite John Ajvide Lindqvist-vibbar och bra skådespel gör Sensoria till en sevärd svensk skräckfilm som för en gång skull går över det slitna epitetet "bra för att vara svensk" och istället står sig väl på egna ben. 3 kvinnor under sängen av 5 möjliga.

Ikväll kollar jag in meteorapokalys i de amerikanska skogarna i H. (2014) klockan 19:00 för att sedan insupa tysk ångest i antologiform i German Angst (2015) klockan 21:00, båda på Kino.

FFF 2015 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

Första lördagen på festivalens Lundadel blev en lugn tillställning för min del. I och med att jag lyckats se två av kvällens filmer i förväg blev det endast norska spökerier på duken igår. Recensioner av gårdagens två andra filmer, Knock, Knock (2015) och Nina Forever (2015), hittar du under respektive länk.

Villmark Asylum (2015) handlar om hur ett arbetslag ska utföra en saneringsgenomgång i ett nedlagt mentalsjukhus mitt ute i de norska skogarna. Snart träffar de på Karl, långtida vaktmästare och boende på sjukhuset, som inte alls är särskilt intresserad av att se främlingar klampa omkring i huset utförandes förberedande arbete för rivning. När märkliga saker börjar hända i bygget tvingas dock laget inse att Karl kanske inte är den ende kvarvarande på sjukhuset. Och vem är det som skriver "hilfe" på väggarna överallt?

Pål Øie startade en norsk skräcktrend med sin första film om de stora norska skogarna. Samtidigt hittade han det gamla sjukhuset som uppföljaren utspelar sig i. Och vilket fynd! Byggnaden, vars namn jag inte kan hitta trots idogt googlande, spelar den definitiva huvudrollen när mörka hemligheter från Norges förflutna grävs upp till ytan. I och med att byggnaden skulle rivas även i verkligheten är den nedgången till den gräns att den nästan tycks få eget liv. Kombinera detta med de becksvarta skogarna utanför och du får en unik miljö.

Tankarna gick till en av mina favoritfilmer på temat, den sorgligt underskattade Session 9 (2001) kombinerat med Silent Hill (spelserien, inte "filmen"). Samtidigt har filmen en mycket tydlig norsk, eller snarare nordisk, touch. Bäst i skådespelarensemblen är Tomas Norström som den extremt surmulne Frank, en karaktär som man lär sig älska att hata. Det som i viss mån sänker filmen är dock manuset. Efter en bra start blir det några vändningar för mycket framåt mitten för att sedan tappa ganska mycket logik mot slutet. Med ett snyggt foto, bra skådespelarinsatser och en sjukt bra inspelningsplats (pun intended) är dock Villmark Asylum väl värd din tid! 3 nitiska vaktmästare av 5 möjliga.

Ikväll bejakar jag mina gamla punkideal i japanska Love & Peace (2015) för att sedan kolla in den amerikanska remaken på franska Martyrs (2015), 18:30 respektive 20:45 på Kino. Var där eller var fyrkantig.