Regi: Bennett Miller

Manus: E. Max Frye & Dan Futterman

Medverkande: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Likely Story/Media Rights Capital

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1100089/

Även om bröderna Mark och David Schultz båda vunnit guld under 1984 års olympiad i Los Angeles för de en något tynande ekonomisk tillvaro. En dag får Mark ett telefonsamtal från multimiljonären John du Pont som vill hjälpa honom med detta. Som brottningsentusiast vill han skapa en träningsanläggning på sitt enorma familjegods Foxcatcher. Med 1988 års olympiad som mål börjar Mark träna under John, men snart visar sig hans välgörare vara allt annat än stabil.

Som jag väntat på den här filmen! Kampsport av olika slag är ett av mina största intressen och historien om John du Pont och bröderna Schultz är en mörk legend inom den världen. Med en fantastisk skådespelarensemble och en bra regissör var också mina förväntningar högt ställda. De kom tyvärr lite på skam.

Foxcatcher är en otroligt välspelad film. Steve Carell gör sitt livs roll som den lika delar obehaglige, lika delar nästan infantile John du Pont. Jag har inte varit ett fan av Carells komedier, men här får han visa att han har mycket mer att ge än komik baserat på lägsta gemensamma nämnare. Det samma gäller Channing Tatum i huvudrollen. Med en filmografi som främst består av buddy cop-filmer eller renodlad action har han knappast varit något att skriva hem om tidigare. I Foxcatcher gör han rollen som Mark Schultz till sin egen och framförallt i samspelet med Mark Ruffalo (David Schultz) är hans uttryck helt rätt. Ruffalo har sedan tidigare visat riktigt bra spännvidd i sitt skådespelarkunnande och rollen i Foxcatcher är inget undantag. Så långt allt väl. Sen är det manuset som ställer till det.

E. Max Frye & Dan Futterman har skrivit ett manus som verkligen skulle behöva några redigeringsomgångar till. Det är fullt av långsamma och utdragna scener som troligen ämnar att låta karaktärerna fördjupas, men endast lyckas med att dra ner tempot. Framförallt är jag inte vän med hur de båda väljer att porträttera Mark. Visst, jag kan köpa att Mark Schultz hade en inre kamp som hette duga, men att bara låta honom uttrycka den under en, intensiv, scen funkar inte särskilt bra. Likaså måste jag ställa mig frågande till kronologin i manuset som skulle behöva en bra mycket tydligare struktur.

Foxcatcher är ingen dålig film, men ändå en besvikelse. Med det här materialet borde den blivit bättre och den har stunder av ren briljans, inte minst i och med Bennett Millers skådespelarregi. Nu är det en film som troligen kommer glömmas bort inom ett år, efter att skådespelarna landat diverse prisnomineringar. Synd.

Betyg: 3+ flygande maror av 5 möjliga

Regi: James Bryan

Manus: Garth Eliassen

Medverkande: Jack McClelland, Mary Gail Artz, James P. Hayden mfl.

Produktionsbolag: Frederick Productions/Empire Studios

År: 1981

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0182996/

Craig, Peter, Ingrid och Joanie ska ut och campa i skogen ovetandes om alla människor som försvunnit i nämnda skogsområde på sistone. Snart får de veta varför.

Jag tror i princip alla filmtokar jag känner en eller annan gång planerat att spela in en skräckfilm. Det är inte så konstigt eftersom skräck troligen är den genre där produktionsvärdena varierar mest - från högbudget med etablerade skådespelare till saken du och dina polare filmade i trädgården. Skillnaden mellan vad kompisgänget gjorde och personerna bakom Don't Go In The Woods... Alone är att de på något vis fick ge ut sin film på video. Rent tekniskt och talangmässigt är nog mitt eget tonårsalster Blod, blod, blod del 7 något vassare. Men (och det är ett stort "men" här) den här filmen är också bland det mest ofrivilligt roliga jag sett.

Skådespelet, om man kan kalla det så, är under gränsen för uselt. Det är nästan talangfullt i sig att kunna leverera enkla repliker med en sådan här brist på känsla i både kroppsliga och ljudmässiga uttryck. På tal om ljudet är det en historia för sig självt. Min gamla kopia på dvd är mycket riktigt remastrad så långt man nu kunde remastra det som redan var uselt i original. Faktum kvarstår att ljudet troligen spelades in på en sound stage och ljudansvariges jobb var att synka det i nivå med vad som hände på skärmen. Det gick... sådär... och är fruktansvärt kul i all sin klumpighet.

Filmens skurk är en icke-namngiven man i någon slags hemgjord rustning av trä. Jag kunde nästan hålla mig för skratt tills han började skrika. Och som han skriker! Han skriker gutturala vrål kombinerade med pipiga rösttoppar som jag måste utmana vänner och bekanta att försöka härma.

Don't Go Into The Woods... Alone är tekniskt sett en av de sämsta filmer jag sett. Den är dock så pass usel att jag måste ge den en trea för rent underhållningsvärde. Det här är kitschguld!

Betyg: 3 sovande ljudtekniker av 5 möjliga

Chockerande idag?: Inte ens chockerande då.

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien

Fortfarande förbjuden i: Tyskland

Regi: Michael Bay

Manus: Ehren Kruger

Medverkande: Mark Wahlberg, Nicola Peltz, Jack Reynor mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Tom DeSanto/Don Murphy Production mfl.

År: 2014

Längd: 164 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2109248/

Efter den stora striden mellan Autobots och Decepticons som ödelade stora delar av Chicago är det skottpengar på robotar i USA. De få kvarvarande Autoboterna har gått under jorden och jagas av en specialenhet inom CIA. När uppfinnaren Cade Yeager hittar en utsliten gammal lastbil som han tänker rusta upp inser han snart att han hittat en av de saknade Autoboterna, nämligen självaste Optimus Prime. Vad han inte räknat med är att bli indragen i en strid om planetens framtid.

De två senaste filmerna i Transformers-franchisen, Dark Of The Moon (2011) och Revenge Of The Fallen (2009) har båda varit riktigt usla. Även om jag när jag recenserat dem imponerats av spektaklet i sig har tidens tand inte varit nådig mot de riktigt sunkiga manusen och karaktärerna. Age Of Extinction (AOE) tar serien tillbaka till den första filmens popcornunderhållning på många plan och är den bästa i serien sedan just del ett. Vem hade kunnat ana det?

AOE gör många rätt. Redan förra delen var i avsaknad av Megan Fox och nu försvinner även det andra hatobjektet, Shia LaBeouf, från bilden. Efter hans ofrivilligt usla spel i de två senaste filmerna är det en befrielse. Att ersätta LaBeoufs protagonistroll med Mark Wahlberg, en skådespelare som i sina bästa stunder är riktigt bra, är en bra början bara det. Den kvinnliga huvudrollen, Nicola Peltz, fortsätter dock seriens tråkiga tradition med riktigt svaga kvinnliga roller och är typisk dumbass in distress. Då är det desto roligare att Kelsey Grammer är med i en stor biroll. Grammer förhöjer varje produktion han är med i.

Manuset är till en början även det bättre och försöker göra något i alla fall ganska nytt. Det som är det största problemet med AOE är längden. Få filmer behöver vara 164 minuter långa och vad mig anbelangar behöver ingen film baserad på en animerad 80-talsserie vara det. Där de två senaste, även de mycket långa, filmerna har mynnat ut i en totalt ointressant slutstrid lyckas dock AOE höja sig igen. Anledningen stavas Dinobots. Titta bara på postern! Michael Bay lyckas få in så många pojkdrömmar i en och samma scen att testosteronhalten nästan skickade mig in och ut i ett andra målbrott - robotar! dinosaurier! svärd! Om det inte är underhållande vet jag inte vad som är.

AOE är knappast ett mästerverk, men trots allt ett steg i helt rätt riktning för en serie som bara blivit mer och mer plågsam för varje film. Nu ser jag nästan fram emot den oundvikliga nummer fem.

Betyg: 3 robotar! dinosaurier! svärd! av 5 möjliga

Regi: Herschell Gordon Lewis

Manus: Allison Louise Downe

Medverkande: William Kerwin, Mal Arnold, Connie Mason mfl.

Produktionsbolag: Friedman-Lewis Productions

År: 1963

Längd: 67 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0056875/

I en amerikansk småstad håller en rad bestialiska mord på unga kvinnor ett grepp om samhället. Två poliser på stadens mordrotel försöker komma underfund med vem det är som utför dåden och varför denne tar med sig diverse kroppsdelar från mordplatserna. Samtidigt får en egyptisk caterer en spännande ny idé till en temafest...

Blood Feast är den äldsta filmen på Video Nasties-listan och således hade jag förväntat mig en ganska tam tillställning. I efterhand har jag förstått att Blood Feast ofta räknas som den första splatterfilmen. Den ligger inte i nivå med exempelvis Peter Jacksons skapelser från 80- och 90-talen, men för att vara från 1963 så kan jag förstå att biobesökarna satte popcornen i halsen. Det här är nämligen riktigt brutalt på sina ställen. Det är bara det att Blood Feast är samtidigt så ofrivlligt komisk att jag inte rekommenderar den för sin skräck utan för sin komik.

Var börjar jag? Skådespelarna, manuset och regin är samtliga urusla. Skådespelarna levererar sina repliker med totalt obefintlig känsla även i de mest känslosamma scener. Manusets upplägg gör att alla som är gamla nog att se den här filmen (och de flesta andra också) har räknat ut hela storyn efter cirka fem minuter. Samtidigt är filmens poliser så taffliga att de inte klarar av att lösa fallet när i princip alla ledtrådar pekar åt samma håll. Oj då, offren var med i samma bokklubb. Ska vi kolla upp det? Nej, det är säkert inte viktigt. Inte ens efter typ sju offer? Nej, sa jag! Ett av offrens döende ord är "Ishar". Jag känner igen det där, men varifrån? Jag var ju visserligen på den där föreläsningen om urgamla egyptiska kulter igår där de pratade om Ishtar, men det är säkert inte viktigt. Och så vidare, och så vidare. Kitschnålen slår i taket när en kvinna, efter att mördaren är identifierad som deras caterer, utbryter "ja, då får vi väl äta hamburgare istället!".

Blood Feast är en bortglömd komisk pärla, men splatterscenerna gör den inte lämplig för alla som diggar dåligt gjord film. För er som gillar och/eller kan bortse från den typen av scener rekommenderar jag ett besök på YouTube där den oklippta versionen finns för titt.

Betyg: 3 opassande hamburgare av 5 möjliga

Chockerande idag?: Både ja och nej. Vissa scener är ganska slaskiga även med dagens standard, men genomförande är så taffligt att det främst blir komiskt.

Förbjuden i: Tyskland, Storbritannien, Singapore (extremt nedklippt version tillåten)

Fortfarande förbjuden i: Tyskland, Singapore (endast den klippta versionen tillåten)

Regi: Luc Besson

Manus: Luc Besson

Medverkande: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi mfl.

Produktionsbolag: Canal+/Ciné+/EuropaCorp mfl.

År: 2014

Längd: 89 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2872732/

Lucy borde verkligen ha valt sin pojkvän med mer omsorg. Efter en veckas dejtande tar han med henne för att leverera en väska till den mystiske Mr. Jang. Snart finner sig Lucy tillgångatagen och tvingad att agera drogsmugglare för att överleva. När en påse med en ny syntetisk drog börjar läcka inne i hennes tarmsystem händer dock något oväntat. Plötsligt kan Lucy börja manipulera både sig själv och sin omvärld på ett aldrig förr skådat sätt. Ju kraftfullare hon blir inser hon dock också att hennes död rycker allt närmre. Nu har hon både en koreansk triad i hälarna och måste besluta vad hon ska göra med sin nyvunna kunskap medan det ännu finns tid.

Jag drog mig ett bra tag från att se den här filmen av en enkel anledning - Luc Besson. Efter en riktigt bra svit filmer i början till mitten av 90-talet har Besson i princip bara gjort skräp. Men med Scarlett Johansson i huvudrollen och ett science fiction-tema kapitulerade jag till slut. Det visade sig att det här är Bessons bästa film sedan 1994 års Léon.

Ovanstående betyder dock inte särskilt mycket om man ser till vilka filmer Besson gjort sedan dess. Här återfinns också några av de vanligt förekommande problemen hos den franske regissören. Det är dålig koll på vetenskapen bakom manuset och en alltför stor tilltro till sin förmåga som actionregissör. Om man dock godtar premissen att en människa skulle kunna börja använda allt mer av sin hjärnkapacitet innehåller Lucy också en del riktigt utmanande scener om existensialism och vad det innebär att vara människa. Det är under dessa stunder som Lucy är som bäst. Johansson är som alltid bra även om det här inte är en film där hon verkligen får spela ut.

Manuset tar sig som sagt en hel del friheter med kreativ "vetenskap", men då både grundpremiss och slutsats är intressant lyckades Lucy definitivt hålla mitt intresse. Att dessutom Morgan Freeman är med och spenderar de flesta av sina scener helt enkelt genom att läsa upp saker är ett plus. Freeman kan som bekant ha en av skådespelarvärldens absolut bästa röster.

Lucy är sevärd om än delvis problematisk. Jag skulle gärna sett att Besson vågat ta steget fullt ut, tonat ner actionscenerna och fokuserat mer på existensialismen. Om du är ett fan av genren är det dock fortfarande en film klart över genomsnittet.

Betyg: 3+ smått övertydliga symboler av 5 möjliga

Regi: Richard Glatzer & Wash Westmoreland

Manus: Richard Glatzer & Wash Westmoreland (baserad på Lisa Genovas roman med samma namn)

Medverkande: Julianne Moore, Kristen Stewart, Alec Baldwin mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Big Indie Pictures/Killer Films mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3316960/

Alice Howland har allt. Tre vuxna barn, ett bra äktenskap och en anställning som lingvistikprofessor. En morgon börjar hon dock plötsligt glömma ord. Snart därefter springer hon vilse på en joggingtur runt universitetsområdet. Snart visar det sig att Alice har en tidig form av Alzheimers. För att göra saken än värre får Alice reda på att hennes sjukdom innebär en femtio procents risk att även hennes barn drabbas.

Welcome to the Oscar bait of the season. Nej, nu ska jag vara snäll, men det står i princip klart redan nu att Julianne Moore kommer vara en av de starkaste kandidaterna till priset för bästa skådespelerska. Förutom att hon är fruktansvärt bra i rollen som Alice lyckas hon tangera alla de klassiska Oscarsdygderna - sjukdom, sorg, familjefru, komplicerat förhållande till sina barn. Att Julianne Moore skulle vara bra var inte en överraskning. Vad som däremot är överraskande är att Kristen Stewart också är bra och framförallt att hon lärt sig stänga munnen när hon inte pratar.

Till syvende och sist är dock Still Alice precis vad jag förväntade mig - en dokumentation av en neurologisk sjukdom med fint skådespel. För att kunna skapa ett drama mer än bara degeneration av hjärnceller av det här måste det till karaktärspsykologi som är djupare än vad den här filmen erbjuder. Filmen tickar på utan några större ögonblick utan är helt enkelt en välspelad film om en fruktansvärd sjukdom, men utan ett riktigt personligt anslag. Jämför exempelvis med hur Jonas Gardell fick oss att känna varje stygn av smärta i Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Vidare utvecklas inte den poäng om ärftlighet som manuset bygger upp för att sen bara släppa. Gott hantverk, rörde mig inte nämnvärt.

Betyg: 3 fast Baldwin gör sviniga saker som bara en Baldwin kan av 5 möjliga

(Saxat från 19/9 - 2011)

Regi: Tony Maylam

Manus: Peter Lawrence & Bob Weinstein

Medverkande: Brian Matthews, Leah Ayres, Jason Alexander mfl.

Produktionsbolag: Miramax Films & The Cropsy Venture

År: 1981

Längd: 91 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082118/

En vaktmästare på ett sommarläger får livshotande brännskador av ett spratt som går alldeles fel. Fem år senare återvänder han till lägret för att ta sin hämnd.

Det är kul att recensera slashers - ovanstående är egentligen allt ni behöver veta. Sedan är det den sedvanliga mixen med våld, överdrivna karaktärer och lite naket. Trots detta är The Burning en bättre film än många av sina genresyskon från tidigt 1980-tal. Peter Lawrence & Bob Weinstein tar sig tid att presentera karaktärerna ordentligt och bygga upp en helt okej suspens innan saker verkligen sätter igång. Det märks också att regissören, Tony Maylam, har sett och inspirerats mycket av de italienska giallofilmerna från främst 1970-talet. Point of view-kameraarbetet fungerar väldigt bra och fick mig inte minst att tänka på Dario Argento om än i lite mindre skicklig version. Vad som däremot drar ner betyget något är det väldigt märkliga och malplacerade soundtracket av Rick Wakeman, kanske mest känd från bandet Yes. Hans synthmattor, ofta i fantasydoftande kompositioner, tar i vissa fall tittaren helt ur filmen.

The Burning är en slasher från tidigt 80-tal som ligger klart över genomsnittet. Det är tekniskt kompetent, skådespelarna för det mesta ganska okej och manuset simpelt men fungerande. Rent film- och tv-historiskt är filmen också intressant, inte minst eftersom det är både Jason Alexanders och Holly Hunters första filmroller vi kan se här. Rekommenderas för genrefans! Nu måste jag se till att skaffa mig den kitschiga postern.

Betyg: 3+ häcksaxar som måste vara tillverkade av Ginsu av 5 möjliga

Chockerande idag?: Mja, visserligen är den mer våldsam än många slasherrullar, men jag vet inte om jag tror att renodlade slashers är något som är chockerande för någon idag. Not really.

Förbjuden i: Storbritannien, Finland, Island, Norge, Tyskland,

Fortfarande förbjuden i: Island, Norge, klippt i Finland.

Tillgänglighet idag (Sverige): Utgiven på dvd

Regi: James Gunn

Manus: James Gunn & Nicole Perlman (baserat på Dan Abnetts och Andy Lannings serie)

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Enterprises & Moving Picture Company

År: 2014

Längd: 121 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2015381/

Peter "Star-Lord" Quill har en tuff dag på jobbet. Efter att ha stulit en mystisk sfär är han en jagad man över hela galaxen, inte minst av prisjägarna Groot och Rocket. Men med ett högt pris på sitt huvud, och en artefakt som bara verkar leda till mer och mer problem för alla inblandade, börjar Peter inse att han dragits in i något mycket större - inte minst när den hänsynslöse och ökände Ronan The Accuser är efter honom. Snart förstår Peter att han måste samarbeta med just de prisjägare som ville tjäna en hacka på att föra honom till rättvisan.

Guardians Of The Galaxy kan vara den minst väntade adaptionen från Marvel någonsin. Efter att ha haft gästspel och under en period en egen tidning mer eller mindre försvann teamet från Marvels universum tills en reboot kom igång 2008. Rebooten var visserligen ganska populär, men att pumpa in så här pass mycket pengar i en rulle baserad på en "ganska populär" titel var ett vågspel från Marvel. Det visade sig att vågspelet verkligen betalade sig. Guardians Of The Galaxy kommer absolut finnas på topplistorna över de mest inkomstbringande filmerna under 2014 när året summeras. Det är också tämligen välförtjänt. Det här är nämligen en perfekt popcornrulle som springer cirklar kring de flesta av sommarens andra blockbusters.

James Gunn (även regi) och Nicole Perlman har lyckats hitta en perfekt avvägning i sitt manus. Istället för den sedvanliga "skapelsemyten" får vi bara några minuter av bakgrundshistoria till Star-Lord och sen är det fullt ös i två timmar. Guardians Of The Galaxy vet helt enkelt vad den vill vara, har ofta riktigt kul dialog och helt okej skådespelarinsatser.

Filmens stjärna är föga förvånande Bradley Cooper som rösten till den genetiskt modifierade tvättbjörnen Rocket. Han har några av filmens absolut skönaste replikskiften och framförallt är CGI-arbetet med karaktärern fläckfritt. Som gammal wrestlingräv är det också kul att se Dave Bautista i en större roll. Bautista, känd för wrestlingfans under namnet "Batista", har med sin karaktär som inte förstår metaforer och socialt samspel blivit något av en oväntad hjälte för personer med Aspbergers. Kul att Bautista får spänna skådespelarmusklerna och inte bara sina biceps i några scener! Även Chris Pratt är bra som filmens everyman, Peter. Ingen av skådespelarna riktigt glänser, men det är inte heller det som är meningen med den här filmen.

Guardians Of The Galaxy är en riktigt rolig film som passar väl in i Marvels nya pantheon av rullar. Den presenterar vissa karaktärer som kommer bli betydelsefulla i andra filmer från bolaget (exempelvis Thanos) och rekommenderas för alla som vill ha en rolig och inte alltför betungande stund i filmsoffan. Gott så.

Betyg: 3+ GROOTS av 5 möjliga